Fredag? Ack, det var allt för länge sedan!

Har ni någonsin funderat, alltså på riktigt funderat, ”sitta ned på en klippa, blicka ut över havet och sitta så stilla att måsarna landar på dig”-funderat över veckodagarna?

Måndag

Den första dagen på veckan, Månes dag, många tror att det är den värsta men så är det inte riktigt. Missförstå mig rätt, den ÄR hemsk, vämjelig, vidrig, oönskad och älskad av ingen, men däri fyller den en funktion! Måndagen finns för att signalera till ditt väsen att något börjar, och det är bara att ta tjuren vid hornen och gå framåt. Passa gärna på att låta allt gå fel redan på måndagen; missa tåget, hamna i bilkö, släng fel papper i dokumentförstöraren och slå ut fel vägg på bygget. För då har du klarat av all veckans skit redan på måndagen och kan därefter njuta av din arbetsvecka.

Tisdag

Veckans andra dag, enligt medeltida tradition en lämplig dag att starta krig på om man nu känmer för det. Men för oss i den grå massan som inte känner för att starta krig fungerar den mest som en buffert. Måndag och Tisdag är tjenis med varandra, men emedan Måndag sparkar dig i magen och snor dina lunchpengar, hjälper tisdag dig upp, ber lite tafatt om ursäkt för sin kamrat och pekar på det faktum att det går framåt, det blir lite bättre för varje dag och håller vi bara ut lite till så kommer vi till:

Onsdag

Onsdag är som helgens uppkäftige lillebror som verkligen vill göra allt ballt som storesyskonen gör, men vågar bara i mindre skala. Därav att man kan ta sig ett glas redan här, men tar man mer än 3 börjar folk titta snett på en i fikarummet. Och denna tradition tackar vi 1800-talets alla kvinnor ur det lägre samhällståndet för, ty utan pigorna hade smeknamnet lillördag aldrig kommit till! Men även om man inte firar någon lillördag (kanske sitter du i ett dragit ridhus och tittar på när anhanget rattar havremoppe som exempel taget ur luften) så är det fina med Onsdag att när du äter middag är det närmare helgen än Måndag.

Torsdag

Men först ska du förbi den här jäveln.

Den värsta på hela veckan. Den mest menlösa dagen som inte fyller någon funktion annat än att vara i vägen för helgen. Oönskad sitter den där, som en Måndags-wannabe men utan Måndagens auktoritet och finess, och vältrar sig i det faktum att den hindrat oss från att njuta helgens gunst. Fy fan för Torsdag!

Om man inte gillar ärtsoppa med pannkaka till efterätt, och det gör jag, så det är EN bra grej med Torsdagen men that’s it!

Fredag, Lördag och Söndag

Åh go vänner! Det här gänget vet vad som gäller!

Fredag är som en sådär lagom cool snubbe som fortfarande har kvar någon form av pliktkänsla, ” Nä, men vi ska väl göra klart först, skynda dig nu så har vi kul sen, och så kan vi äta något riktigt gott för att vi varit så duktiga!”.

Lördagen är bara helt på din sida. ”Vad vill du göra? Knäcka en bärs? Sova lite extra? Eller jag vet, du kan måla klart den där tavlan som du tänkte, eller inte. Du bestämmer, polarn, jag hänger bara på.”

Söndagen är till för att milt förbereda dig på en ny vecka. ” Mjaha, nu har du haft roligt väl, ähäum…men det kanske är dags att ta sig i kragen…okej då, du får sova lite till men sen så…jaha..jo du kan väl kanske få titta på film hela dagen bara du…..eh njaeeja ja du får väl äta en god söndagsmiddag också men sedan är det banne mig läggdags för du ska upp tidigt i morgon!

Och någonstans under dagen, eller dagen därpå, blir man varse om att Söndag hade rätt.

Om undantag

Naturligtvis finns det undantag, röda dagar, klämdagar, fettisdagar och dylikt som kastar om algoritmerna i standardveckan. Och visst, det finns ju andra människors sätt att se på hur en vecka är uppbyggd, vilket dessa människor gärna får.

Till saken hör dock att de har fel och jag har rätt.

Hörs nästa vecka!

Island 2: Rutten haj är värre än äggmök, men ändå inte så illa

Så grydde dag 2 över Island. Fast just över Island grydde väl en dag som alla andra dagar, men det var dag 2 av vår hockeyturnering i alla fall. Jag och min rumskamrat vaknade av en djävul, en hjälpsam djävul som hjälpte oss att lokalisera bortkommet bagage för en av deltagarna, men att väcka någon tidigare än man måste? Det är aldrig okej och vårt hat brann i säkert 20 minuter. Sedan fick vi hotellfrukost med bacon, äggröra och sill. Detta gjorde vår förnärmelse mindre. Styrkta av denna kavalkad av ister och hönsavkomma gav vi oss av mot ishallen, denna gång medtagande en termos kaffe som vi hotat (läs: bett snällt om) till oss från hotellpersonalen.

Som ni alla vet gör kaffe allt i hela världen bättre. Så därför hade vi en mycket angenäm dag där allt flöt smidigt varför det inte kommer bringa er många fniss att läsa om det. Men till kvällen. Till kvällen skulle vi till Den Blå Lagunen. Minus en ung Brooke Shields. Minus ett par breddgrader och minus ett par plusgrader. Jag blev satt som ansvarig att få folk på bussarna, en upplevelse som gav mig insikt i hur det känns att var ansvarig för två säckar med katter. De är på bussen, sen är de utanför. Efter det är de i baren för en sista och därefter ska de bara hämta sin respektive. En respektive som redan är på bussen. Men jag lovar er att vi kom iväg i hyfsad tid och att alla som ville med, var med.

Vi hade, i gruppen, innan besöket googlat stället och medan vi reste åter från berg och vackra dalar till det Mordorlika landskap Islands västkust bjuder på såg vi framför oss hur det var närmast flygplatsmässig säkerhet, gummihandskar och hålrumsökning, för att kontrollera att våra smutsiga kroppar inte förorenade Islands människotillverkade oas. Väl där var det inte så farligt. Ett ”duscha noga” och så var det bra. Jag ponerade om någon över 12 års ålder någonsin gått in i en dusch utan tidspress och INTE tvättat sig noga, kom fram till att det antagligen hänt flertalet gånger och blev lätt deprimerad.

Detta gled dock undan när jag steg ner i det varma vattnet. Jag vet inte om ni någonsin upplevt att vara varm i hela kroppen och samtidigt ha is i skägget, för några av mina kvinnliga läsare skulle det säkerligen krävas en del akrobatik, men lita på mig, det är en nice känsla. Att det såldes alkoholhaltig dryck gjorde ju inte saken sämre. Så mitt omdöme om Blå Lagunen är att det antagligen är det trevligaste ställe jag varit på som luktade svagt av äggmök. Med visst minuspoäng för att en av säkerhetsvakterna (för sådana fanns det, om din fetisch är att bada samtidigt som du blir vaktad utav svartklädda människor i solglasögon och svarta masker, Blå Lagunen, du kommer inte bli besviken.) gick i vägen när jag skulle ta en bild.

Man kände sig som inslagen i ett moln när man gick upp, gled på det molnet hela vägen hem och rakt i sängen, efter en öl eller två. Jag menar kom igen, skulle inte ni?

Le grande finalé på dag 3 bjöd på storslagna hockeyscener med blod, rent krig och vissa humörstegringar. Men det skiter vi i. Jag fick nämligen smaka kæstur hákarl och isländskt hembränt. Tack vare ledaren för ungdomssektionen (jag älskar islänningarnas inställning till sponken) i Reykjavíks hockeysektion, som även grillar jävligt goda burgare, vilken hade den goda smaken att ta med dessa till turneringen. Det började med att arrangören gled upp bakom mig och luktade illa, värre än den kombination av tuggtobak och stress han brukar göra.

”Finns haj borta vid käket för den som vill ha” sa han. ”Jag går dit genast!” sa jag!

Mina vänner, när jag bet i den där upphackade håkäringen var det mitt livs värsta besvikelse. Det luktade visserligen den ammoniak som utbasunerats av gemene man, men smaken var ungefär som en ganska tråkig, torr torsk. Jag var förkrossad. Ungdomsledaren såg antagligen min blick och hällde, i en pappmugg, upp en stadig portion isländskt hembränt åt mig. Sedan sa han de ord som för mig var frälsningen.

”Pröva dem tillsammans”.

Så jag tog en tugga av, vad jag tänkte på då som tärnad torsk, och en hutt hembränt. Jag kan inte säga att änglar dansade tango på min tunga, inte heller att om min tunga varit en by var det som att innevånarna hade ställt till med fest, ty då hade jag ljugit. Vad jag kan säga är att kombinationen skapade en ej oangenäm smaksensation för mig och jag skulle kunna tänka mig att äta/dricka det igen.

När allt det var avklarat (jo, det var visst ett lag som vann hockeyn också) var det dags att fixa till inför avslutningsfesten. Vår arrangör att bokat ”The Lebowski Bar”, ett altare till filmen The Big Lebowski och ja, ett riktigt trevligt ställe. 600 bärs gratis och mat därtill per skalle (maten, inte ölen era nötter). Vi var verkligen på sista rakan, mållinjen var i sikte. Som en coach i sista perioden i NHL (det är typ den bästa väl?) gav arrangören oss våra arbetsuppgifter, alla nickade allvarsamt och …BREAK!

Gästerna kom, mat utdelades. Logistiken sköttes lika smidigt som en av de problemfria Oscarsgalorna och det dröjde inte länge innan folk sjöng och dansade på borden. Jag fick slutligen i mig mat och som den extroverta jäveln jag är så avvek jag runt 21-tiden för att se mig om efter en lugnare pub. Jag hittade en. Hade en ganska trevlig konversation med en isländsk grupp After Workare, innan jag fick en vägbeskrivning till en krog där de hade livemusik (jag gillar att sjunga med när jag är onykter, stäm mig!). På vägen dit mötte jag arrangören och hans fru, blev bryskt upplyst att det fanns en 300 bärs att avverka på Lebowski bar så vad fan höll jag på med? Lagspelare som jag är gick jag naturligtvis dit och gjorde mitt bästa för att de skulle få valuta för pengarna. Det jag minns efter det är, i ordning:

”Inte fler jävla kanadensare”

”Jesus ger mig dejtingtips”

”Jag är wingman åt Jesus”

”Det finns en annan irländsk bar”

”En isländska ska lära mig att dansa”

”Vi stänger nu, ta de här 0,5L plastbägarna med bärs och stick” (Vid alla gudar, vad jag älskar islänningarnas inställning till sponken!)

”Oj, där står polisen. Jaha, de vill att jag ska dricka upp plastbägarna och gå hem”

Sen med viss klarhet att jag rumlade in kl 6 på morgonen och skrämde nattportiern tills arrangören, som just kört första gruppen till flygplatsen, sa att jag kanske skulle gå och lägga mig. Detta rådet följde jag.

Dagen efter var mest turistande och filmtittande, och av någon anledning Dominos Pizza, som jag svor av med efter en annan hockeyturnering i Malmö, men så är det när man är på Beer League Hockey.

Resan hem är inte så mycket värd att lägga tid på, för det gick så snabbt. Dagen efter lärde jag mig att jag inte är 29 längre, när jag höll på att somna som en sten på jobbet. Men vet ni vad? Jag kommer fan göra om det så snart jag får chansen!

Island 1: Som Fylke fast Mordor

Så kom den alltså, den tid man nästan glömt bort under de här två åren. Det var dags att åter igen resa ut i världen för att ”hjälpa till med en grej”. Grejen var Beer League hockey, platsen var Island. En mycket vacker ö, men inte överallt. Men det var till 99% en positiv resa, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som drog av den sista procenten. Men inget förutom undertecknad kan ju vara perfekt, för då har det inte hänt. Och är det något jag är relativt säker på är att den här resan hände.

När vi, efter en smidig flygresa, klev ut genom flygplatsens automatdörrar möttes vi av en nordanvind som förkunnade att detta var en plats som dödade de svaga. Det andra som slog emot oss var känslan av öststat. Grå betongblock i småtragiska klungor i ett kargt landskap. Det som talade emot det var de snöklädda bergen vi skymtade i horisonten. Sen kom någon på att det finns snöklädda berg i öststaterna också och känslan föll över oss igen som en järnridå.

Visst, bredvid en flygplats är aldrig det snyggaste platsen att bo, jag bor själv bredvid Arlanda och av alla adjektiv som kan användas om lilla Märsta så ”tjusigt” inte ett av dem, men fan vad deprimerande det var att veta att det finns värre. Det som talade emot öststatligheten var den amerikanska militärbasen (om än övergiven) som inhyste biluthyrning. Där stod den minibuss som skulle ta oss mot Reykjavík, ett under av teknologi för 20 år sedan. Men rymlig var den. Så vi tog oss ut ur snålblåsten och rullade iväg, var på ett nytt problem uppenbarade sig.

Vår valda transport var högre än den var bred, och den redan skarpa nordanvinden vädrade ett offerlamm. Vinden slog mot bilens sidor och kastade oss från sida till sida på vägen. Som tur var var vägen spikrak och inte en människa fanns på vägen. Som en omvänd Sagan om Ringen där vi tog oss från ett platt Fylke som mer liknade Mordor mot ett berg i fjärran. Ett berg som skulle frälsa oss både från den räliga omgivningen och vinden Metooade vår bil utan samvete.

Och skåden! När vi nådde fram till till Reykjavíks utkanter mojnade vinden, höga bergskedjor tornade upp sig och till och med husen gick från grå betong till färgsprakande, i jämförelse iallafall. Sedan gick det utför men stannade halvvägs och vi anlände till vad som var en väldigt fin småstad och ett helt ok hotell.

Först fick vi kasta oss ur bilen, för här skulle det hämtas pizza! Efter en panikartad minut när det såg ut som hela bakpartiet hade flugit av rullade bilen iväg, och kvar stod jag som en förvirrad lantis. Sedan tröttnade jag på att göra det (snålblåsten igen) och checkade in. Det var fixat bra, ölet flödade, pizza och korv lades upp för den som var hungrig och jag kunde, efter 2 års pandemier och jävelskap ägna mig åt den ädla konsten att kröka och göra ett bra jobb samtidigt. Jag tycker det gick hyfsat, i alla fall har ingen klagat.

En fnurra i det hela kom när jag och min rumskamrat försökte komma överens om temperaturen på rummet. Han undrade vad fan jag hade fönstret öppet för när det var -13 grader och snålblåst, jag i min tur kunde inte begripa varför han hade fönstret öppet, det var ju faktiskt -13 och snålblåst. Vi övergav ämnet och skyllde på hotellstäderskan som antagligen lämnat fönstret öppet när hon vädrade.

Klockan 05:45 ringde klockan, hade jag lite skallebank? Nej, för en annan har efter x antal år på jordklotet lärt sig att man får gå och lägga sig i tid om man ska upp tidigt. Tyckte jag det var lite tidigt? Jo, men det serverades äggröra och bacon på hotellfrukosten, och bacon avhjälper det mesta.

Så började hockeyfarsa-delen av resan. Lyckligtvis hade jag inte blivit utvald till att få alla deltagarna på sina bussar till isrinken utan kunde i godan ro bära öl till omklädningsrummen, fippla med poängtavlan och mysa in mig i det som skulle vara min arbetsplats de nästkommande 3 dagarna. Just myset hade sina utmaningar.

Grundprincipen för att mysa i en ishall (förutom i Grekland där man kan sitta i T-shirt och shorts) är att man mellan matcherna lämnar ishallen för att värma sig lite. Det visade sig problematiskt när det var lika kallt ute, iallafall första dagen. Men vi tog oss igenom den med mindre hjärtattacker än vad som är brukligt från arrangören, mycket mindre blod än till exempel i Malmö och fan om det inte var sol och värme i slutet av dagen, så pass att jag lyckades med konststycket att bränna sönder fejan på den 10 minuter långa bilfärden mellan ishallen och hotellet. En bit mat och ett par bärs, så var man redo för en riktig…..tidig träff med kudden, för jäklar vad trött man var.

Dag två av turneringen tar vi nästa gång. Den är inte lika tjatig om arkitektur och väder, men det finns säkert något ni stör er på där också.

När världen viskar ”gammal”

Man blir äldre. Det är ett faktum i livet att det tar slut. Man brukar traditionellt få ett par fingervisningar när ens tid börjar rinna ut, en utekväll med polarna lockar inte lika mycket och skulle du ändå gå ut är dagen efter hundra gånger tyngre än när du var yngre. Mat blir det mer petigt med, äter du fel sak är det du som sitter på porslinstronen med tarmras resten av dagen.

Och vi ska inte prata om hur du tappar kontakten med teknologiska framsteg, populärkultur och av kändisar känner du bara till de som hamnar på löpsedeln när de dör.

Inte jag förstås. JAG kan fortfarande dra ut på krogen, stänga, släcka och larma alla ställen i stan innan jag raglar hem, sover 2 timmar och går upp och lagar Double-Chili-Butter-Bacon-Bombs med ost och vispgrädde till frukost.

Jag har koll på både AI, VR och AR samt TickTack, tackar som frågar. De senaste filmerna har jag koll på och kan ner på detaljnivå förklara varför de är skitdåliga jämfört med allt som kom innan, och har jag koll på filmerna har jag koll på kändisar så som Tingelelelin, Josefine Wyczachyuxa OCH jag VET att Camilla Läckberg är Lokatten i Masksinger, för det har C+ sagt.

Men även jag blir påmind om att åren går ibland. I fredags var det 1:a april. Lurardagen. Och aldrig har mina anhang lyckats lura mig. Plastfolie över dörröppningen/på toastolen genomskådar jag lätt. Tejp över halva kranmunstycket? Tillåt mig att självbelåtet skratta, Ha ha.

Men i fredags kom jag hem, jag hade handlat och skulle fixa mat. Knäcker matlagnings-Krusovichen och tar en klunk när jag ser klockan. Helvete, Kvinnan ska vara på jobbet om 2 timmar!

Skickar burken åt helvete, här tarvas fokus! Med blodsmak i munnen steker jag kotletter med ena handen, med den andra potatis. Med fötterna vispar jag bea och rödvinssås och hur i jag gör potatisterriner är rejält privat, men inte är det med arslet.

”Vad sent du kom hem, älskling” påpekar Kvinnan, ”gick inte du tidigare från jobbet?”

Jag stannar upp mitt i en särskilt komplicerad vispning. Jo, det stämmer. Jag gick tidigare, förvisso stannade jag och handlade men aldrig att det tog över 2,5 timme att komma hem.

I soffan skakar nästan det äldsta Anhanget sönder av återhållet skratt. Hon reser sig, plockar ned vägklockan och vrider tillbaka den. Hon går fram till spisklockan och återställer även denna till korrekt tid. Hon kastar en blick på mig över axeln, med ett elakt flin som sträcker sig hela vägen upp till örat.

”April, april pappa.”

Jag är lurad. Jag är så helvetets jävla aprillad av mitt äldsta Anhang så ni fattar inte. I 12 år höll jag ut, och om en 12-åring kan, varför skulle inte en 11-åring kunna? Och om till och med en 11-åring kan lura mig, varför skulle inte en 39-åring?

Anhanget och Kvinnan har mig under Damokles svärd. Jag är sårbar, jag är rädd. Jag, JAG är slut, det här är min signal att jag är för gammal. Dags att börja samla på udda statyetter och gå runt i morgonrock även utomhus.

Men jag tänker högaktligen skita i den signalen. Jag mulade det äldsta anhanget(igen) med nyfallen snö från vår balkong och satte igång med att planera min hämnd. Nästa år blir det inte några futtiga pasta under toaringen, nästa år är det inte 1:a april, det är vedergällningens dag.

För så barnslig är jag. Fortfarande. Och tacka alla gudar för det!

Morgonens konflikter

En konflikt börjar med attack och motattack, men sedan fotsätter den i motattack efter motattack efter motattack. Om det är Isreal och Palestina eller de illegala grupperingarna här i Svedala spelar ingen roll, det rättfärdigas alltid med ”för att de gjorde det mot oss”. Vem attackerade först? Det finns det lika många versioner om som sidor inblandade.

Men i det Kjellbergska hemmet hävdar jag bestämt att det var Anhanget som attackerade först, så fort de kom in i våra liv började aggressionerna. Naturligtvis fanns det förevändningar, bortförklaringar till attacker med soniska vapen som ni inte kan övertyga mig inte är någon form av krigsbrott.

”Små barn behöver äta på natten också”, ”hon hade säkert bara en mardröm” och min personliga favorit ”hon har bara skitit på sig*”.

Så fortsatte det, natt efter natt, år efter år. Jag medger att de sket på sig mindre ju äldre de blev och i modern tid händer det knappt alls. Men de soniska attackerna fortsatte i olika form.

Kan ni då klandra oss, mig och Kvinnan, för att med viss skadeglädje börja väcka våra barn om morgonen? Även vi har ursäkter, små svepskäl.

”Det är skola idag”, ”man måste ha lite rutiner även på helgen”, ”går du inte upp nu får du ingen äggröra”.

Skillnaden är att våra svepskäl är legitima emedan Anhangets bortförklaringar är ren lögn.

Och jag erkänner, mina metoder kanske inte var helt regelrätta. Kanske gick jag över någon gräns när jag smög in i Anhangets rum, vrålade ett ‘God morgon!” och slog på Frukostklubben på högsta volym på mobilen? Kanske jag inte skulle ha lagt en av vatten indränkt hand på axeln till en sovande 11-åring en lördag i december? Jag säger som alla andra i en konflikt.

De gjorde det mot mig först, jag är berättigad till motattack.

*Faktiskt citat av Kvinnan en särdels trött kväll i konfliktens begynnelse.

Att det skulle sluta såhär

Jag är förådd! Huggen i ryggen av den som säger sig älska mig mest! 15 års förhållande slängt utför ett stup ned i det iskalla saltvattnet med tyngder om fötterna!

Den person jag såg framför mig gå nedför altargången till orgelns melodi har hällt 4 liter färg på den vita klänningen hon skulle bära. Okej, det är en lögn. Kvinnan vill inte ha vit klänning, jag vill inte ha orgelmusik. I den aspekten är vi väldigt överens.

Därför är den grova skändning jag har blivit utsatt för så oförståerlig. Det skulle ju vara jag och hon, hon och jag. Mot världen, mot resten, mot anhanget. Men nej.

Nu sitter hon där i soffan, äckligt självgod och helt obrydd som en apmätt katt efter att ha blivit inlåst på mjölklagret. Jag sitter också i soffan, men nedtryckt och med ett hål i inuti mig, som mjölkpaketen kattan hade sönder.

Finansiellt förstörd, känslomässigt kränkt och socialt skadeskjuten.

Ni kanske säger att jag överreagerar, men vad fan, det var ju MIN salmiakbalk! Jag hade sparat den sedan helgen! Jag hade längtat hela dagen och eggat mig själv med tanken på den där lilla kvävningsrisken till ammoniumklorid!

Ganska ruttet gjort i min mening.

Valrosspussel

Hurra hurra, med en domedagsklocka som glatt tickar mot midnatt konspirerar händelser för att åtminstone för syns skull dra tillbaka sekundvisaren några steg. Iallafall på den ena domedagsklockan, den andra ligger och tickar i bakgrunden och den tredje går nog till och med snabbare om än inte så mycket.

Bilen är fixad och jag kan lägga kollektivtrafiken bakom mig, i vart fall för en stund är mitt livspussel lite mindre komplicerat. Jag har massa bitar med bara himmel, men jag har hittat en bit med en halv fiskmås på, det är iallafall en utgångspunkt.

För att ha bilen underlättar något djävulskt, i det minsta tidsmässigt. Att åka kollektivt är inte så farligt, men när restiden ligger på en bas av 1,5 timme (jämför 25 minuter) och på det ska det dessutom läggas inhandling av basala födoämnen på vägen hem, då snackar vi portugisiska middagstider i det Kjellbergska hemmet. Och det hde väl inte varit så farligt med det, om det inte var för det där att väckarklockan ringer till svenska frukosttider. Ni ser hur en internationell krock lätt händer, vilket tycks vara på modet i år.

Men det är inte bara av ondo. Anhanget har blivit nyckelbarn, fått lite ansvar, äldsta dottern har till och med lyckats laga mat utan att bränna ned kåken. Den yngre gör förvisso inte många knyck, men hon saboterar inte aktivt för sin syster, framsteg!

Men de är ju trots allt barn, och har inte riktigt koll på klockan. Därför har det ibland hänt att jag klivit in i följande situationer utan någon särskild ordning:

  • En brottningsmatch -Där det yngsta anhanget hävdar att hon bara tränar inför sin karriär som fribrottare (som ska komma efter hennes tid som marinbiolog), det äldre säger mest ”Aj”.
  • En städdag – Städningen går ut på att fylla vardagsrummet med grejer så att deras egna rum är tomma. Fadern var inte road, men iddes inte göra en insats just då varför inte heller modern var särskilt glad. Men av outgrundlig anledning skyllde på fadern.
  • Sminksession – Okej, barn blir stora någon gång och att vara nyfiken på det här med smink är en del av en liten tjejs uppväxt (har jag fått till mig från yttre källor). Men att sminka varandra till vad som skulle kunna vara en politiskt inkorrekt karikatyr av männsikor med afrikanskt ursprung känns kontraproduktivt om man vill bli känd fribrottare/hoppryttare. Man bara vet att någon jävel (jag) kommer dra fram fotot när de är på toppen av sin karriär och så blir de svartlistade.

De hade även valt att förlägga sminksessionen i vår soffa, i vår ljusgrå soffa. I vår ljusgrå soffa som vi varit modiga nog att låta vara ”punk chic” men som nu är alldeles för ”punk chic”.

Kontentan är att när du känner att du börjar få ihop livspusslets himmel, kommer det någon jävel och målar nya pusselbitar. För att må väl så måste du hålla lika hårt i din halva fiskmås som en fet, hungrig valross skulle göra.

Det är mitt råd i dessa och i alla tider, var en fet, hungrig valross så kommer du iallafall vara lite glad.

Hyllningskväde till en böna

Den har kallats besk 
och liknats vid död, pest och pina
Men kalla det fjäsk
inför nödens gudinna
Men en tidig morgon inser man det fina
Man tar en klunk och till sist känner man att man har en chans att vinna.

Som ni förstås förstår
Även ni andra morgontrötta
Så är det ej gutår
Som vi skriker i morgondiset
Nej, det vi i vårt avlånga land har valt som stötta
Är kaffet, åh denna dryck som tar priset!

När man som liten ser Emils far slita på fält
och sedan trösta sig med en kaffeskvätt
Då frågar man för sig själv hur det med Anton nu är ställt
Men när den lille invandrarkillen på tåget tittar på YouTube med högtalaren på så förstår man att gubben hade rätt!

När din farsgubbe till frukost tog endast denna krycka
och med viss animositet
stirrade genom fönstret mot vinterkylan
Då var det din rätt som barn att tycka
Att karln ej hade rätt till viss bitterhet

När man så växer upp inser man snabbt att uppbackning tövas
Någon kör på knark
Någon super sprit
Men en mer hållbar lösning behövas.

Vår drog, vår njutning, vår krycka och själ
Att kaffet finns är nog så väl
Kaffet ger oss tålamod att förlåta och stå ut
Och alla gudar hjälpe mänskligheten om det någon gång tar slut.

Predikan om en måndagsmorgon

Glädjen eder, bröder och systrar, ty jag har återvänt till vår gemenskap! Glädjen eder ty jag rider inte längre till mitt värv på Satans avgasspyende verktyg! Nej, istället rider jag Satans Projektplanerares avgasspyende verktyg till mitt värv, men jag gör det samman med er andra!

Tillsammans står vi och huttrar, tillsammans står vi och spanar bort mot horisonten för att se var Projektplanerarens verktyg blivit av, ty den skulle kommit för 10 minuter sedan.

Vi olycksbröder som vandrar mot Sankte Clusterfucks långa orm, vars räls ömsom är förfryst, ömsom solkurvad, ibland täckt av löv, ibland går den inte alls. Men vi vandrar jämte våra systrar i en rättfärdig parad/ dödsmarsch.

Men lyss till mina ord, och tvivla icke, så fort jag fixat en grej på Satans avgasspyende verktyg överger jag er fortare än ni kan säga ”Judas”.

Varför världen verkar vämjelig, 3 orsaker

Det är konstigt det som händer i världen. Man kan gå helt oförhappandes och plötsligt som genom ett trollslag förvandlas din tillvaro till ett mörkt mål av osäkerhet, motvilja och rent äckel mot omvärldens utveckling.

Igår var det fettisdagen. En dag då man, om man är pursvensk, med glädje äter en ganska tråkig bulle med grädde och mandelmassa. Vill man vara riktigt avancerad kan man hälla mjölk på, ha i kanel, röra runt, stavmixa och injicera i armen. Få till ett riktigt semmelrus, om ni är med på hur jag tänker.

Hur du än väljer att inta din semla är det, om man är rättrogen och ren, en ganska tråkig bulle med grädde och mandelmassa i.

När förändringen började brydde sig ingen nämnvärt. Kanske bytte man ut grädden till chokladmoussé eller fyllningen till vaniljkräm, och det var väl inte så farligt. Sen bytte man ut bullen till ett tacobröd, eller gjorde en varmkorv av det hela. Åh, så skojigt och innovativt det var!

Valde vän av ordning att påpeka att en semmelwrap banne mig inte var en semla så fick denne höra att han var negativ, en bakåtsträvare eller så fick man frågan varför man över huvud taget brydde sig? Och ingen kunde inte riktigt svara på varför man var så envis om att den ganska tråkiga bullen skulle serveras med just grädde och lite mandelmassa, så man lät saken bero.

Och med åren blev det värre. Semmelmunkar, semmelkladdkakor i långpanna, lakrits(!)semlor, raw food semla, churrosemla, glutenfri JÄVLA semmelrulltårta!

Den minsta, i dubbel bemärkelse, förbrytaren torde vara minisemlan. Okej, Ture Sventon hade minisemlor redan på de gamla grekernas tid men han gjorde dem ju stora igen! Visa mig det café eller hobbybagare som kan göra om det konstycket så ska jag tänka om, men innan dess stjäl dessa konditörskleptomaner bara folkrätten att äta en NORMALSTOR ganska tråkig bulle med grädde och lite mandelmassa.

Ni tänker nu att jag ska lugna ned mig, ni kan inte se vad grejen är om någon vill lägga till en twist på dessa bakverk. Låt mig då slita åt mig min proverbiala arm och vråla tillbaka att just för att ingen brydde sig så jävligt så har vi fått galenskaper som dessa i år:

Ser ni dem?! Skagen. Rörs. Semla. Det där, mina vänner och belackare, är en satans smörgås och inget annat. Säkerligen mycket god för, kom igen, skagenröra. Men likväl ingen semla!



Min fasta övertygelse är att världsbilden de senaste åren beror på 3 saker:



1. De sköt Harambe.
2. Melodifestivalen har deltävlingar.
3. Alla jävlar som ska vara så ”kreativa” med sina semlor.


Det kan inte alltid vara fel med bara en ganska tråkig bulle med grädde och lite mandelmassa i.

Mer stillsamt om inte annat.