Kaffefilter och framtidstro

Det regnar. Jag är inomhus.

Det var viktigt att börja så för någon sa åt mig att jag inte fick.  Jag har varit tvungen att vänta, för vi har ju haft ganska soliga dagar den här veckan och jag vill ju inte ljuga mer än nödvändigt för er. Men nu så faller himmelsvattnet ned på vår torra asfalt.

Således. Det regnar. Jag är inomhus.

Trots regn, varsel och covid-19 har jag framtidstro. Jag har det av den enkla anledningen till att jag tagit mig igenom en hel skoltermin med för små kaffefilter. Vem som bär skulden (Kvinnan) kan vi bara spekulera i men strapatsen är snart över, det börjar minska i den lilla blå filterhållaren med ett troll på.

Ni kanske inte tycker att det är någon större motgång men sådan kaffemani jag haft sedan distansstudierna började gör det till en värre motgång än ett strömavbrott, som för övrigt också skulle försvåra drickandet av kaffe.

För att bevisa detta vill jag att ni föreställer er följande scenario.

Ni är jag, vaknar tidigt för att skicka iväg Anhanget till skolan med något som liknar frukost i magen. Med igenklistrade ögon ramlar ni mot köket för att slå på kaffekokaren innan barnamord begås, ty de har för mina synders skull ärvt mitt morgonhumör. Ni trycker på Knappen (ja, stort K) som fyller lägenheten de ljud och lukter som lovar att idag inte kommer bli lika illa som alla andra dagar.

Ljudet och lukten ljuger givetvis men i några minuter är det trevligt att låtsas. Vi säger för diskussionens skull att det här är en sådan där dag då allt klaffar. Barnen får på sig kläderna i vettig tid, mat i magen och allt flyter som på en flod av guld mot tystnaden när de går till skolan för att möta sin dag. Ni häller upp första koppen kaffe, sätter er i soffan och tar den första, magiska, klunken.

Kosmiskt förräderi. En munfull kaffesump träffar er som ett slag i ansiktet. Spottande beger ni er mot köket för att förstå vad som gått fel, ni stirrar ned på filtret. Det har vikit ned sig så att det mesta av kaffepulvret haft fri lejd ned i kannan. I förtvivlan häller ni ut brygden i vasken, inte med ett plask utan med ett duns. Som ett sista ”Fuck You” till er morgonfrid får ni nu lägga tid på att hiva upp sump från slasken till soporna. Sedan får ni brygga nytt, det lyckas den här gången men det smakar inte lika bra för ni vet vad ni fick gå igenom för att få dricka skiten.

Sådana här scenarier har blivit vanligare sedan de för små filtren kom in i mitt liv. Men snart är de slut, så jag har framtidstro.

Till dess.

Det regnar. Jag är inomhus.