Vad jag önskar att jag vore en lagom dum, lagom fräck sköldpadda

Ja ibland är det något dylikt som måste till. När Kvinnan för trehundraelfte gången vägrar ta soporna med sig eller när du blir döfull på ett bröllop för att Frugan vill ha några jäkla ginglas med sig hem.

Vad skönt det då skulle vara att vara en sköldpadda.

När du går upp så pass dödstidigt att du börjar ifrågasätta om du lever eller om du är på en plats inte ens Alighieri skulle vilja besöka på sin odyssé i underjorden. Virgil knackar honom på axeln, pekar på mitt sovrum och bara ”No good neighborhood, very bad. We go!”.

Vad skönt det då skulle vara att vara sköldpadda, allra helst med tillgång till en häst.

När ena dottern börjar snörvla och hela vardagslogistiken fallerar. Vem ska vabba? Hur jämnställda vill vi vara? Hur jämnställda har vi råd att vara? Kan du vabba? Nä, kan du? Ingen har tid, men det är bara att göra. Alla förlorar.

DÅ skulle det vara förbannat skönt att vara sköldpadda, allra helst med tillgång till en häst. Som heter Clancey, just namnet är väldigt viktigt.

När man får reda på att världens största häst, Big Jake, är helt menlös för dina planer (och så heter han inte Clancey) för att även om han är över 2 meter i mankhöjd och väger som en amerikansk skattesmitare (1,2 ton) så är vi inte kompatibla för ändamålet.

Då skulle man vara jätteglad om man vor en sköldpadda, allra helst med tillgång till häst. Som heter Clancey, just namnet är väldigt viktigt.

För OM jag vore en sköldpadda MED tillgång till en häst som heter Clancey, då skulle jag banne mig också begrava huvudet så långt in i hans näshål jag kunde och glömma den här världen en stund. Det är bara logiskt.

Gideon Reik 1: Spindlar och en flykt

Fallen London och alla dess platser och mystiska varelser är skapade av Alexis Kennedy och ägs av Failbetter Games. Det är deras värld, Gideon Reik bara lever där, än så länge.


Det var inte här jag tänkte mig att hamna, när den odöde baronen bad mig ordna hans begravning, upphängd i ett nät, omgiven av sorgespindlar som väntar på min medvetslöshet så de kan lägga ägg i mina ögon.

Ni kanske undrar vem jag är? Gideon Reik, till er tjänst. Författare och nykomling till Fallna London. Vad jag gjorde innan jag anlände till den största staden i det Undre?

Er gissning är så god som min. Det första jag minns är kedjor runt mina händer och den dystra, om än spektakulära, utsikten från New Newgatefängelset. Det andra är min fångvaktare, han (hon? Den? Jag är ärligt talat inte säker på att det var en människa) var inte ovänlig men höll inte av mig tillräckligt för att låsa upp min cell.

Jag kopplade på min inte oansenliga charm, vilket efter några veckor gjorde att jag förärades med en gaffel att äta mina måltider med. Obetydligt framsteg kanske ni, kära läsare, tycker och för någon annan kanske det hade varit så.

För mig, som har en stor förkärlek till frihet och avsaknaden av bojor, var den min väg till friheten. Under tre dagar attackerade jag murbruket runt gallerfönstret på ett, jag får erkänna, maniskt sätt. Och så, den förlösande känslan när gaffeln gick sönder, gallret ramlade ur sitt fäste och den nu mycket ilskne fångvaktarens vredgade skri när jag samlade det lilla mod jag hade för att kasta mig ner i den mörka zjön under den enorma stalaktiten som utgör New Newgate.

Zjön var kall och och nedslaget hade gjort mig vimmelkantig, men jag simmade med en viljestyrka jag inte trodde jag hade mot Londons lampor med en tyst bön till Salt att jag inte skulle stöta på ett särskilt järvt exemplar av de Drunknade. Salt hör bön eller dårar har tur, men jag nådde en kaj och kravlade mig upp. Zjömän och andra besökare till hamnen såg på mig i mina fångkläder och kedjor, men ingen gjorde några försök att hejda mig. Jag var inte det konstigaste de sett ens den senaste timmen.

Jag höll mig till skuggorna, en lätt men dumdristig strategi i det Undre. Jag lyckades få av mig mina bojor och lyckades sälja både dem och mina fångkläder till en gatuhandlare. Jag behöll min mask, dels som ett minne från tiden i fängelset, dels för att möjligheten att dölja sitt ansikte är värd mycket häromkring. Dölja saker var min fokus just nu och i Spitelfields, eller kort och gott Spite, gick det mycket bra att på kort tid plocka ihop det nödvändigaste från obevakade bakgårdar och öppna fönster.

Klädd på ett inte anskrämligt sätt drev jag runt på gatorna för att planera mitt nästa drag, hur skulle jag hålla mig vid liv?

Sorgespindlarna rör sig, jag känner deras mindre exemplar krypa runt på mig. Kan detta vara slutet?

Det här med kaffe

Jag vet inte hur allt började, varför koffein blev så omhuldat av oss. Jag har hela internet till mitt förfogande så jag skulle kunna ta reda på det, men varför det när det är så mycket roligare att fabulera?

 Högst troligt var det under upptäckartiden. Men jag föreställer mig hur mycket tidigare, en tidig morgon i ett träd någonstans i världen, en apa var på skitdåligt morgonhumör och kastade mindre apor ner från trädet i vredesmod. Apans partner såg förfärat på, hela generationen och därmed mänskligheten höll på att gå åt helvete.

Partnern tänkte i panik, rykte åt sig några bönor den hade plockat på sig under gårdagen och började med primaters precision kasta dem på den ilskna apan. Några hamnade i munnen, apan tuggade på dessa och såg genast världen ur sin partners synvinkel. En värld där de mindre aporna fortfarande fick sitta på grenarna. Att det smakade ganska illa gjorde inget, apor har ju som bekant få hämningar när det kommer till smak, de äter bananer med skalet på till exempel.

Generationer kom och gick, tills 1990talet rullade in. Processen att konsumera bönorna hade blivit lite mer komplicerad men morgonhumöret var sig likt.

Jag vet inte om mitt morgonhumör var så illa när jag var 7­–8 år men kaffe fick jag. Barnkaffe kallat.

Barnkaffe är väldigt lätt att göra. Det är 30/70 kaffe och mjölk med 39 sockerbitar, även om jag är osäker på mängden sockerbitar. Låt oss säga tillräckligt med sockerbitar för att få en vanlig lattemorsa att blekna.

Jag kommer inte ihåg att jag fick det dagligen, men tillräckligt ofta för att det ska kännas som det i minnets flashback. En fördel barnkaffe har gentemot en vanlig kopp kaffe var att sockerbitarna ofta inte hann smälta utan man kunde, i slutet av kaffedrickandet, tugga på dem som en sorts karamell.

Det tyckte inte min mor om, skulle jag få 30+ sockerbitar skulle jag åtminstone dricka dem.

Åren gick och mitt kaffedrickande blev mer normalt. Proportionerna vände 30/70 mjölk och kaffe, sockerbitarna minskade till två. Fadern vägrade mjölk och hade två sockerbitar. Och det skulle vara ur perkolator annars kunde det kvitta. Själv ogillade jag att sila kaffesump mellan tänderna samt för många delar vid själva tillverkningsprocessen. Men vad kunde jag göra? Det var inte jag som pröjsade för kaffet.

Det här höll i sig tills jag flyttade hemifrån. Familjesemestrar hade lärt mig att pulverkaffe var lätt, men bara till för nödfall, så bryggare fick det bli. Jag gjorde mig av med sockret och anlände till min nuvarande kombination av så mycket kaffe och så mycket mjölk.

 Jag gör inte kaffe med mått, jag gör det med känsla.

Föräldrahemmets perkolator brakade efter trogen tjänst till sist ihop. Kanske hade de en kaffebryggare under en tid, det minns jag inte, för i alla mina minnen står där endast en vattenkokare och bredvid den en behållare med snabbkaffe.

Tror Mor hade två sorter, en för att de skulle ta sig genom dagen och ett finkaffe som togs fram till fest. Jag kände aldrig någon skillnad.

Antagligen inte mina föräldrar heller för de har slutat med den varianten och har nu ett kaffepulver till både vardag och fest.

Det som har ändrat sig är att Far anammat sin sons gamla vanor. Så mycket kaffe och så mycket mjölk, och såklart sockerbitar. Två skall det vara och endast två.

Kvinnan är mer komplicerad (läs: tedrickare), dricker sällan kaffe om det inte är en sådan där Mocha Caramel Lemon Twist Alpacino Latte-historia. När hon medicinskt behöver en kaffe, då är det vad jag numer benämner vuxet barnkaffe. 30/70 med kaffe och mjölk, 8 sockerbitar.

Det är skönt att se att gamla hantverk lever kvar.

Addendum: Mina barn hatar kaffe ner i sina knotor, något de kan fortsätta med tycker jag. Fast jag vet att snart är det dags för tonåren och då åker de väl dit ändå.

Städning i Mordor

Under sommaren har vårt hem på något sätt transformerats till ett magiskt fantasiland i Tolkien eller Hobbs anda. Detta land, Läg’en’hett, överses av fyra mer eller mindre intresserade gudar.

Mitt skrivbord är ljusets hemvist Dataaborrd, där det är rent och snyggt, tågen går på tid och kriminaliteten är låg.

Området runt ljusets hemvist,Vardarum, bebos av krigiska nomader kallade Klähöögarer som gör allt för att invadera även Dataaborrd med sina konstiga seder, som att ligga helt still i en vecka. Haaleen är omstritt territorium där Barnarum och dess systerstat Barnensrum ständigt bygger nya utposter som dataaborrdernas gud ofta trampar på. Vilket irriterar Honom och får Honom att sända ut sina rättrogna att förgöra utposterna och forsla tillbaka delarna till sina hemländer.

Köcket, är en riktig Mordoranalog med kokande vatten och mystiska varelser. Hur mycket två av gudarna än sänder renande magi över detta land finner man ändå monster och sörja lite varstans, och det har även börjat uppstå utposter i Barnarum, där den äldre av de yngre gudinnorna huserar.

Detta är inte till gudarnas fördel då hela Läg’en’hetts matförsörjning ligger inbäddat i det lilla och utsatta landet Kylskåpien mitt i mörkaste Köcket.

Den enda plats som gudarna verkar enas om måste renas ofta ses som en helig plats av alla i Läg’en’hett, Toaletti. Där livgivande vatten porlar och där Klähöögarerna utför sina mandomsriter på det höga berget Tvättåtorktumlare.

Dataaborrdernas gud försöker plocka och fixa, då skriker gudinnorna på Honom och menar att Han slår ner deras favoritundersåtar. Vilket Han i hemlighet också gör då Han hyser ett särskilt hat mot Klähöögarer. Ibland vägrar Han låta sig blidgas och nedstiger till Köcket med frätande regn och bitande stål för att förgöra innevånarna i detta förpestade land, varpå Hon brukar bli mycket vred.

Gudinnan i Läg’en’hett har ett litet stört förhållande till de olika länderna. Hon är jävligt laid back när det kommer till Klähöögarerna, lovar eld och rening mot Köcket, men mer lite mañana liksom och tycker Han ska lugna sig lite.

De yngre gudinnorna är fan i mig skapade av kaos, i kaos och gör kaos. Deras domäner är ett virrvarr av oförståerlig arkitektur, förvridna skulpturer och Köckiska utposter. De vägrar när Hans hjälparbetare vid gränsen och slår med soniska vapen ut alla försök att med våld bringa ordning i kaos. Även de har ett mycket symbiotisk och stört förhållande med Klähöögarerna.

Så där sitter Han, ensam på sin tron vid Dataaborrds gräns. Han blickar ut över den raserade värld han satts att existera i.

Han tänker långa, sorgliga, bestämda tankar.

”Fan, i morrn måste jag städa igen.”

Koncept: Knepigt i Kneippbyn

Okej Svensk Filmindustri, Nordisk Film och alla andra lidande filmskapare. Här bjuder jag på en pitch för att dra igång inspirationen. Vi går inte bananas såhär i pandemitider, utan håller oss till inhemska produktionsplatser.

Knepigt i Kneippbyn

Maria-Lena är uppväxt i Norrland men har just, vid 21 års ålder, uppfyllt sin dröm att flytta till Stockholm för att spela teater på Dramaten. Eller nästan, Dramaten vill inte ta emot henne. Hon måste få mer erfarenhet, tycker de. Men det börjar gå mot sommar och erbjudanden för skådespelare är små. Då hittar Maria-Lena en annons om att spela Pippi under hela sommaren på Kneippbyns Resort på Gotland(För svensk film fucking älskar att filma på Gotland) .

Sagt och gjort, hon reser till Gotland. Hon hittar ett boende men har det ändå svårt. Hon är för mycket stockholmare för gotlandsborna men även för mycket lantis för de stockholmare som rest till ön under sommaren. En social paria.

Hon kämpar på och blir så småningom vän med Idiah, en jämnårig afghansk kvinna som även hon har skådespelardrömmar. De går på auditionen för Pippi tillsammans, men Kurt, som håller i skådespelarrekryteringen, är inte särskild glad i att en lantis och en invandrare läser för rollerna, utan vill hellre att hans systerdotter, Margareta, blir årets Pippi.

Mycket strul följer (Nog för att fylla kanske två 50-minutersavsnitt) men i slutändan går rollen som Pippi till Margareta, Maria-Lena blir tilldelad med rollen som Annika av en missnöjd Kurt, medan Idiah får spela pirat.

Men allt är inte nattsvart! Maria-Lena lär känna Roger, som spelar Tommy, och de två inleder en romans. Något som inte sitter väl med Margareta, som själv haft ögonen på Roger.

Sommaren går, Maria och Rogers romans blomstrar men tyvärr går Kneippbyns finanser inte så bra. Detta leder Kurt att låna pengar av ett danskt brottsyndikat(Sätter upp för säsong två!) med Villa Villekulla som säkerhet!

Så en morgon hittas Margareta mördad (Gärna efter att hon avslöjat något om sig själv som får tittarna att sympatisera med henne) på Villa Villekullas vind. Hon har blivit strypt med en Herr Nilsson docka och fått öronen avskurna. En blodig kniv och syntetisk appäls påträffas i Maria-Lenas skåp och hon blir arresterad, misstänkt för mord. Och där slutar säsongen.

Säsong två kan bjuda på att Maria-Lena med hjälp av Idiah försöker rentvå sitt namn alternativt flyr undan rättvisan, kanske med hjälp av det danska brottsyndikatet?

Och just där är pitchen slut. Men jag tycker den har allt.

Gotland, så producenten samtidigt kan bo i sitt sommarhus, för någon jävla anledning måste det finnas att svensk tv och film är så jävla kåta på att filma på Gotland. Män kan hata den kvinnliga huvudaraktären, kvinnor kan hata männen som hatar. Lantisarna kan hata stockholmarna och vice versa, Sverigedemokraterna kan hata invandrarkaraktären och resterande partier kan hata sverigedemokrater.

Gutarna kommer säkerligen avsky allt ihop. Det blir en hit!

För så är det väl? Man behöver inte göra något sådär överdrivet bra gör att tjäna pengar idag, det räcker att man skapar något tillräckligt många hatar tillräckligt mycket för att bråka om, gratisreklam. Och folk bara måste titta för att se vad folk blir så upprörda över, men hittar istället bara en helt ok kriminaldramakomedi.

Varsågoda.

Vad som kan hända när alla har humor

Ja, som jag skrev i måndags försökte jag förhandla bort mina barns namn i utbyte mot en till två kilo Djungelvrål, något jag gick bet på då Hannah på Cloetta bestämt slog ner förhandlingarna varpå jag snabbt utnämnde henne till min nemesis.

På något vänster fick Hannah nys om detta och kontaktade mig via mail. Det hade tydligen skrattats lite på kontoret men hon hade inte tid att vara min nemesis på lång sikt, därför ville hon skicka lite värdecheckar, något jag givetvis accepterade.

Och märk noga detta! Cloetta är snabbare i sina utbetalningar än både Skatteverket och gemene flygbolag, för redan igår damp 100 bagis i checkar ned i brevlådan.

Då grävde jag upp sedan länge glömda kunskaper och kom fram till att detta räcker till 750 gram Djungelvrål.

Så från mitt ursprungliga krav på 1 till 2 kilo har jag gått ner till straxt under enkilosgränsen, men mitt anhang får fortsätta heta det de heter. Alla nöjda och ingen nemesis finnes längre.

Hannah på Cloetta är verkligen en slug förhandlare. Hatten av!

Vad jag vill komma till är att allas liv blir bättre när alla har humor. I detta lättkränkthetens tidevarv hade jag nog, av företag med mindre vett i skallen, kunnat få både cease and desist och stämning för att jag skadat varumärket. Nu såg de humorn och jag fick Djungelvrål.

Covid kan få några av påsarna om jag får gå ut och leka med mina kompisar snart. Kanske till och med sova över?

Du…

…Schyssta ‘rå?

Nähe…

Mina ungar borde byta namn

Det är svårt att roa sig ansvarsfullt när man är fattig student och en pandemi rullar genom världen. Särskilt när avstånd är en grej som verkar bli mer och mer svårförstådd ju längre tiden går. Så man får bli lite kreativ.

Jag blev, av olika anledningar, sugen på Djungelvrål. Under normala omständigheter hade jag knallat ner till turkiosken på hörnet och köpt en i datum utgången påse eller två till överpris.

Men nu är det ju som det är och varje uns underhållning måste noga hushållas och ransoneras. Planen föddes när min kamrat Fredrik visade att han minsann hade egna karameller, som affären vägrade låta honom få utan kostnad.

Han är inte ens blond och bär glasögon oerhört sporadiskt. Och sist han hade på sig en stickad, blå väst över vit skjorta var aldrig. Därför tyckte jag affären var både snäll och klarsynt när de erbjöd honom en stor Pucko helt gratis.

Tillbaka till Djungelvrålen.

Jag trodde aldrig jag skulle få Cloetta att döpa om sin produkt till Kjellbergs Salta Djur eller dylikt, även om det skulle vara ett fantastiskt namn, och inte heller var jag särskilt sugen på att byta namn.

Då kom jag på det, jag har ju två ungar! Anhanget är inte så gamla så de borde logiskt sätt inte vara för fästa vid sina namn! Jag påbörjade genast en övertalningskampanj mot det äldsta anhanget, som var mycket resistent mot att byta namn till Djungelvrål. Hon påstod att hon tyckte lakrits var äckligt.

Jag har aldrig slagit mina barn men när hon sa så förstod jag de som gör det.

Hur som helst, jag fick byta mål. Det yngre anhanget ogillade också Djungelvrål, men var villig att byta namn om hon också fick heta ”Kaylee” i mellannamn samt att vi åkte och spelade minigolf.

Planen var klar, så jag skickade iväg ett erbjudande till Cloetta.

Hej!
En snabb fråga. Om jag skulle lagligen byta namn på ett av mina barn till ”Djungelvrål”, hur många gratispåsar skulle jag eventuellt kunna få ut av det? Om bara en så kan vi nog båda enas om att det inte är värt besväret, men kan ni se att lägga en 2-3 kilo Djungelvrål som ersättning känns det som en befogad åtgärd.

Tacksam för svar

/Simon Kjellberg

P.S: Båda barnen är söta och väluppfostrade nog att inte påverka varumärket negativt

Okej, jag kan ha tummat på sanningen lite men i förhandlingar kan man inte alltid köra med öppna kort. Nu trodde jag att saken var klar, men icke. Entré för Hannah på Cloettas Konsumentservice.

Hej Simon,

Tack för ditt mail.

Djungelvrål är visserligen ett fint namn, men tyvärr hade detta inte varit ett möjligt byte.

Våra varumärken är några av våra mest värdefulla tillgångar, som vi måste vårda noggrant och hålla en strikt linje för hur de används. Om ett varumärke som till exempel Djungelvrål används av andra än varumärkesägaren, kan det leda till att varumärket inte längre är skyddat.

Önskar dig en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Hannah
Konsumentservice

Den här kvinnan är fan min nya nemesis, hon kunde väl ha bett om en adress att skicka någon påse som tröstpris iallafall? Jag fick bordlägga alla planer på att utnyttja mina barn i reklamsyfte och gå till turkkiosken på hörnet för att köpa en eller två, i datum utgågna, Djungelvrålspåsar till överpris.

Som en normal person.

Och till råga på allt var jag tvungen att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget.

Jag var tvungen att betala för att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget. Och det anhang som skulle heta Djungelvrål Kaylee Kjellberg?

Den skitungen vann!

Roblox i soffan.

Kvinnan med Anhang har en ny ritual såhär veckorna innan skolan börjar, de spelar spel tillsammans efter frukost. Låter ju gulligt men spelet de spelar är Roblox, världens mest passivt aggressiva onlinespel. De sitter i pyjamas, på rad i soffan med laptop och plattor och då låter det ofta såhär:

Kvinnan: Jaha, vad ska vi göra nu?

Anhang 1: Vi går till lekparken!

Anhang 2: Nej, vi ska duscha först!

A1: Det kan vi inte för någon har stulit duschen!

*Alla tre skriker förfärat, vissa med mer inlevelse än andra*

A2: Vi måste hitta duschen!

K: Polisen jagar oss!

A1: Upp på gungan!

K: Hur hoppar jag?!

*Det hela utmynnar i 3 tjejer i olika åldrar som är heligt förbannade på varandra i några minuter*

A1: Skulle vi gå till lekparken eller?

Så håller de på, på morgonen, innan jag fått kaffe, ni förstår ju själva. Ett slag kan ju slås för att jag ska gå upp tidigare så jag hinner dricka kaffe INNAN datorfejden börjar, men är den som slår då på det klara med att JAG fortfarande har semester?

Arlanda, vi måste prata..

Jag har lämnat Arlanda. Det är en märklig, lite sorgsen känsla. Inte för att det var ett så fantastiskt jobb att ta hand om andra människors, alltid för tungt packade, väskor men väl för att det är det enda arbete jag haft under mina 12 år i arbetslivet, som ett långt förhållande där partnern kanske inte direkt misshandlar dig men du känner att något är jäkligt snett i maktbalansen.

Men om vi tar tag i metaforen om ett lågdestruktivt förhållande så finns det även din partners släkt och vänner som är oerhört snälla och stöttande, förutom några arslen som förtjänar att bli bundna över en myrstack med genitalierna insmorda i drottningsylt. I den här metaforen är det kollegorna jag lärt känna.

Jag vet inte om det är för att vi alla är olycksbröder eller om jag bara haft tur, men i svåra stunder är det faktum att man har haft fina kollegor det enda som gjort att man gått upp ur sängen när alarmet ringt på fel sida om klockan sex.

Jag får det kanske att låta som en ganska otrevlig plats men så är inte fallet, Arlanda är inte ondskans hemvist i Norden, det är bara stort. En stor arbetsplats med stora företag där det inte finns plats för en liten människa, bara nummer för effektivitetens skull. Och grejen med nummer är att de är svåra att bry sig om, när grinade ni senast för att ni suddade ut en siffra i matteboken?

Kanske måste, ju högre upp man kommer i en organisation, man sluta se människor och bara titta på nummer, särskilt när det går dåligt. För att orka se sig själv i spegeln kan man inte tänka att med en påskrift har man sabbat Rogers liv, utan bara tagit 34129 ur produktion.

Hur det än ligger till tog det ut sin rätt på mig, jag kraschade in i en vägg av armeringjärn med huvudet först, på andra sidan väggen fanns en metallstolpe som jag kraschade in i med skrevet i 190 och det var en allmänt hemsk historia.

Det ledde mig till avdelningen jag tillbringat de senaste fyra åren på. I en lagom bortglömd del av en lagom bortglömd byggnad Arlanda tillbringade jag tiden med mina kollegor med att göra lagom bortglömda arbetsuppgifter.

En liten grupp, fasta arbetstider och trevlig chef. Kunde inte varit bättre igentligen.

Tills en av kollegorna gick i pension, han hade varit där sedan precis innan människor upptäckte elden och kommit in som lastare. Nu lämnade han som lastare och inte var han gladare för det. Nummer in, nummer ut.

Då bestämde jag mig för att börja studera och fly från Arlanda. Inte fan trodde jag de skulle jaga ut mig några månader senare men där har ni corona i ett nötskal.

Tack vare ”rådande omständigheter” kunde jag knappt säga adjö till mina kollegor men i ett improviserat grepp fick jag nog en av de finaste gester jag varit med om av en kollega, det kändes stort.

Så nu är det till att blicka framåt och fortsätta gå längs den väg jag valt, bort från det som ändå varit en fast punkt i 12 år. Jag har bekväma pjuck, bra musik i lurarna.

Nu går jag, häng med vetja.