Mörker och gråa golv

Jag avskyr att gå upp före klockan 6, på riktigt. Sol och ljust, regn och mörker spelar ingen roll. Är klockan före 6 är dagen nästintill förstörd.

Missförstå mig inte, jag är glad i skälet att jag måste gå upp tidigt. Det är själva akten av tidigt uppvaknande medelst väckarklocka jag vänder mig emot.

Duscha, klä på sig, ränna till bussen. Allt med en kropp och hjärna som vänligt men bestämt ber om en förklaring till vad faaan jag tror jag sysslar med?

Jag har inga svar att ge, bara ett för litet förlåt utan ord i form av en pressbyråkaffe.

När jag går vid Odenplans tunnelbana mot Vanadisplan i ännu ett bud att stävja bukfetman ser jag där på det grå golvet, en utspilld pöl med kaffe.

Den är ganska stor. Stor nog att om personen som tappat den bara köpt en liten kopp så fick den inget kaffe på vägen till jobbet. Om en stor kopp inhandlats tyder bevisen på att några klunkar blev kvar, men om den var liten?

Jag känner mitt eget kaffe skvalpa runt i tarmsystemet, kroppen tar upp vad näring som finns och koffeinet. Jag känner mig lyckligt lottad när jag kliver ut i en ganska fin, sval morgon och börjar promenera mot mitt mål.

Jag måste skynda mig, för det är morgonfika 08:15.

Martyrskap Vs Föräldraskap

Jag älskar Anhanget, båda två. Ganska självklart, de är ju mina barn. Vi kommer ganska bra överens, så när som på meningskiljaktigheter om läggdags och middagsmenyn då och då.

Den äldsta börjar närma sig tonåren, vilket märks löjligt väl. Men hon har ännu inte lärt sig behärska de lätt psykopatiska vapnen man har i sin arsenal som tonåring, vilket gör hennes utbrott ganska lustiga, vilket får mig att le, vilket inte underlättar förhandlingarna om vi säger så.

Hon har till exempel inte lärt sig ”smälla igen dörren och ignorera föräldrarna” utan kör mer på ”smälla igen dörren och fortsätta konversationen vare sig vi vill eller inte”.

Men, det roligaste i hennes arsenal är ”Martyren”.

Jag älskar ”Martyren”, och försöker förhandla fram sponsring för en webbserie.

En butter, liten tjej sitter i en stol eller soffa, med tröjhuvan(om sådan finnes) nedragen framför ögonen och underläppen så långt ut att den skulle bli en hyfsad banjosträng. Sedan muttrar hon surt orsaker om varför det är synd om henne. De flesta utan grund eller med mycket lätta lösningar.

– Jag kommer frysa ihjäl!

– Ta på dig rätt kläder.

Och jag kommer bli så hungrig!

– Du kan få med dig några smörgåsar.

-Åååååhhhhhmeeeeeen!

Ja ni ser ju själva här i texten. Det är hon, Stefan och Isidor med mig och Kvinnan som hennes plågande romare.

Men jag har förstått att det blir bättre om en 20-30 år.

Inte för att jag skulle veta något om det, jag var ett sådant beskedligt och snällt barn, fråga min mamma.

T.M.N.T – Thirty-something Mutant Ninja Turtle

Visserligen fluktuerar temperaturen mer än lovligt just nu, till vissas glädje och andras förtret. Men en sak som går åt rätt håll är dagsljuset. Det är mörkt om morgonen men ännu inte mörkt när man går hem, varför denna historia tillkom.

För ni förstår det har fallit sig så att jag går upp först på morgonen ett par veckor framöver. Ja, alltså jag vaknar inte först. Absolut inte, den tvivelaktiga äran tillfaller det äldsta Anhanget som vaknar några timmar innan hon somnar.

Men hon ligger kvar i sängen och drar sig så som sköldpaddan slår den late haren så gör den här gamla reptilens fötter nedslag på det morgonkalla golvet först.

Nästa problem är att ta sig till muggen utan att välta en hög papper, snubbla på klädhögar eller leksaker. Och för en gångs skull inte på grund av att det är ostädat utan för att vi är trångbodda. Men oavsett skäl får man, sömndrucken och jävlig, kanalisera sin inre ninja, nynna Mission Impossible signaturen och ge sig ut i mörkret.

För det mesta går det bra, och väl på toaletten bryr jag mig inte om hur högt alla skval, brzz, zkroch, pfft och dylika morgontoalettsljud låter. Det hade varit ett steg för långt i vänlighetens namn.

Och dessutom har jag inte tid. Jag måste hinna fixa kaffe innan det är dags att förena mig med mina olycksbröder och -systrar ute i världen. Kaffet muterar mig till en person som kan ta en hinderbana i mörkret, ogin väckarklocka och vad mer skit man man råka ut för en morgon när det faktiskt har börjat hålla sig mörkt.

Om motion och rödkål

Jag gick en promenad häromdagen i ett fåfängt försök att strida mot övervikt, det går sådär tackar som frågar.

Det är inga fantastiska vyer lilla Märsta bjuder på. Gamla mångmiljonprogram, monumentet för misslyckad integration Valsta Centrum samt de nybyggen med ful design och höga hyror.

Men folk kan vara ganska kul att kolla på. När du promenerar så går du förbi en massa historier. Den lätt rubbade Sergeij, till exempel.

Sergeij är en öststatare som ber folk om tjugolappar som han sedan köper, när inte alternativ presenterar sig, mjölk för. 2010 hade han det så gott ställt att han kunde sitta på krogen och berätta vilda historier, men det har gått utför och nu får man hitta på egna. Han heter inte heller Sergeij, men han borde göra det.

På dylikt sätt kan du hålla på, när du är ute och går. Ett namn och en historia har alla, det är bara att spekulera fritt.

Men tillbaka till häromdagen. På min promenad gick jag förbi en person man knappt vågar, eller ens vill, spekulera om. Han mötte mig i en backe, över krönet kom han iförd svarta pedofilbadbrallor, sådana som slutar precis så långt ner att så länge han inte fyller 50 håller de, med knapp marginal, pungen utanför det publika. Till dessa hade han valt en blå t-shirt och de största glasögon ni någonsin sett.

Med allvarlig min gick han mig till mötes, i hans famn bar han ett enda rödkålshuvud som om det var hans enda barn. Då och då tittade han ned på det och log innan han oroligt fäste blicken på mig igen.

Man får ju gå klädd som man vill, kanske tyckte han att pedofilbadbrallor var helt rätt, kanske gjorde de gigantiska brillorna att han inte visste vad han tog på sig. Allt har sin naturliga förklaring.

Men det där jävla rödkålshuvudet…

Varför bar han på det som en bebis? Varför log han åt rödkålet? Varför tittade han så ängsligt på mig? Spekulerade han själv om mitt namn och historia och kom fram till att jag var Kurt, den grymmaste rödkålstjuven i norrort? Var han en vetenskapsman á la Doktor Kvickrot, som ansåg att växter är bättre sällskap än människor?

Kan det ha varit så, undrar jag, att jag just den dagen såg särskilt miljöpartistisk ut och mannen helt sonika oroade sig för att jag i rabiat veganism skulle hugga tag i hans rödkålsbarn och släpa iväg det till min lya för att föda min mordiska kull av balkonglådor?

Jag vet inte, men spekulationerna räckte för att jag skulle ta mig hem utan allt för mycket tristess iallafall.

Ode till en guling som började bli brun i en BMW jag såg igår

Jag såg den genom fönstret och den var som ett levande bevis, på hur fel allt kan bli

Jag kan nästan se hur glad du var, dina ögon lyser när pappret skrivs.
Stolt ägare till en BMW om än av gammal årsmodell

Den var putsad till glans utanpå, i en regntung eftermiddag gnistrade fälgar som en sommardag

Innuti låg en guling som långsamt blev brun
Bortglömd eller lagrad bredvid växelspaken, bredvid den papper från Kronofogden

Bevisen fortsatte i baksätet, där brottet antagligen begicks
Bilbarnstol med insmetad yoghurt och papper från någon variant av kexchocklad
Smulor överallt

Sedan dök du upp, du och din tjej, med er lilla lycka invirad i en för stor regnrock.

Ingen av er såg särskilt lycklig ut.

Kontentan av min observation vill jag säga är denna

Skaffar du BMW enbart för att finna damer bör du använda kondom.

Möblernas Barbarossa

Tänd era cigaretter, huka er vid ett bord under en ensam glödlampa i ett dunkelt,rökigt rum. För nu ska vi tala allvar. Nu ska vi snacka IKEA.

IKEA har varit hett debatterat i det Kjellbergska hemmet enda sedan jag och Kvinnan flyttade ihop. Inte dess vara eller icke vara, för där är vi ganska överens att det är praktiska och inte överdrivet fula grejer till ett hyfsat pris.

Nej, vår debatt ligger i HUR man går till väga för att handla på IKEA.

Kvinnan vill gärna göra en dag av det, ta med barnen, leta inspiration, käka på restaurangen, göra impulsköp baserat på den tidigare inspirationen. Avsluta med en 5-kronorskörv.

Jag själv är plågsamt medveten att ska du på IKEA planerar du det som en militäroperation.

  • Vårt mål finns på Hylla 19 Fack 22
  • Lättast ingångstaktik: Via Kök och Badrum
  • Prickskyttar täcker Anhanget för bedövningapilar om de ens sneglar på det jävla bollhavet
  • Paketvagn vid punkt R, ingen barnskjuts
  • 19, sekunder till kassan
  • Undvik fyndhörnan
  • Avsluta med 5-kronorskörv

Man går inte bara förbi 5-kronorskörven.

Kvinnan tycker jag är dum i huvudet. Kvinnan tycker jag borde slappna av mer.

Men det var inte jag som kom hem med fel skrivbord. Det är dock jag som skall till IKEA efter praktiken idag.

Så osäkra puffrorna, vi ska på en Leave and Retrieve Operation!

Greven av Ljud i natten

Vi har alla små ljud när vi sover. Oavsett om det rör sig om timmerstockar, små konstiga skratt eller mystiskt mumlande, så är det är normalt och något man får leva med om man vill sova i samma rum som någon annnan.

Kvinnan har inga konstiga skratt för sig, hon mumlar inte mystiskt och drar inga timmerstockar (säger hon).

Vad hon istället gör är att hålla tal.

Varje natt där jag har oturen att somna efter henne får jag lyssna till ett orerande utan like. Jag vet inte vilken publik hon talar inför men det måste vara viktigt. För det pågår länge.

Ofta börjar hon lite lågt, ett litet ljust nynnande, antagligen för att fånga publikens uppmärksamhet. Hon låter lite som den där flygande geléblobben i Skattkammarplaneten. Det är ett personligt och intimt tal, kanske får hon varje medlem i publiken att tro att hon pratar bara med dem.

Sedan övergår det till ett nästan beklagande knarrande, dåliga nyheter, kriget går dåligt, skörden är förstörd eller något sådant. Det är även här hennes ögonbryn brukar rynkas allvarsamt.

Sedan slår handen ut! Ibland lyckas jag undvika den, ibland inte. ”Hör upp! Det jag har att säga är viktigt!” är vad hon verkar vilja förmedla. Volymen höjs i grader tills hon låter som hon var aktiv i tyskt föreningsliv på 30-talet. Något gloriöst förutspås, slutet på allt lidande och hungersnöd förkunnas och sedan slutar talet abrupt. Ofta med att hon svänger runt som för att lämna en scen, men allt som oftast slutar med att mitt täcke försvinner. Talet är slut, lämna byggnaden tack.

Det är något jag vant mig vid, som Dantés vande sig vid Mondegos hånande besök, allt medan han planerade sin hämnd. Även om jag själv verkar lida av något stockholmsyndrom och följdaktligen har jag inga hämndplaner större än att peta Kvinnan i revbenen vid väl valt tillfälle.

Talen kan jag tåla, stöld av täcke kan jag förlåta. Men entré för anhanget, specifikt det minsta anhanget som tycker att vår säng är i alla former bättre än sin egen.

Jag missunnar inte ett barn att krypa ner i sina föräldrars säng ibland. Men ni ska veta att det förändrar hela konceptet av nattliga ljud!

Det börjar som vanligt, den låga starten på talet från Kvinnan, men nu finns det en häcklare i publiken. En liten röst som svarar på var och varannat ljud. Det är som en disneyfilm där den lilla hasselmusen ute på äventyr stöter på en stor, butter grävling. Ett lågt pipande, ett mörkt brummande, en barnfot i mellangärdet och sen är det klart!

Jag går upp och dricker kaffe, de ligger kvar och konverserar, hasselmusen och grävlingen. Anhanget och Kvinnan.

Hinken med kallvatten börjar bli fylld. En dag, Mondego, en dag…