Yngsta anhanget hade en sjukvecka. Jag vet vad ni tänker men det här var bara en vanlig förkylning.
Fast nej, jag ljuger. En vanlig förkylning är när man ligger sänkt i soffan för att all energi går åt till att göra de där sakerna man bara måste göra som ansvarstagande vuxen. Jogga ner till affären med 41 grader på tempen och fixa lite lunch till barnen, kanske passa på att göra några bankärenden för de måste göras. När du kommer hem får du stå där över en stekpanna med fiskpinnar, hålla inne snoret och kisa mot spislampans, i ditt tycke, vassa sken. När lunchen är serverad kan du sjunka ner i soffan igen, kanske få i dig lite silverté och möjligen en smörgås.
Inte nuförtiden förstås men i vanliga fall. Nuförtiden får ungarna vara glada om de hittar en gammal riskaka från 2001 att knapra på. Sorry brudar, pappa är i karantän by popular vote. Det blir stugsittande och netflix för hela slanten.
Problemet nu var ju att det ikte var jag som var sjuk. Det var dottern, och med en barnförkylning till på köpet. Barnförkylningar fungerar ju som så att snoret rinner och energinivån går som en felavvägd pendel, den är på topp 90% av tiden för att sedan krascha. Men morsan och farsan har grejer att greja med så det blir till att vara på rummet mellan måltiderna. Efter 2 dagar kved hon om att få gå tillbaka till skolan.
No can do, kiddo. Du är pestsmittad så vitt skolan vet. Tårar. Nä men du, jag skojade bara. Alltså, nej du får inte gå till skolan förrän snoret slutar rinna. Ja på allvar. Snälla sluta gråta. Jag tror det finns kvar något tuggummi i skåpet. Okej, syns till middagen.
Så där höll det på ett par dagar. Sedan var hon frisk och Kvinnan meddelade glatt att nu skulle hon få gå till skolan!
Jag gick ägna en timme åt att sopa glaskross från gallskriket av Neeeeeeeeej!
Flickor är konstiga.
Kjellbergs Kuriosum 