Räcker det inte nu? Hur många uppoffringar måste jag göra?!
Det började redan i november, Kvinnan kommer hem med en gigantisk pepparkorv, en sådan där som kan tjänstgöra som både fredagsmys, frukost och mellanmål men ändå ha tillräckligt mycket kvar för att gå som tillbehör till middagen. Jag påpekar min uppskattning och går efter en kniv i köket. Kvinnan tar den ur min hand och skär upp en liten, liiiiiiten, alltså verkligen atomtunn bit. ”Sen ska vi spara resten till julafton.”
Husfrid är viktigare än salami, jag ställer inga vidare krav. Dock smider jag planer på hur jag ska komma över en ansenlig bit pepparkorv utan att Kvinnan märker det, än så länge har ingen bra plan utarbetats.
Sendan kom första advent och lussebullar. En uppsjö av saffransbullar åkt in i ugnen och kom ut mer eller mindre perfekt gräddade. Jag skvätte upp en kopp varm glögg, satte mig till bords och skulle hugga in på bakverken när jag fick veta att en(1) sketen bulle var allt jag fick! Resten skulle sparas, frysas in och delas ut vid vad bullnazisten Kvinnan tyckte var en bra tidpunkt.
Tinade lussebullar smakar inte lika bra som nygräddade, det är ingen åsikt utan fakta. Men än en gång höll jag hemfriden främst.
Hungrig, desperat och lätt förbannad ställde jag mig själv vid spisen en kväll när Anhanget gått till sängs. Här skulle göras julkola. Det är egentligen min fars gebit till jul, men extrema situationer tarvar extrema åtgärder, så jag fick suppleantera gubben i år.
Resultatet blev över förväntan. Inte mjuk nog att klibba fast i pappret, inte så hård att man bryter av tänderna. The apprentice had become the master, åtminstone tills nästa år då det antagligen blir soppa av alltihop.
Kvinnan kom hem i slutskedet, skar isär kolan i prydliga fyrkanter och rullade in dem i smörpapper för att sedan placera dem i sina vackraste förvaringsburkar. Åh, vad gott det skulle bli med kola, sa hon, på julafton.
På julafton?! Det är skitlänge tills dess och det var ju jag som lagade till kolan och…här hjälpte inga argument, jag fick vara tacksam att de inte hamnade i frysen..
Igår kom den senaste smällen. Kvinnan ställde sig och kokade knäck. Jag gav upp slaget redan innan jag stod vid slagfältet och la mig för att sova bort sorgen, besvikelsen och sötsuget.
Hon väckte mig i morse, silluetterad av ljuset från granen som en pilsk Lucia när hon rörde mitt ben och sa att hon skulle gå till jobbet, men knäcken stod på diskbänken.
Så när jag gick för att handla kunde jag ju köpa lite mer smörpapper, lägga dem i lager i den fina burken, men ät ingen för de är till sen!
Jag har blivit flickan med tändstickorna i mitt eget hem. Jag får titta på allt gott som lagas till jul, som genom ett fönster, och eftersom hyresvärden tycker att värme är för veklingar lär jag frysa ihjäl innan jag får smaka. Jag tror jag skyndar på detta. Lägger mig ned bland lakan och täcken kalla som snödrivor för att drömma om en värld där jag själv får bestämma när jag ska äta saker ur min egen kyl och mina beslut inte har någon inverkan på hemfriden.
I morgon skall det göras julskinka, undra om jag får smaka?
God jul, smaklig måltid.
Kjellbergs Kuriosum 