Samtal i natten

Jag: Älskling? Gumman?

Kvinnan: Mm..vad är det?

Jag: Jag kan inte sova!

Kvinnan: Nej, jag märker det. Vad tycker du jag ska göra åt saken?

Jag: Vet inte.

Kvinnan: *vänder sig bort från mig och suckar* Då tycker jag du kan vara tyst.

Jag: Du skulle ju kunna sjunga en vaggvisa för mig.

*lång tystnad*

Kvinnan: Eh…VA?!

Jag: Jo men alltså, tänk om det i alla år varit det som skulle fått mig att somna bara så *knäpper med fingrarna*. Vi har ju aldrig prövat, eller hur?

Kvinnan: Jag tänker INTE sjunga en godnattsång för dig.

Jag: Vaggvisa.

Kvinnan: Va?

Jag: Du skulle sjunga en vaggvisa, inte en godnattvisa.

Kvinnan: Jag skiter i vad du kallar det, jag sjunger inget!  Då har du skaffat fel tjej!

Jag: Men det skulle kunna vara min AV-knapp som du letat efter, tänk dig att kunna få mig att somna när du vill.

Kvinnan: *suckar djupt och sjunger*

*Låååååååång tystnad*

Jag: För det första…

Kvinnan: Käften!

Jag: För det första så…

Kvinnan: Tyst!

Jag: Tänk om jag hade en liten liten apa är ingen vaggvisa, och för det andra är det ”tänk vad alla skulle stå och gapa” som man sjunger. Folk gapar åt apan, apan gapar inte åt sig själv.

Kvinnan:Du behöver inte sova men om du inte är tyst och ligger still så slår jag dig. GODNATT!

*Tystnad i mörkret. Kvinnan vänder sig om och slår mig på axeln*

Kvinnan: Och ge fan i att snarka!

En sorgesam insikt

Det är en evig fråga vad det blir för mat i det Kjellbergska hemmet. Inspirationen tryter ty Kvinnan är inget stort fan av det ena, Anhanget äter inte det andra och undertecknad avskyr korvstroganoff.

Det har blivit bättre då Kvinnans moderliga instinkter inte låter Anganget komma undan med att inte smaka på mat, om det så innebär att hon också måste göra det. Det här tillvägagångsättet har resulterat i att hon funnit vissa saker mer paletabla än vad hon mindes.

Förutom fisk.

Fisk går det inte att vare sig truga, lura eller tvinga i Kvinnan. Så jag brukar passa på att introducera havets läckerheter för mina barn när hon är upptagen med arbetet. Jag önskar jag kunde säga att mina barn är allätare, men det brukar mest bli torskpanetter, potatismos och ärtor toppat med lite remouladsås. Inget fel men jag strävar ständigt att vidga Anhangets kulinariska sfär.

Så nu i helgen när det åter var dags för panetter slog mig tanken om skoltidens vita sås, standard varje gång fisk serverades!

Lite googling visade att fler hade haft samma idé och det var bara att välja ett recept. En snabb ihopblanding av ingrediensern och en tripp in i kylen. Panetterna lagade till perfektion, potatismoset rykande varmt. Lite fisk, lite mos och så såsen på gaffeln. Förväntan, nostalgi, en smakbit…

Insikten att, inte ens för att rädda mitt liv, kan komma ihåg vad skolans sås smakade.

Den var god, det minns jag. Den sås jag just hade lagat var också god. Men om den smakade likadant som för 20 år sedan vet jag inte. Och vad säger det om alla andra kulinariska minnen? Den där hamburgaren i Västerås? Var det den godaste någonsin eller är det bara i minnet? Kanske var det den godaste jag någonsin kommer att äta, men jag kommer aldrig kunna vara helt säker.

Världen fortsätter snurra, minnen är subjektiva, man får njuta maten framför sig eller skita i det.

Jag såg Haren kyssa Tomten, jag….

”Man ska städa undan julen innan tjugondag knut” säger de som vet. Vettigt med ett satt slutdatum kan jag tycka, även om jag också kan tycka att allt utom julmatsrester kan försvinna ur min åsyn den 26e december. För när julen är över förvandlas glittret som hängts upp från glada dekorationer till skräp.  Alla tomtarna går från att vara en mysfaktor till att vara i vägen. Granen var en glädjande syn, nu barrar den på mattan.

Jag skriver detta i skenet från vår julgran, bredvid en porslinstomte, stirrandes på ett par grönröda girlanger. För Kvinnan delar inte min åsikt, utan är en del av ”varar än till påska”-falangen av psykopatiska julfirare. Det är för övrigt samma människor som dricker julmust i oktober.

”Det är väl inte så bråttom”, ”det är ju så vackert”, ”när snön försvinner är julen slut”.

När snön försvinner. I det här jävla landet betyder det att vi ska ha våra jävla dekorationer uppe lagom till midsommar, och även då är det osäkert om snön är borta!

Kvinnan menar att det inte är så farligt, många har dekorationerna uppe länge. Jag ber henne nämna en hon känner som inte tar ned skräpet innan tjugondag knut. Då vill hon plötsligt koncentrera sig på programmet vi tittar på.

Efter några misslyckade försök att få svar låter jag mina axlar sjunka och säger att jag kan plocka undan det själv. Då sker en viss förändring i Kvinnans beteende.

Ögonen lyser upp och jag får detaljerade direktiv om hur allt ska ligga och i vilken låda. Och vad som ska göras med halloweendekorationerna som redan ligger i lådan.

Så mycket för mysfaktor. Så mycket för ”julens magi”. Bara hon själv slipper plocka kan julprylarna försvinna lite när som.

Nästa år ska jag fanimig vägra ta ned något pynt över huvud taget. Det kommer vara rena rama crossovern! Den 31 december ska kycklingar stå bredvid skelett som sodomerar tomtar! Spöken ska dingla i en gran omgiven av skrattande harar! Allt omgivet av hundra miljoner hjärtan som jag hängt upp till alla hjärtans dag! Och när Kvinnan kämpar och svär för att öppna ytterdörrren för att det står ett diorama innehållande tomten, påskharen och en jäkla pyssling som mördar Rudolf i en självmordspakt i vägen ska jag sitta i soffan, smuttandes på varm chocklad med marsipanägg i, och med ljuva toner påminna henne.

”Det är en sådan mysfaktor med pynt, en riktigt magisk känsla, eller hur älskling?”

Jag kanske inte överlever det, men fan vad tillfredställande det kommer vara.

It’s a småbarnsförälders message, it mean’s leksaksjäveln sleeps with the fishes

Kvinnan är sur på mig igen. Ingen stor grej faktiskt, bara sånt som händer när två människor är tillsammans under en längre tid, man blir sura på varandra då och då. Det krävs inte mycket för att någon ska bli sur på det sättet så skälet är inte värt att nämna. Och jag BEHÖVDE faktiskt befria Lunden från de slemma tempelriddarna istället för att diska igår.

Kvinnan tycker inte det, hon tycker gott att Lunden kan brinna. Det är då jag drar fram Masken. Och det är inte vad ni just tänkte att det är. Masken var en älskad barnleksak som välmenande vänner gav vår äldsta dotter när hon fyllde ett år. Den var pedagogisk, musikalisk och rolig stod det på förpackningen.

Det betydde i praktiken att den gula masken hade fyra knappar på ryggen. Tryckte man på den första räknade den med en röst från helvetet från ett till tio. Den andra och tredje knappen släppte lös en kakafoni utan dess like som skulle föreställa, tror jag, blinka lilla stjärna och for he’s a jolly good fellow beroende på vilken av knapparna man tryckte på.

Den sista knappen stod för ”humorn”. Tryckte du in den skrattade masken högt. Det lät ungefär ”HA HA huehuehuehue HI HA!”. Anhanget älskade den där masken. Klockan 3 på morgonen, två centimeter från örat kunde det börjar höras ett hotfullt ”One…Two…Three…” innan hon tryckte på den fjärde knappen ”HA HA huehuehuehue HI HA!”! Man vaknade fort.

Vi skulle ha kunnat ”tappa bort batterierna” till Masken eller så skulle Masken ha ”råkat” gå sönder. Men vi var ju förstagångsföräldrar, vi tänkte att om vi tar leksaken ärrar vi väl ungen så hårt att hon blir politiker. Masken fick fortsätta sin terror. Och det var ju bara några år innan hon skulle tröttna och hitta något annat att leka med.

Det tog ett jävla tag kan jag berätta. Vi hann få ett barn till innan den äldsta bestämde sig för att Masken nu gjort sitt. Anhanget gick över till hästar, Kvinnan och jag fick sova, allt var frid och fröjd.

Tills en natt när vi hörde det. Utifrån hallen sken ett litet blinkande ljus upp. ”One…Two…Three”. Vi han inte mer än att vakna till innan vi förstod katastrofen. Det yngre anhanget kom in i vårt sovrum med den där förbannade leksaken. Maskens leende fyllde våra medvetanden. ”HA HA huehuehuehue HI HA!”!

Både Kvinnan och jag insåg att det här inte var hållbart längre. Så eftersom man på den här tiden fortfarande fick åka iväg på spontana utflykter gjorde Kvinnan det. Hon tog med sig Anhangen på något aktivitet jag inte minns, kanske fjärilshuset, och innan hon stängde ytterdörren såg hon på mig som Lena Headey såg på Gerard Butler i filmen ”300”.

”Sparka ner fanskapet i en brunn” sa hennes blick.

Masken försvann den dagen. Jag påstår inte att vi åt lasagne och jag ursäktade mig för att använda toaletten bara för att återvända med en insmugglad pistol och skjuta Masken två gånger på nära håll, inte heller säger jag att jag gjorde som Kvinnan hade velat och sparkat ned den i en brunn. Men det kändes som jag gjorde det, jag tog hand om någon som skadat mig och min familj på det grymmaste sätt, som hade stört nattsömnen.

Ingen ställde frågor när resten av familjen kom tillbaka. Ingen brydde sig om var Masken tagit vägen. Men igår, nästan åtta år senare frågade min yngsta dotter, ”Pappa, vad hände egentligen med Masken?” Jag svarade inte, det är inte en del av världen mina barn måste vara delaktiga av än. Men när jag stod och bryggde morgonkaffet och tittade ut mot träden på baksidan av huset, så hörde jag något som bars med vinden till mig.

HA HA huehuehuehue Hi HA!

Bore och en fransyska

Jag äger en bil. Jag säger inte det för att skryta utan för att det jag nu ska skriva om skulle bli förbannat förvirrande om ni inte visste den detaljen. Den andra detaljen är att jag har en bror som hatar snö med en passion utan dess like. ”Fan ta den där vita skiten som kommer varje jävla år” brukar han säga. ”Vi bor i Sverige, det är bara att gilla läget, var lite viking” påpekar jag vist. Men tillbaka till bilen.

Det är en hyfsat trevlig gammal stridshäst som håller tills den inte gör det längre, så det är alltid ett äventyr när man är ute och kör. När man hör till exempel ett klonk får man göra en liten mental check för att se om det kan ha varit bilen eller något annat som lät, hittills har det gått bra iallafall. Poängen är att den inte har några pråliga finesser som mugghållare och klimatkontroll.

Det gör den till ett intressant fall när det har snöat lite.

Jag rättar mig, den är ett intressant fall när det har snöat en hel del, sedan regnat på det och förvandlat det som en gång var en gammal, fransk bil till en satans isskulptur!

Men man är ju viking. Bor man i Sverige kan man inte stå och gnälla över att Kung Bore pissat ner ens fordon, så jag öppnade hjältemodigt bagageluckan för att fiska fram mitt magiska vapen, en kombinerad borste och isskrapa. Men vad jag, och säkert inte heller ni, visste var att Kung Bore har ett mycket litet könsorgan varför han hade placerat det i låsanordningen bak på bilen och tömt blåsan även där. Fastfrusen i öppet läge. Alltså verkligen orubbligt ”Från-nu-till-tids-ände”-fast.

Som tur är har jag en dotter som rider varför allsköns spetsiga föremål låg huller om buller i bilen. Med viss möda och med hjälp av en hovkrats fick jag loss det förbannade låset, tog den kombinerade borsten/isskrapan. Startade bilen då jag bestämde att jag behövde all hjälp jag kan få, den kanske inte har någon vidare klimatkontroll men varm kan den bli, innan jag gick loss på alla isblocks moder. Det gick ganska hyfsat, man behövde bara arbeta lugnt och metodiskt i tio jävla minuter innan den förbannade isen släppte. Jag klappade mig själv på axeln för väl utfört arbete och satte mig i förarsätet för att åka iväg.

FUCKING. JÄVLA. IMMA.

Det var strålande sol som hade följt på Kung Bores lilla kiss- och bajsorgie men den såg man inte röken av genom den totalt igenimmade vindrutan. Det finns inget jag avskyr så mycket som imma på rutan när man ska åka iväg för det lämnar en bara två alternativ.

  1. Du kan sitta med motorn igång och vänta på att den försvinner, och känna hur varenda miljöpartist vädrar blod och långsamt börjar hasa mot mitt håll samtidigt som de gurglar ”Kooolleeektiiiivt”. Och jag utan ett hagelgevär.
  2. Man torkar av imman lite snabbt så man ser. Enkelt kan tyckas men den åtgärden följs alltid av att man måste tvätta bilen invändigt. Jag hatar att tvätta bilen invändigt! Inte så förtjust i att tvätta den utvändigt heller men fågelskiten måste bort.

Så där har ni den. En skamfylld historia på det hela taget. Jag tappade humöret lite, lät vintern komma mig inpå skinnet, var inte viking. Jag löste problemet. Hur tänker jag inte berätta.

Fan ta den där vita skiten som ligger överallt.

Den kalla konspirationen

Så kom äntligen vintern. Och för första gången sedan jag var ett barn kan jag skriva ”äntligen” utan sarkasm. Den gnistrande snön på marken, de snötyngda grenarna och Jack frost som ollar en på kinden (eller hur sången nu gick), allt detta är ett rent helvete när man MÅSTE ut i det. Och det måste man ju.

Man måste till arbetet för att föda sig själv och sin familj, man måste till skolan för att få möjligheten till arbete. En orgie i förfrusna tår under kalla månader vid en busshållplats.

MEN.

Men i detta år 2021 behöver man inte det, man är rent ut sagt rekommenderad att sitta inne med en kopp te och titta ut på den kalla världen, möjligtvis med några få avbrott för pulkaåkning. Om man nu ska leta positiva instick med situationen är det väl inte fy skam.

Fast det är ju inte helt problemfritt. Anhanget påpekade det för 20 minuter sedan, hennes ärm korvade sig innanför jackan! Och strumporna åkte ner när hon skulle sätta på sig kängorna. Mössan satt inte rätt för hon hade hårtofsen för högt upp.

Ni kanske märker att en tyst vinter inte existerar när man har barn, ”men oftast är det såklart underbart”.

Men deras klagan drev mig ändå, eftersom det verkar så populärt just nu, till att knåpa ihop en egen konspirationsteori.

Klädföretagen vill avfolka de kallare länderna för mer lebensraum för de sydliga länderna. Varför? Oklart. Med vilket tillvägagångssätt? Ineffektivt. Specifikt genom att göra tjocktröjor precis så tjocka att de inte bekvämt får plats under en vinterjacka.

De vill hålla isär folk så att ingen kopulation sker. Naturligtvis kan man kringgå detta genom att köpa en storlek större på jacka, men då kan man inte visa upp sina fysiska attribut på ett lika enkelt sätt vilket igen leder till minskad kopulation. Hur de gör med alla människor som springer omkring i tajts och linne under en pälsjacka vet jag inte, kanske hoppas de att kylan tar dem.

Se där. En sak som skapade oreda i mitt liv som jag dragit för långt med dåligt underbyggda fakta och egenkonstruktioner, som de flesta konspirationsteorier.

Bröd och skräck

Där låg jag i sängen, digitalklockans ilsket röda siffror visade 04:20. I alla andra sängar sovs och snusades det, men i min egen kurrade det bara, ty jag var hungrig. Jag steg upp, slog på kaffe. Jag hade planerat att bara soveläta lite kallskuret vi lämnat efter oss från nyår, men en rysning utmed ryggen påpekade att jag ville ha något varmt i magen.

Jag slängde en blick på den gamla analoga klockan i köket, även om de inte var röda var siffrorna lika ilskna som sina digitala kusiner i sovrummet. Halv fem på morgonen, som en annan bagare. Bagare, tänkte jag plötsligt, ja jävlar i snuset! Uppskattas säkert!

Så jag tog vara på min tidiga uppstigning genom att slänga ihop lite mjöl, salt, sirap och vatten i en bunke och vispade runt som om Djävulen satt på min rygg och skrek finska skällsord. Kletade resultatet på bakplåtspapper och formade dem till något som liknade runda former. Jag öppnade den nu glödheta ugnen och petade in mina protobröd för att sedan gå i väntans tider.

De blev bättre än jag förväntade mig, sämre än jag hoppades. De blev väldigt fula, men goda vilket vi får se som ett lyckat resultat.

Det var när jag skulle flytta dem från plåten till en handduk som jag hörde det. Något väste mitt namn. Jag vände mig om men ingen var där, men rösten sa mitt namn igen och jag förstod att det kom från sovrummet. Men kalla kårar som inget nybakt bröd kunde hålla borta såg jag in i mörkret. I det svaga ljuset från köket kunde jag urskilja ett bord, en sängkant och sedan själva sängen. Och där på satt det, ja jag vet inte vad jag ska skriva.

Höljd i dunkel och täcke satt den där på sängen, bara två kallt lysande små ögon som stirrade på mig och vad jag bara kan fabulera var svarta tentakler som darrade ilsket för sin ägares humör. Långsamt, nästan som om det var smärtsamt för varelsen, vecklade den ut en hand som var obehagligt mänsklig och riktade den mot mig. Med en duns var den plötsligt på golvet och vandrade långsamt närmare över golvet.

Den verkade inte tycka om vårt kalla golv för dess steg var korta, som om den använde täcket för att skydda sina, vad jag antog, fötter från kylan. Men obönhörligt kom den närmare. Tentaklerna darrade. Ögonen lyste och en röst som lät som en förstoppad Gollum väste.

”Vad fan är det som prasslar? Är det du? Vad i helvete gör du?”

Och som ett trollslag var varelsen borta! Ersatt av en nyvaken Kvinna. Jag upplyste henne glatt om att jag bakade bröd till frukost, och prasslet var nog bakplåtspappret. Som bevis höll jag upp min ugnsvantebeklädda hand.

”Bröd? Nu!? Är du knäpp eller?”

Hon var lite ur gängorna som ni förstår, men det var långt från den hemska varelse jag tyckte mig se. Så jag lät saken bero, och var fascinerad av att vara tillsammans med en av de få kvinnor som blir upprörda när deras karl går upp innan rävarna ens försvunnit från gräsmattan för att baka bröd till familjen.

Traditionellt Dresden

Så var jul och nyår över. Ett nytt år tar sin början, igångsparkat av alla möjliga sorters traditioner.

I just det Kjellbergska hemmet är en av dessa traditioner pepparkakshus, vilkens funktion jag ofta undrat över. Varför inte äta den färdiga pepparkakan direkt? Förhöjs verkligen upplevelsen av att den limmas ihop med skitvarmt socker och får stå i en 3-4 veckor och endast då, med ett lager damm på sig, kan man hugga in?

Nå även om jag själv inte begriper tjusningen så gör Anhanget det. Från första åsynen i matbutiken någon gång i september påbörjas en tjatkampanj utan dess like, vi måste ha pepparkakshus till jul!

De ritar och designar, planerar och tänker. Den ena räknar ut exakt hur mycket godis ett pepparkakstak kan hålla innan det kollapsar, den andra diskuterar i allvarliga ordalag med sin mor om man inte får plats med en extra skumtomte någonstans, kanske i skorstenen?

Så kommer äntligen dagen. Skolan har stängt för året, pappa har svikit sina principer och givit efter. Två uppsättningar pepparkakshus står klara att sättas ihop, sockret smälts, pappa svär när han bränner fingertopparna av sig men till slut står där två färdigkonstruerade, om än odekorerade, hus.

Det är här jag brukar göra min sorti, ut eller till ett annat rum, medan Kvinnan desperat försöker avstyra de mest vansinniga utsvävningarna (”Nej, ingen saltgurka på taket!” och ”Kristyren ska vara på huset, inte i magen!” var två av årets favoriter).

Till slut brukar det dock stå två dekorerade hus på bänken, hela familjen står och beundrar barnens kreativitet några minuter innan frågan ställs.

”Får vi äta dem nu?”

Anhanget har uppenbarligen, för fjärde året i rad, inte begripit konceptet.

Kvinnan lyckas även i år, med hot, pedagogik samt rena lögner, att sälja in att man måste vänta till efter jul på att äta sina pepparkakshus.

Och när man på nyårsafton släpper lös sina små änglar på dem hör man ett godzillalikt skri innan bitar bryts, tomtelemmar slits itu, marsipangrisar slaktas och vad som lämnas kvar kan i återhållsamma ordalag beskrivas som Dresden på morgonen 16 februari 1945.

Pepparkakshus, en konstig jäkla tradition.