Kvinnan är sur på mig igen. Ingen stor grej faktiskt, bara sånt som händer när två människor är tillsammans under en längre tid, man blir sura på varandra då och då. Det krävs inte mycket för att någon ska bli sur på det sättet så skälet är inte värt att nämna. Och jag BEHÖVDE faktiskt befria Lunden från de slemma tempelriddarna istället för att diska igår.
Kvinnan tycker inte det, hon tycker gott att Lunden kan brinna. Det är då jag drar fram Masken. Och det är inte vad ni just tänkte att det är. Masken var en älskad barnleksak som välmenande vänner gav vår äldsta dotter när hon fyllde ett år. Den var pedagogisk, musikalisk och rolig stod det på förpackningen.
Det betydde i praktiken att den gula masken hade fyra knappar på ryggen. Tryckte man på den första räknade den med en röst från helvetet från ett till tio. Den andra och tredje knappen släppte lös en kakafoni utan dess like som skulle föreställa, tror jag, blinka lilla stjärna och for he’s a jolly good fellow beroende på vilken av knapparna man tryckte på.
Den sista knappen stod för ”humorn”. Tryckte du in den skrattade masken högt. Det lät ungefär ”HA HA huehuehuehue HI HA!”. Anhanget älskade den där masken. Klockan 3 på morgonen, två centimeter från örat kunde det börjar höras ett hotfullt ”One…Two…Three…” innan hon tryckte på den fjärde knappen ”HA HA huehuehuehue HI HA!”! Man vaknade fort.
Vi skulle ha kunnat ”tappa bort batterierna” till Masken eller så skulle Masken ha ”råkat” gå sönder. Men vi var ju förstagångsföräldrar, vi tänkte att om vi tar leksaken ärrar vi väl ungen så hårt att hon blir politiker. Masken fick fortsätta sin terror. Och det var ju bara några år innan hon skulle tröttna och hitta något annat att leka med.
Det tog ett jävla tag kan jag berätta. Vi hann få ett barn till innan den äldsta bestämde sig för att Masken nu gjort sitt. Anhanget gick över till hästar, Kvinnan och jag fick sova, allt var frid och fröjd.
Tills en natt när vi hörde det. Utifrån hallen sken ett litet blinkande ljus upp. ”One…Two…Three”. Vi han inte mer än att vakna till innan vi förstod katastrofen. Det yngre anhanget kom in i vårt sovrum med den där förbannade leksaken. Maskens leende fyllde våra medvetanden. ”HA HA huehuehuehue HI HA!”!
Både Kvinnan och jag insåg att det här inte var hållbart längre. Så eftersom man på den här tiden fortfarande fick åka iväg på spontana utflykter gjorde Kvinnan det. Hon tog med sig Anhangen på något aktivitet jag inte minns, kanske fjärilshuset, och innan hon stängde ytterdörren såg hon på mig som Lena Headey såg på Gerard Butler i filmen ”300”.
”Sparka ner fanskapet i en brunn” sa hennes blick.
Masken försvann den dagen. Jag påstår inte att vi åt lasagne och jag ursäktade mig för att använda toaletten bara för att återvända med en insmugglad pistol och skjuta Masken två gånger på nära håll, inte heller säger jag att jag gjorde som Kvinnan hade velat och sparkat ned den i en brunn. Men det kändes som jag gjorde det, jag tog hand om någon som skadat mig och min familj på det grymmaste sätt, som hade stört nattsömnen.
Ingen ställde frågor när resten av familjen kom tillbaka. Ingen brydde sig om var Masken tagit vägen. Men igår, nästan åtta år senare frågade min yngsta dotter, ”Pappa, vad hände egentligen med Masken?” Jag svarade inte, det är inte en del av världen mina barn måste vara delaktiga av än. Men när jag stod och bryggde morgonkaffet och tittade ut mot träden på baksidan av huset, så hörde jag något som bars med vinden till mig.
HA HA huehuehuehue Hi HA!
Kjellbergs Kuriosum 