Testosteron som en ponny, och så något om bilar

Nu så. Nu är det banne mig dags för lite testosteron och oförblommad manlighet, för nu jävlar ska det pratas bil och motor. Lite grann iallafall

Det är dags att byta däck. Det vet man då klockan i bilen börjat gå en timme fel.

Vad menar jag med den Carrolska meningen? Jo, att världen åter igen jävlats med mig genom bytet till sommartid! Ni andra där ute kanske förlorar en timmes sömn, men för mig ställs hela världen i oreda på grund av att jag som jag redan berättat (och inte för att skryta) har en bil. En bil varuti klockan inte går att ställa in korrekt. Det betyder alltså att halva året går den 7 minuter fel, men halva året, den här halvan av året, går den fel med 67 minuter.

Det är ju inget livshotande problem förstås, men jag irriterar mig på det å det grövsta. För att vara optimistisk och pessimistisk på samma gång ger jag mig fan på att när omställningen till permanent tid kommer Svedalas politiker välja sommartid bara för att personligen jävlas med mig.

Optimismen här ligger i att den tankegången utgår från att bilen fortfarande fungerar när politikerna väl har fått arslet ur vagnen.

Men som sagt, däckbyte på ingång när klockan går fel. Och jag är ingen sån som ”lämnar in den” för att få däcken bytta, jag står i hällande ösregn och hivar upp bilen på ena knät samtidigt som jag drar loss hjulbultarna med tänderna. Sedan skrämmer jag däcken att hamna rätt.

Fast det har jag inte behövt göra med just Megan. Ja, jag har döpt min bil, ja den har samma namn som en av karaktärerna i My little Pony från 80-talet. För precis så jävla manlig är jag.

Jag misstänker att Megan har en fetisch över att få sina däck bytta, för det går så jäkla lätt med bara minimalt med motstånd. Om man jämför med Våldvon som var min första bil där det krävdes både min far och jag, metallspett, 5-56 och alla svordomar i ordlistan är det ingenting.

Men så var det det här med klockan….

Pizza rush

Jag vaknar.
Rusar runt i lägenheten,
Ropar på barnen
Piskar mig själv med brödrostsladden. Vi måste iväg, vi har sovit för länge.
Vi får på oss ytterkläderna, ramlar ned för trappen. Då ser vi dem. Reklamblad för Pizza House. En sjö av små svarta papper som vi vadar oss igenom.
Från varje portuppgång väller de ut i tsunamis av nr 1-45
och genom denna stormande sjö tar vi oss fram. Under ytan griper tentakler med photoshoppade pizzor på om våra ben, skorna fylls av erbjudanden om Ben&Jerry-glass. Något reklambud har varit sällsamt lat för att sätta oss här, i ett svart hål i världen bestående av det näst billigaste pappret från tryckeriet.

Sedan är vi förbi stormen, reklamblad ger vika för asfalt. Jag skickar iväg barnen till skolan och går mot bilen.
Under vindrutetorkaren sitter ett reklamblad från Märsta Pizzeria.
Men vad fan.

Förbannad på brädet

Då och då testas ett förhållande. Dåligt mående, ekonomiska bekymmer, otrohet eller något annat av miljoner händelser som kan sätta press på bandet mellan två människor.

Och så finns det brädspel.

Jag tycker det är skitkul att spela brädspel. Mice and Mystics, Takenoko, Hellboy the Board Game är alla ett fantastiskt sätt att fördriva tiden en kväll i februari. Har ju blivit lite mindre nu när man inte kan samlas men i vår spelgrupp har det löst sig digitalt.

Kvinnan är en ivrig deltagare i dessa spelkvällar, men har länge önskat att återvända till de brädspel hon minns från sin ungdoms dagar (här skulle jag skriva ett skämt om stenar och kvistar utan för grottan men en relationsexpert har avrådit mig från det). Hellboy är inget för Kvinnan, jämfört med Sune och Ryska posten. Hero Quest står sig slätt mot Vem Där? om hon får välja.

Så en kväll försökte jag göra henne till lags och startade mitt Playstation 4 för att ladda ned Monopol. Kvinnan blev oerhört glad ända tills vi faktiskt började spela.

På en krog i Norrtälje runt 2007 hörde jag en överförfriskad gammal man skälla ut personalen på restaurangen, Norrtälje kommun och Svenska staten med fler otrevliga adjektiv än jag någonsin innan hört. Denne man var en artist i att svära och förolämpa, han hade rytmen och fantasin att svära professionellt nere på kontinenten. Han skällde ut folk som en världstjärna.

Han var inget mot Kvinnan när jag köpte Picadilly och fick monopol på gul.

Ni minns att jag skrev förra veckan att ibland blir ett par i ett förhållande arga på varandra? Det blev Kvinnan nu. Hon skrek på mig som om jag slagit Anhanget, svor åt mig som om jag dragit hem en främmande donna och bett om att få låna sängen samtidigt som hon morrade som om jag glömt hennes födelsedag. Allt bara för att hon fick belåna sitt hotell för att betala hyran.

Men det var naturligtvis inte enda skälet till hennes förtret. Ni förstår, vi har bara en handkontroll till vårt Playstation. Som vi var tvungna att skicka fram och tillbaka för att spela. Detta ogillade Kvinnan, hon ville ha sin egen. Hon lät mig veta att hennes ilska skulle avta om jag skaffade en trehundrakronors handkontroll till ett femtiokronors spel.

Jag vägrade, tog min kudde och la mig självmant på soffan vilket gjorde henne än mer förtretad. Dels för att vi just nu har sängen i vardagsrummet och soffan är alldeles bredvid den, dels för att hon fortfarande satt i den och nu hade blivit en improviserad fotkudde.

Monopol är skitkul, vi ska spela snart igen!

Andra Kökskriget i färg

Igår var det dags igen. Vapenvilan var över och de trötta stridande i skyttegravarna var åter tvingade att greppa sina vapen, klättra över kanten och springa mot fienden.

Det började med att Kvinnan köpte slajm till ungarna. Denna mest menlösa leksak som alla ungar ändå älskar. Den yngre fick något snorliknande med en gulsotslidande sjöjungfru i, medan den äldre fick en silversprayad häst inbäddad i genomskinlig, rosa häftmassa. Anhanget var extatiska och som god familjefar försökte jag delta i deras glädje. Det var så det Andra Kökskriget började.

Grejen var nämligen att häftmassan kunde plattas ut och bli lika stor som en ungefärlig handflata. Denna tog jag och daskade till äldsta dottern på kinden. Reaktionen var denna:

”Oooaj! På kinden?! *tystnad* Gör det på mamma!”

Jag måste medge att jag drogs med lite i leken, för jag gjorde som min dotter bad. Kvinnan tyckte dock inte det var lika kul, och blev inte alls glad att få en globb med rosa häftmassa över kinden när hon hackade morötter. Jag förmedlade ju genast att jag bara gjorde så för barnens skull och all eventuell skuld torde hamna på dem.

Det var då Kvinnan stampade mig flera gånger på tårna, trodde hon. Men i självs verket stampade hon upprepade gånger på dotterns tår, vilken då skrek i högan sky och skulle ge igen.

Detta gjordes genom att hon sprang in på toaletten och blötte ner sina händer med iskallt vatten. De blöta händerna hamnade sedan innanför tröjan på hennes mor. Dottern skrattade, jag skrattade, Kvinnan började hämnas genom att skvätta oregano på dottern som skrek att hon fick kryddor i ögonen och backade på mig.

Jag kommer fortsätta hävda in i döden att jag bara ville hjälpa henne, när jag tog ett litet glas med iskallt vatten som jag hällde över huvudet på henne.

Mer skrik. Så pass mycket skrik att yngsta dottern kom till köket och slet iväg sin syster.

”Här kan du inte vara, du följer med mig!”

Men min äldsta kunde vara i köket. För hon kom tillbaka någon minut senare när jag och Kvinnan förklarat vapenvila och firade detta med en kram. Dottern hade ett glas vatten i handen. Signaturmelodin från ”Den gode, den onde och den fule” ekade. Dottern kastade glaset. Vi blev dyngsura.

Och med det skottet var det Andra Kökskriget över. Jag fick städa då resten av hushållet på något sätt fick för sig att jag ensam bar ansvar för att kriget börjat.

Missunsamma tankar började gro i min hjärna när jag torkade upp vattendränkt oregano. En dag får jag min hämnd….

Kaffedansen

Nu när jag är ute på en riktig arbetsplats igen efter att studier och pandemier observerar jag något jag hade glömt bort. Kaffedansen.

Kaffedansen är ett fenomen som utspelar sig i fikarum världen över, särkilt om fikarummet är litet, men kan också observeras i större fikarum där alla faciliteter står på ett ställe (i.e. kaffemaskin/bryggare, diskmaskiner osv.).

Det är nästan hypnotiskt i sin rörelsepoesi där alla hittar sin plats med dansanta rörelser, och alla har sin egen speciella stil. Vissa, främst kvinnor efter vad jag märkt, håller sig med någon slags mix, quick step i fotarbetet blandad med en form av capoiera i överkroppen där kaffekopp, smörgås och mobil ständigt rör sig. Andra kör mer på en slags square dance med korta, precisa rörelser som om de stod inuti en liten fyrkant.

Den tredje typen är ”den nye”, en person som bjudits in till dansen utan att höra musiken, kunna stegen eller vet var toan ligger. Dessa individer lär sig allt som oftast fort sin plats i dansen, eller så gör de inte det och blir för evigt kaffe/thé-lösa och därmed inte långvariga på bygget.

Den fjärde typen är den jag vill kalla ”den förrymda gorillan”denna typ består i regel av äldre män men som jag förstått det har den blivit vanligare även bland äldre kvinnor. Denne primat har tagit sig till dansstället men tänker fan inte dansa, utan bufflar sig fram med grymtningar och fnys som skrämmer de andra dansarna till att ge denne en vid marginal.

Om jag dansar? Tja, än så länge har jag fått kaffe varje morgon.

”Dream big!” eller ”Muckar du gräl?”

Jag har gjort en sak som gjort Kvinnan förbannad, och det i sig är inget konstigt. Vi har levt tillsammans i över 13 år, då och då gör jag saker som hon blir duktigt sur över. Då och då gör även hon saker som jag blir misslynt om.

Det har blivit en liten ”ge och ta”-pryl oss emellan. Hon köper åtta klänningar till döttrarna som de växt ur under den tid det tar att åka från affären till hemmet, jag drar iväg med några kompisar och festar till det i Gävle för att ringa dagen efter från en lånad telefon på Köpenhamns flygplats för att be henne boka en flygbiljett hem.

Det är så det är i ett förhållande, man kommer göra den andre gramse, men det är också sånt vi kommer skratta åt på ålderns höst.

Så den andre blir arg, man blir sams och livet går sin gilla lunk tills nästa gång då det är din tur att bli förbaskad.

Om man inte är som Kvinnan.

Kvinnan är fly förbannad på grund av att:

  1. Vi har flyttat och hon har inte fått vara med och välja lägenhet. (Vi har inte flyttat)
  2. Jag har flyttat in i den nya lägenheten före henne. (Jag upprepar, vi har inte flyttat)
  3. Jag har, under tiden jag bott i den nya lägenheten, köpt och ställt in flertalet massiva ekbokhyllor i samtliga rum och fyllt dem med böcker. (Förbannat kul idé men hon borde veta att jag inte har den ekonomin)
  4. På de ytor jag inte täckt med bokhyllor har jag satt upp gigantiska planscher med hockeyspelare (En hemlighet om mig: Jag är världens mest oengagerade hockeyfan, om ni satte en pistol mot mitt huvud och sa åt mig att nämna vilken hockeyspelare som helst i vilket hockeylag som helst så skulle jag minutrarna senare rullas in på akuten. Skottskada, okänd gärningsman.)

Den här situationen visar vilket väloljat maskineri jag och Kvinnan är. För sekunden efter att hon förklarat varför hon är förbannad på mig, blir jag sur på henne.

För orsaken till det hela var att hon haft en DRÖM om att vi flyttat och jag hade fyllt hela lägenheten med bokhyllor och hockeyplanscher!

Hur är hon funtad undrar jag? Om hon ska bli så jävla arg på mig på grund av en dröm kan hon väl drömma om mig när jag plöjer igenom hela Playboy Mansion för att senare hoppa över pölen till Islay och dricka hela Lagavulindestilleriet torrt! Om hon ska drömma om otroliga, kommer-aldrig-hända-saker så får hon fanimig drömma stort!

Möten, bröd och praktik

Idag har jag träffat folk! Jag pratar inte om Kvinnan och Anhanget eller om någon släkting. Riktigt folk. Folk som jag inte kände. De bjöd mig på nybakat bröd.

Det fina är att jag inte ens kan beskyllas för att vara oaktsam under pandemitider ty jag är beordrad dit av mitt läroverk. Att en praktik kan kännas så bra säger väl något om suget efter att återgå till det normala. Jag steg upp tidigt och genomförde min morgontoalett, sedan kom jag så nära att åka till jobbet jag kommit sedan förra sommaren.

Jag var där nästan HELA DAGEN, jag pratade med andra människor SAMTIDIGT SOM JAG FICK SE DEM I ÖGONEN, Jag fikade i ETT FÖR ÄNDAMÅLET AVSETT RUM, jag HANDLADE på vägen hem!

Gudarna hjälpe mig, jag kände mig nästan NORMAL.

När man nu landat hemma börjar man förstås fundera på nackdelarna. Kravet på byxor är ju lite svårt att komma runt. Möjligheterna att ta ett par glas vin bara andan faller på har kraftigt försvagats, men Kvinnan påstår att det bara gör mig gott.

Kanske har hon rätt, kanske svamlar hon strunt och lögner. Det spelar egentligen ingen roll.

För nu när jag sitter i soffan med solen lysande genom fönstret och en rabiat, datorknappande dotter bredvid mig känner jag, bristande möjligheter till rödtjut till trots, för första gången på ganska länge en viss framtidstro.

Stressat och familjesäkert pynt

Vi har redan avhandlat att Kvinnan gillar att pynta. Till jul, till halloween och även till påsk.

Alla Hjärtans Dag har hittills hållit sig opyntad men jag vet, om ni ursäktar ordvitsen, i hjärtat att en dag dränks min tillvaro i rosa hjärtan och bevingade grisar med hjärtepilar.

För att stävja detta till en hanterbar nivå har jag vid samlivets förhandlingsbord lagt fram följande klasul.

”KVINNAN får inhandla vilken prydnad som helst till vilken högtid som helst förutsett att sagda prydnad uppvisar ett yttre sken av stupiditet, stress eller uppenbar brist på livsvilja” (Inköpslagen 2012:34 Tillägg 2013:365)

Ni som tittat på mina julkalendrar har genom detta fått stifta bekantskap med Shauwn den missanpassade renen, som sin bristande livsvilja till trots genomfört sina uppgifter både på YouTube och under granen med bravur.

Dock har hon haft svårt med påskpyntet då ”sött” verkar vara ledordet när nämnda högtids pynt designats. Men nu har hon lyckats och vi får genom många år stifta bekantskap med RC, Retard Chicken.

Notera den stressade blicken och fjäderdräkten som ser ut att ha blivit överkörd av flertalet lastbilar. Vi välkomnar RC hem till det allmänna kaoset.

Vegansk entrecôte och RSP

Jag var under den gångna helgen hemma hos min far. Jag vet, restriktioner och pandemi men vi var noga med handtvätt och avstånd där vi knallade runt på ägorna för att se vad som kunde göras runt mitt gamla barndomshem.

”Snön har rivit ned träd under vintern” sa min far, ”de måste sågas upp.”

”Det ordnar vi” svarade jag, ”jag hämtar motorsågen!”

”Nä, det är redan färdigsågat” muttrade far, ”men vi ska elda upp det.”

”Okej, då gör vi det! Har vi något att tända med?”

”Nä, nu är det för sent på dagen, vi får elda i morgon.”

Sagt och gjort, vi lämnade den praktiska trädpyromanin till morgondagen och ägnade oss istället åt kulinariska åtgärder vari vilka jag presenterade min veganska svampragu med entrecote och potatisterriner. Min far skrattade aristokratiskt åt mitt påhitt men åt ändå med god aptit.

Resten av kvällen förflöt under kamratliga samtal och en osjälvisk räddningsaktion mot en stackars whisky som fastnat inuti en flaska.

Dagen därpå gick vi upp i ottan och drack kaffe i vårsolen för att därefter påbörja gårdsarbetet. Eldning stod på schemat och det var här den rent tragiska tanken kom krypandes. Det var nämligen under eldningen jag hittade en Riktigt Schysst Pinne™.

Alla pojkar (och många flickor säkerligen) har genom alla tider vetat vikten av en Riktigt Schysst Pinne

Hittade man en sådan hade man allt från en ljussabel till kpist till spade i en. Åtminstone tills pinnen gick av eller man glömde bort var man lagt den, men det fanns alltid en ny Riktigt Schysst Pinnenågonstans i skogen.

Men nu stod jag alltså där, med en sådan pinne och vad gjorde jag? Petade in andra, mer medelmåttiga, pinnar i elden för att sedan låta mitt verktyg gå samma väg och möta bålet som ett trädens Sonderkommando.

Insikten att inte ens en Riktigt Schysst Pinnekan få lyckonivåerna att stiga längre utan bara få en att melankoliskt minnas bättre tider var svår att ta in.

Men gården blev iallafall fin.