Testosteron som en ponny, och så något om bilar

Nu så. Nu är det banne mig dags för lite testosteron och oförblommad manlighet, för nu jävlar ska det pratas bil och motor. Lite grann iallafall

Det är dags att byta däck. Det vet man då klockan i bilen börjat gå en timme fel.

Vad menar jag med den Carrolska meningen? Jo, att världen åter igen jävlats med mig genom bytet till sommartid! Ni andra där ute kanske förlorar en timmes sömn, men för mig ställs hela världen i oreda på grund av att jag som jag redan berättat (och inte för att skryta) har en bil. En bil varuti klockan inte går att ställa in korrekt. Det betyder alltså att halva året går den 7 minuter fel, men halva året, den här halvan av året, går den fel med 67 minuter.

Det är ju inget livshotande problem förstås, men jag irriterar mig på det å det grövsta. För att vara optimistisk och pessimistisk på samma gång ger jag mig fan på att när omställningen till permanent tid kommer Svedalas politiker välja sommartid bara för att personligen jävlas med mig.

Optimismen här ligger i att den tankegången utgår från att bilen fortfarande fungerar när politikerna väl har fått arslet ur vagnen.

Men som sagt, däckbyte på ingång när klockan går fel. Och jag är ingen sån som ”lämnar in den” för att få däcken bytta, jag står i hällande ösregn och hivar upp bilen på ena knät samtidigt som jag drar loss hjulbultarna med tänderna. Sedan skrämmer jag däcken att hamna rätt.

Fast det har jag inte behövt göra med just Megan. Ja, jag har döpt min bil, ja den har samma namn som en av karaktärerna i My little Pony från 80-talet. För precis så jävla manlig är jag.

Jag misstänker att Megan har en fetisch över att få sina däck bytta, för det går så jäkla lätt med bara minimalt med motstånd. Om man jämför med Våldvon som var min första bil där det krävdes både min far och jag, metallspett, 5-56 och alla svordomar i ordlistan är det ingenting.

Men så var det det här med klockan….