Sent har syndaren somnat

En tom sida. I flera veckor har jag stirrat på den. Antagligen är det så att restriktionerna till slut har kommit ikapp mig, jag har helt enkelt inte träffat någon som gjort eller sagt något som jag kan skriva om. Kvinnan har varit sjuk så den vardagliga galenskapen har också legat på sparlåga. Anhanget ska vi inte prata om. Jag närde förvisso en förhoppning om att få ett uppslag när det yngsta anhanget tog sin docka och en sax in på toaletten, men det visade sig att hon fegade ur, tog ett moget beslut och klippte inte sönder sin leksak. Vad har jag gjort för att förtjäna ett sådant barn undrar jag spontant?

Von Träsjö har varit sällsynt tyst från sin bunker i norr. Han planerar antagligen något stort men jag kan ju inte sitta här och spekulera vad det kommer bli, eller kan jag det? Högst antagligen men det är lite som att läsa manus till en pjäs man gärna vill se, varför sabba en bra story innan den händer?

Jag vet vad ni tänker nu. Kjellberg, ditt förbannade geni, nog måste du kunna dikta ihop en rolig text ur ditt eget sinne?

Månne har ni rätt, det skulle jag kunnat göra. Om inte min avfattningsförmåga blivit nednött i den grottekvarn som är akademisk text. Att läsa den, att skriva den. Om ord vore vatten skulle akademiska texter vara Döda dalen en kall dag i juni när inte snön faller. En plötslig förståelse för alla diktaturer som radat upp intelligentian med ögonbindel mot en mur när de tagit makten. Det är inte mord, det är hämnd.

Okej, det kanske är att dra det hela lite för långt, men allvarligt talat. Man måste inte vara tråkig bara för man är klok och man är definitivt inte klok bara för att man är tråkig.

Så detta blir då min ursäkt till er som väntar på att få blåsa ut lite luft genom näsan i stilla munterhet när ni läser detta på mobilen på väg till arbetet eller skolan, förlåt för att ni fått genomlida min kreativa bankrutt. Det är även mitt löfte om bot och bättring och en återgång till ljuvare tider med de vanliga uppdateringarna på måndagar och onsdagar. Det är iallafall vad jag förutsatt mig, men jag har ofta lovat bot och bättring hos tandläkaren men tro fan att jag glömmer tandtråden lite väl ofta för att infria det löftet.

Lappfrosseri

Som skribent gör jag alltid lite noteringar när jag stöter på något som kan vara värt att skriva om. En kort rad bara så jag ska komma ihåg vad det var jag tänkte. Ibland dröjer det innan jag återvänder till mina lappar.

Ibland så länge att jag glömt vad de hade att göra med något alls. Då måste de rensas. Så jag bjuder er mina vänner att följa med när jag rensar bland mina minneslappar.

”Turkler. Travelmixx.”

”Pragmatisk. Ödmjuk.”

”Revidera bibeln, hur mycket?”

”Kapitel 3”

”13 000 kr”

”Unsplash”

”Blanda snabbkaffe med mjölk”

”Ernest Charles”

”508”

”Volymmässig skillnad i snormängd för män och kvinnor?”

”Jag såg på SM och Sverige kom 4!”

”Deathlockdrum”

Jag vet inte hur ni andra känner men jag placerar den här jäveln under dikter tror jag.

Pissveckor

Måndag och en ny jobbvecka. Det var faktiskt länge sedan jag kunde skriva det utan att ljuga efter att ha suttit med distansundervisning i 1,5 år. Kvinnan var heligt trött på mig aom hemmasittare, jag var trött på det, Anhanget verkade mest avundsjukt.

Om det nu är något att vara avundsjuk på att stänga in sig på kontoret (som jag generöst kallar den skrubb jag blivit tilldelad) för att runt 16-tiden komma ut , med blek hud som skriker efter naturligt ljus och stora runda ögon, halvblinda efter datorskärmens smekningar. Med bortdomnade ben sitter man på huk på golvet när Kvinnan kommer hem, ”Welcome, preciousssss”.

Men en sak har jag att komma med till hemmasittandets försvar. För att påvisa min mogenhet kallar jag det för Kiss-och-bajs-aspekten.

Jag har inte behövt hålla mig på 1,5 år. Jag har varit i total harmoni med min kropp. Trycker på? Ja då är det bara att gå. Mitt i en föreläsning? Bara att fimpa kameran så får läraren föreläsa i nya lokaler en stund. Jag är fortfarande övertygad att det var närheten till porslinstronen som gjorde psykologilektionerna uthärdliga.

Ej så för närvarande, nu är det bara att korsa benen och tvinga fram ett leende om blåsan tränger, nummer 2 ska vi inte prata om.

Jag reflekterade aldrig över det innan distansstudierna, hur fan överlevde jag egentligen? Och är det värt att förlora denna kroppsliga harmoni bara för något som sketet som mat och tak över huvudet?

Jag tar upp frågan över middagsbordet. Kvinnan och Anhanget klubbar igenom att jag är dum i huvudet. Jag får fortsätta hålla mig några år till innan vuxenblöjan kommer som en frälsare.