Så började det….

Jag ska till en plats i Sverige. Ni undrar kanske varför då? Det är lite svårförklarat, men jag ska försöka så gott det går.

Vi satt hemma hos bränslebaronen Albert. Det var han, Von Träsjö, min vän och tillika teknikansvarig här på sidan och så jag. Vi satt runt Alberts köksbord, cigarettröken låg tung vilket var mystiskt då alla närvarande slutat röka för länge sedan. Von Träsjö, med sin specialtillverkade tuggtobak mellan tänderna, slog näven i bordet.

”Nej, nu måste vi fan dricka pilsner snart!”

Jag påpekade att systemet var öppet så det var bara att gå och handla. Von Träsjö snörpte på munnen.

”Nej! Vi måste dricka pilsner med stil och klass! Inte hukandes runt något köksbord! Paris, Rom, Lissabon! De gamla drinkarstäderna! Det är dit vi ska!”

”Flygrestriktioner. Corona” hostade Albert torrt. Von Träsjö suckade. ”Det är den där attityden som ligger dig i fatet i det här företaget, herr Baron!”

Han tystnade, tuggade sin tobak. Det var nu jag började känna igen känslan i det här mötet. Jag hade känt den förr. Första gången på en flygplats, när Von Träsjö kom med sin första affärsidé gällande dansbjörnar som kunde schottis. Han formulerade en plan.

Plötsligt störtade han upp så hans fezbeklädda huvud försvann i cigarettdimman, rusade runt i Alberts kåk och rev och slet efter attiraljer. Efter några minuters aktivitet återvände han med över 100 lappar, slet av mig hatten och öste ned dem däri. Sedan spände han ögonen i mig som en revolverman från en western.

”Ok, Kjellberg. Dra!”

Jag reste mig för att gå men blev genast nedtvingad på stolen igen som av en osynlig kraft. Von Träsjö upprepade sina ord, med en nästan kvävd röst.

Jag hade inget val. Med känslan av att skriva kontrakt med horn-Per drog jag en lapp. Von Träsjö slet den ur min hand och försvann under bordet. Det var så tyst i köket att man kunde höra röken väsa. Albert och jag såg på varandra, båda med en känsla, eller om det var en innerlig önskan, av att ödet flåsade oss i kalsongerna.

Von Träsjö dök upp igen.

”Alright boys! Vi ska till Åmål!”

Ingen av oss vågade fråga varför just Åmål. Albert verkade med på noterna. Jag var tveksam.

”Varför Åmål?” Sporde jag, ”vad finns där?”

Stilen på mötet ändrade karaktär. Alberts min hårdnade, Von Träsjö tuggade tyst. Han skrev några rader på en lapp som han sköt över till mig.

”Var på den här stationen kl 10 på torsdag. Packa tungt.”

Rösten var en väsning. Jag övervägde att fråga om han inte bara kunde sagt vart vi skulle mötas, men tobaken som rann nerför hans haka sade bestämt att ”Nej, det kunde han inte.”

Då här står jag nu. I dimman. Järnvägsspåren försvinner i fjärran. Jag ser fem skuggor komma emot mig. Det här kommer bli värre innan det blir bättre…

Hur det hela går berättar jag nästa vecka.

Bohagsmod

Alla vill ju vara modiga. Att kunna,utan att tveka, svara ”ja” när någon undrar om man står pall för motgångar.

Och alla vill ju också ha någon form av bevis för sitt mod, både för sig själv och andra. Medaljer, troféer eller vad som helst egentligen som en fysisk affirmation av din tapperhet.

För min och Kvinnans del är det en soffa.

Jag vet att ni ler åt detta men låt mig förklara. Vi har under flera år haft mörka soffor, svart tyg i en nyans som verkar suga åt sig ljus och bara bli mörkare med åren. När inte heller det blev hållbart gav vi upp och annekterade svärfars skinsoffor. Lätt att torka av när det yngsta anhanget bestämt sig för att använda ostsås som fingerfärg, eller det äldre ”råkat” spilla nagellack.

Skinnsoffan har varit en bra trotjänare, men den blev skröplig och det var dags för nya don.

Jag ska inte säga att vi var modiga direkt, det ska jag inte. Vi tittade på skinnsoffor, på djupsvarta tygsoffor. Men någonstans kände vi att nu var det nog. Det var dags att ha mod.

Modet att lita på anhanget och på oss själva. En ljusgrå historia kom in i våra liv. Jag var nöjd för att man kunde sova i den, Kvinnan var nöjd för att den passade tapeten.

Det höll i 2 timmar innan första fläcken anlände och det var faktiskt inte anhangets fel. Det var jag som, likt karaktären i en zombiefilm som skjuter sin kamrat hellre än att lämna honom att dö för de slemma monstren, tappade en bit choklad från en glassbåt ned på det obefläckade tyget.

Jag var där direkt, putsade och torkade. Chokladen försvann men nog fan var nyansskillnaden ett faktum. Fler fläckar följde de kommande dagarna. Kvinnan hade redan börjat leta mörkare klädsel åt vår nya inneboende.

Det var när yngsta anhanget kräktes och Kvinnan uppvisade sina moderskänslor genom att utbrista ”Aaaakta soffan!” som saken blev ställdes på sin spets. För ungen missade faktiskt soffan helt! Som en vomeringens Robin Hood prickade hon hela kaskaden i en för ändamålet avsedd hink och det ljusgråa tyget stod helt oblemerat.

Det var då jag kom till insikt att det kunde fan vara värre än nyansskillnader och beslöt mig för att vara modig. Okej, den kanske inte är jämnt ljusgrå över hela klädseln men det ligger iallafall inga forna spyor i den.

Vi behåller den ljusgrå klädseln, jag kallar det för Punk Chic-nyans.

Förnekelse är också en form av mod.

Entreprenörsvänner

Det är alltid kul med nya bekantskaper. Tyvärr är det ju så att ju äldre man blir desto mindre möjligheter har man att få till de där livslånga relationerna man hade när man var yngre. Barndomsvänner som man blir glad av att höra ifrån även om det gått flera månader eller år sedan man sågs. Idag verkar det mest vara på nätet man knyter kontakter så visst blir man glad när det plingar till.

*PLING* ”Någon vill bli vän med dig! Du har ett värde! Inget mer sitta-hemma-framför-TVn-överöst-med-chipssmulor -och-snickerspapper för dig!”

Men jag har nog börjat bli så gammal i sinnet som jag är i ålder. Kidsen idag ställer sådana märkliga krav, och de flesta verkar bara vara intresserade av en sak. Jag ska ge några exempel.

Först ut är Zoe, vänförfrågan damp ner och jag kikade på hennes profilsida.

Zoe kommer från Kiruna och är entreprenör. Lite kul att lära känna folk som inte bara är från Stockholmsområdet, dock verkar den här entreprenören vara lite ofokuserad. Hon har skapat en dejtinggrupp för vuxna, men det finns bara tonårstjejer att hitta. Och dessa tjejer har behov av HYPERSEX.

Jag är inte helt på det klara med vad hypersex är men det låter förbannat arbetsintensivt. Det är inte att kramas extra länge som Bamse och Brummelisa, det är en sak som är klar. Jag får en bild av två Duracellkaniner indränkta i olja på gummilakan. Zoe verkar inte förstå att som varande 35-årig sambo har jag blivit ganska bekväm av mig och suckar mest åt större utsvävningar i sänghalmen. Jag tackade nej till Zoes vänförfrågan.

Några dagar senare var det Carina som hörde av sig.

Även Carina var en driftig tjej som gett sig in i entreprenörsvärlden, men även här verkar det vara något som skaver. Nu är jag inte så välbevandrad i de prostituerades värld, men under mina levnadsår har jag förstått två saker: Den första är att det krävs någon form av transaktion för att göra det hela till prostitution, det andra är att om man behöver betala så är man dålig på sex.

Nu påstår Carina att tjejerna på WhatsApp behöver bra sex och att man inte behöver spendera några pengar. Jag känner inte att det här är grunden för ett lyckat företag så jag säger som i Draknästet; I’m out!

 Jag tyckte dock det var trevligt att hon undrade om jag hade en trevlig dag, lite mindre rakt på sak än det allt för målinriktade Zoe.

Nu började jag bli populär på riktigt, för redan dagen efter var det Sabinas tur att skicka en vänförfrågan.

Oj oj oj. Zoe har fått konkurrens i Kiruna! Sabina verkar lite mer försiktig av sig. Hon har minsann bildat en hemlig grupp där bara sex personer får vara med åt gången. Kul! Diskretion gillas och uppmuntras. Men jag blev mindre intresserad när jag såg att det var först i nästa inkarnation som flickor och änkor skulle få vara med och att det nu bara fanns några killar i gruppen. En sådan ojämlik grupp där man separerar män och kvinnor vill jag absolut inte vara med i! Det blev nobben för Sabinas pitch.

Vi måste komma ihåg att det inte är alla som är så framfusiga att de skickar fram vänförfrågningar hur som helst. Många vill få ett okej innan och skickar försynt ett litet meddelande på messenger först. Och ibland skäms de för, eller är osäkra på, sina namn och använder ett alias. Entré för Blackbook.

Stackars Blackbook har nog inte svenska som förstaspråk, men det är trevligt att hon ändå försöker sitt bästa. Hon skriver att hon är glad och att idag är hennes lyckodag, det är bra. Det är väldigt fint när folk är bekväma nog att säga att ”hörru, jag är glad idag!”. Hålla allt på en positiv bog liksom.

Orsaken till att Blackbook är så glad är att hon hittat mig som hon mötte på ett kafé och nu vill hon bjuda in mig på middag bestående av persika och aubergine kokade i vad jag förstår är blåbärssoppa. Tyvärr så finns det vissa hinder för hennes glädje varav kanske det största är att jag inte gått på kafé sedan 2019, visst kan kärleken komma på ett ögonblick och spira på avstånd under en lång tid men jag misstänker ändå att det inte var mig hon mötte där på kaféet. Något annat som talar mot att det skulle bli just vi är att jag har en aversion mot mat utan animaliska produkter. Utan dött djur. Kött, mina damer, kött! Ska ni snärja en Kjellberg får ni allt göra bättre än fruktflugemagneter som första måltid.

Anhanget höll med om detta medan Kvinnan åter använde ett sådant där gulligt smeknamn par har på varandra. Hennes smeknamn på mig är bland annat ”Pucko”.

I ljuset av Kvinnans invändningar mot mitt nätverkande tar vi bara en till, Odatha.

Odatha verkar vara en trevlig tjej från kontinenten, hälsar med pussar och så. Men hon är också så typiskt kvinnlig. Hon ber mig ta mig tid att slappna av, vilket ju var omtänksamt då jag varit ganska stressad senaste tiden med mina examensarbeten. Men hon ska också förklara hur via någon jävla Zoom-möte?! Vet du inte, Odatha, exakt hur stressande det är att sitta och försöka slappna av när någon pratar med en på en skärm? Vilka trauman det frambringar? Nej du Odatha, jag behöver skärmdetoxa, inte lyssna på ännu en Teams-presentation!

Så ja, det är svårt att träffa nytt folk i en viss ålder. Särskilt när man inte hänger med i utvecklingen. Men tipsen jag plockat upp från de här tjejerna är att:

  • Flytta till Kiruna
  • Gå på kafé
  • Var beredd på att lära dig att gilla blåbärssoppa

Lycka till med nätverkandet allihop!

Nu så kommer julen, vare sig vi vill det eller inte

Jag ligger i sängen, ni vet så där på vippen att somna, när Kvinnan öppnar sovrumsdörren.

”Mamma vill veta hur vi gör i jul?”

Tankarna börjar fara i mitt huvud.

Vilket jävla hjul?

Har bilen pajat?

Varför väcker du mig?

Menar du på riktigt att vi diskuterar julafton i september?

Har vi blivit ett varuhus?

Kvinnan står kvar i dörröppningen med lite krävande blick, jag måste ta ställning till en tillställning jag inte ens börjat ställa frågor om.

Jag muttrar något om att jag får fundera på det och återkomma. Sedan låtsas jag somna innan Kvinnan hinner pressa mig på svar.

Dagen efter undrar jag om jag drömde konversationen eller blev jag tillfrågad i fucking jävla SEPTEMBER om julafton?!

Det blev jag. Men jag väljer att ignorera det, bläddrar istället genom gamla anteckningsböcker, men som i en konspiration dyker julen upp igen.

Önskelistor från förra året, min egen inkluderad även om jag vill minnas att min skrevs åtminstone efter första snön.

Kvinnans lista är enkel, ödmjuk;

  • Doftljus (Ljusen fick hon, men hon har inte fått tända dem då jag dör av lukten)
  • Blommor (Hon fick dem, de är döda nu)
  • Pyssel (Jag blev konfunderad över denna önskning, tills Kvinnan erkände att hon skrev det på inrådan av yngsta anhanget)
  • En prydnadsananas i guld (Denna fick hon inte, go figure)
  • Choklad (Det var juletid, det fanns redan choklad att tillgå)

Inga konstigheter egentligen. Sedan kommer Anhangens listor, fem A4 var, båda sidorna. Fyllda med önskan efter önskan i ett gytter av monster high, marsvin, clementiner och flamingos.

Inte heller det så konstigt, de är barn och fullständigt övertygade om att de behöver allt skit de vill ha. Jag var likadan men skillnaden var att mina önskningat faktiskt VAR livsviktiga! Det är min fasta tro att jag skulle ha dött utan en Space Leonardo med Shell-Kicking Action.

Jag kommer till min egen lista, skriven under hot från Kvinnan skall sägas:

  • Barn som är snälla mot varandra och sin mamma (Fick jag väl, periodvis i alla fall)
  • Piri-piri chips (Det fick jag köpa själv, för det var ”inte juligt”)
  • Städad lägenhet (Fick jag inte!)
  • Entrecote till middag (Allt jag fick var en arg blick och en kotlett)

Som ni ser var min lista den mest praktiska, men också den som väckte mest ilska. Den var inte tillräckligt materialistisk fick jag veta, så för husfridens skull skrev jag dit

  • En dödskalle

Kvinnan gillade det inte. Anhanget gillade det inte. Men de hade ingen lust att städa och har en aversion mot nötkött, så de köpte en dödskalleformad sparbössa åt mig. Den står i hyllan med en häftig bandana på sig, som en symbol för att inte diskutera jul förrän tidigast november.

Men den hjälper aldrig….

Genustänk, Zorro och så lite mer om hästar

Som ni vet är jag en sådan där hästpappa. Äldsta anhanget är fullständigt galen i hästar. Det ska vara equina planscher på väggarna, mule med man på skrivbordsbilden på datorn hon spelar Star Stable Online på och tottos på påslakanen. Det sistnämnda har jag gjort uppror mot genom att lura henne. Hon sover numera under lakan med en superhjälte (och som hon avskyr superhjältar) på, Zorro.

Zorro har en häst men även en stenfräck mantel och ett coolt svärd. Detta har jag naturligtvis gjort av småaktighet utan i genusvetenskapens namn för att visa att man inte BEHÖVER ha söta hästar på sina lakan bara för att man är tjej. Spelar roll vad ungen själv vill.

Själv är jag, som bekant, föga förtjust i de fyrbenta djuren, dock inte riktigt lika rabiat som min vän F som bland annat har sagt ”Det enda värt att veta om hästar är att de bits i fram och sparkas i bak” utan min vämjelse är mer av det allmänna ointressets art.

Förvåna er då, mina vänner, att mitt första jobb faktiskt var på ett stall. Det var inget fantastiskt stall med champions uppradade i förgyllda boxar utan bara ett vanligt stall, med vanliga människor som hade vanliga hästar som i de flesta fall var trevliga, både människorna och hästarna. Boxarna var i trä och stål vill jag minnas, om någon undrar.

Det som nog utgjorde grunden för min aviga inställning till hästen var antagligen att det var min uppgift att gå upp alldeles för tidigt och släppa ut alla djuren i sina respektive hagar. Jag vill påstå att om du skaffar en hobby som innebär att du måste gå upp innan fladdermössen gått och lagt sig så bör du fan gå upp själv, inte ägna dig åt outsourcing av detta till någon annan.

Största problemet var en hingst. Den var inte bråkigare än andra hästar men hade den egenheten att den ville ha lite pompa och ståt när den skulle gå ut. Om man inte skaffade fram en blåsorkester skötte den det själv genom att skria högt klockan 7 på morgonen, glatt propagerande att här kom minsann en reslig jävel. Denne resliga jävel var för övrigt en islandshäst så stor var kusen inte, men i sitt sinne var den minst 4 meter i mankhöjd.

Ni får missförstå mig rätt, det var inte att den störde någon, där den gick och nynnande sin egen signaturmelodi. Det var att mitt öra var väldigt nära ljudkällan och det faktum att jag inte fått kaffe än som gjorde att jag varje morgon funderade på om de verkligen skulle sakna bara EN häst, de hade ju så många?

Jag kom alltid fram till att det skulle de nog, så kakafonin fick fortsätta.

När alla hästar hade placerats i för ändamålet uppbyggda hagar fick man kaffe och om alla hästar var vid liv i slutet av veckan fick man pröjs. När man fått pröjs så hade man råd att gå på fotbollsmatch, tanka och ta sig ett par kalla på krogen (Det här var i ”the before times” när man faktiskt fick gå på krogen). På sådant sätt lärde jag mig två viktiga saker. För det första hur man lever hyfsat gott på en lön, vilket var ganska nödvändigt. För det andra att hästar är trevliga djur när man klappar dem på väg förbi en hage men rent odrägliga om man ska upp klockan 6 för att ta hand om dem.

Den andra lärdomen tyckte inte min mor att jag borde lärt mig, så som straff korrumperade hon äldsta Anhanget till att bli hästfanatiker (min syster har också en del i skulden, men jag hinner inte skylla på alla i en text) och nu flera år senare gör jag fortfarande uppror mot både mina kvinnliga släktingar och genusnormer medelst påslakan med Zorro på

Och så går livets gilla gång
en hästpappa är alltid på språng
 jag står ut med hennes hästjargong
Så länge hon heligt lovar att jag slipper ta i kusen med tång.

Tillägg: En sak jag faktiskt gillar med hästar är när de har stora mustacher. Mustacher förlåter allt.