…och så slutade det, sista delen

Dagen grydde över vår sista tid i Åmål, för att riktigt vädra ut syatemen inför kvällen serverades denna morgon en öl/whiskeykombo till frukost innan det var dags att slå igång bastun. Det var väl egentligen inte någon som var taggad för bastu ännu en gång, men vi resonerade ju så att vi behövde bli av med ölen på något sätt, så varför inte.

Denna gång blev ingen tagen av strömmen då regnet strilade ned med sådan kraft att vi blev nedkylda så fort vi stack en tå utanför bastudörren, ölen var lika god som de andra dagarna och musiken var helt okej.

Runt lunch gjorde Byggmästarn misstaget att fråga hur planen såg ut, varpå Von Träsjö slet upp toalettdörren, bakom vilken han varit barrikaderad sedan tidig morgon, och flinade maniskt.

”Vi ska till Säffle!” vrålade han, ”vi ska gå på krogen och kolla hockey!”

Det var lagom tyst. Inte för att någon av oss hade något särskilt emot vare sig att gå på krogen eller kolla på hockey, men mest för att vi såg framför oss den tågresa vi skulle behöva göra. Von Träsjös ivriga uttalanden om chartrade vagnar och förgyllda lok övertygade oss föga, men han lyckades till sist muta oss med löften om att det säkert fanns en pressbyrå vid stationen där man kunde få en korv eller två.

Sagt och gjorr. En dusch, lite lukta gott och ny skjorta på så promenerade vi iväg mot Åmåls station, glatt sippandes på de sista ölen i förråden, till och med regnet hade uppehåll så på det hela taget var det en trevlig promenad.

Utom för Von Träsjö.

Något hade hänt i hans inre, gastrointestinellt var han helt ur balans. Vad det utmynnade i var att om det finns ett gathörn i Åmål som inte är spraylackerat med en brungrön röra så är det inte Von Träsjös fel.

Han sackade efter ordentligt, men löftet om varm mat sporrade oss andra. Vi rusade nästan igenom dörren till vänthallen på Åmåls station.

Den synen som mötte oss var lika sorglig som A-lagarna kvällen innan. Ett helt avskalat rum med fastskruvade bänkar målat med en väggfärg jag inte sett sedan jag gjorde ett besök på ett nedlagt mentalsjukhus. En stängd metalldörr ovanför vilken det stod ”Johans Bilskola” var det enda som bröt av misären och ersatte den med blott hopplöshet. Von Träsjö kom in ur kylan med ett glatt flin, han såg på oss och sedan såg han sig runt.

Flinet försvann, han gick och satte sig på en bänk.

Kaninen och Albert roade sig en stund med att gissa hur sen ankomst tåget skulle få, men tystnade snart.

Timmermann, som det vanligtvis inte går att få tyst på, stirrade suckandes ut i grådiset genom det skitiga fönstret. Byggmästarn petade mig i revbenen och svängde ut med armen över spektaklet.

”Fan, Kjellberg, Åmål klarade det, stan tog knäcken på oss!” Sedan satte han sig i ett hörn och påbörjade ett oentusiastiskt självmordsförsök medelst kattvideos.

Det var en loj skara som klev på tåget mot Säffle.

Det tog inte lång tid egentligen, och vi lyckades tigga till oss skjuts ända fram till restaurangens dörr. Vi tittade slokörat upp på skylten.

”Galna Tuppen”

Jag ska inte ljuga. Namnet fick oss att le. Jag har länge varit en förespråkare för psykopatiska fjäderfän och detta utgjorde inget undantag. Vi klev in.

Det var som en lisa för själen. Det var upplyst, folk skrattade, servitriserna serverade med ett leende. Det fanns en energi, en positiv energi som hade saknats i våra interaktioner med lokalbefolkningen i Åmål och viktigast av allt, det fanns käk.

Von Träsjös tobaksfärgade leende var tillbaka och han svidade snabbt om till en supportertröja, intog ett bord framför en projektorduk och skrek efter sprit,mat och en vinst. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

De av oss som inte höll på någotdera av lagen gladde oss åt Tuppens utbud av mat, med en god höstsoppa som förrätt följt av en uppsjö av olika varmrätter för att jaga bort höstkylan ovh minnet av Åmål.

Det gick sådär för Von Träsjös lag och en viss bitter känsla infann sig vid hans ände av bordet. Vår servitör, signe honom, gjorde misstaget att försöka muntra upp stämningen genom att erbjuda shots på maten, vilket alla accepterade.

Och accepterade och accepterade och accepterade. Den var nämligen precis vad vi hade krävt utan att veta om det, den perfekta blandningen mellan sprit och godis, en hot shot gjord på varm nyponsoppa, vispgrädde och sprit.

Der gick så illa att framåt slutet av besöket hade de inga shotsglas kvar utan fick bjuda på dricka ur vad tusan de hittade där i köket. Vi beslutade att runda av vår trevliga vistelse i Säffle innan de små stövelglasen, som finns i udda antal i alla kök i hela Sverige, kom fram.

Sagt och gjort, tillbaka till Åmål. Byggmästarn och Timmermann vägrade tåget av religösa skäl så Von Träsjö haffade två kvinnor som han använde till att lura den enda taxischaffisen i Säffle (även känd som den enda taxichaffisen i Åmål) att ta oss med tillbaka till metropolen vi kommit från, kvinnorna skulle inte till Åmål men det verkade vara sekundärt för ändamålet.

Väl i Åmål intog vi åter Stadshotellet, lite mer folk och den trubadur Von Träsjö hade hotat sig till av den taggade stockholmsbartendern. Tyvärr var det en trög start för honom så undertecknad tog över sången medan Albert stod för dansunderhållningen, trubaduren fick kompa bäst han kunde vilket han verkade vara nöjd med. Dock slutade han efter vad han sa var 60 låtar, men jag är säker på att det inte var en trudelutt över 59.

Det var nu vi skulle testa på den, citat nattklubb slut citat, som sade finnas i lokalerna. Vi gick dit, de ville ha inträde. Kaninen från Östgötagatan vägrade, anklagade dem för att vara homofober och skulle klä av sig naken, Von Träsjö skulle bruka våld mot en annan gäst och stod redan i telefon för att ordna likbil,jag ville mest av allt gå tillbaka till Stadshotellet där det var både trevligare och vi hade ett fast grepp om spellistan (Åmål är illa, Åmål ackompanjerat till populärmusik är värre).

Vakterna verkade dela min åsikt. Så jag tog ett snabbt beslut och tvingade Von Träsjö att föra en gående förhandling med likbilen, Kaninen fick inte visa ”ålen” han fångat (dock hann han med ett par tillmälen om homofobi och kärleken till sagda ”ål”) innan vi åter satt glatt skrålandes i de finare salongerna.

Byggmästatn fick ett skov av förräderi, tog in på hotellet och gick för att sova. Albert fick eskortera Kaninen tillbaka till stugan. Timmermann, Vob Träsjö och jag stängde stället och stockholmsbartendern bjöd på gonatt-shot innan vi inväntade taxin i chesterfieldfåtöljerna i ett angränsande rum.

När vi anlände hem upptäckte vi att vi glömt gräla inbördes på den här resan (Kaninens alla tilltag räknades inte, utan gick på ett annat konto) så det gjorde vi innan vi gick och la oss.

Dagen grydde, med tung skalle och stort hopp. Vi skulle få lämna Åmål och om möjligt aldrig komma tillbaka.

Byggmästarn, som tidigare beskrivits vara en förrädare, hade redan lämnat stan efter sin hotellnatt och satt nu och okynnesmessade oss bilder på hans frukost, lunch och senare säng.

Vi andra tog oss till stationen, de bleka mentalsjukhusväggarna lika tragiska som förut.
När tåget kom såg jag på en vägg, antagligen inristat i väggen av en lika desillusionerad människa som jag, orden ”Säffle är bättre än Åmål”. Jag kunde inte annat än hålla med.

Tågresan var en lång affär, med mindre glädje och gamman än nedfärden verkade den elva resor längre, även om Von Träsjö försökte muntra upp oss med lite fotboll vilket bara hjälpte lite. Väl på det sista tåget slog vi unisont skallarna i bordet och svor på att vi inte skulle behöva höra av varandra förrän tidigast till jul.

Hur jag hamnade här i lövhögen är ännu diffust, jag misstänker Kaninen, han är tacksam att misstänka. En snigel som byggt bo på min väska får en flygtur. Med tunga steg går jag mot min port, världen går hit och dit.

Jag öppnar dörren till lägenheten, Kvinnan och anhanget hälsar mig med respektivt ”Var fan har du varit?!” Och ”Köpte du något åt oss?”.

Tillbaka till vardagen efter en semester i galenskapens famn.

Von Träsjö ringde en vecka senare.

”Tjena, Kjellberg, vet du vart fan man får tag i en 10-20 bävrar och en kvinna som inte lider av pälsallergi?”

Jag stirrade på mig själv i spegeln, med luren i handen, innan jag febrilt började bläddra i gula sidorna.

The end…?

…och så slutade det, del 2

”Vad gör vi nu då?”

Frågan brände i våra huvuden medan vi stirrade på järnvägsspåren bredvid Åmåls Systembolag, till den blandade mängd öl och sprit som inhandlats, tillbaka till järnvägspåret med vissa avstickare mot google maps-kartan som visade att det var skitlångt till den ”autentiska timmerstuga” som Von Träsjö lovat skulle bli vår inackordering.

Vi övervägde taxi, fanns det ens taxi? Jo, en fanns det enligt den lokala legenden, men den var i Säffle just nu. Det grumsades en del just då, men såhär efteråt förstår jag taxichaffisen.

Vädret var fortfarande hyfsat. Därför fördrev vi tiden med att ta oss en öl, mindre att bära om taxin aldrig kommer,resonerade vi. När taxin kom visade det sig att vi alla inte skulle få plats. Som de taktiska genier vi var packade vi in all packning och dryck i bilen varpå undertecknad och Byggmästarn följde med den. Von Träsjö, Kaninen från Östgötagatan, med en protesterande Albert och Timmermann deklarerade hurtigt att de skulle gå!

Varken jag, Byggmästarn eller ens taxichaffisen var särskilt förvånade när Von Träsjö ringde efter två minuter och sa att vi skulle skicka tillbaka taxin när vi packat av.

Vi anlände på den adress vi fått till oss, skickade pliktroget tillbaka den nu ganska muntra taxiföraren och började leta efter den timmerstuga vi fått höra om.

”Jag tror, alltså jag tror…” sa Byggmästarn, ”att den kan ligga bakom de små kollostugorna.”

Sagt och gjort, vi gick på upptäcksfärd på den vindpinade campingplatsen, vi hittade, i ingen särskild ordning: En mycket blöt minigolfbana, en strand, någon form av bastu, en stängd restaurang fylld med vattenskotrar i olika stadier av isärplockning samt rader och åter rader av kollostugor. Långsamt började det gå upp ett ljus.

Resten av truppen anlände. Vi påpekade avsaknaden av timmerstuga men Von Träsjö spottade en lång sträng tuggtobak och höjde ett finger.

”Alltså, det är ju trä utanpå kollostugorna. Och allt trä har ju varit timmer någon gång, därför är det en timmerstuga!”

Vi kunde inte, ville inte, debattera med den logiken och tog därför en öl till medan Von Träsjö och Albert gick på jakt efter en nyckel. Kaninen fick feeling och skulle fiska ål på ”det korrekta sättet”. Därför klädde han av sig sina kläder, svepte en hel flaska tequila och kastade sig ut i vattnet där han lyckligt plaskade omkring och skrek efter vattenlevande slemsnokar.

När vi väl kommit in i en stuga, löst sängplatser och skålat välkomna var det dags för mat. Det var inte mer än en rask promenad till en närbelägen pizzeria, men det tog över en timme då Kaninen prompt skulle placera sina skor innanför grindarna på ett skyddsobjekt. Hans förklaring gjorde gällande att hans skor var så vackra att de måste skyddas till varje pris!

Planen ändrades, Byggmästarn och jag skulle hämta pizzor. De andra skulle ägna sig åt synnerligen brutal kaninjakt för att visa vår uppskattning för hardjuret.

Vi var lite bittra på att vi igen skulle gå och springa gruppens ärenden, så i ren protest tog vi en dubbel vänteöl på pizzerian, vilket inte skulle vara orimligt i sig om det inte varit för att nyckeln till stugan låg väl skyddad i Byggmästarns ficka.

Vi möts alltså vid återkomsten av ett regndränkt herrskap som är både hungriga, griniga och trötta. Kaninen övertalas att gå och lägga sig då alla glömt att han var vegetarian och följdaktligen fanns det ingen pizza utan dött djur till honom.

Dagen efter påbörjades i stil med en öl/tequila-frukost följt av bastu där Timmermann, som skulle svalka sig i sjön, blev tagen av strömmen och fick plockas upp av en förbipasserande fiskebåt. En mycket god lunch intogs på en finare inrättning och dagen var mer eller mindre städad. Vi spelade bowling i en gymnasieskola, som Von Träsjö på något sätt nästan vann fast han intog horisontalt läge och sov sig igenom större delen av turneringen.

På kvällen tog vi in nattlivet i Åmål, det tog 20 minuter sedan hade Von Träsjö tvingat dem att anlita en trubadur inför morgondagen och resten av truppen gick hem. Jag intog en sista öl och i samma veva upptäckte jag var A-lagarpuben i Åmål fanns. De var på något sätt ännu sorgligare än andra A-lagare och jag blev inte långvarig.

Det här var en löjligt lång berättelse, så jag får lägga till ännu en del, där jag berättar om en galen tupp, den officella drinken för resan och lokala jämförelser, men sedan räcker det för jag MÅSTE bort från den här lövhögen!

Fortsättning följer…

…och så slutade det, del 1

Jag vaknar till. Något blött ligger på mitt ansikte, det är en kvarts miljon löv som fallit under natten. Yrvaket sätter jag mig upp och ser mig om i den grådisiga morgonen.

Bevisen talar sitt tydliga språk. Jag har alltså tacklat av i en lövhög på väg hem från… ja från var någonstans? Jag minns ett jävla mörker och uppsluppenhet blandat om vartannat. Smackandes med min ökentorra tunga kommer vaga minnen av varm nyponsoppa och vispgrädde, låter lite som en friluftsdag innan en rap påminner mig omden tredje ingrediensen, likör 43.

43. Det tar 4 timmar och 35 minuter mellan Stockholm och Åmål. Minnena slår över mig som en flodvåg. Von Träsjö, tåget, Kaninen och dörrvakten. Helvete…

Jag såg figurerna komma genom dimman. Von Träsjö, min kamrat och tillika teknikansvarig på denna sida. Oljebaronen Albert, med den evigt groggfyllda cykelhjälmen i högsta hugg. Med sig hade de Timmermann, lika lång som han var bred men på något sätt ännu längre och Kaninen från Östgötagatan, det långhåriga flinet väl påklistrat.

Den femte skuggan tynade bort, för han var inte där ännu, men jag kunde förnimma Byggmästarns tinderflipprande som om han varit på plats.

”OKEY, BOYS!” ekade Von Träsjös röst över perrongen, ”Nu ska vi till Åmål och leva rövare!”

Medan han talade korkades en flaska ”Små Sura” upp och trycktes i min hand. En klunk avslöjade smaken varandes en blandning mellan stavmixad smurf och enhörningskiss, jag drack den ändå. Timmermann och Kaninen skickade en flaska Jameson mellan sig medan Albert hade placerat flertalet sugrör i sin cykelhjälm för att tömma innehållet. Stämningen var god, kanske för god.

”Vi bör nog vara lite städade för att komma med tåget” föreslog jag. Von Träsjö bara flinade så tuggtobaken flög över perrongen. Albert drog mig åt sidan. ”Chartrat!” väste han konspiratoriskt och erbjöd mig ett sugrör. Jag är väluppfostrad, jag accepterade en klunk cykelhjälmsgrogg.

Bäst som vi stod där hostade det mest gudsförgätna, trasiga, bortglömda lok in på perrongen, med möda släpandes ett par lika risiga vagnar.

”Hoppas du fick det billigt, Träis” muttrade Timmermann.

”Näe, det där är bara ett vanligt SJ-tåg” svarade Von Träsjö, ”men vi kan lika gärna ta det för det går också till Åmål, å så kan vi hämta upp Byggmästarn i Götet på vägen!”

Sagt och gjort, vi klev ombord och fann ett par platser. Personalen grumsade lite men Von Träsjö tog en av dem åt sidan och körde sitt vanliga munläder innan han kom tillbaka med orden ”Löst, sörru!”

Vi fick hålla oss till medhavd läskeblask förstås, det är ju trots allt ett utskänkningsställe. Vidare svor mina kamrater att Original Long Drink räknas som läskeblask om det är citrussmak på det.

Därför var det en särskilt onykter skara som ramlade ur tåget på Göteborgs station, ovanpå Byggmästarn som inte haft vett nog att inte stå precis vid utgången.

Bitter över behandlingen smet han snabbt bakom en pelare med en platta läskeblask och kom tillbaka, sans platta men på bättre humör. Vi intog ett nytt tåg som tog oss genom ett grönt Svea mot vår destination. Det tog inte länge innan vi stod där, Åmåls Station.

Vi såg på den gamla fina stationsbyggnaden, med allt vad tågfart heter utslitet och ersatt med ett väntrum och en körskola. Inget av det gagnade oss på minsta sätt.

”Finns det något systembolag här?!” Skrek Von Träsjö in genom rutan på en passerande postbil. Det fanns det och vi började röra oss ditåt. Byggmästarn roade sig med att försöka få oss andra att slicka på varje fågelskit han såg på vägen dit mot kontant betalning, när vi vägrade muttrade han över ”arbetskygg ungdom”.

Ett snabbt besök på Systemet Åmål och vi var redo för vår helg.

Fortsättning följer…