Överlevnadsguide för halvkompetenta: Mat

Så blev det åter kallt i vårt avlånga land och den årliga systemkollapsen med inställd kollektivtrafik, smällkalla lägenheter och debatter om den svarta dockans vara eller icke vara i Kalle Ankas jul är i begynnande.

Är man en dunderförberedd prepper som skurit av alla band till samhället kan man genomleva årstiden med relativ bekvämlighet, men vad gör man om man bara är en lite halvkompetent löneslav som har tilltro till att staten tar hand om en?

”Man dör” säger ni.

”Högst antagligt” svarar jag, ”men ge inte upp hoppet!”

För farbror Kjellberg ska nu dela med sig av några sidor ur sin Överlevnadsguide för halvkompetenta.*

Säkra käket!

Ett grundläggande behov är mat. Den lokala mataffären må vara en ypperlig födokälla i vanliga fall, men vad göra när varje hyllmeter gapar tomma för att leveranserna står stilla straxt utanför Borlänge på grund av krock med frusna löv?

Ut i kylan för att samla och jaga? Nej slå det ur hågen goa vänner, kom ihåg att ni blott är halvkompetenta! Även ett överkört djur skulle komma undan era tafatta försök och det ni skulle lyckas samla får plats i min igensydda västficka.

Vänd er istället inåt! Husdjur, mina vänner! Ungarnas akvariefiskar kan med fördel kokas och serveras med lite färg skrapad från de kalla lägenhetsväggarna. Både föda och en liten bedövning gentemot kylan som tränger sig på.

Kanske känner ni att det skulle vara svårt att sälja in en lunch gjord på Misse till barnen? Titta åt våra vänner britternas håll, tak-kanin! Ett varm mål mat plus att ni slipper tömma kattsanden någonsin igen!

Nu kanske ni vill ha lite standard, julen närmar sig och då kanske man vill ha något mer rejält än kokt guldfisk och nermalen kissemiss. Tyvärr är det många som kommer få nöja sig med det.

För det är ju knappast så att ni kan käka upp ert enda barn bara för att köttet smakar fint? Har ni däremot flera ungar är möjligheterna oändliga. Har ni gött dem med en stadig diet av TV, McDonald’s och chips lär ni, även på de yngsta, ha mat hela vintern. Och kom ihåg att allt går ned med lite ketchup!

”Men var skaffar vi ketchup om allt är slut i butikerna?”

Det tar jag upp i nästa kapitel, ”Plundringsräder bland radhus

*Kjellbergs Kuriosum tar inget ansvar för de som överskattar sin egna förmåga, blir psykiskt ärrad av innehållet eller är dumma nog att faktiskt följa råden i denna bok.

Farväl till chokladen

När jag var en liten Kjellberg, och även när jag var en inte fullt så liten Kjellberg, så var O’Boy bra skit.

En bra start på dagen kom inte från någon jävla sportnörd till tiger eller tråkig tupp som ramlat ned i en balja grön färg, den kom från lite mjölk, chokladpulver och en rostmacka. Efter den kombon var man redo att möta vad än Närtuna lågstadium kunde kasta på en, och tur var väl det.

O’Boy var inte heller så jäkligt när man var äldre. Även om kaffet på allvar gjort sitt intåg i ens liv var det, efter en lång dag i skolan och att ”dra runt på stan” eller vad fan man nu gjorde i tonåren, ganska nice att kasta i sig ett glas O’Boy och en ostmacka, även fast man låtsades att man inte tyckte det var så nice för man var ju tonåring.

Sen tog kaffet över mer och mer, O’Boy hamnade i skymundan. Förpassad till ”vad sugen jag blev på O’Boy, måste ta ett glas”-tillfällen som kom ytterst periodiskt och med långa mellanrum. Mitt förhållande med chokladpulvret blev ambivilent och förblev så tills jag själv fick barn.

För att förstå grejen så måste man se till mina frukostvanor genom åren, det kan sammanfattas såhär:

  • Nyföddhetsperioden: Bröstmjölk.
  • 1-2 års ålder: Antagligen någon form av frukt och en liten bit orostat bröd.
  • 3-13 års ålder: O’Boy och rostat bröd.
  • 13-16 års ålder: Kaffe och rostat bröd.
  • 16-28 års ålder: Kaffe och Kaffe.
  • 28-tills nu års ålder: Kaffe och rostat bröd.

Denna lista med observation på alla hotell/kryssnings och resefrukostar som man upplevt genom livet, vid dessa tillfällen: Äggröra och stekfläsk (eller bacon på de snålare inrättningarna).

Som ni ser var det en period där min start på dagen lutade sig exklusivt på koffeinets strama svärta. Det var under samma period som mitt anhang föddes. I början verkade de ganska vettiga i sina frukostvanor, ligga tyst och snutta på Kvinnans bröst. Jag kan sympatisera. Men sedan började de ställa krav!

Så istället för att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv var fullgjort var man nu tvungen att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv är fullgjort OCH GÖRA TVÅ JÄVLA GLAS O’BOY!

Det är det proverbiala håret som knäckte kamelens rygg där på morgontimmarna.

Men Kjellberg, säger ni naivt, det var för flera år sedan nu! Varför drar du upp det igen? Är inte dina barn så stora att de kan göra O’Boy själva?

Jag svarar er att jo, det kan de. Men deras approach är väldigt aggressiv. Mitt anhang har ärvt min syn på morgontimmarna och tar ut sin frustration genom att försöka piska ihop pulver och mjölk, med följd av att det ligger en tjock röra av sagda substanser över mitt köksbord, bevisligen där anhanget suttit. Vem får torka upp detta? Jo, undertecknad! Undertecknad som inte alls är sugen på intensivt krävande städjobb kl 6 på morgonen!

Så jag gör i ordning deras O’Boy, medan de sover använder jag min, i barndomen vunna, skicklighet att röra ihop chokladpulver och mjölk i en perfekt mix. Sedsn får glasen stå där, i rumstemperatur, tills anhanget behagar röra på sina små arslen och sätta sig till bords. De får dricka 10-15 minuter gammal O’Boy.

Det är mitt uppror, det är min hämnd. Det är mitt farväl till chokladen.

Addendum: Om de någonsin tar tillbaka O’Boy med banansmak, som det smakade på 90-talet, DÅ kanske jag ändrar min ståndpunkt.

Det Analoga Arkivet: (Sex)Robotrevolution

Nu är det stressigt i livet, det är då Kjellberg gräver bland sina papper och under strata av avfärdade idéer hittar guldkorn att dela med sig av i Det Analoga Arkivet! Jag har ju en, i detta nu ganska vilande förutom gästspel från Kurt, YouTube-kanal. Till denna YouTube-kanal skrev jag ofta, ibland, vid särskilda tillfällen manus. Vid ännu mer sällsynta tillfällen skrev jag dem på ett papper istället för i Word eller på mobilen. På den tiden jag fortfarande hade tiden att ta en lunchöl läste jag ibland tidningen och snubblade över denna artikel. Tankarna virvlade i mitt huvud, och jag började fabulera….

Inte alla videor kommer handla om sex. Men den här videon handlar om sex.

Eller något liknande. Ni förstår, jag satt på puben och läste en tidning när jag fick syn på en debattartikel skriven av Sveriges Kvinnolobby där de hävdade att vi behöver en lag mot sexrobotar.

Varför?

För att de framhäver objektifieringen och dehumaniseringen av kvinnor. Jag kan tycka att de borde verka MOT dylika då all energi som läggs på objektifiering och sexualisering riktas mot…ni vet…objekt. Sexleksaker.

Men jag vet inte, det är bara vad min magkänsla säger så jag kan ha fel. Rätt eller fel, Lobbyn tar sig an det på ett mycket konstigt sätt. Som artikeln är skriven är det inte faktumet att robotar objektifierar kvinnor eller att de kan programmeras till att vara ovilliga (Varför?) som är problemet.

Nej, Problemet är att ungefär 80% av alla människor kommer äga en sexrobot inom 30 år.

80%. Inom 30 år. ”Jävlar!” tänkte jag ”Det här har gått längre än jag trodde”. Här krävs efterforskning.

Så för er, mina kära vänner och alla andra som kan tänkas titta, påbörjade jag en uttröttande session på PornHub. Jag vet vad ni tänker, och jag tänkte det också. Men jag hade mycket fel.

JA, du KAN köpa en docka (INGEN ROBOT) gjord efter dina specifikationer men saken är den, det är bara en docka. Du poserar den, du sätter på den och den bara ligger där för det är en jävla docka! Det är inte sexigt, det är läskigt. Det får dig att tänka på tanten som grävde upp 27 skelett och hade i lägenheten för spontanorgier. Och den docka som faktiskt rörde på sig såg ut som om den skulle slita av hårde Helge varje gång, plus att den låter som en sjuk chicada.

Hur fan tror Sveriges Kvinnolobby att 80% av alla människor vill äga en sån sak?

Är…Är det jag? Ligger jag efter i tiden? Är det det här folk vill ha nu? Jag menar, anta att du är på en bar, och du träffar en riktigt snygg tjej, jag menar varje del av henne från sinne till kropp verkar skapad för dig, det slår gnistor, du tar med henne hem och hamnar i sovrummet. Och hon bara ligger där i sängen och säger en av tre fraser med överdriven röst. Är det det som är drömmen? I så fall är jag gammal.

Och dessutom, var ska du förvara din robot? Det är en jävla skillnad mot att förvara en dildo eller fleshlight i strumplådan.

Lägga en under sängen? Ställa in den i städskåpet bredvid dammsugaren? Eller ska man bara sätta den i soffan när den inte är i bruk? Kommer vi få vänja oss vid att sexleksaker är en del av dekoren?

”Oj, har du besök Johan?”

”Nä, de är bara min sexrobot, jag kallar henne Marie”

”Ooookej…”

Och ungarna sen. Att hitta mammas ”lasersvärd” är väl mest lite pinigt för mamma. Men om de hittar en manlig sexrobot med 30 cm dolme i en garderob kommer det skapa lite barndomstrauman. Ni lär inte kunna bortförklara den som någon exotisk klädhängare direkt.

Jävlar, om Lobbyn har rätt och det är framtiden, då hoppar jag helst av här.

Om ni hellre hör min väna stämma läsa texten för er, förvisso på engelska, så finns videon här. Så vad kan man säga om Kjellbergs åsikter från förr? Ganska mycket om vissa saker men i just det här fallet såhär 2 år efteråt vet jag inte om inte sexdockeköparna hade en poäng. De var liksom först med social distansering. En powerwash med handsprit när man var klar och man var den mest coronasäkre singelmannen i landet. Fast det fanns ju andra små aber i beslutet om att köpa en sexdocka som, i min mening, inte blivit besvarade under dessa 2 år. Så jag tror jag upprepar min tanke att om en förväxt Barbiedocka är framtiden inom sexuell hälsa, hoppar jag nog helst av.

Stridslinjen drages.

Låt mig börja med att skriva att jag är ett stort fan av musik. Naturligtvis gillar jag viss musik mer och viss musik mindre men på det hela taget så musik=OK i min stora bok.

Helst uppskattar jag musik som framkallar berättelser, antingen via texten eller genom de känslor som tonerna förmedlar. Det fridfulla livet, den desperata flykten eller varför inte en vandring bland mystiska gränder?

En variant jag inte uppskattar är julmusik. Tål den inte, kan inte fördra den. Mariah Carey, All I want for christmas is for you to shut up!

Nu är inte julmusik särskilt dålig (för det mesta) men däremot har en överprovokation gjort att jag instinktivt avskyr den. Som ett allergiskt barn som är inlåst på Marabous nötlager blir det en överexponering med lidande, anafylaktisk chock och död som följd.

Jag skulle kunna uppskatta ”Baby, its cold outside” framför en brasa på julafton med ett glas whiskey i näven med snön som faller utanför OM jag inte fått den nedkörd i hörselgången sedan 3 månader tillbaka.

Jag kunde fnissa åt den, erkänt överspelade, ironin i ”Juligen” när man klär granen OM inte denna trudelutt tillsammans med sina gelikar hållt fast mig på ett varuhusgolv och utfört ett grovt audiologiskt våldförande på min hjärna i syfte att..ja det faktiska syftet är okänt men jag misstänker att konsulter ligger bakom.

Låt mig nu, mitt under detta kåseri, göra känt att jag vet att våra vänner de butiksanställda har det svårare än jag. Samma 3-4 låtar på repeat dagen lång och en av dem är ofrånkomligt ”Feliz Navidad”. Att fler inte hugger kunder med presentsaxen är ett julmirakel i sig.

Jag vet detta, men det faktum att andra lider mer gör inte min smärta ogiltig.

Kvinnan ser det inte på samma sätt. Men ni vet ju sedan tidigare att hon är den typen av person som sitter i ett tomt badkar i september och injicerar ren jul i ögongloberna för att alla övriga vener redan kollapsat av överdriven julighet. Det är hon som i januari väser som Gollum om jag gör ens en ansats att plocka ned en enda tomtejävel samtidigt som hon febrilt slickar inuti en plastpåse där de sista pepparkakssmulorna tog slut för länge sedan.

Men ett förhållande är byggt på kompromisser. Och då jag försöker hålla julen stången till åtminstone november medan Kvinnan vill ha jul året om gömmer jag helt enkelt alla julprylar i januari och hon får inte plocka fram dem förrän hon hittar dem.

Vissa år har jag klarat mig till december. I hemmet alltså, i världen utanför börjar julsångerna redan ljuda och jag hör ”Bjällerklang” närma sig med vaselinburken.