Pandemin kommer ikapp

Så hade det till slut hänt. Undertecknad hade klarat sig riktigt bra undan pesten, som Prospero i Röda Dödens Mask såg jag på när fan och hans moster blev smittade och dansade glatt vidare i mitt slott. Om man med dansade menar gick till jobbet och slottet var pendeltåget alltså.  Min poäng är att jag klarade mig. Tills förra veckan när jag började märka att jag blev mer och mer ensam på jobbet. Från dag till dag blev vi färre i ren Ti små cyklister-stil. Alla med samma mystiska meddelande. ”Jag mår inte bra.”

Det var inte en optimal situation, särskilt inte då jag är rykande färsk på jobbet. Men jag bet ihop och jobbade på, men så började jag känna mig trött. När jag kom innanför dörren hemmavid och satte mig i soffan tyckte jag det var alldeles för varmt i lägenheten (och om ni känner till SigtunaHem förstår ni hur jävla konstig DEN känslan var) och pang. Frossa, feber, snor i mängder som skulle göra Slimer avundsjuk. Ingen var ens förvånad utom jag.

Så hela familjen i karantän i 5 dagar, 2 pigga små anhang, 1 lättsnörvlande Kvinna och så jag, i ett evigt pågående dödsögonblick.

Ni som är föräldrar vet att det inte finns något sådant som ”att vara sjuk” med ungar hemma. De ska ha mat, de ska roas, det ska helst hållas någon form av rutiner. Kort sagt är det som att ha världens sämsta mellanchefer.

Jaså, du har precis hostat lungorna ur dig och man kan steka ägg på din panna? Men du kommer väl och jobbar ditt pass eller?”

Vad fanns det för val? Tillsammans med Kvinnan fick jag göra mitt bästa för att se till att min avkomma inte tog livet av varandra genom att ta livet av mig själv. Kändes det som i alla fall. Jag var bland annat ansvarig för att väcka Anhanget och släpa dem till frukostbordet. Jag hade påpekat att det inte var en bra idé men Kvinnan insisterade.

Till saken hör att min yngsta dotter, i ett utbrott av utmärkt föräldraskap från Kvinnans sida, fått se en zombiefilm och har en irrationell, men inte helt oväntad, rädsla för de vandrande döda. Det räcker att man lägger huvudet på sned så upplever hon visst obehag. Nu är alltså det första hon ser och hör när hon vaknar på morgonen en 35-åring som ser ut och låter som han legat i ett kärr i ett par dagar. Reaktionen var väntad. Ett gallskrik som ekade genom hela huset. Hundar började skälla, bilar tjöt och skator flög i väg från hustaken. Allmänt tumult som naturligtvis väckte det äldre Anhanget samt fick fart på Kvinnan. Båda undrade vad i helvete jag höll på med. Jag mumlade febrigt något om väckningsoptimering av medellösa inneboende, ingen förstod eller höll med. Jag blev bannlyst från väckning i mitt nuvarande tillstånd.

Jag må vara sjuk, men inte är jag dum inte.

Om snö och odöda jävlar

Det måste vara ganska svårt att vara mitt i en zombieapokalyps. Foodora levererar inte längre, läxhjälpen försöker käka upp ungarna och det är alltid en jävel som blivit biten och inte berättar det.

Men medan vi väntar på variant Psi (den med zombierna) så vill jag fokusera på Den Där Jäveln.

Att köra bil vid besvärligt väglag är lite som en zombieapokalyps. Fast ändå inte, man får inte klappa till folk i huvudet med ett brännbollsträ, till exempel, hur gärna man än vill. Så mer av en apokalops . Men vissa likheter finns: Man måste hålla huvudet kallt, planera sin rutt och se till att snusförsörjningen är säkrad, sedan är man redo.

Och det är då Den Där Jäveln gör entré.

Den Där Jäveln är galet stressad, snön ligger som ett täcke över hans bil och isen är tjock som insjöis på rutan, förutom ett litet hål för sikt framåt. Det går i 190 km, för han kan MINSANN köra bil. Och likt sin namne i zombieapokalypsen så är apokalopsens femte ryttare en hemlig fan.

Det betyder att han inte berättar när han ska byta fil, vilket blir en stor överraskning för personen som framför 24-27 ton och då denne inte vill begå dråp medelst lastbil (också en skillnad mellan zombie-scenariot och apokalopsen) tvärnitar denne, som överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Detta i sin tur överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Fortsätt ad infinitum.

I bästa fall dör ingen, i värsta fall blir det min vän Ä:s go-to slut i sina texter, alla dör.

Vad som än händer blir det köer. Familjers liv förstörs. Men Den Där Jäveln kom bara 30 minuter sent till jobbet.

Apocalypse averted.

Fåglar kvittrar även en kall vintermorgon

Man kan fråga sig vad, med en sådan rubrik, för text detta är tänkt att bli. Ni ser kanske framför er en enda lång reklamtext för en självhjälpsbok? En sådan som tekniskt bara hjälper författaren ekonomiskt och han har skrivit den själv? Nej, det är inte vad detta gäller.

Kanske kommer bilden av en solskenshistoria objuden till era tankar? En berättelse om en man, fasthållen i post julighetens vinterdepression, som går upp på fel sida om klockan 06, promenerar genom vintermörkret bland klottertäckta husväggar och snö med gula fläckar av vad man kan hoppas vara hundurin.

Som i detta mörker stannar upp, hör fågelkvittret från träden, ler lite för sig själv och tänker ”Upp med hakan nu, okände protagonist, fåglar kvittrar även en kall vintermorgon!” för att sedan gå vidare mot resten av dagen, lite gladare till sinne och själ?

Tyvärr är det inte en sådan berättelse heller. Den handlar mer om att en liten fågel bestämde sig för att bråka med/flörta med/skälla ut/whatever åt en annan liten fågel utanför mitt sovrumsfönster kl 05 en ledig dag. Och denna andra lilla fågel kontemplerade inte detta i tysthet, det ska ni ha klart för er, den argumenterade emot för duvkung och fosterbo.

I en hård värld fylld med rovfåglar, katter och idioters barn med stenar tog sig dessa två små fåglar ton och ställde till med kakafoni utan dess like på tu man hand. Utanför mitt sovrumsfönster. Kl 05 en ledig dag.

Fan ta småfåglar.

Och den varar än till påska fast ännu längre!

Så var julen, denna kärlekens och gemenskapens högtid över för denna gång. Paketen är öppnade, maten uppäten, raketerna sprängda och rimmen rimmade. Nu ska vi alla återvända till någon slags verklighet och släpa oss hela vägen till midsommar när högtidsbubblan åter igen sluter sig om oss.

Några av er kanske åberopar påsken som en förbisedd högtid men då förklarar jag så gärna att påsken är inget annat än ett test inför midsommar.

Tycker jag fortfarande om sill och nubbe? Går ägg verkligen att äta? Har jag lust att leka lekar och orkar jag stå ut med släkten? Det här är inte frågor du kan komma dragandes med på midsommarafton! Man måste börja lite försiktigt sådär till påsk, känna på vattnet så att säga.

Om du verkar behållit din tolerans för att ha trevligt under påsken, då kan du lugnt åka till midsommarfesten och bråka i 3 timmar om kubbregler med små människor som inte fattar hur blodigt allvaret är. Inledningsscenen i Blade från 1998, så blodigt är det!

Men än så länge kan vi luta oss tillbaka till minnen från julen som stöd i verkligheten. Som när jag låg sjuk och Kvinnan röt:

”Men dö då! Så jag kommer åt att städa!”

Det, mina vänner, det är julefrid!