En konflikt börjar med attack och motattack, men sedan fotsätter den i motattack efter motattack efter motattack. Om det är Isreal och Palestina eller de illegala grupperingarna här i Svedala spelar ingen roll, det rättfärdigas alltid med ”för att de gjorde det mot oss”. Vem attackerade först? Det finns det lika många versioner om som sidor inblandade.
Men i det Kjellbergska hemmet hävdar jag bestämt att det var Anhanget som attackerade först, så fort de kom in i våra liv började aggressionerna. Naturligtvis fanns det förevändningar, bortförklaringar till attacker med soniska vapen som ni inte kan övertyga mig inte är någon form av krigsbrott.
”Små barn behöver äta på natten också”, ”hon hade säkert bara en mardröm” och min personliga favorit ”hon har bara skitit på sig*”.
Så fortsatte det, natt efter natt, år efter år. Jag medger att de sket på sig mindre ju äldre de blev och i modern tid händer det knappt alls. Men de soniska attackerna fortsatte i olika form.
Kan ni då klandra oss, mig och Kvinnan, för att med viss skadeglädje börja väcka våra barn om morgonen? Även vi har ursäkter, små svepskäl.
”Det är skola idag”, ”man måste ha lite rutiner även på helgen”, ”går du inte upp nu får du ingen äggröra”.
Skillnaden är att våra svepskäl är legitima emedan Anhangets bortförklaringar är ren lögn.
Och jag erkänner, mina metoder kanske inte var helt regelrätta. Kanske gick jag över någon gräns när jag smög in i Anhangets rum, vrålade ett ‘God morgon!” och slog på Frukostklubben på högsta volym på mobilen? Kanske jag inte skulle ha lagt en av vatten indränkt hand på axeln till en sovande 11-åring en lördag i december? Jag säger som alla andra i en konflikt.
De gjorde det mot mig först, jag är berättigad till motattack.
*Faktiskt citat av Kvinnan en särdels trött kväll i konfliktens begynnelse.
Kjellbergs Kuriosum 