Fétiche inversé

Kvinnan har ett speciellt förhållande till fötter. Jag medger att det i början av förhållandet var lite konstigt men jag kan säga att man vänjer sig och så här 15 år senare är det en normal del av vårt samliv.

Så varför hatar hon fötter så mycket? Det skåpet har vi inte öppnat riktigt än, men de ända par fossingar hon avskyr mer än mina är sina egna. Och det kan ju vara lätt att förstå, ett par fötter som varit instängda i ett par gympaskor och sprungit, eller i var fall promenerat, runt en hel dag en varm dag är väl inte det mest tilltalande för någon. Men för Kvinnan är även de mest vältvättade, groomade, vaxade fötter ett enda ”ICKE!” och det även om de är polerade med turtle wax.

Så långt allt väl, alla har sina egenheter. Men hon är inte konsekvent heller! Det finns fötter som hon inte kan vänta med att få ta i, hålla i, klämma på och på andra sätt komma i kontakt med. Dessa fötter sitter på random bebisar. Som en kock som bara vill ha de färskaste råvarorna, vill Kvinnan endast beröra de färskaste fötterna. Något som har lett till stort förtret för Anhanget då de under flers år har haft fri lejd att peta på Kvinnan med sina små nassegrisar, men nu när de har passerat det osynliga ”Bäst före”-datumet är de liksom undertecknad bannlysta från att podiatriskt vidröra Kvinnan. Nu och för evigt har vi placerats i samma kategori av Ej Önskvärda Tassar. De växer upp så fort.

Vi kommer antagligen aldrig få veta vad som är det verkliga skälet till Kvinnans anti-fetish och ska jag vara ärlig är det inte något som skapar några större problem i förhållandet. Så hon får behålla sin vämjelse över apostlahästar och i gengäld lägger jag en bar has på henne när hon gör något som småirriterar mig extra. Eller om jag känner för att småirritera henne extra. Eller om det är torsdag för något ska man väl göra med den jävla dagen?

När världen viskar ”gammal”

Man blir äldre. Det är ett faktum i livet att det tar slut. Man brukar traditionellt få ett par fingervisningar när ens tid börjar rinna ut, en utekväll med polarna lockar inte lika mycket och skulle du ändå gå ut är dagen efter hundra gånger tyngre än när du var yngre. Mat blir det mer petigt med, äter du fel sak är det du som sitter på porslinstronen med tarmras resten av dagen.

Och vi ska inte prata om hur du tappar kontakten med teknologiska framsteg, populärkultur och av kändisar känner du bara till de som hamnar på löpsedeln när de dör.

Inte jag förstås. JAG kan fortfarande dra ut på krogen, stänga, släcka och larma alla ställen i stan innan jag raglar hem, sover 2 timmar och går upp och lagar Double-Chili-Butter-Bacon-Bombs med ost och vispgrädde till frukost.

Jag har koll på både AI, VR och AR samt TickTack, tackar som frågar. De senaste filmerna har jag koll på och kan ner på detaljnivå förklara varför de är skitdåliga jämfört med allt som kom innan, och har jag koll på filmerna har jag koll på kändisar så som Tingelelelin, Josefine Wyczachyuxa OCH jag VET att Camilla Läckberg är Lokatten i Masksinger, för det har C+ sagt.

Men även jag blir påmind om att åren går ibland. I fredags var det 1:a april. Lurardagen. Och aldrig har mina anhang lyckats lura mig. Plastfolie över dörröppningen/på toastolen genomskådar jag lätt. Tejp över halva kranmunstycket? Tillåt mig att självbelåtet skratta, Ha ha.

Men i fredags kom jag hem, jag hade handlat och skulle fixa mat. Knäcker matlagnings-Krusovichen och tar en klunk när jag ser klockan. Helvete, Kvinnan ska vara på jobbet om 2 timmar!

Skickar burken åt helvete, här tarvas fokus! Med blodsmak i munnen steker jag kotletter med ena handen, med den andra potatis. Med fötterna vispar jag bea och rödvinssås och hur i jag gör potatisterriner är rejält privat, men inte är det med arslet.

”Vad sent du kom hem, älskling” påpekar Kvinnan, ”gick inte du tidigare från jobbet?”

Jag stannar upp mitt i en särskilt komplicerad vispning. Jo, det stämmer. Jag gick tidigare, förvisso stannade jag och handlade men aldrig att det tog över 2,5 timme att komma hem.

I soffan skakar nästan det äldsta Anhanget sönder av återhållet skratt. Hon reser sig, plockar ned vägklockan och vrider tillbaka den. Hon går fram till spisklockan och återställer även denna till korrekt tid. Hon kastar en blick på mig över axeln, med ett elakt flin som sträcker sig hela vägen upp till örat.

”April, april pappa.”

Jag är lurad. Jag är så helvetets jävla aprillad av mitt äldsta Anhang så ni fattar inte. I 12 år höll jag ut, och om en 12-åring kan, varför skulle inte en 11-åring kunna? Och om till och med en 11-åring kan lura mig, varför skulle inte en 39-åring?

Anhanget och Kvinnan har mig under Damokles svärd. Jag är sårbar, jag är rädd. Jag, JAG är slut, det här är min signal att jag är för gammal. Dags att börja samla på udda statyetter och gå runt i morgonrock även utomhus.

Men jag tänker högaktligen skita i den signalen. Jag mulade det äldsta anhanget(igen) med nyfallen snö från vår balkong och satte igång med att planera min hämnd. Nästa år blir det inte några futtiga pasta under toaringen, nästa år är det inte 1:a april, det är vedergällningens dag.

För så barnslig är jag. Fortfarande. Och tacka alla gudar för det!

Morgonens konflikter

En konflikt börjar med attack och motattack, men sedan fotsätter den i motattack efter motattack efter motattack. Om det är Isreal och Palestina eller de illegala grupperingarna här i Svedala spelar ingen roll, det rättfärdigas alltid med ”för att de gjorde det mot oss”. Vem attackerade först? Det finns det lika många versioner om som sidor inblandade.

Men i det Kjellbergska hemmet hävdar jag bestämt att det var Anhanget som attackerade först, så fort de kom in i våra liv började aggressionerna. Naturligtvis fanns det förevändningar, bortförklaringar till attacker med soniska vapen som ni inte kan övertyga mig inte är någon form av krigsbrott.

”Små barn behöver äta på natten också”, ”hon hade säkert bara en mardröm” och min personliga favorit ”hon har bara skitit på sig*”.

Så fortsatte det, natt efter natt, år efter år. Jag medger att de sket på sig mindre ju äldre de blev och i modern tid händer det knappt alls. Men de soniska attackerna fortsatte i olika form.

Kan ni då klandra oss, mig och Kvinnan, för att med viss skadeglädje börja väcka våra barn om morgonen? Även vi har ursäkter, små svepskäl.

”Det är skola idag”, ”man måste ha lite rutiner även på helgen”, ”går du inte upp nu får du ingen äggröra”.

Skillnaden är att våra svepskäl är legitima emedan Anhangets bortförklaringar är ren lögn.

Och jag erkänner, mina metoder kanske inte var helt regelrätta. Kanske gick jag över någon gräns när jag smög in i Anhangets rum, vrålade ett ‘God morgon!” och slog på Frukostklubben på högsta volym på mobilen? Kanske jag inte skulle ha lagt en av vatten indränkt hand på axeln till en sovande 11-åring en lördag i december? Jag säger som alla andra i en konflikt.

De gjorde det mot mig först, jag är berättigad till motattack.

*Faktiskt citat av Kvinnan en särdels trött kväll i konfliktens begynnelse.

Upptrappning

Jag sitter lugnt och arbetar vid mitt skrivbord. En ganska bra dag hitintills som inte varit för stressig eller för tråkig. Det plingar till i mobilen.

Jag riktigt hör illvrålet. Rutorna på kontoret skakar, kanske lite på grund av lastbilen som dundrar förbi utanför, men mest på grund av den vrede som kastas på mig av en liten kvinna 36 km (+- någon km) bort.

”Du ååååååååt alla champisar!”

Jag känner den där skulden alla känner när ens respektive är förbannad på en, sedan tar jag mig i kragen och vägrar bli skuldbelagd av någon som skriver champisar om champinjoner.

”Det fanns inte så många kvar, de som var kvar ville bli överrösta med chili och stekta.”

Bibehåll lugnet, förklara läget. Inget har någonsin gått fel när man sansat förklarar något för sin ilskna partner.

Jag känner hur mobilen börjar bli varm av all negativ energi den insuper från Kvinnan. Hon tycker att jag borde lämnat iallafall två champinjoner, jag drar till med den inte helt väl mottagna förklaringen att då skulle jag fått mindre.

Det faller inte väl ut, tystnaden talar sitt tydliga språk. Jag börjar undra om jag inte gjorde fel ändå? Sedan minns jag lakritsen.

Det är då som det slår mig, jag har INTE tagit Kvinnans champisar i ett själviskt försök att hotta upp matlådan. Jag har HÄMNATS hennes illvilliga stöld av salmiakbalkarna förra veckan!

Jag meddelar glatt Kvinnan detta, att terrorbalansen är återinförd och det egentligen inte finns så mycket att gräla om längre. För att riktigt få in den där feelingen av att allt är som vanligt frågar jag henne om hon planerat någon middag ikväll. Och jag får faktiskt ett svar:

”Du är dum i huvudet!”

Jag myser inombords när jag fortsätter jobba. Allt är precis som vanligt igen. Jag ÄR faktiskt dum i huvudet, men i min mage skvalpar ett par chilidränkta champisar. Det kallar jag för en vinst.

Att det skulle sluta såhär

Jag är förådd! Huggen i ryggen av den som säger sig älska mig mest! 15 års förhållande slängt utför ett stup ned i det iskalla saltvattnet med tyngder om fötterna!

Den person jag såg framför mig gå nedför altargången till orgelns melodi har hällt 4 liter färg på den vita klänningen hon skulle bära. Okej, det är en lögn. Kvinnan vill inte ha vit klänning, jag vill inte ha orgelmusik. I den aspekten är vi väldigt överens.

Därför är den grova skändning jag har blivit utsatt för så oförståerlig. Det skulle ju vara jag och hon, hon och jag. Mot världen, mot resten, mot anhanget. Men nej.

Nu sitter hon där i soffan, äckligt självgod och helt obrydd som en apmätt katt efter att ha blivit inlåst på mjölklagret. Jag sitter också i soffan, men nedtryckt och med ett hål i inuti mig, som mjölkpaketen kattan hade sönder.

Finansiellt förstörd, känslomässigt kränkt och socialt skadeskjuten.

Ni kanske säger att jag överreagerar, men vad fan, det var ju MIN salmiakbalk! Jag hade sparat den sedan helgen! Jag hade längtat hela dagen och eggat mig själv med tanken på den där lilla kvävningsrisken till ammoniumklorid!

Ganska ruttet gjort i min mening.

Alla hjärtans skrämmande dag

I ”The Before Times”, när jag var en yngre Kjellberg och just hade börjat betaga Kvinnan, så inföll alla hjärtans dag. Det var inte så märkvärdigt i och med att den hade infallit långt före detta år och kommer även infalla långt efter, men det var vår första gemensamma.

Jag tänkte att det var lika bra att sätta ribban direkt. God hemlagad middag, blommor och en liten present som jag i skrivande stund inte kan påminna mig vad det var. Men jag tyckte något fattades.

Unge Kjellberg funderade, kanske var mer godis svaret? Men gelehjärtan smakade (och smakar än idag) skit, choklad var redan inhandlat i för dagen stadfäst hjärtform. Vad tusan skulle till? Lite erotik såklart!

Sagt och gjort, unge Kjellberg skulle bjuda på en striptease. Att han inte visste hur man dansade, hade någon taktkänsla och kroppsform som en otränad clownen Manne gjorde dock att han fick hålla det på den skämtsamma bogen. Så ett par kaninöron och en bollsvans inhandlades.

Jag tror inte Chippendales kommer höra av sig för unge Kjellbergs insats, men det fick den unga Kvinnan att skratta, och som bekant är halva slaget vunnet när dylikt inträffar.

Snabbspola fram 15 år. Förbi hopflytt, barnafödande, kräks, bajs, skratt, ett par middagar, lite gräl, en hel del kyssar med mera, och föreställ er en tidig morgon.

En morgon då klockan ringer 05 och jag smyger förbi en sovande Kvinna för att dricka kaffe innan jag byter om och går till jobbet.

Saken är den att mina kläder ligger i sovrummet. Jag smyger in och tar en skjorta, och för att inte behöva tända lampan ställer jag mig vid dörren, där ljuset strilar in från rummet intill. Där står jag och knäpper min skjorta. En viktig detalj är att Kvinnan har sin huvudända precis vid dörren. Kvinnan hör något som låter, hon öppnar ögonen och cirkeln sluts med nästan högtidlig stämning, ty det hon ser är en av ålder och försummelse förfallen, otränad clownen Manne i de tidiga stadiet av påklädande, en omvänd striptease.

Hon skriker till förstås, skulle inte du? Sedan skrattar hon, jag skrattar också. Jag tänder lampan och Kvinnan skriker till, jag skrattar vidare.

Efter 15 år tycker jag det är lite vackert.

Addendum: Bollsvansen förolyckades i hopflytten, men kaninöronen hängde med länge som först kuriosa, sedan kattleksak innan de slängdes i någon vårstädning perioden 2017-2018

Stridslinjen drages.

Låt mig börja med att skriva att jag är ett stort fan av musik. Naturligtvis gillar jag viss musik mer och viss musik mindre men på det hela taget så musik=OK i min stora bok.

Helst uppskattar jag musik som framkallar berättelser, antingen via texten eller genom de känslor som tonerna förmedlar. Det fridfulla livet, den desperata flykten eller varför inte en vandring bland mystiska gränder?

En variant jag inte uppskattar är julmusik. Tål den inte, kan inte fördra den. Mariah Carey, All I want for christmas is for you to shut up!

Nu är inte julmusik särskilt dålig (för det mesta) men däremot har en överprovokation gjort att jag instinktivt avskyr den. Som ett allergiskt barn som är inlåst på Marabous nötlager blir det en överexponering med lidande, anafylaktisk chock och död som följd.

Jag skulle kunna uppskatta ”Baby, its cold outside” framför en brasa på julafton med ett glas whiskey i näven med snön som faller utanför OM jag inte fått den nedkörd i hörselgången sedan 3 månader tillbaka.

Jag kunde fnissa åt den, erkänt överspelade, ironin i ”Juligen” när man klär granen OM inte denna trudelutt tillsammans med sina gelikar hållt fast mig på ett varuhusgolv och utfört ett grovt audiologiskt våldförande på min hjärna i syfte att..ja det faktiska syftet är okänt men jag misstänker att konsulter ligger bakom.

Låt mig nu, mitt under detta kåseri, göra känt att jag vet att våra vänner de butiksanställda har det svårare än jag. Samma 3-4 låtar på repeat dagen lång och en av dem är ofrånkomligt ”Feliz Navidad”. Att fler inte hugger kunder med presentsaxen är ett julmirakel i sig.

Jag vet detta, men det faktum att andra lider mer gör inte min smärta ogiltig.

Kvinnan ser det inte på samma sätt. Men ni vet ju sedan tidigare att hon är den typen av person som sitter i ett tomt badkar i september och injicerar ren jul i ögongloberna för att alla övriga vener redan kollapsat av överdriven julighet. Det är hon som i januari väser som Gollum om jag gör ens en ansats att plocka ned en enda tomtejävel samtidigt som hon febrilt slickar inuti en plastpåse där de sista pepparkakssmulorna tog slut för länge sedan.

Men ett förhållande är byggt på kompromisser. Och då jag försöker hålla julen stången till åtminstone november medan Kvinnan vill ha jul året om gömmer jag helt enkelt alla julprylar i januari och hon får inte plocka fram dem förrän hon hittar dem.

Vissa år har jag klarat mig till december. I hemmet alltså, i världen utanför börjar julsångerna redan ljuda och jag hör ”Bjällerklang” närma sig med vaselinburken.

Bohagsmod

Alla vill ju vara modiga. Att kunna,utan att tveka, svara ”ja” när någon undrar om man står pall för motgångar.

Och alla vill ju också ha någon form av bevis för sitt mod, både för sig själv och andra. Medaljer, troféer eller vad som helst egentligen som en fysisk affirmation av din tapperhet.

För min och Kvinnans del är det en soffa.

Jag vet att ni ler åt detta men låt mig förklara. Vi har under flera år haft mörka soffor, svart tyg i en nyans som verkar suga åt sig ljus och bara bli mörkare med åren. När inte heller det blev hållbart gav vi upp och annekterade svärfars skinsoffor. Lätt att torka av när det yngsta anhanget bestämt sig för att använda ostsås som fingerfärg, eller det äldre ”råkat” spilla nagellack.

Skinnsoffan har varit en bra trotjänare, men den blev skröplig och det var dags för nya don.

Jag ska inte säga att vi var modiga direkt, det ska jag inte. Vi tittade på skinnsoffor, på djupsvarta tygsoffor. Men någonstans kände vi att nu var det nog. Det var dags att ha mod.

Modet att lita på anhanget och på oss själva. En ljusgrå historia kom in i våra liv. Jag var nöjd för att man kunde sova i den, Kvinnan var nöjd för att den passade tapeten.

Det höll i 2 timmar innan första fläcken anlände och det var faktiskt inte anhangets fel. Det var jag som, likt karaktären i en zombiefilm som skjuter sin kamrat hellre än att lämna honom att dö för de slemma monstren, tappade en bit choklad från en glassbåt ned på det obefläckade tyget.

Jag var där direkt, putsade och torkade. Chokladen försvann men nog fan var nyansskillnaden ett faktum. Fler fläckar följde de kommande dagarna. Kvinnan hade redan börjat leta mörkare klädsel åt vår nya inneboende.

Det var när yngsta anhanget kräktes och Kvinnan uppvisade sina moderskänslor genom att utbrista ”Aaaakta soffan!” som saken blev ställdes på sin spets. För ungen missade faktiskt soffan helt! Som en vomeringens Robin Hood prickade hon hela kaskaden i en för ändamålet avsedd hink och det ljusgråa tyget stod helt oblemerat.

Det var då jag kom till insikt att det kunde fan vara värre än nyansskillnader och beslöt mig för att vara modig. Okej, den kanske inte är jämnt ljusgrå över hela klädseln men det ligger iallafall inga forna spyor i den.

Vi behåller den ljusgrå klädseln, jag kallar det för Punk Chic-nyans.

Förnekelse är också en form av mod.

Snacka med Björnarna

En av mina favoritböcker när jag var liten var Den Krångliga Kråkan. Hellsings språk tilltalade mig oerhört och att som 6-åring förstå det roliga i

En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå….!

men det fina i den kunde ingen förstå

var förstås lite mat för egot, eftersom det verkade segla över huvudet på mina jämnåriga kompisar. Men så var det när man var amatörmässig nörd redan tidigt i livet.

Kvinnans favoritbok när hon var liten var Guldlock och de Tre Björnarna.

Jag har inte frågat henne eller hört någon som kände henne när hon var liten säga det, utan har som en Sherlock Holmes tittat på de överväldigande bevisen och berättar det nu för er, lite självgott puffandes på en pipa.

Ni förstår, vi skulle ha en ny soffa. Så för enkelhetens skull åkte vi till IKEA, jag vet, rena döden för parrelationen men vissa offer behöver göras. Som jag redan avhandlat har vi lite olika approach till det där med IKEA, men nu åkte vi alltså dit tillsammans.

Jag visste vad vi behövde. 305 cm, schäslong, överkomligt pris, inte en ljus färg (allvarligt, Anhanget blir äldre men de är fortfarande barn, kritor är en reell riskfaktor i några år till), om möjligt med lite breda armstöd. Det tog 3 minuter att hitta en kandidat.

Då började Guldlock opponera sig. Den soffan var för hård, en annan för mjuk. Tror ni att den tredje vi tittade på var preciiiis rätt? Absolut inte för den hade ”fel nyans” av mörkblå!

För spetsig, för låg, för hög, för liten, för stor, förfärlig.

Till slut pressade jag fram att ”Du vet väl att björnarna åt upp ungjäveln i originalsagan?”

Kvinnan frågade ”Va?”

Jag sa inget mer. Plockade upp Anhanget som stod och beundrade en utomhusmöbel eller något, tog en korv (för oavsett humör hoppar man inte bara över IKEA-korven), och lämnade IKEA utan soffa denna gång. Kvinnan fick ett torkställ som tröstpris.

Anhanget förhörde sig om soffan, varför blev det ingen?

”Snacka med björnarna, barn.” svarade jag ”Snacka med björnarna.”

Förbannad på brädet

Då och då testas ett förhållande. Dåligt mående, ekonomiska bekymmer, otrohet eller något annat av miljoner händelser som kan sätta press på bandet mellan två människor.

Och så finns det brädspel.

Jag tycker det är skitkul att spela brädspel. Mice and Mystics, Takenoko, Hellboy the Board Game är alla ett fantastiskt sätt att fördriva tiden en kväll i februari. Har ju blivit lite mindre nu när man inte kan samlas men i vår spelgrupp har det löst sig digitalt.

Kvinnan är en ivrig deltagare i dessa spelkvällar, men har länge önskat att återvända till de brädspel hon minns från sin ungdoms dagar (här skulle jag skriva ett skämt om stenar och kvistar utan för grottan men en relationsexpert har avrådit mig från det). Hellboy är inget för Kvinnan, jämfört med Sune och Ryska posten. Hero Quest står sig slätt mot Vem Där? om hon får välja.

Så en kväll försökte jag göra henne till lags och startade mitt Playstation 4 för att ladda ned Monopol. Kvinnan blev oerhört glad ända tills vi faktiskt började spela.

På en krog i Norrtälje runt 2007 hörde jag en överförfriskad gammal man skälla ut personalen på restaurangen, Norrtälje kommun och Svenska staten med fler otrevliga adjektiv än jag någonsin innan hört. Denne man var en artist i att svära och förolämpa, han hade rytmen och fantasin att svära professionellt nere på kontinenten. Han skällde ut folk som en världstjärna.

Han var inget mot Kvinnan när jag köpte Picadilly och fick monopol på gul.

Ni minns att jag skrev förra veckan att ibland blir ett par i ett förhållande arga på varandra? Det blev Kvinnan nu. Hon skrek på mig som om jag slagit Anhanget, svor åt mig som om jag dragit hem en främmande donna och bett om att få låna sängen samtidigt som hon morrade som om jag glömt hennes födelsedag. Allt bara för att hon fick belåna sitt hotell för att betala hyran.

Men det var naturligtvis inte enda skälet till hennes förtret. Ni förstår, vi har bara en handkontroll till vårt Playstation. Som vi var tvungna att skicka fram och tillbaka för att spela. Detta ogillade Kvinnan, hon ville ha sin egen. Hon lät mig veta att hennes ilska skulle avta om jag skaffade en trehundrakronors handkontroll till ett femtiokronors spel.

Jag vägrade, tog min kudde och la mig självmant på soffan vilket gjorde henne än mer förtretad. Dels för att vi just nu har sängen i vardagsrummet och soffan är alldeles bredvid den, dels för att hon fortfarande satt i den och nu hade blivit en improviserad fotkudde.

Monopol är skitkul, vi ska spela snart igen!