…och så slutade det, sista delen

Dagen grydde över vår sista tid i Åmål, för att riktigt vädra ut syatemen inför kvällen serverades denna morgon en öl/whiskeykombo till frukost innan det var dags att slå igång bastun. Det var väl egentligen inte någon som var taggad för bastu ännu en gång, men vi resonerade ju så att vi behövde bli av med ölen på något sätt, så varför inte.

Denna gång blev ingen tagen av strömmen då regnet strilade ned med sådan kraft att vi blev nedkylda så fort vi stack en tå utanför bastudörren, ölen var lika god som de andra dagarna och musiken var helt okej.

Runt lunch gjorde Byggmästarn misstaget att fråga hur planen såg ut, varpå Von Träsjö slet upp toalettdörren, bakom vilken han varit barrikaderad sedan tidig morgon, och flinade maniskt.

”Vi ska till Säffle!” vrålade han, ”vi ska gå på krogen och kolla hockey!”

Det var lagom tyst. Inte för att någon av oss hade något särskilt emot vare sig att gå på krogen eller kolla på hockey, men mest för att vi såg framför oss den tågresa vi skulle behöva göra. Von Träsjös ivriga uttalanden om chartrade vagnar och förgyllda lok övertygade oss föga, men han lyckades till sist muta oss med löften om att det säkert fanns en pressbyrå vid stationen där man kunde få en korv eller två.

Sagt och gjorr. En dusch, lite lukta gott och ny skjorta på så promenerade vi iväg mot Åmåls station, glatt sippandes på de sista ölen i förråden, till och med regnet hade uppehåll så på det hela taget var det en trevlig promenad.

Utom för Von Träsjö.

Något hade hänt i hans inre, gastrointestinellt var han helt ur balans. Vad det utmynnade i var att om det finns ett gathörn i Åmål som inte är spraylackerat med en brungrön röra så är det inte Von Träsjös fel.

Han sackade efter ordentligt, men löftet om varm mat sporrade oss andra. Vi rusade nästan igenom dörren till vänthallen på Åmåls station.

Den synen som mötte oss var lika sorglig som A-lagarna kvällen innan. Ett helt avskalat rum med fastskruvade bänkar målat med en väggfärg jag inte sett sedan jag gjorde ett besök på ett nedlagt mentalsjukhus. En stängd metalldörr ovanför vilken det stod ”Johans Bilskola” var det enda som bröt av misären och ersatte den med blott hopplöshet. Von Träsjö kom in ur kylan med ett glatt flin, han såg på oss och sedan såg han sig runt.

Flinet försvann, han gick och satte sig på en bänk.

Kaninen och Albert roade sig en stund med att gissa hur sen ankomst tåget skulle få, men tystnade snart.

Timmermann, som det vanligtvis inte går att få tyst på, stirrade suckandes ut i grådiset genom det skitiga fönstret. Byggmästarn petade mig i revbenen och svängde ut med armen över spektaklet.

”Fan, Kjellberg, Åmål klarade det, stan tog knäcken på oss!” Sedan satte han sig i ett hörn och påbörjade ett oentusiastiskt självmordsförsök medelst kattvideos.

Det var en loj skara som klev på tåget mot Säffle.

Det tog inte lång tid egentligen, och vi lyckades tigga till oss skjuts ända fram till restaurangens dörr. Vi tittade slokörat upp på skylten.

”Galna Tuppen”

Jag ska inte ljuga. Namnet fick oss att le. Jag har länge varit en förespråkare för psykopatiska fjäderfän och detta utgjorde inget undantag. Vi klev in.

Det var som en lisa för själen. Det var upplyst, folk skrattade, servitriserna serverade med ett leende. Det fanns en energi, en positiv energi som hade saknats i våra interaktioner med lokalbefolkningen i Åmål och viktigast av allt, det fanns käk.

Von Träsjös tobaksfärgade leende var tillbaka och han svidade snabbt om till en supportertröja, intog ett bord framför en projektorduk och skrek efter sprit,mat och en vinst. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

De av oss som inte höll på någotdera av lagen gladde oss åt Tuppens utbud av mat, med en god höstsoppa som förrätt följt av en uppsjö av olika varmrätter för att jaga bort höstkylan ovh minnet av Åmål.

Det gick sådär för Von Träsjös lag och en viss bitter känsla infann sig vid hans ände av bordet. Vår servitör, signe honom, gjorde misstaget att försöka muntra upp stämningen genom att erbjuda shots på maten, vilket alla accepterade.

Och accepterade och accepterade och accepterade. Den var nämligen precis vad vi hade krävt utan att veta om det, den perfekta blandningen mellan sprit och godis, en hot shot gjord på varm nyponsoppa, vispgrädde och sprit.

Der gick så illa att framåt slutet av besöket hade de inga shotsglas kvar utan fick bjuda på dricka ur vad tusan de hittade där i köket. Vi beslutade att runda av vår trevliga vistelse i Säffle innan de små stövelglasen, som finns i udda antal i alla kök i hela Sverige, kom fram.

Sagt och gjort, tillbaka till Åmål. Byggmästarn och Timmermann vägrade tåget av religösa skäl så Von Träsjö haffade två kvinnor som han använde till att lura den enda taxischaffisen i Säffle (även känd som den enda taxichaffisen i Åmål) att ta oss med tillbaka till metropolen vi kommit från, kvinnorna skulle inte till Åmål men det verkade vara sekundärt för ändamålet.

Väl i Åmål intog vi åter Stadshotellet, lite mer folk och den trubadur Von Träsjö hade hotat sig till av den taggade stockholmsbartendern. Tyvärr var det en trög start för honom så undertecknad tog över sången medan Albert stod för dansunderhållningen, trubaduren fick kompa bäst han kunde vilket han verkade vara nöjd med. Dock slutade han efter vad han sa var 60 låtar, men jag är säker på att det inte var en trudelutt över 59.

Det var nu vi skulle testa på den, citat nattklubb slut citat, som sade finnas i lokalerna. Vi gick dit, de ville ha inträde. Kaninen från Östgötagatan vägrade, anklagade dem för att vara homofober och skulle klä av sig naken, Von Träsjö skulle bruka våld mot en annan gäst och stod redan i telefon för att ordna likbil,jag ville mest av allt gå tillbaka till Stadshotellet där det var både trevligare och vi hade ett fast grepp om spellistan (Åmål är illa, Åmål ackompanjerat till populärmusik är värre).

Vakterna verkade dela min åsikt. Så jag tog ett snabbt beslut och tvingade Von Träsjö att föra en gående förhandling med likbilen, Kaninen fick inte visa ”ålen” han fångat (dock hann han med ett par tillmälen om homofobi och kärleken till sagda ”ål”) innan vi åter satt glatt skrålandes i de finare salongerna.

Byggmästatn fick ett skov av förräderi, tog in på hotellet och gick för att sova. Albert fick eskortera Kaninen tillbaka till stugan. Timmermann, Vob Träsjö och jag stängde stället och stockholmsbartendern bjöd på gonatt-shot innan vi inväntade taxin i chesterfieldfåtöljerna i ett angränsande rum.

När vi anlände hem upptäckte vi att vi glömt gräla inbördes på den här resan (Kaninens alla tilltag räknades inte, utan gick på ett annat konto) så det gjorde vi innan vi gick och la oss.

Dagen grydde, med tung skalle och stort hopp. Vi skulle få lämna Åmål och om möjligt aldrig komma tillbaka.

Byggmästarn, som tidigare beskrivits vara en förrädare, hade redan lämnat stan efter sin hotellnatt och satt nu och okynnesmessade oss bilder på hans frukost, lunch och senare säng.

Vi andra tog oss till stationen, de bleka mentalsjukhusväggarna lika tragiska som förut.
När tåget kom såg jag på en vägg, antagligen inristat i väggen av en lika desillusionerad människa som jag, orden ”Säffle är bättre än Åmål”. Jag kunde inte annat än hålla med.

Tågresan var en lång affär, med mindre glädje och gamman än nedfärden verkade den elva resor längre, även om Von Träsjö försökte muntra upp oss med lite fotboll vilket bara hjälpte lite. Väl på det sista tåget slog vi unisont skallarna i bordet och svor på att vi inte skulle behöva höra av varandra förrän tidigast till jul.

Hur jag hamnade här i lövhögen är ännu diffust, jag misstänker Kaninen, han är tacksam att misstänka. En snigel som byggt bo på min väska får en flygtur. Med tunga steg går jag mot min port, världen går hit och dit.

Jag öppnar dörren till lägenheten, Kvinnan och anhanget hälsar mig med respektivt ”Var fan har du varit?!” Och ”Köpte du något åt oss?”.

Tillbaka till vardagen efter en semester i galenskapens famn.

Von Träsjö ringde en vecka senare.

”Tjena, Kjellberg, vet du vart fan man får tag i en 10-20 bävrar och en kvinna som inte lider av pälsallergi?”

Jag stirrade på mig själv i spegeln, med luren i handen, innan jag febrilt började bläddra i gula sidorna.

The end…?

…och så slutade det, del 2

”Vad gör vi nu då?”

Frågan brände i våra huvuden medan vi stirrade på järnvägsspåren bredvid Åmåls Systembolag, till den blandade mängd öl och sprit som inhandlats, tillbaka till järnvägspåret med vissa avstickare mot google maps-kartan som visade att det var skitlångt till den ”autentiska timmerstuga” som Von Träsjö lovat skulle bli vår inackordering.

Vi övervägde taxi, fanns det ens taxi? Jo, en fanns det enligt den lokala legenden, men den var i Säffle just nu. Det grumsades en del just då, men såhär efteråt förstår jag taxichaffisen.

Vädret var fortfarande hyfsat. Därför fördrev vi tiden med att ta oss en öl, mindre att bära om taxin aldrig kommer,resonerade vi. När taxin kom visade det sig att vi alla inte skulle få plats. Som de taktiska genier vi var packade vi in all packning och dryck i bilen varpå undertecknad och Byggmästarn följde med den. Von Träsjö, Kaninen från Östgötagatan, med en protesterande Albert och Timmermann deklarerade hurtigt att de skulle gå!

Varken jag, Byggmästarn eller ens taxichaffisen var särskilt förvånade när Von Träsjö ringde efter två minuter och sa att vi skulle skicka tillbaka taxin när vi packat av.

Vi anlände på den adress vi fått till oss, skickade pliktroget tillbaka den nu ganska muntra taxiföraren och började leta efter den timmerstuga vi fått höra om.

”Jag tror, alltså jag tror…” sa Byggmästarn, ”att den kan ligga bakom de små kollostugorna.”

Sagt och gjort, vi gick på upptäcksfärd på den vindpinade campingplatsen, vi hittade, i ingen särskild ordning: En mycket blöt minigolfbana, en strand, någon form av bastu, en stängd restaurang fylld med vattenskotrar i olika stadier av isärplockning samt rader och åter rader av kollostugor. Långsamt började det gå upp ett ljus.

Resten av truppen anlände. Vi påpekade avsaknaden av timmerstuga men Von Träsjö spottade en lång sträng tuggtobak och höjde ett finger.

”Alltså, det är ju trä utanpå kollostugorna. Och allt trä har ju varit timmer någon gång, därför är det en timmerstuga!”

Vi kunde inte, ville inte, debattera med den logiken och tog därför en öl till medan Von Träsjö och Albert gick på jakt efter en nyckel. Kaninen fick feeling och skulle fiska ål på ”det korrekta sättet”. Därför klädde han av sig sina kläder, svepte en hel flaska tequila och kastade sig ut i vattnet där han lyckligt plaskade omkring och skrek efter vattenlevande slemsnokar.

När vi väl kommit in i en stuga, löst sängplatser och skålat välkomna var det dags för mat. Det var inte mer än en rask promenad till en närbelägen pizzeria, men det tog över en timme då Kaninen prompt skulle placera sina skor innanför grindarna på ett skyddsobjekt. Hans förklaring gjorde gällande att hans skor var så vackra att de måste skyddas till varje pris!

Planen ändrades, Byggmästarn och jag skulle hämta pizzor. De andra skulle ägna sig åt synnerligen brutal kaninjakt för att visa vår uppskattning för hardjuret.

Vi var lite bittra på att vi igen skulle gå och springa gruppens ärenden, så i ren protest tog vi en dubbel vänteöl på pizzerian, vilket inte skulle vara orimligt i sig om det inte varit för att nyckeln till stugan låg väl skyddad i Byggmästarns ficka.

Vi möts alltså vid återkomsten av ett regndränkt herrskap som är både hungriga, griniga och trötta. Kaninen övertalas att gå och lägga sig då alla glömt att han var vegetarian och följdaktligen fanns det ingen pizza utan dött djur till honom.

Dagen efter påbörjades i stil med en öl/tequila-frukost följt av bastu där Timmermann, som skulle svalka sig i sjön, blev tagen av strömmen och fick plockas upp av en förbipasserande fiskebåt. En mycket god lunch intogs på en finare inrättning och dagen var mer eller mindre städad. Vi spelade bowling i en gymnasieskola, som Von Träsjö på något sätt nästan vann fast han intog horisontalt läge och sov sig igenom större delen av turneringen.

På kvällen tog vi in nattlivet i Åmål, det tog 20 minuter sedan hade Von Träsjö tvingat dem att anlita en trubadur inför morgondagen och resten av truppen gick hem. Jag intog en sista öl och i samma veva upptäckte jag var A-lagarpuben i Åmål fanns. De var på något sätt ännu sorgligare än andra A-lagare och jag blev inte långvarig.

Det här var en löjligt lång berättelse, så jag får lägga till ännu en del, där jag berättar om en galen tupp, den officella drinken för resan och lokala jämförelser, men sedan räcker det för jag MÅSTE bort från den här lövhögen!

Fortsättning följer…

…och så slutade det, del 1

Jag vaknar till. Något blött ligger på mitt ansikte, det är en kvarts miljon löv som fallit under natten. Yrvaket sätter jag mig upp och ser mig om i den grådisiga morgonen.

Bevisen talar sitt tydliga språk. Jag har alltså tacklat av i en lövhög på väg hem från… ja från var någonstans? Jag minns ett jävla mörker och uppsluppenhet blandat om vartannat. Smackandes med min ökentorra tunga kommer vaga minnen av varm nyponsoppa och vispgrädde, låter lite som en friluftsdag innan en rap påminner mig omden tredje ingrediensen, likör 43.

43. Det tar 4 timmar och 35 minuter mellan Stockholm och Åmål. Minnena slår över mig som en flodvåg. Von Träsjö, tåget, Kaninen och dörrvakten. Helvete…

Jag såg figurerna komma genom dimman. Von Träsjö, min kamrat och tillika teknikansvarig på denna sida. Oljebaronen Albert, med den evigt groggfyllda cykelhjälmen i högsta hugg. Med sig hade de Timmermann, lika lång som han var bred men på något sätt ännu längre och Kaninen från Östgötagatan, det långhåriga flinet väl påklistrat.

Den femte skuggan tynade bort, för han var inte där ännu, men jag kunde förnimma Byggmästarns tinderflipprande som om han varit på plats.

”OKEY, BOYS!” ekade Von Träsjös röst över perrongen, ”Nu ska vi till Åmål och leva rövare!”

Medan han talade korkades en flaska ”Små Sura” upp och trycktes i min hand. En klunk avslöjade smaken varandes en blandning mellan stavmixad smurf och enhörningskiss, jag drack den ändå. Timmermann och Kaninen skickade en flaska Jameson mellan sig medan Albert hade placerat flertalet sugrör i sin cykelhjälm för att tömma innehållet. Stämningen var god, kanske för god.

”Vi bör nog vara lite städade för att komma med tåget” föreslog jag. Von Träsjö bara flinade så tuggtobaken flög över perrongen. Albert drog mig åt sidan. ”Chartrat!” väste han konspiratoriskt och erbjöd mig ett sugrör. Jag är väluppfostrad, jag accepterade en klunk cykelhjälmsgrogg.

Bäst som vi stod där hostade det mest gudsförgätna, trasiga, bortglömda lok in på perrongen, med möda släpandes ett par lika risiga vagnar.

”Hoppas du fick det billigt, Träis” muttrade Timmermann.

”Näe, det där är bara ett vanligt SJ-tåg” svarade Von Träsjö, ”men vi kan lika gärna ta det för det går också till Åmål, å så kan vi hämta upp Byggmästarn i Götet på vägen!”

Sagt och gjort, vi klev ombord och fann ett par platser. Personalen grumsade lite men Von Träsjö tog en av dem åt sidan och körde sitt vanliga munläder innan han kom tillbaka med orden ”Löst, sörru!”

Vi fick hålla oss till medhavd läskeblask förstås, det är ju trots allt ett utskänkningsställe. Vidare svor mina kamrater att Original Long Drink räknas som läskeblask om det är citrussmak på det.

Därför var det en särskilt onykter skara som ramlade ur tåget på Göteborgs station, ovanpå Byggmästarn som inte haft vett nog att inte stå precis vid utgången.

Bitter över behandlingen smet han snabbt bakom en pelare med en platta läskeblask och kom tillbaka, sans platta men på bättre humör. Vi intog ett nytt tåg som tog oss genom ett grönt Svea mot vår destination. Det tog inte länge innan vi stod där, Åmåls Station.

Vi såg på den gamla fina stationsbyggnaden, med allt vad tågfart heter utslitet och ersatt med ett väntrum och en körskola. Inget av det gagnade oss på minsta sätt.

”Finns det något systembolag här?!” Skrek Von Träsjö in genom rutan på en passerande postbil. Det fanns det och vi började röra oss ditåt. Byggmästarn roade sig med att försöka få oss andra att slicka på varje fågelskit han såg på vägen dit mot kontant betalning, när vi vägrade muttrade han över ”arbetskygg ungdom”.

Ett snabbt besök på Systemet Åmål och vi var redo för vår helg.

Fortsättning följer…

Så började det….

Jag ska till en plats i Sverige. Ni undrar kanske varför då? Det är lite svårförklarat, men jag ska försöka så gott det går.

Vi satt hemma hos bränslebaronen Albert. Det var han, Von Träsjö, min vän och tillika teknikansvarig här på sidan och så jag. Vi satt runt Alberts köksbord, cigarettröken låg tung vilket var mystiskt då alla närvarande slutat röka för länge sedan. Von Träsjö, med sin specialtillverkade tuggtobak mellan tänderna, slog näven i bordet.

”Nej, nu måste vi fan dricka pilsner snart!”

Jag påpekade att systemet var öppet så det var bara att gå och handla. Von Träsjö snörpte på munnen.

”Nej! Vi måste dricka pilsner med stil och klass! Inte hukandes runt något köksbord! Paris, Rom, Lissabon! De gamla drinkarstäderna! Det är dit vi ska!”

”Flygrestriktioner. Corona” hostade Albert torrt. Von Träsjö suckade. ”Det är den där attityden som ligger dig i fatet i det här företaget, herr Baron!”

Han tystnade, tuggade sin tobak. Det var nu jag började känna igen känslan i det här mötet. Jag hade känt den förr. Första gången på en flygplats, när Von Träsjö kom med sin första affärsidé gällande dansbjörnar som kunde schottis. Han formulerade en plan.

Plötsligt störtade han upp så hans fezbeklädda huvud försvann i cigarettdimman, rusade runt i Alberts kåk och rev och slet efter attiraljer. Efter några minuters aktivitet återvände han med över 100 lappar, slet av mig hatten och öste ned dem däri. Sedan spände han ögonen i mig som en revolverman från en western.

”Ok, Kjellberg. Dra!”

Jag reste mig för att gå men blev genast nedtvingad på stolen igen som av en osynlig kraft. Von Träsjö upprepade sina ord, med en nästan kvävd röst.

Jag hade inget val. Med känslan av att skriva kontrakt med horn-Per drog jag en lapp. Von Träsjö slet den ur min hand och försvann under bordet. Det var så tyst i köket att man kunde höra röken väsa. Albert och jag såg på varandra, båda med en känsla, eller om det var en innerlig önskan, av att ödet flåsade oss i kalsongerna.

Von Träsjö dök upp igen.

”Alright boys! Vi ska till Åmål!”

Ingen av oss vågade fråga varför just Åmål. Albert verkade med på noterna. Jag var tveksam.

”Varför Åmål?” Sporde jag, ”vad finns där?”

Stilen på mötet ändrade karaktär. Alberts min hårdnade, Von Träsjö tuggade tyst. Han skrev några rader på en lapp som han sköt över till mig.

”Var på den här stationen kl 10 på torsdag. Packa tungt.”

Rösten var en väsning. Jag övervägde att fråga om han inte bara kunde sagt vart vi skulle mötas, men tobaken som rann nerför hans haka sade bestämt att ”Nej, det kunde han inte.”

Då här står jag nu. I dimman. Järnvägsspåren försvinner i fjärran. Jag ser fem skuggor komma emot mig. Det här kommer bli värre innan det blir bättre…

Hur det hela går berättar jag nästa vecka.

En Resa

Någon ruskar mig vaken. Det är det första jag minns, det andra är Von Träsjös glada utrop att nu äntligen har vi landat! Vi befinner oss på ett flygplan, genom de små fönstren strömmar solljus in. Runt om i planet ser jag välbekanta ansikten, människor jag träffade flera gånger förr. En kanadensare med rakat huvud flinar mot mig, han brukar alltid ha med familjen på resor men här är de konstigt nog inte med. Jag frågar honom var vi är, men får pysandet av en ölburk till svar. Jag får en liten knuff i ryggen där jag står i gången, en holländare tycker jag tar för lång tid på mig.  

”Vi måste hinna med bussen!” säger han, snabbt och lite för högt innan han skämtsamt föser ut mig ur planet. När solen och luften slår emot mig känns det nästan som när jag var liten och pappa tog med oss till Kanarieöarna, fast ölstänket från personerna bakom mig bryter illusionen något. Nedanför trappan ser jag Von Träsjö som stressat försöker få alla att gå mot en dubbeldäckarbuss.  Jag följer med strömmen, från olika håll sträcks flaskor och burkar fram emot mig. Jag tar emot några, tackar nej till andra. Jag mår lite illa och är desorienterad. Jag vet inte i vilket land vi är i och har inte heller något minne av att jag gått på planet hemma i Sverige.  Jag går ombord på bussen, sätter mig ned på ett ledigt säte. Folk röker som borstbindare. Jag tycker det är konstigt för jag vet att många i bussen absolut inte röker, men nu gör de det. Jag tänker fråga när Von Träsjö hoppar upp ur sitt säte och griper bussens mikrofon.

”Nu när skiten är över” ropar han ut på engelska ”så ska vi ha riktigt satans kul! Välkomna hit!”

Ett allmänt jubel skakar bussen, jag känner mig mest förbryllad. Chauffören kör som en galning längs en kustväg och det känns flera gånger som om vi är på väg över räcket och ned i det blå vattnet. Jag får ögonkontakt med Von Träsjö och frågar honom vart i helvete vi är någonstans och vad vi gör här? Han skrockar och tar en klunk från sin ölburk.

”Bra för affärerna.” Är allt han säger.

”Vad är bra? Vad är det vi ska göra?” Det har börjat kännas riktigt obehagligt och jag försöker få honom att förstå att jag verkligen inte är med i matchen, han nickar med en tankfull min.

”Fin ruljangs.” Är det jag får till svar.

Innan jag hinner säga några väl valda ord om hans jävla ruljangs tvärnitar bussen. Jag borde ha fallit framåt i mittgången, men istället faller jag bakåt ned i mitt säte. Jag börjar tänka på hur det gick till, jag stod ju flera säten framför min plats? Mer sprit trycks i mina händer och ingen verkar vara så brydd över chaufförens körstil eller det faktum att jag drar blankt över vårt syfte på denna resa. Jag dricker det jag har för händer, tänker att jag får gilla läget. Kanske är det ett skämt? Von Träsjö brukar ju dra sina practical jokes lite längre än gemene man, kanske är det någon milstolpe för hans företag vi firar?

Bussen saktar in när den åker upp för en brant backe, fortfarande med utsikt över havet. Jag noterar några båtar långt ute mot horisonten innan min uppmärksamhet dras mot vad som ser ut som en gammal grekisk by, om än liten. Fem eller sex trevåningshus i med vita kalkväggar och valv på nedersta våningen. Schysst hotell, är min första tanke. Väldigt många människor är den andra.

När vi kommer närmare ser jag att det är kvinnor, väldigt avklädda kvinnor i alla upptänkliga storlekar, längder och färger. Några vinkar entusiastiskt åt bussarna som kommer, andra står med armarna i kors och stirrar på oss genom bussens fönster. Några möter våra blickar, andra inte. Om jag var förvirrad förut är jag nu helt borta. Vad i helvete, har vi åkt hit bara för att gå på horhus?  Hur är det här bra för Von Träsjös affärer? Jag får inte ihop någonting, sitter och försöker pussla när jag dras med ut ur bussen. Att skaffa rum till alla är en lång process och skymningen har börjat falla när jag och Von Träsjö släpper ned väskor jag inte hade vetat vi hade med oss i ett ganska trevligt tvåbäddsrum.

”Okej ” säger jag, ”Vad är skämtet? Vad gör vi här? Var är här?”

Han flinar mot mig.

”Vi lär ju..” säger han innan han tar sin nyckel och försvinner ut ur rummet. Jag borde ställa fler frågor, jag borde rycka tag i honom och ta reda på vad som pågår. Olustkänslan sitter som en spark i bröstkorgen. Jag behöver cigaretter, något jag slutade med för över 10 år sedan.

Jag finner mig själv i en bar. Det är mörkt ute nu, men fortfarande varmt. Musiken dånar ute på dansgolvet men vid baren är den lägre. Överallt står, sitter eller pivoterar avklädda kvinnor. Det borde vara en trevlig tablå att se på men jag kan inte släppa tanken på att något är väldigt fel. Jag vet att jag suttit här ett tag för det står en fyra fem tomma öl- och whiskyglas bredvid mig. Två fulla glas står framför mig och jag vet att när jag tömt dem kommer det två nya, bartendern låter mig inte betala utan säger något som jag inte förstår och gör en gest. Jag ser ansikten jag känner igen bland folket på dansgolvet, i soffor, begravda mellan mammarier. Vissa av de ansiktena borde inte vara här, de känner inte ens Von Träsjö. Har jag bjudit in dem?

Någon knackar mig på axeln och jag vänder mig om. Jag minns inte hur hon såg ut men hon var, ur en fysisk aspekt, allt jag skulle finna attraktivt. Även små saker jag aldrig ägnat en tanke över var helt perfekta. Hon undrade om jag ville dansa, eller kanske ha en dans. Jag tackade nej samtidigt som jag inte kunde slita blicken från henne. Hon log.

”Vet du var du är?” frågade hon mig plötsligt på fläckfri svenska.

Jag svarade att det gjorde jag inte och om hon ville berätta det skulle jag bli väldigt glad.

Vi hade pratat i timmar. Jag hade berättat om mitt liv med Kvinnan och Anhanget, mina studier och skrivande. Hon visade bilder på sina småsyskon och återgett vad var och en var duktig på och drömde om. Någon gång under tiden hade hon tagit på sig en klänning istället för bikinin. Vi satt på en låg mur och såg ut över det nu mörka havet med en flaska av något sötsliskigt vin mellan oss. Det var trivsamt och klumpen i min mage hade börjat avta något.

Jag vaknade i min hotellsäng av sirener och skrikande människor. Von Träsjö ruskade mig igen och med skräckslagen blick stod han vid fönstret och pekade ut.

”Affärerna! Skatteflopp!” var det sista han skrek innan det smällde till. Han, och en stor del av vårt hotellrum var borta. Jag satt på sängen och stirrade på hålet där solsken, skrik och smällar vällde in. Dörren till rummet öppnades, hon kom in och skrek med samma tonfall som Von Träsjö hade haft. När jag inte rörde mig, eller i varje fall inte tillräckligt fort slet hon tag i min handled och drog mig med ut ur rummet och ned till bottenvåningen. Runt oss var det pandemonium, jag såg ingenting men samtidigt allt. Döda människor låg överallt, några kröp. Jag såg en hand sticka ut under ett tak som rasat ihop, handen hade ringar jag kände igen.

Genom detta drog hon mig, som världens mest makabra och hektiska guidade tur. Tills vi kom till en stor källare. Jag tror vi var långt under marken för smällarna hördes dovare nu, eller kanske hade de börjat släppa bomber längre bort. Det fanns andra i källaren. Vissa utan kläder, svettiga med damm som klängde sig fast på deras kroppar och hår. Några var blodiga men om det var deras blod eller någon annans kunde jag inte se eller kanske inte förstå. Hon ledde mig till en alkov i källaren där vi är lite avskilda. Jag insåg nu att jag var helt naken, och hade flera småsår överallt på kroppen som började svida. Hon satt ned och grät, jag tror jag grät också. Jag kände den där varma, stickande känslan runt ögonen. Jag frågade vad som händer? Vem skjuter? Av någon anledning vill jag fråga om det är indierna. Hon svarar inte, för hon vet inte. En smäll till och det blir mörkt. Folk skriker, men det var visst bara elen som slutade fungera. När dammet lagt sig lyser solen in genom små springor högt ovanför våra huvuden. Inte så långt under mark, inser jag nu. Vi sitter tysta, nära. Ibland hör vi explosioner så nära så väggarna skakar, ibland så dova att de måste vara långt borta. Jag tänker på ingenting, ser en spindel kila över golvet och in i en springa. Jag vill följa efter den när jag känner hennes hand på mitt kön.

”Det är slut” säger hon med ett tonfall så hjärtskärande att jag inte kan beskriva det.

”Det är slut” svarar jag och vet att det är sant.

Våra läppar möts. Vi älskar inte med varandra, vi knullar inte ens. Det vi gör kan bara beskrivas som desperation. Vi smeker ömt, vi klöser vilt. Vi kysser och biter, sliter och berör. Vi våldtar varandra i ett försök att inte vara de vi är längre. Vi flyr in i en värld bortom all mänsklig interaktion, utan gränser. Ja och nej finns inte. Världen finns inte. Och slutligen finns inte vi heller.

Jag vaknar. Jag vet inte hur länge jag sovit. Jag är stel, när jag rör mig flagar torkat blod från mina leder, en tand är lös. Jag tittar ned på henne, hon ser tillbaka på mig. Lika perfekt som när jag först såg henne under leran, blodet och blåmärkena. Hon ber mig om vatten. Som om det skulle spela någon roll tar jag en smutsig filt från marken för att svepa om midjan och går ut ur alkoven för att se om det finns något vatten att skaffa. Ett steg.

Jag hinner gå ett steg ut ur alkoven innan den rasar in. Jag känner murbruket längs ryggen, som tusentals små getingstick. Kanske skriker hon något innan hon försvinner under tyngden av ett helt hus. Om hon gör det hör jag det inte. Utan att tänka går jag, insvept i filten som en toga. En smutsig, blodig romersk senator i en dammig källare som snart ska rasa in. Jag går bland de andra människorna. Några är en spegelbild av henne och mig, djuriska högar som försöker gömma sig för världen, andra rör kropparna passionerat mot varandra med värme och ömhet med helt tomma ansikten som stirrar på varandra utan att se något. Jag sätter mig ned mot en vägg, färdig. Bredvid mig sitter en transa och röker. Hon frågar mig om jag vill ha en cigarett.

”Vatten” svarar jag, ”hon behöver vatten.”

Transan flinar och sticker en tändare och ett paket i händerna på mig.

”Finns inget vatten, och ingen som behöver det snart heller.”

Vi sitter där, transan och jag. Vi röker upp de sista cigaretterna i paketet i ett rum fullt med knullande människor som snart är döda. Jag kommer plötsligt på att såhär hade jag aldrig tippat på att det skulle sluta. Jag skrattar.

Jag vill inte sitta här och dö, då kan jag lika gärna dö i friska luften. Jag börjar gå mot luckan i taket. Av någon anledning vill alla hindra mig att öppna den. Jag sätter foten på första trappsteget. Folk skriker på mig, bönfaller mig, försöker locka mig bort från den. En kropp lösgör sig från de andra och hugger mig i sidan med någonting vasst. När jag knuffar honom ned från trappan som leder till luckan ser jag att det är en tonåring, en grannpojke från gården hemma i Märsta. Jag har sett honom en eller två gånger. Jag undrar inte längre vad han gör här, det spelar ingen roll. Det gör lite ont att gå de sista trappstegen, blodet som rinner ned från mitt sår gör trappan hal och luckan känns väldigt tung att öppna men varje glimt av solljus ger mig extra kraft, så på något sätt får jag upp den.

Jag ser bort mot horisonten, där himlen möter havet. Jag funderar på om jag kanske kan ta mig dit? Världen blinkar till och jag ser det som jag förr bara sett på svartvita filmer eller i dataanimeringar. Ett svampmoln, riktigt nära. Folk skriker, sen slår en osynlig kraft in i mig.

Jag vaknar. Bakom rullgardinen utanför det öppna fönstret har fåglarna börjat sin morgonsång. Bredvid mig ligger Kvinnan och snarkar, hon har jobbat natt. Klockan visar 05:30, en timme tills jag måste gå upp och göra frukost till Anhanget. I vanliga fall skulle jag somna om. Idag vill jag inte, utan går upp för att göra kaffe. På vägen känner jag fortfarande känslan av det torkade blodet, jag får titta mig i spegeln för att förvissa mig om att mina kinder inte är sönderklösta.

Det var absolut sista gången jag käkade ölkorv med chilismak precis innan läggdags.        

Roslagsarkivet: Ett gisslandrama

Jag vet, det är en kapitulation precis som om jag skulle viftat med en vit flagg. Men jag hade ju lovat ett inlägg varje dag den här veckan som späkning för att ha tagit semester hela förra veckan. Jag tycker jag har lyckats bra, men nu är det fredag, hjärnan är slut, har redan tagit helg. Så det får bli en From the Past-Friday. Ett arkivinlägg från Roslagspress anno 2017, inte vare sig purfärskt eller ens insiktsfull men ändå ganska roligt.

Från Roslagspress september 2017

Ett Gisslandrama

Jag har funderat lite och kommit fram till att jag ägnar för mycket tid till det. Fundera alltså, vad som börjar som en förströdd tanke blir lätt en hel analys. Detta skulle i de flesta fall vara en bra egenskap men de ämnen min hjärna väljer är inte så, med förlov sagt, vettiga.

Jordens undergång är i mångas tankar i dessa dagar, oavsett om det är klimathot eller domedagskrig, och jag är inte annorlunda.

Jag har kommit fram till att jag skulle låsa dörren när jag var på toa även om jag var den sista människan på planeten. Otippat nog funderade jag ut detta medan jag satt på muggen, den logiska platsen att planera för ett ödelandskap där endast jag existerar. Jag och en toalett. Som jag skulle låsa. För toaletter drar till sig hundar, och jag vill vara ifred på toa, det är sedan gammalt.

Men ett par hundar skulle liva upp ensamheten, jag kunde lära dem spela poker. Det är oehört svårt att lära hundar spela poker, svansen gör det nästan omöjligt för dem att bluffa och de dreglar i regel på korten ,Coolidge tänkte nog inte på det när han målade sina tavlor.

Det kan vara så att ett annat kortspel är bättre för just hundar, Magic: The Gathering kanske? Fast ändå inte, hundar har mycket liten disponabel inkomst och korten är dyra.

Jag vet inte hur hundar löser sin privatekonomi, jag har katt.

Månne är dessa funderingar menlösa, men de är genomtänkta!

Vi syns

/Kjellberg

Ode till en guling som började bli brun i en BMW jag såg igår

Jag såg den genom fönstret och den var som ett levande bevis, på hur fel allt kan bli

Jag kan nästan se hur glad du var, dina ögon lyser när pappret skrivs.
Stolt ägare till en BMW om än av gammal årsmodell

Den var putsad till glans utanpå, i en regntung eftermiddag gnistrade fälgar som en sommardag

Innuti låg en guling som långsamt blev brun
Bortglömd eller lagrad bredvid växelspaken, bredvid den papper från Kronofogden

Bevisen fortsatte i baksätet, där brottet antagligen begicks
Bilbarnstol med insmetad yoghurt och papper från någon variant av kexchocklad
Smulor överallt

Sedan dök du upp, du och din tjej, med er lilla lycka invirad i en för stor regnrock.

Ingen av er såg särskilt lycklig ut.

Kontentan av min observation vill jag säga är denna

Skaffar du BMW enbart för att finna damer bör du använda kondom.

Gideon Reik 1: Spindlar och en flykt

Fallen London och alla dess platser och mystiska varelser är skapade av Alexis Kennedy och ägs av Failbetter Games. Det är deras värld, Gideon Reik bara lever där, än så länge.


Det var inte här jag tänkte mig att hamna, när den odöde baronen bad mig ordna hans begravning, upphängd i ett nät, omgiven av sorgespindlar som väntar på min medvetslöshet så de kan lägga ägg i mina ögon.

Ni kanske undrar vem jag är? Gideon Reik, till er tjänst. Författare och nykomling till Fallna London. Vad jag gjorde innan jag anlände till den största staden i det Undre?

Er gissning är så god som min. Det första jag minns är kedjor runt mina händer och den dystra, om än spektakulära, utsikten från New Newgatefängelset. Det andra är min fångvaktare, han (hon? Den? Jag är ärligt talat inte säker på att det var en människa) var inte ovänlig men höll inte av mig tillräckligt för att låsa upp min cell.

Jag kopplade på min inte oansenliga charm, vilket efter några veckor gjorde att jag förärades med en gaffel att äta mina måltider med. Obetydligt framsteg kanske ni, kära läsare, tycker och för någon annan kanske det hade varit så.

För mig, som har en stor förkärlek till frihet och avsaknaden av bojor, var den min väg till friheten. Under tre dagar attackerade jag murbruket runt gallerfönstret på ett, jag får erkänna, maniskt sätt. Och så, den förlösande känslan när gaffeln gick sönder, gallret ramlade ur sitt fäste och den nu mycket ilskne fångvaktarens vredgade skri när jag samlade det lilla mod jag hade för att kasta mig ner i den mörka zjön under den enorma stalaktiten som utgör New Newgate.

Zjön var kall och och nedslaget hade gjort mig vimmelkantig, men jag simmade med en viljestyrka jag inte trodde jag hade mot Londons lampor med en tyst bön till Salt att jag inte skulle stöta på ett särskilt järvt exemplar av de Drunknade. Salt hör bön eller dårar har tur, men jag nådde en kaj och kravlade mig upp. Zjömän och andra besökare till hamnen såg på mig i mina fångkläder och kedjor, men ingen gjorde några försök att hejda mig. Jag var inte det konstigaste de sett ens den senaste timmen.

Jag höll mig till skuggorna, en lätt men dumdristig strategi i det Undre. Jag lyckades få av mig mina bojor och lyckades sälja både dem och mina fångkläder till en gatuhandlare. Jag behöll min mask, dels som ett minne från tiden i fängelset, dels för att möjligheten att dölja sitt ansikte är värd mycket häromkring. Dölja saker var min fokus just nu och i Spitelfields, eller kort och gott Spite, gick det mycket bra att på kort tid plocka ihop det nödvändigaste från obevakade bakgårdar och öppna fönster.

Klädd på ett inte anskrämligt sätt drev jag runt på gatorna för att planera mitt nästa drag, hur skulle jag hålla mig vid liv?

Sorgespindlarna rör sig, jag känner deras mindre exemplar krypa runt på mig. Kan detta vara slutet?

Koncept: Knepigt i Kneippbyn

Okej Svensk Filmindustri, Nordisk Film och alla andra lidande filmskapare. Här bjuder jag på en pitch för att dra igång inspirationen. Vi går inte bananas såhär i pandemitider, utan håller oss till inhemska produktionsplatser.

Knepigt i Kneippbyn

Maria-Lena är uppväxt i Norrland men har just, vid 21 års ålder, uppfyllt sin dröm att flytta till Stockholm för att spela teater på Dramaten. Eller nästan, Dramaten vill inte ta emot henne. Hon måste få mer erfarenhet, tycker de. Men det börjar gå mot sommar och erbjudanden för skådespelare är små. Då hittar Maria-Lena en annons om att spela Pippi under hela sommaren på Kneippbyns Resort på Gotland(För svensk film fucking älskar att filma på Gotland) .

Sagt och gjort, hon reser till Gotland. Hon hittar ett boende men har det ändå svårt. Hon är för mycket stockholmare för gotlandsborna men även för mycket lantis för de stockholmare som rest till ön under sommaren. En social paria.

Hon kämpar på och blir så småningom vän med Idiah, en jämnårig afghansk kvinna som även hon har skådespelardrömmar. De går på auditionen för Pippi tillsammans, men Kurt, som håller i skådespelarrekryteringen, är inte särskild glad i att en lantis och en invandrare läser för rollerna, utan vill hellre att hans systerdotter, Margareta, blir årets Pippi.

Mycket strul följer (Nog för att fylla kanske två 50-minutersavsnitt) men i slutändan går rollen som Pippi till Margareta, Maria-Lena blir tilldelad med rollen som Annika av en missnöjd Kurt, medan Idiah får spela pirat.

Men allt är inte nattsvart! Maria-Lena lär känna Roger, som spelar Tommy, och de två inleder en romans. Något som inte sitter väl med Margareta, som själv haft ögonen på Roger.

Sommaren går, Maria och Rogers romans blomstrar men tyvärr går Kneippbyns finanser inte så bra. Detta leder Kurt att låna pengar av ett danskt brottsyndikat(Sätter upp för säsong två!) med Villa Villekulla som säkerhet!

Så en morgon hittas Margareta mördad (Gärna efter att hon avslöjat något om sig själv som får tittarna att sympatisera med henne) på Villa Villekullas vind. Hon har blivit strypt med en Herr Nilsson docka och fått öronen avskurna. En blodig kniv och syntetisk appäls påträffas i Maria-Lenas skåp och hon blir arresterad, misstänkt för mord. Och där slutar säsongen.

Säsong två kan bjuda på att Maria-Lena med hjälp av Idiah försöker rentvå sitt namn alternativt flyr undan rättvisan, kanske med hjälp av det danska brottsyndikatet?

Och just där är pitchen slut. Men jag tycker den har allt.

Gotland, så producenten samtidigt kan bo i sitt sommarhus, för någon jävla anledning måste det finnas att svensk tv och film är så jävla kåta på att filma på Gotland. Män kan hata den kvinnliga huvudaraktären, kvinnor kan hata männen som hatar. Lantisarna kan hata stockholmarna och vice versa, Sverigedemokraterna kan hata invandrarkaraktären och resterande partier kan hata sverigedemokrater.

Gutarna kommer säkerligen avsky allt ihop. Det blir en hit!

För så är det väl? Man behöver inte göra något sådär överdrivet bra gör att tjäna pengar idag, det räcker att man skapar något tillräckligt många hatar tillräckligt mycket för att bråka om, gratisreklam. Och folk bara måste titta för att se vad folk blir så upprörda över, men hittar istället bara en helt ok kriminaldramakomedi.

Varsågoda.

Skrivstuga 6 -Reboot

Jag tyckte inte om nummer 6.

Övning nummer 6 var ett hatbrev. Skriv ett brev till någon eller något du hatar, och när du är klar så bränner du det.

Så det gjorde jag, men som barn av teknikåldern höll jag mig från att sätta fyr på hela datorn och nöjde mig med att läsa igenom det och klicka på ”delete”.

Att skriva sina känslor och sedan ”bränna” dem är en konstig övning. En vanlig övning i diverse ”bli bättre på att skriva”-kurser, men vad gör det egentligen? Ger oss tillfällig katarsis? Man skulle kunna se över sina åsikter och kanske komma till någon insikt om sina känslor, om man då inte tryckt på ”delete” innan.

Det är just det där med att förstöra något man skrivit, även om det är högst personligt och man inte vill att någon ska läsa det borde man själv behålla texten, ta fram den efter några månader och se om man är samma person som skrev brevet.

Men vad vet jag, man ska nog inte lyssna för mycket på en man som skrev ett långt hatbrev till plättar.