Island 2: Rutten haj är värre än äggmök, men ändå inte så illa

Så grydde dag 2 över Island. Fast just över Island grydde väl en dag som alla andra dagar, men det var dag 2 av vår hockeyturnering i alla fall. Jag och min rumskamrat vaknade av en djävul, en hjälpsam djävul som hjälpte oss att lokalisera bortkommet bagage för en av deltagarna, men att väcka någon tidigare än man måste? Det är aldrig okej och vårt hat brann i säkert 20 minuter. Sedan fick vi hotellfrukost med bacon, äggröra och sill. Detta gjorde vår förnärmelse mindre. Styrkta av denna kavalkad av ister och hönsavkomma gav vi oss av mot ishallen, denna gång medtagande en termos kaffe som vi hotat (läs: bett snällt om) till oss från hotellpersonalen.

Som ni alla vet gör kaffe allt i hela världen bättre. Så därför hade vi en mycket angenäm dag där allt flöt smidigt varför det inte kommer bringa er många fniss att läsa om det. Men till kvällen. Till kvällen skulle vi till Den Blå Lagunen. Minus en ung Brooke Shields. Minus ett par breddgrader och minus ett par plusgrader. Jag blev satt som ansvarig att få folk på bussarna, en upplevelse som gav mig insikt i hur det känns att var ansvarig för två säckar med katter. De är på bussen, sen är de utanför. Efter det är de i baren för en sista och därefter ska de bara hämta sin respektive. En respektive som redan är på bussen. Men jag lovar er att vi kom iväg i hyfsad tid och att alla som ville med, var med.

Vi hade, i gruppen, innan besöket googlat stället och medan vi reste åter från berg och vackra dalar till det Mordorlika landskap Islands västkust bjuder på såg vi framför oss hur det var närmast flygplatsmässig säkerhet, gummihandskar och hålrumsökning, för att kontrollera att våra smutsiga kroppar inte förorenade Islands människotillverkade oas. Väl där var det inte så farligt. Ett ”duscha noga” och så var det bra. Jag ponerade om någon över 12 års ålder någonsin gått in i en dusch utan tidspress och INTE tvättat sig noga, kom fram till att det antagligen hänt flertalet gånger och blev lätt deprimerad.

Detta gled dock undan när jag steg ner i det varma vattnet. Jag vet inte om ni någonsin upplevt att vara varm i hela kroppen och samtidigt ha is i skägget, för några av mina kvinnliga läsare skulle det säkerligen krävas en del akrobatik, men lita på mig, det är en nice känsla. Att det såldes alkoholhaltig dryck gjorde ju inte saken sämre. Så mitt omdöme om Blå Lagunen är att det antagligen är det trevligaste ställe jag varit på som luktade svagt av äggmök. Med visst minuspoäng för att en av säkerhetsvakterna (för sådana fanns det, om din fetisch är att bada samtidigt som du blir vaktad utav svartklädda människor i solglasögon och svarta masker, Blå Lagunen, du kommer inte bli besviken.) gick i vägen när jag skulle ta en bild.

Man kände sig som inslagen i ett moln när man gick upp, gled på det molnet hela vägen hem och rakt i sängen, efter en öl eller två. Jag menar kom igen, skulle inte ni?

Le grande finalé på dag 3 bjöd på storslagna hockeyscener med blod, rent krig och vissa humörstegringar. Men det skiter vi i. Jag fick nämligen smaka kæstur hákarl och isländskt hembränt. Tack vare ledaren för ungdomssektionen (jag älskar islänningarnas inställning till sponken) i Reykjavíks hockeysektion, som även grillar jävligt goda burgare, vilken hade den goda smaken att ta med dessa till turneringen. Det började med att arrangören gled upp bakom mig och luktade illa, värre än den kombination av tuggtobak och stress han brukar göra.

”Finns haj borta vid käket för den som vill ha” sa han. ”Jag går dit genast!” sa jag!

Mina vänner, när jag bet i den där upphackade håkäringen var det mitt livs värsta besvikelse. Det luktade visserligen den ammoniak som utbasunerats av gemene man, men smaken var ungefär som en ganska tråkig, torr torsk. Jag var förkrossad. Ungdomsledaren såg antagligen min blick och hällde, i en pappmugg, upp en stadig portion isländskt hembränt åt mig. Sedan sa han de ord som för mig var frälsningen.

”Pröva dem tillsammans”.

Så jag tog en tugga av, vad jag tänkte på då som tärnad torsk, och en hutt hembränt. Jag kan inte säga att änglar dansade tango på min tunga, inte heller att om min tunga varit en by var det som att innevånarna hade ställt till med fest, ty då hade jag ljugit. Vad jag kan säga är att kombinationen skapade en ej oangenäm smaksensation för mig och jag skulle kunna tänka mig att äta/dricka det igen.

När allt det var avklarat (jo, det var visst ett lag som vann hockeyn också) var det dags att fixa till inför avslutningsfesten. Vår arrangör att bokat ”The Lebowski Bar”, ett altare till filmen The Big Lebowski och ja, ett riktigt trevligt ställe. 600 bärs gratis och mat därtill per skalle (maten, inte ölen era nötter). Vi var verkligen på sista rakan, mållinjen var i sikte. Som en coach i sista perioden i NHL (det är typ den bästa väl?) gav arrangören oss våra arbetsuppgifter, alla nickade allvarsamt och …BREAK!

Gästerna kom, mat utdelades. Logistiken sköttes lika smidigt som en av de problemfria Oscarsgalorna och det dröjde inte länge innan folk sjöng och dansade på borden. Jag fick slutligen i mig mat och som den extroverta jäveln jag är så avvek jag runt 21-tiden för att se mig om efter en lugnare pub. Jag hittade en. Hade en ganska trevlig konversation med en isländsk grupp After Workare, innan jag fick en vägbeskrivning till en krog där de hade livemusik (jag gillar att sjunga med när jag är onykter, stäm mig!). På vägen dit mötte jag arrangören och hans fru, blev bryskt upplyst att det fanns en 300 bärs att avverka på Lebowski bar så vad fan höll jag på med? Lagspelare som jag är gick jag naturligtvis dit och gjorde mitt bästa för att de skulle få valuta för pengarna. Det jag minns efter det är, i ordning:

”Inte fler jävla kanadensare”

”Jesus ger mig dejtingtips”

”Jag är wingman åt Jesus”

”Det finns en annan irländsk bar”

”En isländska ska lära mig att dansa”

”Vi stänger nu, ta de här 0,5L plastbägarna med bärs och stick” (Vid alla gudar, vad jag älskar islänningarnas inställning till sponken!)

”Oj, där står polisen. Jaha, de vill att jag ska dricka upp plastbägarna och gå hem”

Sen med viss klarhet att jag rumlade in kl 6 på morgonen och skrämde nattportiern tills arrangören, som just kört första gruppen till flygplatsen, sa att jag kanske skulle gå och lägga mig. Detta rådet följde jag.

Dagen efter var mest turistande och filmtittande, och av någon anledning Dominos Pizza, som jag svor av med efter en annan hockeyturnering i Malmö, men så är det när man är på Beer League Hockey.

Resan hem är inte så mycket värd att lägga tid på, för det gick så snabbt. Dagen efter lärde jag mig att jag inte är 29 längre, när jag höll på att somna som en sten på jobbet. Men vet ni vad? Jag kommer fan göra om det så snart jag får chansen!

Island 1: Som Fylke fast Mordor

Så kom den alltså, den tid man nästan glömt bort under de här två åren. Det var dags att åter igen resa ut i världen för att ”hjälpa till med en grej”. Grejen var Beer League hockey, platsen var Island. En mycket vacker ö, men inte överallt. Men det var till 99% en positiv resa, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som drog av den sista procenten. Men inget förutom undertecknad kan ju vara perfekt, för då har det inte hänt. Och är det något jag är relativt säker på är att den här resan hände.

När vi, efter en smidig flygresa, klev ut genom flygplatsens automatdörrar möttes vi av en nordanvind som förkunnade att detta var en plats som dödade de svaga. Det andra som slog emot oss var känslan av öststat. Grå betongblock i småtragiska klungor i ett kargt landskap. Det som talade emot det var de snöklädda bergen vi skymtade i horisonten. Sen kom någon på att det finns snöklädda berg i öststaterna också och känslan föll över oss igen som en järnridå.

Visst, bredvid en flygplats är aldrig det snyggaste platsen att bo, jag bor själv bredvid Arlanda och av alla adjektiv som kan användas om lilla Märsta så ”tjusigt” inte ett av dem, men fan vad deprimerande det var att veta att det finns värre. Det som talade emot öststatligheten var den amerikanska militärbasen (om än övergiven) som inhyste biluthyrning. Där stod den minibuss som skulle ta oss mot Reykjavík, ett under av teknologi för 20 år sedan. Men rymlig var den. Så vi tog oss ut ur snålblåsten och rullade iväg, var på ett nytt problem uppenbarade sig.

Vår valda transport var högre än den var bred, och den redan skarpa nordanvinden vädrade ett offerlamm. Vinden slog mot bilens sidor och kastade oss från sida till sida på vägen. Som tur var var vägen spikrak och inte en människa fanns på vägen. Som en omvänd Sagan om Ringen där vi tog oss från ett platt Fylke som mer liknade Mordor mot ett berg i fjärran. Ett berg som skulle frälsa oss både från den räliga omgivningen och vinden Metooade vår bil utan samvete.

Och skåden! När vi nådde fram till till Reykjavíks utkanter mojnade vinden, höga bergskedjor tornade upp sig och till och med husen gick från grå betong till färgsprakande, i jämförelse iallafall. Sedan gick det utför men stannade halvvägs och vi anlände till vad som var en väldigt fin småstad och ett helt ok hotell.

Först fick vi kasta oss ur bilen, för här skulle det hämtas pizza! Efter en panikartad minut när det såg ut som hela bakpartiet hade flugit av rullade bilen iväg, och kvar stod jag som en förvirrad lantis. Sedan tröttnade jag på att göra det (snålblåsten igen) och checkade in. Det var fixat bra, ölet flödade, pizza och korv lades upp för den som var hungrig och jag kunde, efter 2 års pandemier och jävelskap ägna mig åt den ädla konsten att kröka och göra ett bra jobb samtidigt. Jag tycker det gick hyfsat, i alla fall har ingen klagat.

En fnurra i det hela kom när jag och min rumskamrat försökte komma överens om temperaturen på rummet. Han undrade vad fan jag hade fönstret öppet för när det var -13 grader och snålblåst, jag i min tur kunde inte begripa varför han hade fönstret öppet, det var ju faktiskt -13 och snålblåst. Vi övergav ämnet och skyllde på hotellstäderskan som antagligen lämnat fönstret öppet när hon vädrade.

Klockan 05:45 ringde klockan, hade jag lite skallebank? Nej, för en annan har efter x antal år på jordklotet lärt sig att man får gå och lägga sig i tid om man ska upp tidigt. Tyckte jag det var lite tidigt? Jo, men det serverades äggröra och bacon på hotellfrukosten, och bacon avhjälper det mesta.

Så började hockeyfarsa-delen av resan. Lyckligtvis hade jag inte blivit utvald till att få alla deltagarna på sina bussar till isrinken utan kunde i godan ro bära öl till omklädningsrummen, fippla med poängtavlan och mysa in mig i det som skulle vara min arbetsplats de nästkommande 3 dagarna. Just myset hade sina utmaningar.

Grundprincipen för att mysa i en ishall (förutom i Grekland där man kan sitta i T-shirt och shorts) är att man mellan matcherna lämnar ishallen för att värma sig lite. Det visade sig problematiskt när det var lika kallt ute, iallafall första dagen. Men vi tog oss igenom den med mindre hjärtattacker än vad som är brukligt från arrangören, mycket mindre blod än till exempel i Malmö och fan om det inte var sol och värme i slutet av dagen, så pass att jag lyckades med konststycket att bränna sönder fejan på den 10 minuter långa bilfärden mellan ishallen och hotellet. En bit mat och ett par bärs, så var man redo för en riktig…..tidig träff med kudden, för jäklar vad trött man var.

Dag två av turneringen tar vi nästa gång. Den är inte lika tjatig om arkitektur och väder, men det finns säkert något ni stör er på där också.

Upptrappning

Jag sitter lugnt och arbetar vid mitt skrivbord. En ganska bra dag hitintills som inte varit för stressig eller för tråkig. Det plingar till i mobilen.

Jag riktigt hör illvrålet. Rutorna på kontoret skakar, kanske lite på grund av lastbilen som dundrar förbi utanför, men mest på grund av den vrede som kastas på mig av en liten kvinna 36 km (+- någon km) bort.

”Du ååååååååt alla champisar!”

Jag känner den där skulden alla känner när ens respektive är förbannad på en, sedan tar jag mig i kragen och vägrar bli skuldbelagd av någon som skriver champisar om champinjoner.

”Det fanns inte så många kvar, de som var kvar ville bli överrösta med chili och stekta.”

Bibehåll lugnet, förklara läget. Inget har någonsin gått fel när man sansat förklarar något för sin ilskna partner.

Jag känner hur mobilen börjar bli varm av all negativ energi den insuper från Kvinnan. Hon tycker att jag borde lämnat iallafall två champinjoner, jag drar till med den inte helt väl mottagna förklaringen att då skulle jag fått mindre.

Det faller inte väl ut, tystnaden talar sitt tydliga språk. Jag börjar undra om jag inte gjorde fel ändå? Sedan minns jag lakritsen.

Det är då som det slår mig, jag har INTE tagit Kvinnans champisar i ett själviskt försök att hotta upp matlådan. Jag har HÄMNATS hennes illvilliga stöld av salmiakbalkarna förra veckan!

Jag meddelar glatt Kvinnan detta, att terrorbalansen är återinförd och det egentligen inte finns så mycket att gräla om längre. För att riktigt få in den där feelingen av att allt är som vanligt frågar jag henne om hon planerat någon middag ikväll. Och jag får faktiskt ett svar:

”Du är dum i huvudet!”

Jag myser inombords när jag fortsätter jobba. Allt är precis som vanligt igen. Jag ÄR faktiskt dum i huvudet, men i min mage skvalpar ett par chilidränkta champisar. Det kallar jag för en vinst.

Att flytta

Medan Kvinnan och jag kämpar för att förflytta hela vårt bohag till nya lokaler och samtidigt försöker se till att Anhanget är mätta, glada och vid liv försöker Kurt (Eller Gustaf-Carl Högstjärna som han numera hävdar att han heter sätta sina egna planer i verket. Han är numera rustad med slips och skjorta, men räcker det när han stöter på patrull?

Årets sista dag och sista inlägg

Jag har mycket att göra så jag lämnar över till vår nya inneboende att framföra vår nyårshälsning. Det är hög tid att börja laga maten, korka skumpan och fira början på ett, vad vi hoppas, mycket bättre år än vad som varit.

Och som en liten välkomstpresent till min nye vän ber jag er att fundera ut några namnförslag, för vore det inte en ogärning av rang att låta honom gå genom livet och kallas Kurt?

Vad som kan hända när alla har humor

Ja, som jag skrev i måndags försökte jag förhandla bort mina barns namn i utbyte mot en till två kilo Djungelvrål, något jag gick bet på då Hannah på Cloetta bestämt slog ner förhandlingarna varpå jag snabbt utnämnde henne till min nemesis.

På något vänster fick Hannah nys om detta och kontaktade mig via mail. Det hade tydligen skrattats lite på kontoret men hon hade inte tid att vara min nemesis på lång sikt, därför ville hon skicka lite värdecheckar, något jag givetvis accepterade.

Och märk noga detta! Cloetta är snabbare i sina utbetalningar än både Skatteverket och gemene flygbolag, för redan igår damp 100 bagis i checkar ned i brevlådan.

Då grävde jag upp sedan länge glömda kunskaper och kom fram till att detta räcker till 750 gram Djungelvrål.

Så från mitt ursprungliga krav på 1 till 2 kilo har jag gått ner till straxt under enkilosgränsen, men mitt anhang får fortsätta heta det de heter. Alla nöjda och ingen nemesis finnes längre.

Hannah på Cloetta är verkligen en slug förhandlare. Hatten av!

Vad jag vill komma till är att allas liv blir bättre när alla har humor. I detta lättkränkthetens tidevarv hade jag nog, av företag med mindre vett i skallen, kunnat få både cease and desist och stämning för att jag skadat varumärket. Nu såg de humorn och jag fick Djungelvrål.

Covid kan få några av påsarna om jag får gå ut och leka med mina kompisar snart. Kanske till och med sova över?

Du…

…Schyssta ‘rå?

Nähe…

Roslagsarkivet: Vingummimannen

Även under semestertider har jag blivit våldsamt tillsagd att lite inlägg måste upp. Men då jag är våldsamt lat väljer jag att denna vecka göra en throwback thursday men kryddar det på det spännande sättet att jag lägger upp den på en onsdag. Jag vet, håll i er.

Detta är alltså ett alster från april 2018 som jag tidigare lagt upp på Roslagspress och då löd titeln

Men för helvete, Joachim!

Joachim, hur hamnade vi här? När jag först läste om din vrede var jag tvungen att titta på publiceringsdatumet för att se att det inte var ett aprilskämt.


Man kan argumentera att det inte är ditt fel, utan Expressen som först valde att släppa ut din ilska mot godis i etern. Men samtidigt så är det du, Joachim, som drog igång det genom att bli förbannad på vingummin. Vingummin!

Du är 40 år och har alltså överlevt både chockladciggaretter och lakritspipor, vad hände dig som fick dig att hamna i chock över ord på ett smågodis? Godis som associeras med alkohol, vad fan tänkte du med? INGEN har någonsin associerat Vingummin med sprit förutom Charles Maynards far, skaparen av godiset lugnade då sin pappa med att det innehöll inte ett endaste spår utav alkhol. Detta köpte en metodist och en absolutist. Men inte du! För blotta ordens närvaro kunde ha gjort att saken kunde sluta olyckligt, pga att din 4-åring lärt sig bokstavera. Hur olyckligt då? Att du skulle fått ta fem minuter och förklarat vad Cognac är? Hade hans barndom slagits i bitar då? Hade han blivit alkoholist?

Jag tror du är en intelligent man så självfallet tror du inte på så dumma scenarion, vilket får mig att tro att du är en sådan självrättfärdig, lat människa som anser att världen skall rätta sig efter dina ideér om hur allt se ut?

Men så kan det väl inte vara? Kan det vara så att du är en tråkig människa, Joachim? Att du är en av de där med ”sand i fittan”-mentalitet som måste hitta fel i världen för att må bra? Hur små och meningslösa de än är? Tittar på er som tog bort Nogger och ni vet varför.

Men men, alla har sin åsikt naturligvis, och hade det slutat med att lille Thor inte fått sina vingummin och istället kalasat på sockervulvor och sura fallosymboler (Jodå, folk har varit på plockgodisets moral förr) så hade det inte varit så mycket med det här.

Men då kommer nästa länk i skuldkedjan, Tony Carlsson, vd på Pekås som efter skäll av Joachim GÅR MED PÅ ATT PLOCKA BORT GODISET?! Är karln från vettet?

”Jag förstår inte hur det kunnat uppstå överhuvudtaget. Det borde ha upptäckts från vår inköpsavdelning tidigare och framförallt av butikspersonalen.”

Detta är ett direkt citat från den länkade artikeln. Inköpsavdelningen? Personalen? Nej herr Carlsson! Ingen borde ha upptäckt det för mycket riktigt brydde sig ingen om det!
Korrekt respons borde varit;

”Jaha, det var underligt, vi ska titta på saken. Glad Påsk, Joachim.” och sedan låtit saken bero.

Jag börjar undra om inte det hela är ett pr-trick från Pekås sida, isåfall hatten av, well played.

Men om det nu inte är det vill jag lämpa in den i samma bunt som Livs Mardröm för några veckor sedan, där Liv Södermark grät ut i, japp ni gissade rätt, Expressen. Var vad Livs mardröm då? Jo hon hade fått kyckling istället för vegetariskt på Max. Inte lika galet som Joachims VREDE över smågodis, men samtidigt kan man undra över nyhetsvärdet. Spy upp kycklingen och gå vidare med ditt liv?

Om vi, om några veckor, får ytterligare en sådan här artikel från Expressen (och jag kan för några hundringar bli mäkta förbannad över äggens form på ICA då de går emot min fasta tro att ägg är platta) så kan vi väl en gång för alla komma överens om att Expressen kan ge sig själv en överkryssad geting och lägga ner?

Joachim och Liv, allt väl till er och de era, men lämna oss för i helvete ifred och gå vidare med era liv.

Vi syns.

/Kjellberg

Och tillbaka i nutid medger jag att jag kanske överreagerade, men dylik dumhet får mig att se rött. Även nu när jag läste texten igen för referens kokade mitt blod över denne mans totala enfald. Men det finns annat att bli förbannad för kan jag tro.

Den döda linjen kryper närmare

Det är märkligt, missar man en deadline börjar hjärnan komma på anledningar till varför det är ok att missa en till. För mycket annat att göra, kör anhanget rill ridläger, måla bilder till rollspelsgruppen, kattskrället har röjskiva under sängen och tusen andra anledningar till att man inte behöver skriva till just den dagen.

Dock smyger sig, som skatteverket på egenföretagare, en sanning obönhörligt fram: Man behöver göra så lite så det är lika bra att göra.

Okej, det lilla du får ur dig kommer kanske inte vinna några priser eller ge dig några nya prenumeranter, men den dag du skriver för priser och prenumeranter istället för nöjet att skriva kan du lika gärna skita i hela övningen, för då har du glömt poängen.

Skrivstuga 4: Electric Boogaloo

Nödrim har ett dåligt rykte enligt mig. En kvarleva från tiden när skribenter, likt kockar, var tvungna att hålla sig till regler om vad som var okej eller inte. En regel skapad av människor som inte förstår att ljudet av en motorsåg också kan vara poesi, även om den är illa skött och hackar till vid sämsta möjliga tillfälle. Jag tror att varje yrke och hobby har sådana regler för annars skulle inte utövarna kunna titta ned på folk och säga ”Jag kan det, det kan inte ni.” och då skulle det inte vara lika kul. Föregående är ju sant när det kommer till sjukvårdare eller brandmän som exempel, men när det kommer till skapare så undrar man vilken sorglig människa som tar sig rätten att säga ”såhär ska det vara!”.

Allt detta är naturligtvis ett försök att ursäkta det sista nödrimmet i nästa skrivuppgift, att skriva en dikt på 5 minuter, men det gör det inte mindre sant.

Dikten Sur på en mening:

”Solen lös vacker röd

genom hans öron.”

En litterär travesti

ett etymologiskt haveri

att skriva på detta sätt är ett bedrägeri

lägg ner skönlitteraturen

börja med kemi

spräng bort halva Jorden

skapa dystopi

aldrig mer den meningen är min utopi

Nu är fem minuter förbi

43 ord är inte pin ki…v

Om yxor, sand och grävlingar

När jag var liten hade jag en kompis som hette Jocke, Jocke visade sig senare vara ett riktigt praktarsle men just under den obestämda tiden ”när vi var små” hängde vi ihop. Vi lekte med transformers och Jocke deklarerade att hans decepticon bestämde över Optimus Prime för den råkade vara huvudet högre än gamle Optimus, något som vi både mätte noggrant med två olika måttband och som borde gett mig en indikation på att Jocke skulle visa sig vara ett arsle. Skulle en decepticon bestämma över autoboternas ledare? Jo, tjena.

Annat vi gjorde var att obemärkt låna en såg samt yxa och ge oss ut i den omkringliggande skogen för att ägna oss åt oproffessionell skogshyvling. Tror vi avverkade en tre fyra träd innan Jocke, det jävla arslet, fick kalla fötter och bestämde att vi skulle sluta.


Andra nöjen vi tog oss till var att besöka ett lokalt sandtag. Vad var då tjusningen med det? Sandgetingar för det första, vilka var nog så oförargerliga om vi höll oss på vår sida men lade till en krydda av fara till våra låtsaslekar.

Sen hade vi vårt personliga troll i berget. Den Gottrörska Skräcken alias Grävlingen-som-biter-tills-det-knakar.

Vi såg den aldrig. Jag vet inte ens om det fanns någon stackars grävling som blev störd av alla ungar som sprang i bygden men varenda barn i skolålder och nedåt var rörande överens att vid sandtaget bodde Grävlingen-som-biter-tills-det-knakar.

Det var vår egen ”bogeyman”. Det stackars djuret troddes kunna jaga dig genom hela skogen, ta sig in i hus och följa efter till dagis för att vänta på dig vid gungorna på rasten.

Fan, jag älskar den grävlingen men han tappade verkligen bollen några år senare när det kom till Jocke. Om någon förtjänar att bli biten tills det knakar, är det en mobbare