En höstresa

I helgen reste jag genom ett Sverige. Inte så långt eller länge visserligen men tillräckligt för att notera de många bilar som stod parkerade här och var på små infarter, busshållplatser eller dikeskanter. En mängd modeller i olika färger, alla inramade av trädens gul/röd/bruna dito.

En vardagsdetektiv skulle lätt kunna sluta sig till att här var de individer som passade på att njuta av promenader i skogen med barn och/eller hund, svampjakt eller dylikt. En sådan vardagsdetektiv är dock en tråkig person.

Vad en Kjellberg istället tänkte på när han körde förbi en vit Opel som stod lite avigt till vid en skog var att kvinnan som äger bilen efter 39 år till slut fått nog av sin mans vänstrande och helt sonika slagit ihjäl karln, nu befann hon sig här ute för att göra sig av med kroppen innan hon återvände hem för en välförtjänt kopp te.

En röd, smårostig Volvo bredvid en blå SAAB ledde till en tes om ett Romeo och Julia-förhållande, ett par vars familjer hatar varandra som smugit iväg en söndag för att slaska mule, skyddade mot upptäckt av höstlövens döljande prakt. Synd var på menyn och de beställde hungrigt in förrätten när jag passerade dem och fortsatte vidare på min färd.

Ett slut och en början i ett Sverige som förbereder sig på vintern. Den sista bilen jag såg innan ankomst till min destination var en grå minibuss, nästan vårdslöst parkerad på sniskan i ett dike. Men självfallet, tänkte jag sedan, varför skulle de bry sig om hur de parkerat? För emedan kaninkokerskan och det unga paret måste ta sig tillbaka till sina hem så bryr dig innehavarna av minibussen föga, ty de ska upptas i en ny gemenskap.

Roslagen har ju sin beskärda del av religösa kufar, men just i denna församling slog det extra snett. I ett allt mer sekulariserat samhälle kunde Pastorn inte längre leda sin flock, folk droppade av tills bara en liten, men benhård, skara följare fanns kvar.

Pastorn fick då en uppenbarelse. Gud fanns inte uppe i himlen, Gud fanns under stubbarna! De underjordiska, tomtar och troll var i själva verket endast en förlängning av treenigheten! Därför tog han på sig en röd toppluva, greppade spadar och en vacker oktobersöndag startade han minibussen, lastad med sina trognaste, för att åka ut i skogen och påbörja sina liv som skogstomtar under stubbar och stenar.

Jag anlände, åt en väldigt god musselpasta till lunch samt umgicks med mer eller mindre snedvridna individer. En lyckad söndag. När jag reste hem var Opeln, Volvon och SAAB:en borta. De hade fullgjort sina värv av hat och kärlek.

Men minibussen stod kvar. Och det är ju självklart.

För skogstomtar kör sällan bil, och om de kör bil föredrar de amerikanare så de kan växla med handreglage

Morgonfika

”Lokförarna har spårat” sade C+ på morgonfikat i relation till nämnda yrkesgrupps allt större påfrestningar efter pandemi, kökaos och de styrandes eviga drift att vilja spara ytterligare en tia som helt oförhappandes letar sig ned i deras egna ficka. Vi skrattade så där som man gör en måndagsmorgon i fikarummet, sedan glömde vi det och pratade om andra saker. Men när fikat var slut och jag egentligen skulle jobba tänkte jag på det igen, i rent självförsvar förstår ni, och vad som slog mig är hur väl den repliken förklarar vår samtid.

Lokförarna HAR spårat. Piloterna kraschar. Sjuksköterskorna blir sjukskrivna, poliserna är belagda med handfängsel, lärarna skolkar och bussförarna har tappat sitt goda humör.

Politikerna polariserar, bankmännen bankar skallen i väggen över riksbanken som höjer räntan som i sin tur raljeras av journalister som skriver oss på näsan om gärningsmän som blir skjutna av ”pojkar på glid” som blir mördare för att hyresföretagen höjer hyrorna för att priserna går upp då folk inte handlar tillräckligt på Myrorna.

Någonstans fastnar skrattet i halsen, bäst att skölja ned det med en kopp kaffe till, annars finns risk att man måste göra någon nytta.

Fétiche inversé

Kvinnan har ett speciellt förhållande till fötter. Jag medger att det i början av förhållandet var lite konstigt men jag kan säga att man vänjer sig och så här 15 år senare är det en normal del av vårt samliv.

Så varför hatar hon fötter så mycket? Det skåpet har vi inte öppnat riktigt än, men de ända par fossingar hon avskyr mer än mina är sina egna. Och det kan ju vara lätt att förstå, ett par fötter som varit instängda i ett par gympaskor och sprungit, eller i var fall promenerat, runt en hel dag en varm dag är väl inte det mest tilltalande för någon. Men för Kvinnan är även de mest vältvättade, groomade, vaxade fötter ett enda ”ICKE!” och det även om de är polerade med turtle wax.

Så långt allt väl, alla har sina egenheter. Men hon är inte konsekvent heller! Det finns fötter som hon inte kan vänta med att få ta i, hålla i, klämma på och på andra sätt komma i kontakt med. Dessa fötter sitter på random bebisar. Som en kock som bara vill ha de färskaste råvarorna, vill Kvinnan endast beröra de färskaste fötterna. Något som har lett till stort förtret för Anhanget då de under flers år har haft fri lejd att peta på Kvinnan med sina små nassegrisar, men nu när de har passerat det osynliga ”Bäst före”-datumet är de liksom undertecknad bannlysta från att podiatriskt vidröra Kvinnan. Nu och för evigt har vi placerats i samma kategori av Ej Önskvärda Tassar. De växer upp så fort.

Vi kommer antagligen aldrig få veta vad som är det verkliga skälet till Kvinnans anti-fetish och ska jag vara ärlig är det inte något som skapar några större problem i förhållandet. Så hon får behålla sin vämjelse över apostlahästar och i gengäld lägger jag en bar has på henne när hon gör något som småirriterar mig extra. Eller om jag känner för att småirritera henne extra. Eller om det är torsdag för något ska man väl göra med den jävla dagen?

Fredag? Ack, det var allt för länge sedan!

Har ni någonsin funderat, alltså på riktigt funderat, ”sitta ned på en klippa, blicka ut över havet och sitta så stilla att måsarna landar på dig”-funderat över veckodagarna?

Måndag

Den första dagen på veckan, Månes dag, många tror att det är den värsta men så är det inte riktigt. Missförstå mig rätt, den ÄR hemsk, vämjelig, vidrig, oönskad och älskad av ingen, men däri fyller den en funktion! Måndagen finns för att signalera till ditt väsen att något börjar, och det är bara att ta tjuren vid hornen och gå framåt. Passa gärna på att låta allt gå fel redan på måndagen; missa tåget, hamna i bilkö, släng fel papper i dokumentförstöraren och slå ut fel vägg på bygget. För då har du klarat av all veckans skit redan på måndagen och kan därefter njuta av din arbetsvecka.

Tisdag

Veckans andra dag, enligt medeltida tradition en lämplig dag att starta krig på om man nu känmer för det. Men för oss i den grå massan som inte känner för att starta krig fungerar den mest som en buffert. Måndag och Tisdag är tjenis med varandra, men emedan Måndag sparkar dig i magen och snor dina lunchpengar, hjälper tisdag dig upp, ber lite tafatt om ursäkt för sin kamrat och pekar på det faktum att det går framåt, det blir lite bättre för varje dag och håller vi bara ut lite till så kommer vi till:

Onsdag

Onsdag är som helgens uppkäftige lillebror som verkligen vill göra allt ballt som storesyskonen gör, men vågar bara i mindre skala. Därav att man kan ta sig ett glas redan här, men tar man mer än 3 börjar folk titta snett på en i fikarummet. Och denna tradition tackar vi 1800-talets alla kvinnor ur det lägre samhällståndet för, ty utan pigorna hade smeknamnet lillördag aldrig kommit till! Men även om man inte firar någon lillördag (kanske sitter du i ett dragit ridhus och tittar på när anhanget rattar havremoppe som exempel taget ur luften) så är det fina med Onsdag att när du äter middag är det närmare helgen än Måndag.

Torsdag

Men först ska du förbi den här jäveln.

Den värsta på hela veckan. Den mest menlösa dagen som inte fyller någon funktion annat än att vara i vägen för helgen. Oönskad sitter den där, som en Måndags-wannabe men utan Måndagens auktoritet och finess, och vältrar sig i det faktum att den hindrat oss från att njuta helgens gunst. Fy fan för Torsdag!

Om man inte gillar ärtsoppa med pannkaka till efterätt, och det gör jag, så det är EN bra grej med Torsdagen men that’s it!

Fredag, Lördag och Söndag

Åh go vänner! Det här gänget vet vad som gäller!

Fredag är som en sådär lagom cool snubbe som fortfarande har kvar någon form av pliktkänsla, ” Nä, men vi ska väl göra klart först, skynda dig nu så har vi kul sen, och så kan vi äta något riktigt gott för att vi varit så duktiga!”.

Lördagen är bara helt på din sida. ”Vad vill du göra? Knäcka en bärs? Sova lite extra? Eller jag vet, du kan måla klart den där tavlan som du tänkte, eller inte. Du bestämmer, polarn, jag hänger bara på.”

Söndagen är till för att milt förbereda dig på en ny vecka. ” Mjaha, nu har du haft roligt väl, ähäum…men det kanske är dags att ta sig i kragen…okej då, du får sova lite till men sen så…jaha..jo du kan väl kanske få titta på film hela dagen bara du…..eh njaeeja ja du får väl äta en god söndagsmiddag också men sedan är det banne mig läggdags för du ska upp tidigt i morgon!

Och någonstans under dagen, eller dagen därpå, blir man varse om att Söndag hade rätt.

Om undantag

Naturligtvis finns det undantag, röda dagar, klämdagar, fettisdagar och dylikt som kastar om algoritmerna i standardveckan. Och visst, det finns ju andra människors sätt att se på hur en vecka är uppbyggd, vilket dessa människor gärna får.

Till saken hör dock att de har fel och jag har rätt.

Hörs nästa vecka!

Valrosspussel

Hurra hurra, med en domedagsklocka som glatt tickar mot midnatt konspirerar händelser för att åtminstone för syns skull dra tillbaka sekundvisaren några steg. Iallafall på den ena domedagsklockan, den andra ligger och tickar i bakgrunden och den tredje går nog till och med snabbare om än inte så mycket.

Bilen är fixad och jag kan lägga kollektivtrafiken bakom mig, i vart fall för en stund är mitt livspussel lite mindre komplicerat. Jag har massa bitar med bara himmel, men jag har hittat en bit med en halv fiskmås på, det är iallafall en utgångspunkt.

För att ha bilen underlättar något djävulskt, i det minsta tidsmässigt. Att åka kollektivt är inte så farligt, men när restiden ligger på en bas av 1,5 timme (jämför 25 minuter) och på det ska det dessutom läggas inhandling av basala födoämnen på vägen hem, då snackar vi portugisiska middagstider i det Kjellbergska hemmet. Och det hde väl inte varit så farligt med det, om det inte var för det där att väckarklockan ringer till svenska frukosttider. Ni ser hur en internationell krock lätt händer, vilket tycks vara på modet i år.

Men det är inte bara av ondo. Anhanget har blivit nyckelbarn, fått lite ansvar, äldsta dottern har till och med lyckats laga mat utan att bränna ned kåken. Den yngre gör förvisso inte många knyck, men hon saboterar inte aktivt för sin syster, framsteg!

Men de är ju trots allt barn, och har inte riktigt koll på klockan. Därför har det ibland hänt att jag klivit in i följande situationer utan någon särskild ordning:

• En brottningsmatch -Där det yngsta anhanget hävdar att hon bara tränar inför sin karriär som fribrottare (som ska komma efter hennes tid som marinbiolog), det äldre säger mest ”Aj”.
• En städdag – Städningen går ut på att fylla vardagsrummet med grejer så att deras egna rum är tomma. Fadern var inte road, men iddes inte göra en insats just då varför inte heller modern var särskilt glad. Men av outgrundlig anledning skyllde på fadern.
• Sminksession – Okej, barn blir stora någon gång och att vara nyfiken på det här med smink är en del av en liten tjejs uppväxt (har jag fått till mig från yttre källor). Men att sminka varandra till vad som skulle kunna vara en politiskt inkorrekt karikatyr av männsikor med afrikanskt ursprung känns kontraproduktivt om man vill bli känd fribrottare/hoppryttare. Man bara vet att någon jävel (jag) kommer dra fram fotot när de är på toppen av sin karriär och så blir de svartlistade.

De hade även valt att förlägga sminksessionen i vår soffa, i vår ljusgrå soffa. I vår ljusgrå soffa som vi varit modiga nog att låta vara ”punk chic” men som nu är alldeles för ”punk chic”.

Kontentan är att när du känner att du börjar få ihop livspusslets himmel, kommer det någon jävel och målar nya pusselbitar. För att må väl så måste du hålla lika hårt i din halva fiskmås som en fet, hungrig valross skulle göra.

Det är mitt råd i dessa och i alla tider, var en fet, hungrig valross så kommer du iallafall vara lite glad.

Varför världen verkar vämjelig, 3 orsaker

Det är konstigt det som händer i världen. Man kan gå helt oförhappandes och plötsligt som genom ett trollslag förvandlas din tillvaro till ett mörkt mål av osäkerhet, motvilja och rent äckel mot omvärldens utveckling.

Igår var det fettisdagen. En dag då man, om man är pursvensk, med glädje äter en ganska tråkig bulle med grädde och mandelmassa. Vill man vara riktigt avancerad kan man hälla mjölk på, ha i kanel, röra runt, stavmixa och injicera i armen. Få till ett riktigt semmelrus, om ni är med på hur jag tänker.

Hur du än väljer att inta din semla är det, om man är rättrogen och ren, en ganska tråkig bulle med grädde och mandelmassa i.

När förändringen började brydde sig ingen nämnvärt. Kanske bytte man ut grädden till chokladmoussé eller fyllningen till vaniljkräm, och det var väl inte så farligt. Sen bytte man ut bullen till ett tacobröd, eller gjorde en varmkorv av det hela. Åh, så skojigt och innovativt det var!

Valde vän av ordning att påpeka att en semmelwrap banne mig inte var en semla så fick denne höra att han var negativ, en bakåtsträvare eller så fick man frågan varför man över huvud taget brydde sig? Och ingen kunde inte riktigt svara på varför man var så envis om att den ganska tråkiga bullen skulle serveras med just grädde och lite mandelmassa, så man lät saken bero.

Och med åren blev det värre. Semmelmunkar, semmelkladdkakor i långpanna, lakrits(!)semlor, raw food semla, churrosemla, glutenfri JÄVLA semmelrulltårta!

Den minsta, i dubbel bemärkelse, förbrytaren torde vara minisemlan. Okej, Ture Sventon hade minisemlor redan på de gamla grekernas tid men han gjorde dem ju stora igen! Visa mig det café eller hobbybagare som kan göra om det konstycket så ska jag tänka om, men innan dess stjäl dessa konditörskleptomaner bara folkrätten att äta en NORMALSTOR ganska tråkig bulle med grädde och lite mandelmassa.

Ni tänker nu att jag ska lugna ned mig, ni kan inte se vad grejen är om någon vill lägga till en twist på dessa bakverk. Låt mig då slita åt mig min proverbiala arm och vråla tillbaka att just för att ingen brydde sig så jävligt så har vi fått galenskaper som dessa i år:

Ser ni dem?! Skagen. Rörs. Semla. Det där, mina vänner och belackare, är en satans smörgås och inget annat. Säkerligen mycket god för, kom igen, skagenröra. Men likväl ingen semla!



Min fasta övertygelse är att världsbilden de senaste åren beror på 3 saker:



1. De sköt Harambe.
2. Melodifestivalen har deltävlingar.
3. Alla jävlar som ska vara så ”kreativa” med sina semlor.


Det kan inte alltid vara fel med bara en ganska tråkig bulle med grädde och lite mandelmassa i.

Mer stillsamt om inte annat.

Pandemin kommer ikapp

Så hade det till slut hänt. Undertecknad hade klarat sig riktigt bra undan pesten, som Prospero i Röda Dödens Mask såg jag på när fan och hans moster blev smittade och dansade glatt vidare i mitt slott. Om man med dansade menar gick till jobbet och slottet var pendeltåget alltså.  Min poäng är att jag klarade mig. Tills förra veckan när jag började märka att jag blev mer och mer ensam på jobbet. Från dag till dag blev vi färre i ren Ti små cyklister-stil. Alla med samma mystiska meddelande. ”Jag mår inte bra.”

Det var inte en optimal situation, särskilt inte då jag är rykande färsk på jobbet. Men jag bet ihop och jobbade på, men så började jag känna mig trött. När jag kom innanför dörren hemmavid och satte mig i soffan tyckte jag det var alldeles för varmt i lägenheten (och om ni känner till SigtunaHem förstår ni hur jävla konstig DEN känslan var) och pang. Frossa, feber, snor i mängder som skulle göra Slimer avundsjuk. Ingen var ens förvånad utom jag.

Så hela familjen i karantän i 5 dagar, 2 pigga små anhang, 1 lättsnörvlande Kvinna och så jag, i ett evigt pågående dödsögonblick.

Ni som är föräldrar vet att det inte finns något sådant som ”att vara sjuk” med ungar hemma. De ska ha mat, de ska roas, det ska helst hållas någon form av rutiner. Kort sagt är det som att ha världens sämsta mellanchefer.

”Jaså, du har precis hostat lungorna ur dig och man kan steka ägg på din panna? Men du kommer väl och jobbar ditt pass eller?”

Vad fanns det för val? Tillsammans med Kvinnan fick jag göra mitt bästa för att se till att min avkomma inte tog livet av varandra genom att ta livet av mig själv. Kändes det som i alla fall. Jag var bland annat ansvarig för att väcka Anhanget och släpa dem till frukostbordet. Jag hade påpekat att det inte var en bra idé men Kvinnan insisterade.

Till saken hör att min yngsta dotter, i ett utbrott av utmärkt föräldraskap från Kvinnans sida, fått se en zombiefilm och har en irrationell, men inte helt oväntad, rädsla för de vandrande döda. Det räcker att man lägger huvudet på sned så upplever hon visst obehag. Nu är alltså det första hon ser och hör när hon vaknar på morgonen en 35-åring som ser ut och låter som han legat i ett kärr i ett par dagar. Reaktionen var väntad. Ett gallskrik som ekade genom hela huset. Hundar började skälla, bilar tjöt och skator flög i väg från hustaken. Allmänt tumult som naturligtvis väckte det äldre Anhanget samt fick fart på Kvinnan. Båda undrade vad i helvete jag höll på med. Jag mumlade febrigt något om väckningsoptimering av medellösa inneboende, ingen förstod eller höll med. Jag blev bannlyst från väckning i mitt nuvarande tillstånd.

Jag må vara sjuk, men inte är jag dum inte.

Och den varar än till påska fast ännu längre!

Så var julen, denna kärlekens och gemenskapens högtid över för denna gång. Paketen är öppnade, maten uppäten, raketerna sprängda och rimmen rimmade. Nu ska vi alla återvända till någon slags verklighet och släpa oss hela vägen till midsommar när högtidsbubblan åter igen sluter sig om oss.

Några av er kanske åberopar påsken som en förbisedd högtid men då förklarar jag så gärna att påsken är inget annat än ett test inför midsommar.

Tycker jag fortfarande om sill och nubbe? Går ägg verkligen att äta? Har jag lust att leka lekar och orkar jag stå ut med släkten? Det här är inte frågor du kan komma dragandes med på midsommarafton! Man måste börja lite försiktigt sådär till påsk, känna på vattnet så att säga.

Om du verkar behållit din tolerans för att ha trevligt under påsken, då kan du lugnt åka till midsommarfesten och bråka i 3 timmar om kubbregler med små människor som inte fattar hur blodigt allvaret är. Inledningsscenen i Blade från 1998, så blodigt är det!

Men än så länge kan vi luta oss tillbaka till minnen från julen som stöd i verkligheten. Som när jag låg sjuk och Kvinnan röt:

”Men dö då! Så jag kommer åt att städa!”

Det, mina vänner, det är julefrid!

Onsdagsobservationer

Så har det hänt. Efter att i ha lallat runt som dekadent student under alldeles för lång tid har jag åter igen återvänt till vad som populärt brukar kallas den grå massan av löneslavar.

Likt Personliga Persson sitter jag i överock, handskar och hatt och låter mina tankar vandra. Dessa tankar går som bekant precis var de vill och ingen kan gissa sig till vad för slags tankar jag hade, vilket är bra’de.

Mest för att jag ägnar orimlig tankekraft åt mina medresenärer. Så som kompisana/syskonen/paret (osäker på exakt natur) som brukar åka med mitt tåg. Under 2 veckor har jag sett dem tillsammans cirka 3 gånger.

Övrig tid har jag sett den ena eller den andra sitta klistrad med telefonen vid örat och, likt en amerikansk soldat i Vietnam som desperat skriker in i sin radio efter förstärkning, ropa att den icke närvarande hälften ”måste gå upp och komma till skolan annars..”. Efter annars brukar det ändra sig lite, men båda två använder just ”gå upp och komma till skolan”.

Jag tycker det är fint att kidsen peppar varandra, det är fan ingen som peppar mig om morgonen. Om man inte räknar de gångerna Kvinnan slår mig i mellangärdet md knuten näve och väser att mitt alarm ringt 3 gånger. Hon verkar inte acceptera mitt system att gå upp vid 4e ringningen utan är mer inne på att gå upp vid första larmet och sluta störa henne. Men hon vänjer sig nog vad det lider.

Den andra punkten i vårt persongalleri är Hörlurs-Hasse. Hörlurs-Hasse är en äldre man som införskaffat ett par Beats by Dre och lyssnar på musik så det står härliga till. Även jag tycker om att peta in lurarna ibland och bara flyta bort, men Hörlurs-Hasse nöjer sig inte med detta.

Hörlurs-Hasse tycker så mycket om musiken att han vill dela den med sina medresenärer. Därför väljer han allt som oftast att sjunga med. Inte jättehögt, inte jättebra och definitivt inte med korrekt sångtext, men tillräckligt intrusivt för att ”Shubani do do laaav heeeeya” ska fastna i din hjärna.

Men jag kan sympatisera. Vem har inte funderat på att dra en Tobey Mcguire-dans från Spider-Man 3 när man är på bra humör? Så jag unnar Hörlurs-Hasse att vara lite glad. ”Shubani on, you crazy diamond!” så att säga.

Så resorna är inte tråkiga, utan mest märkliga, men det ger mig något att tänka på när nedsnöade kranskommuner skymtar förbi genom tågets fönster.

Jag har ännu inte utvecklat Personliga Perssons vana att köpa en 75a brännvin var dag, ej heller spöar jag Kvinnan med dunder och brak. Jag tror jag skippar det senare helt då man inte vill kopiera mäster Cees allt för mycket. F försäkrar mig dock att man får ta sig lite brännvin på fredag även om man inte heter Persson, så det får jag kolla upp.

Således har jag kommit tillbaka till arbetslivets kalla famn, men lite värme sprider sig ändå såhär i juletid.

God Jul, mina bekanta!

Överlevnadsguide för halvkompetenta: Mat

Så blev det åter kallt i vårt avlånga land och den årliga systemkollapsen med inställd kollektivtrafik, smällkalla lägenheter och debatter om den svarta dockans vara eller icke vara i Kalle Ankas jul är i begynnande.

Är man en dunderförberedd prepper som skurit av alla band till samhället kan man genomleva årstiden med relativ bekvämlighet, men vad gör man om man bara är en lite halvkompetent löneslav som har tilltro till att staten tar hand om en?

”Man dör” säger ni.

”Högst antagligt” svarar jag, ”men ge inte upp hoppet!”

För farbror Kjellberg ska nu dela med sig av några sidor ur sin Överlevnadsguide för halvkompetenta.*

Säkra käket!

Ett grundläggande behov är mat. Den lokala mataffären må vara en ypperlig födokälla i vanliga fall, men vad göra när varje hyllmeter gapar tomma för att leveranserna står stilla straxt utanför Borlänge på grund av krock med frusna löv?

Ut i kylan för att samla och jaga? Nej slå det ur hågen goa vänner, kom ihåg att ni blott är halvkompetenta! Även ett överkört djur skulle komma undan era tafatta försök och det ni skulle lyckas samla får plats i min igensydda västficka.

Vänd er istället inåt! Husdjur, mina vänner! Ungarnas akvariefiskar kan med fördel kokas och serveras med lite färg skrapad från de kalla lägenhetsväggarna. Både föda och en liten bedövning gentemot kylan som tränger sig på.

Kanske känner ni att det skulle vara svårt att sälja in en lunch gjord på Misse till barnen? Titta åt våra vänner britternas håll, tak-kanin! Ett varm mål mat plus att ni slipper tömma kattsanden någonsin igen!

Nu kanske ni vill ha lite standard, julen närmar sig och då kanske man vill ha något mer rejält än kokt guldfisk och nermalen kissemiss. Tyvärr är det många som kommer få nöja sig med det.

För det är ju knappast så att ni kan käka upp ert enda barn bara för att köttet smakar fint? Har ni däremot flera ungar är möjligheterna oändliga. Har ni gött dem med en stadig diet av TV, McDonald’s och chips lär ni, även på de yngsta, ha mat hela vintern. Och kom ihåg att allt går ned med lite ketchup!

”Men var skaffar vi ketchup om allt är slut i butikerna?”

Det tar jag upp i nästa kapitel, ”Plundringsräder bland radhus”

*Kjellbergs Kuriosum tar inget ansvar för de som överskattar sin egna förmåga, blir psykiskt ärrad av innehållet eller är dumma nog att faktiskt följa råden i denna bok.