…och så slutade det, sista delen

Dagen grydde över vår sista tid i Åmål, för att riktigt vädra ut syatemen inför kvällen serverades denna morgon en öl/whiskeykombo till frukost innan det var dags att slå igång bastun. Det var väl egentligen inte någon som var taggad för bastu ännu en gång, men vi resonerade ju så att vi behövde bli av med ölen på något sätt, så varför inte.

Denna gång blev ingen tagen av strömmen då regnet strilade ned med sådan kraft att vi blev nedkylda så fort vi stack en tå utanför bastudörren, ölen var lika god som de andra dagarna och musiken var helt okej.

Runt lunch gjorde Byggmästarn misstaget att fråga hur planen såg ut, varpå Von Träsjö slet upp toalettdörren, bakom vilken han varit barrikaderad sedan tidig morgon, och flinade maniskt.

”Vi ska till Säffle!” vrålade han, ”vi ska gå på krogen och kolla hockey!”

Det var lagom tyst. Inte för att någon av oss hade något särskilt emot vare sig att gå på krogen eller kolla på hockey, men mest för att vi såg framför oss den tågresa vi skulle behöva göra. Von Träsjös ivriga uttalanden om chartrade vagnar och förgyllda lok övertygade oss föga, men han lyckades till sist muta oss med löften om att det säkert fanns en pressbyrå vid stationen där man kunde få en korv eller två.

Sagt och gjorr. En dusch, lite lukta gott och ny skjorta på så promenerade vi iväg mot Åmåls station, glatt sippandes på de sista ölen i förråden, till och med regnet hade uppehåll så på det hela taget var det en trevlig promenad.

Utom för Von Träsjö.

Något hade hänt i hans inre, gastrointestinellt var han helt ur balans. Vad det utmynnade i var att om det finns ett gathörn i Åmål som inte är spraylackerat med en brungrön röra så är det inte Von Träsjös fel.

Han sackade efter ordentligt, men löftet om varm mat sporrade oss andra. Vi rusade nästan igenom dörren till vänthallen på Åmåls station.

Den synen som mötte oss var lika sorglig som A-lagarna kvällen innan. Ett helt avskalat rum med fastskruvade bänkar målat med en väggfärg jag inte sett sedan jag gjorde ett besök på ett nedlagt mentalsjukhus. En stängd metalldörr ovanför vilken det stod ”Johans Bilskola” var det enda som bröt av misären och ersatte den med blott hopplöshet. Von Träsjö kom in ur kylan med ett glatt flin, han såg på oss och sedan såg han sig runt.

Flinet försvann, han gick och satte sig på en bänk.

Kaninen och Albert roade sig en stund med att gissa hur sen ankomst tåget skulle få, men tystnade snart.

Timmermann, som det vanligtvis inte går att få tyst på, stirrade suckandes ut i grådiset genom det skitiga fönstret. Byggmästarn petade mig i revbenen och svängde ut med armen över spektaklet.

”Fan, Kjellberg, Åmål klarade det, stan tog knäcken på oss!” Sedan satte han sig i ett hörn och påbörjade ett oentusiastiskt självmordsförsök medelst kattvideos.

Det var en loj skara som klev på tåget mot Säffle.

Det tog inte lång tid egentligen, och vi lyckades tigga till oss skjuts ända fram till restaurangens dörr. Vi tittade slokörat upp på skylten.

”Galna Tuppen”

Jag ska inte ljuga. Namnet fick oss att le. Jag har länge varit en förespråkare för psykopatiska fjäderfän och detta utgjorde inget undantag. Vi klev in.

Det var som en lisa för själen. Det var upplyst, folk skrattade, servitriserna serverade med ett leende. Det fanns en energi, en positiv energi som hade saknats i våra interaktioner med lokalbefolkningen i Åmål och viktigast av allt, det fanns käk.

Von Träsjös tobaksfärgade leende var tillbaka och han svidade snabbt om till en supportertröja, intog ett bord framför en projektorduk och skrek efter sprit,mat och en vinst. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

De av oss som inte höll på någotdera av lagen gladde oss åt Tuppens utbud av mat, med en god höstsoppa som förrätt följt av en uppsjö av olika varmrätter för att jaga bort höstkylan ovh minnet av Åmål.

Det gick sådär för Von Träsjös lag och en viss bitter känsla infann sig vid hans ände av bordet. Vår servitör, signe honom, gjorde misstaget att försöka muntra upp stämningen genom att erbjuda shots på maten, vilket alla accepterade.

Och accepterade och accepterade och accepterade. Den var nämligen precis vad vi hade krävt utan att veta om det, den perfekta blandningen mellan sprit och godis, en hot shot gjord på varm nyponsoppa, vispgrädde och sprit.

Der gick så illa att framåt slutet av besöket hade de inga shotsglas kvar utan fick bjuda på dricka ur vad tusan de hittade där i köket. Vi beslutade att runda av vår trevliga vistelse i Säffle innan de små stövelglasen, som finns i udda antal i alla kök i hela Sverige, kom fram.

Sagt och gjort, tillbaka till Åmål. Byggmästarn och Timmermann vägrade tåget av religösa skäl så Von Träsjö haffade två kvinnor som han använde till att lura den enda taxischaffisen i Säffle (även känd som den enda taxichaffisen i Åmål) att ta oss med tillbaka till metropolen vi kommit från, kvinnorna skulle inte till Åmål men det verkade vara sekundärt för ändamålet.

Väl i Åmål intog vi åter Stadshotellet, lite mer folk och den trubadur Von Träsjö hade hotat sig till av den taggade stockholmsbartendern. Tyvärr var det en trög start för honom så undertecknad tog över sången medan Albert stod för dansunderhållningen, trubaduren fick kompa bäst han kunde vilket han verkade vara nöjd med. Dock slutade han efter vad han sa var 60 låtar, men jag är säker på att det inte var en trudelutt över 59.

Det var nu vi skulle testa på den, citat nattklubb slut citat, som sade finnas i lokalerna. Vi gick dit, de ville ha inträde. Kaninen från Östgötagatan vägrade, anklagade dem för att vara homofober och skulle klä av sig naken, Von Träsjö skulle bruka våld mot en annan gäst och stod redan i telefon för att ordna likbil,jag ville mest av allt gå tillbaka till Stadshotellet där det var både trevligare och vi hade ett fast grepp om spellistan (Åmål är illa, Åmål ackompanjerat till populärmusik är värre).

Vakterna verkade dela min åsikt. Så jag tog ett snabbt beslut och tvingade Von Träsjö att föra en gående förhandling med likbilen, Kaninen fick inte visa ”ålen” han fångat (dock hann han med ett par tillmälen om homofobi och kärleken till sagda ”ål”) innan vi åter satt glatt skrålandes i de finare salongerna.

Byggmästatn fick ett skov av förräderi, tog in på hotellet och gick för att sova. Albert fick eskortera Kaninen tillbaka till stugan. Timmermann, Vob Träsjö och jag stängde stället och stockholmsbartendern bjöd på gonatt-shot innan vi inväntade taxin i chesterfieldfåtöljerna i ett angränsande rum.

När vi anlände hem upptäckte vi att vi glömt gräla inbördes på den här resan (Kaninens alla tilltag räknades inte, utan gick på ett annat konto) så det gjorde vi innan vi gick och la oss.

Dagen grydde, med tung skalle och stort hopp. Vi skulle få lämna Åmål och om möjligt aldrig komma tillbaka.

Byggmästarn, som tidigare beskrivits vara en förrädare, hade redan lämnat stan efter sin hotellnatt och satt nu och okynnesmessade oss bilder på hans frukost, lunch och senare säng.

Vi andra tog oss till stationen, de bleka mentalsjukhusväggarna lika tragiska som förut.
När tåget kom såg jag på en vägg, antagligen inristat i väggen av en lika desillusionerad människa som jag, orden ”Säffle är bättre än Åmål”. Jag kunde inte annat än hålla med.

Tågresan var en lång affär, med mindre glädje och gamman än nedfärden verkade den elva resor längre, även om Von Träsjö försökte muntra upp oss med lite fotboll vilket bara hjälpte lite. Väl på det sista tåget slog vi unisont skallarna i bordet och svor på att vi inte skulle behöva höra av varandra förrän tidigast till jul.

Hur jag hamnade här i lövhögen är ännu diffust, jag misstänker Kaninen, han är tacksam att misstänka. En snigel som byggt bo på min väska får en flygtur. Med tunga steg går jag mot min port, världen går hit och dit.

Jag öppnar dörren till lägenheten, Kvinnan och anhanget hälsar mig med respektivt ”Var fan har du varit?!” Och ”Köpte du något åt oss?”.

Tillbaka till vardagen efter en semester i galenskapens famn.

Von Träsjö ringde en vecka senare.

”Tjena, Kjellberg, vet du vart fan man får tag i en 10-20 bävrar och en kvinna som inte lider av pälsallergi?”

Jag stirrade på mig själv i spegeln, med luren i handen, innan jag febrilt började bläddra i gula sidorna.

The end…?

Genustänk, Zorro och så lite mer om hästar

Som ni vet är jag en sådan där hästpappa. Äldsta anhanget är fullständigt galen i hästar. Det ska vara equina planscher på väggarna, mule med man på skrivbordsbilden på datorn hon spelar Star Stable Online på och tottos på påslakanen. Det sistnämnda har jag gjort uppror mot genom att lura henne. Hon sover numera under lakan med en superhjälte (och som hon avskyr superhjältar) på, Zorro.

Zorro har en häst men även en stenfräck mantel och ett coolt svärd. Detta har jag naturligtvis gjort av småaktighet utan i genusvetenskapens namn för att visa att man inte BEHÖVER ha söta hästar på sina lakan bara för att man är tjej. Spelar roll vad ungen själv vill.

Själv är jag, som bekant, föga förtjust i de fyrbenta djuren, dock inte riktigt lika rabiat som min vän F som bland annat har sagt ”Det enda värt att veta om hästar är att de bits i fram och sparkas i bak” utan min vämjelse är mer av det allmänna ointressets art.

Förvåna er då, mina vänner, att mitt första jobb faktiskt var på ett stall. Det var inget fantastiskt stall med champions uppradade i förgyllda boxar utan bara ett vanligt stall, med vanliga människor som hade vanliga hästar som i de flesta fall var trevliga, både människorna och hästarna. Boxarna var i trä och stål vill jag minnas, om någon undrar.

Det som nog utgjorde grunden för min aviga inställning till hästen var antagligen att det var min uppgift att gå upp alldeles för tidigt och släppa ut alla djuren i sina respektive hagar. Jag vill påstå att om du skaffar en hobby som innebär att du måste gå upp innan fladdermössen gått och lagt sig så bör du fan gå upp själv, inte ägna dig åt outsourcing av detta till någon annan.

Största problemet var en hingst. Den var inte bråkigare än andra hästar men hade den egenheten att den ville ha lite pompa och ståt när den skulle gå ut. Om man inte skaffade fram en blåsorkester skötte den det själv genom att skria högt klockan 7 på morgonen, glatt propagerande att här kom minsann en reslig jävel. Denne resliga jävel var för övrigt en islandshäst så stor var kusen inte, men i sitt sinne var den minst 4 meter i mankhöjd.

Ni får missförstå mig rätt, det var inte att den störde någon, där den gick och nynnande sin egen signaturmelodi. Det var att mitt öra var väldigt nära ljudkällan och det faktum att jag inte fått kaffe än som gjorde att jag varje morgon funderade på om de verkligen skulle sakna bara EN häst, de hade ju så många?

Jag kom alltid fram till att det skulle de nog, så kakafonin fick fortsätta.

När alla hästar hade placerats i för ändamålet uppbyggda hagar fick man kaffe och om alla hästar var vid liv i slutet av veckan fick man pröjs. När man fått pröjs så hade man råd att gå på fotbollsmatch, tanka och ta sig ett par kalla på krogen (Det här var i ”the before times” när man faktiskt fick gå på krogen). På sådant sätt lärde jag mig två viktiga saker. För det första hur man lever hyfsat gott på en lön, vilket var ganska nödvändigt. För det andra att hästar är trevliga djur när man klappar dem på väg förbi en hage men rent odrägliga om man ska upp klockan 6 för att ta hand om dem.

Den andra lärdomen tyckte inte min mor att jag borde lärt mig, så som straff korrumperade hon äldsta Anhanget till att bli hästfanatiker (min syster har också en del i skulden, men jag hinner inte skylla på alla i en text) och nu flera år senare gör jag fortfarande uppror mot både mina kvinnliga släktingar och genusnormer medelst påslakan med Zorro på

Och så går livets gilla gång
en hästpappa är alltid på språng
 jag står ut med hennes hästjargong
Så länge hon heligt lovar att jag slipper ta i kusen med tång.

Tillägg: En sak jag faktiskt gillar med hästar är när de har stora mustacher. Mustacher förlåter allt.

Sent har syndaren somnat

En tom sida. I flera veckor har jag stirrat på den. Antagligen är det så att restriktionerna till slut har kommit ikapp mig, jag har helt enkelt inte träffat någon som gjort eller sagt något som jag kan skriva om. Kvinnan har varit sjuk så den vardagliga galenskapen har också legat på sparlåga. Anhanget ska vi inte prata om. Jag närde förvisso en förhoppning om att få ett uppslag när det yngsta anhanget tog sin docka och en sax in på toaletten, men det visade sig att hon fegade ur, tog ett moget beslut och klippte inte sönder sin leksak. Vad har jag gjort för att förtjäna ett sådant barn undrar jag spontant?

Von Träsjö har varit sällsynt tyst från sin bunker i norr. Han planerar antagligen något stort men jag kan ju inte sitta här och spekulera vad det kommer bli, eller kan jag det? Högst antagligen men det är lite som att läsa manus till en pjäs man gärna vill se, varför sabba en bra story innan den händer?

Jag vet vad ni tänker nu. Kjellberg, ditt förbannade geni, nog måste du kunna dikta ihop en rolig text ur ditt eget sinne?

Månne har ni rätt, det skulle jag kunnat göra. Om inte min avfattningsförmåga blivit nednött i den grottekvarn som är akademisk text. Att läsa den, att skriva den. Om ord vore vatten skulle akademiska texter vara Döda dalen en kall dag i juni när inte snön faller. En plötslig förståelse för alla diktaturer som radat upp intelligentian med ögonbindel mot en mur när de tagit makten. Det är inte mord, det är hämnd.

Okej, det kanske är att dra det hela lite för långt, men allvarligt talat. Man måste inte vara tråkig bara för man är klok och man är definitivt inte klok bara för att man är tråkig.

Så detta blir då min ursäkt till er som väntar på att få blåsa ut lite luft genom näsan i stilla munterhet när ni läser detta på mobilen på väg till arbetet eller skolan, förlåt för att ni fått genomlida min kreativa bankrutt. Det är även mitt löfte om bot och bättring och en återgång till ljuvare tider med de vanliga uppdateringarna på måndagar och onsdagar. Det är iallafall vad jag förutsatt mig, men jag har ofta lovat bot och bättring hos tandläkaren men tro fan att jag glömmer tandtråden lite väl ofta för att infria det löftet.

Pissveckor

Måndag och en ny jobbvecka. Det var faktiskt länge sedan jag kunde skriva det utan att ljuga efter att ha suttit med distansundervisning i 1,5 år. Kvinnan var heligt trött på mig aom hemmasittare, jag var trött på det, Anhanget verkade mest avundsjukt.

Om det nu är något att vara avundsjuk på att stänga in sig på kontoret (som jag generöst kallar den skrubb jag blivit tilldelad) för att runt 16-tiden komma ut , med blek hud som skriker efter naturligt ljus och stora runda ögon, halvblinda efter datorskärmens smekningar. Med bortdomnade ben sitter man på huk på golvet när Kvinnan kommer hem, ”Welcome, preciousssss”.

Men en sak har jag att komma med till hemmasittandets försvar. För att påvisa min mogenhet kallar jag det för Kiss-och-bajs-aspekten.

Jag har inte behövt hålla mig på 1,5 år. Jag har varit i total harmoni med min kropp. Trycker på? Ja då är det bara att gå. Mitt i en föreläsning? Bara att fimpa kameran så får läraren föreläsa i nya lokaler en stund. Jag är fortfarande övertygad att det var närheten till porslinstronen som gjorde psykologilektionerna uthärdliga.

Ej så för närvarande, nu är det bara att korsa benen och tvinga fram ett leende om blåsan tränger, nummer 2 ska vi inte prata om.

Jag reflekterade aldrig över det innan distansstudierna, hur fan överlevde jag egentligen? Och är det värt att förlora denna kroppsliga harmoni bara för något som sketet som mat och tak över huvudet?

Jag tar upp frågan över middagsbordet. Kvinnan och Anhanget klubbar igenom att jag är dum i huvudet. Jag får fortsätta hålla mig några år till innan vuxenblöjan kommer som en frälsare.

Sons of Turtlechy season 2

I natt drömde jag att jag ägde en motorcykel. Den var lackad knallgult med kromade, utstickande bitar och vad som liknade en plastflaska med bensin som stack upp från styret. På flaskan stod det ”Turbo”.

Det humoristiska i det hela var att jag inte ens i drömmen hade en aning om hur man faktiskt kör en motorcykel, mer än de självklara bitarna (”ramla inte av” är ett gott första steg jag lärde mig av min syster när hon hade en hoj) men ändå gav jag mig glatt ut på vägarna som en kamikazepilot på semester.

Jag finner just denna dröm lite konstig då jag aldrig haft någon allvarlig drivkraft att äga en motorcykel, förutom den som alla hade i barndomen och vissa återfall när man såg Renegade eller Sons of Anarchy. I alla händelser var den aldrig knallgul..

Är det ålderskrisen som till slut kommer smygande? Jag har aldrig haft någon då jag fann åldrandet mest en process där man gick från halvtjock till tjock och man slutade få ninja turtles-gubbar i födelsedagspresent. Något uppvägt av att man slutade vara kinking med maten.

Ni vet ju att jag ibland drömmer lite konstigt, men just den här jäkla motorcykeln, que va, señor?

Nu ska vi skratta!

Humor är en viktig del i livet. Har man tur så är det bra humor. En kavalkad av Monthy Pythoneska situationer och George Carlinska personligheter. När man har sådant med sig i ryggsäcken kan man gå skrattande till jobbet, skrattande i sängs och gråtandes till banken. För allt kan inte skrattas bort men nog fan kan vi göra ett försök.

Så är det med bra humor.

Men de flesta av oss får nöja sig med dålig humor. Min vän F jobbar i butik och har fått så många ”Vill den inte scanna? Då är den ju GRATIS! Hö hö” kastade i ansiktet att han på något sätt byggt upp en skyddsmur av dålig humor, mest ordvitsar, som han i tid och otid bombardersr omvärlden med samtidigt som han är på det klara med att det ÄR dålig humor och lider av den, han säger att han inte gör det men jag vet att den jäveln ljuger.

Hans stora irritation med sina kunder gör mig gott, ty skadeglädjen är också en del i att fnittra när världen är som den är.

Loppishumor är också en konstig genre av dålig humor, man pekar på den fulaste prydnad man kan hitta och vänder sig till sin kompis. ”Kolla, en likadan som du har!” och medan din vän blir lite röd om öronen får du en varm känsla i din mage. Zing!, liksom.

Galghumor är som en flotte man klamrar sig fast vid när livet är riktigt mörkt. Jag har själv ställt mig på en begravning och deklarerat att ”Soundtrack borde fan vara olagligt på begravningar! Vänta bara, era jävlar, när jag trillar av ska jag ha både Lasarettvisan* och You can let go,daddy på repeat på högsta volym, ni kommer böla så ni får åka in till plåsterkåken för vätskeersättning!”

De runt omkring skrattade, inte för att jag var särskilt rolig, utanför att det var mycket bättre än alternativet.

Ja se humor. Man kan använda den till mycket och den bereder oss stor glädje.

Men ibland är den förbannat onödig. Som exempel kan nämnas att man står i kön för att checka in på en flygplats. Man är så glad att man äntligen ska ut och flyga, ut med polarna och göra världen osäker. Mitt tips är dock att inte börja där och då. För när du står där och personalen frågar dig om du har några farliga föremål i väskan så är det, där och då, förbannat dumt att flina och hinta att man har en bomb där. Flygplatspersonal har humor, men just när det handlar om sprängmedel är de lite känsliga.

Kjellbergs Kuriosum tipsar: Vänta tills du ligger vid hotellpoolen med en kall bira bredvid dig, då och först då kan du utbrista ”Fan grabbar! Jag skulle sagt att jag hade en bomb i väskan när vi var på Arlanda.”

För gör du på det sättet finns det bara en reell risk att dina kamrater kallar dig idiot, vilket kanske är lättare att ta på semestern än att inte få flyga. Alls. Någonsin.

Bara en idé.

*Lasarettsvisan är för övrigt bland de sorgligaste sångerna som någonsin gjorts och Kuriosumet avråder bestämt att lyssna på den eller ens läsa texten om du inte vill böla tarmarna ur dig.

Min fågelåskådning

Jag gillar fåglar.

Lite generellt sådär. Jag är inte den typen av person som går upp i ottan, åker 35 mil och står i snålblåsten med en kikare bara för att jag hört ett rykte att en såsfläckad hackskrika kanske landat i någon norrländsk skogsdunge.

Sammanfattningsvis, jag gillar fåglar men är alltså inte psykopat om det. Andra får gärna vara det men det är inte min kopp te. Förstått?

Och då kan även jag kan bonda med en koltrast med särskilt dumt utseende som bestämmer sig för att mitt balkongräcke är den bästa platsen för en nattserenad, jag menar hur många gånger i livet har man inte själv dragit av Lundells Öppna Landskap från balkongen efter att solen gått ned?

Fast jag var förstås full de gångerna, koltrasten var nog bara korkad.

Jag gillar även Fs papegoja. En sarkastisk fågeldam med oerhörd känsla för personlighet och rättvisa. Hon hugger F om han inte delar med sig av nötter etc. Helt rättvist enligt mig.

Så jag gillar gojan. Men en snabb sniff på dennes bur och all lust att själv äga en fågel försvinner som ett trollslag. Så även när jag ser Fs toadörr, som ger intrycket att Jason Vorhees och Freddy Kreuger gett sig fan på att inte låta F skita ifred. Inga slashermonster här, bara en goja som vill ha sällskap.

Men på riktigt, jag gillar fåglar. Lilla fågeln flyger i boet ut och in, lärkorna i skyn, allt sånt. De äter mygg, bara en sådan sak är ju värt att gilla. Fåglar=bra, är vi överens om detta? Ja det är vi.

Men den där jävla måsen som sket på min tallrick när jag satt och åt lunch ute ska fan torteras till döds!

Sommaren i mindre samhälle utan stadshus

Sommar. Ledighet och bad, sena kvällar och långa sovmorgonar. Romantiska händelser i en undanskymd skogsdunge. Älska i motljus med endast fåglarna, naturens pervon, som publik.

Och sedan återvänder vi till verkligheten.

Sommar. För all del är det faktiskt sommar, ljust länge och varmt. Enligt vissa för varmt, jag tittar på min vän F som för en tid kläckte ur sig

”Jag är för ursvensk i själen för att njuta av värmen, 10 grader och mulet ska det vara!”

Naturligtvis handlar det inte om att vara svensk, detta att tycka värmen är jobbig, F är bara urgnällig i själen, oavsett årstid.

Ledighet och bad. Okej, man jobbar lite mindre under de här månaderna, men när man är ledig har man ju Anhanget som ska födas och underhållas. När man inte sliter för brödfödan agerar man clown, kock samt lekledare. Som en obetald praktik i Bamseklubben på ett Sunwing-hotell, med 2 stycken mini-Karens som gäster.

”Är det jordgubbabitar i jordgubbsylten? Det vill jag inte ha!” ”Korv och makaroner? Var är fläskfilén?” ”Den andra gästen stör mig när jag ska bygga klossar!”

Och våga fan inte föreslå att de ska gå ut och leka tillsammans. Då ska rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer plockas fram och bäras ned. Bara för att det ena eller andra anhanget 5 minuter senare sticker upp sitt huvud med gråten i halsen. ”H-h-hon f-fattar ju ingenti-hi-iing!”. Hotellpersonalen har bara att konka upp rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer igen. När de samsats igen vet man att det ska ner en vända till.

Lägg på detta vissa individer som envisas med att ha husdjur men ändå vill åka bort, och huxflux står man upp till knäna i kinkiga kaniner och mediokra marsvin som ska tas om hand.

Sena kvällar och långa sovmorgonar. Ja, hälften rätt iallafall. Sena kvällar blir det ju. Man ska hinna ”ta hand om hemmet” också. Med ta hand om hemmet menas att städa undan det Anhanget lyckas plocka fram under en hel dag, i säng efter midnatt.

Men Kjellberg, om Anhanget röjer så mycket måste de vara jättetrötta och sova länge, säger ni. Fan vad fel ni har , svarar jag.

Oavsett när äldsta dottern går och lägger sig öppnas ögonen straxt innan fladdermössen går och lägger sig. Så står hon där vid sängkanten och frågar efter frukost, vilket gör att jag eller Kvinnan måste gå och peta på den yngre förmågan för att inte skapa obalans i mattiderna. Men åtgärder har genomförts på den här punkten. Genom diverse antydningar om att endast hästkött skulle serveras om det äldsta Anhanget inte utvecklade lite feeling för klockan har vi fått henne att hålla sig till kl 9, i de flesta fall.

Romantiska händelser och älska i motljus inför fågelpervon blir det inte mycket tid till. Främst för att både jag och Kvinnan hellre kurar ihop oss och ser på Loki eller dylikt än letar efter en sexdunge, men också för att med motljuset kommer myggen. Mygg är inte sexigt, det är bevisat genom att det inte finns en fetischmarknad för mygg.

Glad sommar!

I ljuva bumbitrollbjörntid

Jag gillade Bumbibjörnarna. På riktigt, när jag var liten var Bumbibjörnarna bra skit. Än idag när jag möter någon auktoritetsperson som jag inte tycker om kan jag svara ”Ok, Uffe” med guttural röst. De som förstår vinner jag genast över, de som inte gör det kan man fråga sig om de överhuvudtaget är värda att vinna över.

Så ni förstår att jag är ärlig när jag skriver att jag gillade Bumbibjörnarna. Har inget specifikt minne av det men tror fan att jag hade några av mina första erotiska drömmar om Prinsessan Ylva (med Sara Andersens röst, fint ska det vara!) insmord i svartvinbärsgelé.

Bumbibjörnarna gjorde alltså ett stort intryck på unge herr Kjellberg. Något som också gjorde stort intryck på mig, fast i högre ålder, var att bli pappa. Anhangen ploppade fram med nästan skrämmande hastighet, växte och började titta på Bumbibjörnarna.

Och tittade igen.

Och igen.

De kollade inte bara igenom serien om och om igen heller. Nej, samma tre avsnitt skulle det vara! All day, every day. När man kom hem från jobbet slogs man i ansiktet av ”hipp hurraaaaaa…” men inte från sin älskade familj, utan från de där jävla regnbågsfärgade björnarna!

Lång historia kort, jag gillar inte Bumbibjörnarna längre.

Addendum: Anhanget har även förstört Trolltider för mig. Däremot bör jag inneha rekordet för flest sedda avsnitt av en julkalender under ett år. 24 avsnitt om dagen i 365 dagar. Nuförtiden vet inte Anhanget längre vad Trolltider är för något, jag kan inte glömma.

Lärdomar

För några dagar sedan skrev jag, glad och stärkt av att äntligen sitta bredvid en öl utomhus i solen, en dikt om en liten humla som tog rast på vår husvägg innan den for vidare för att syssla med viktiga humlesaker, såsom kopulation och ätande. Jag säger inte att det var en särskilt bra dikt, faktiskt så kan jag så här i efterhand när jag sitter i min skrubb och skriver erkänna med skaparens blick för sina egna verk säga att det var en ren skitdikt.

Men den var iallafall min. Det var här jag gjorde mitt andra misstag. Jag la ut den på Facebook, vilket för en skribent är som att vara en hora som glömmer att ta betalt för vad som nu händer bakom soptunnorna i gränden. Säkert trevligt för kunden, men lämnar mig i en prekär situation. För vill man hålla någon form av schema i sina publiceringar måste man göra en av två saker:

  1. Noggrant planera ut inlägg av hög kvalitet i god tid innan deadline.
  2. Ordbajsa så det sprutar på väggarna två timmar innan inlägget ska publiceras, med varierande kvalitet.

Och där satt jag i fredags, med en liten dikt färdig och klar att på måndagen rullas upp här på Kuriosum men vad gör jag? Ger bort den helt gratis! Eller ja, det är helt gratis att läsa här på Kuriosum också men då måste ni iallafall klicka på en länk (och om någon sitter med en tusenlapp, svetten i pannan och gnisslande tänder i ilska och desperation att ni inte kan betala för att läsa det jag skriver så hör av er, jag är inte alls omöjlig på den fronten).

Så lärdomen är detta, undertecknad får inte vara för snabb med att publicera saker på fel ställen. För om han gör det kan de glada läsare som letar sig hit, istället för att mötas av kvalitetstexter som får dem att fnissa lite extra en måndagmorgon, istället få ett halvdassigt inlägg där författaren jämför sig själv med en hora i en gränd.