Helgutflykt, krister flygare 2021

Vid tiden för krille ballong satt jag på min balkong i solen och funderade på vad jag skulle ta mig för denna helg, om det månne skulle finnas lite öl att hitta, när jag hörde ett oerhört oväsen nedanför.

När jag tittade efter vad det var som lät ser jag att Von Träsjö, min kamrat och tillika teknikansvarig på denna sida, hade parkerat en rosa minivan tvärs över de kommunala cykelställen. Nu hängde denne dårfink, ivrigt påhejad av den redan onyktre bränslebaronen Albert, ut från fönstret på förarsidan.

”Kjellberg!” Skrek han, ”ta på dig byxor och hatt, vi ska ned till Borås och bygga en herrgård!”

Kvinnan, som nu hade kommit ut på balkongen för att se vad det var för ståhej, påpekade att det fanns saker att göra i hemmet nu i helgen. Jag tog ett vuxet beslut, tog min hatt och hoppade helt sonika över balkongräcket ned till Von Träsjö med sällskap som redan varvade motorn. Okvädesorden från Kvinnan ekade efter oss när vi satte av i högsta fart västerut.

Resan dit var underlig, humoristisk och lite läskig. Men mest blöt där Albert satt i framsätet och blandade groggar i sin för ändamålet medtagna cykelhjälm samtidigt som han kläckte ur sig pseudofilosofiska rövarhistorier. Von Träsjö var ju förare så det blev inget alkoholhaltigt, utan han nöjde sig med att tugga specialbeställd tuggtobak med kycklingsmak. Då och då vill jag minnas att han muttrade fram orden ”Ja men visst!”

När vi nedkom till en jävligt oklar adress visade det sig att herrgården inte var en herrgård, att den redan var byggd och allt som behövde göras var att slänga upp lite vindskivor mot betalning i form av grillat och öl.

Efter ett snabbt konstaterande av vår totala avsaknad av hantverkskunskaper tillkallade vi omedelbart byggherre Fransén som anlände, slog en blick på kåken och fick hållas fast för att inte genast kasta sig tillbaka i bilen för att fly fältet.

Lite övertalning och ett löfte med erotiska inslag rörande grannfrun gjorde att Fransén gick med på att täcka över hela taket med pressening. Därefter tändes grillen och trevlig stämning rådde, dock vände våra tankar sig längtansfullt till hemtrakternas sol när åskvädret drog in, turligt nog var vi under tak.

Hur resten av helgen förlöpte är lite dimmigt. Jag kommer ihåg ‘Stad i ljus”, frågan ”ska du ha en till grogg?” Sen är det svart.

Nostalgi i nörderi

Ni vet att de mest konstiga händelser kan få en person att minnas saker som denne helt hade glömt bort? Som att se en tjock duva triggar igång minnet av att när jag var mycket liten, satt på min brors axlar och nästan bröt nacken av denne när jag kastade mig mot McDonalds ingång? Eller när ljudet av en polishelikopter som cirkulerar runt Valsta får en att minnas alla kvällar från förr när det inte cirkulerade polishelikoptrar, en väldigt nostalgisk känsla.

När vi nu talar om nostalgi så får jag ofta hjälp att minnas då jag har en god vän som jag hatar. Jag hatar honom inte på riktigt då han är väldigt trevlig och snäll men på ett mer principiellt plan då han är så förbannat duktig på allt som har med tecknande att göra.

Alla har den där kompisen, eller hur? Som när man lyckats kladda ihop något fint kommer med en prefekt kopia av Mona Lisa dagen efter: ”Usch, då. Denna blev helt misslyckad och så är jag inte färdig med den!” och dessutom är så jävla ödmjuk så det är mycket svårt att tycka illa om dem. Men man kan lyckas bara man tar hjälp av avundsjukans grönögda spöke.

Men nu till saken. Min vän Emil är en nörd, en sådan där riktig urnörd som vet vad alla karaktärer i Starzinger heter på 4 språk och äger minst 3 av skeppen. Men det är inget fel med det då jag själv kan ställa upp i vilken frågesport som helst om Star Wars universumet och vinna stort. I varje fall kunde jag det innan de raserade 75 års världsbyggande över en pengadispyt.

En av sakerna som träffar Emil rakt i nostalgihjärtat är, som ni kanske förstått av rubrikbilden på detta inlägg, He-Man.

Den slemme Hordak, ledare för den subtilt namngivna Evil Horde.

He-Man and the Masters of The Universe. En 130 episoders leksaksreklam som lades ned så fort leksakerna inte längre sålde bra längre (även en film med Dolph Lundgren men den talar vi jävligt tyst om). Men inte fan brydde vi oss om det när vi var små. Det var enkelt, häftigt och av någon anledning väldigt homoerotiskt vilket ju får ses som en bedrift i 80-talets USA.

Så här runt 2021 får ni ju förstå att man blir lite nostalgisk för den tid när problemen löstes på 24 minuter genom att ta av sig kläderna och svinga vassa föremål. När en kör brölade ”HE-MAN!” och trumpettonerna drog igång visste man att nu jäklar skulle allt lösa sig. En gigantisk sten kastades ner i en vulkan, ett jättemonster slungades iväg över horisonten eller några små pärlor krossades till pulver.

Den där sista kom över mig för några dagar sedan. Episod 14 säsong 1, Colossor vaknar. Skeletor förvandlar folk till sten och det är permanent när solen går ner! En kamp mot tiden! Lavamonster, oländig terräng och om jag drar mig till minnes, en gigantiskt koloss som vaknar! När bränner de av kören och trumpeterna? När He-Man använder sin övermänskliga styrka för att krossa några pärlor ner i en skål.

Mitt yngre jag satt säkerligen som ett frågetecken, det var som om Darkwing Duck skulle sagt ”nu blir vi farliga” medan han gjorde frukost, helt ur fas med resten av avsnittets narrativ. Vilket han säkert gjorde någon gång, men jag minns det inte.

Om vi sammanfattar dagens inlägg har vi lärt oss följande. Emil är en nörd som är alldeles för bra på att teckna för sitt eget bästa. De som skrev He-Man avsnitten på 80-talet borde ha planerat bättre och även jag är en nörd och kan störa mig på saker som inte har någon som helst värde för något. Men det finns folk som stör sig på att jag stör mig på detta och det gör mig uppkäftigt glad.

Trapjaw, en Evil Warrior om ni inte redan begrep det. Man ska ju inte döma hunden efter håren men man ser direkt att den här jäveln inte är snäll.

Allvarets stund

Varför är du inte allvarlig?

Du kan inte skriva något lite mer seriöst?

Måste du tramsa om allt?

Skulle du inte hellre vilja förmedla något viktigt?

Rolig feedback från tråkiga människor. Det korta svaret är naturligtvis ”Nej, det har jag inte lust med”.

Det lite längre svaret är” NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!”

Förlåt, jag kunde inte låta bli att skoja till det lite. Det lite längre svaret är att jag anser att det finns alldeles för många allvarliga människor i världen just nu, inte minst inom bloggsfären.

”Ånej, rasismen normaliserar”

”Kommunismen infiltrerar!”

”Döden andas i din nacke just nu!”

”Såhär lever jag i misär med min obotliga sjukdom”

”ÄT RÄTT”

”LEV RÄTT”

”TÄNK RÄTT”

Och alla tycker att just de är allvarligast och tänker mest rätt. Och det kanske de gör, vad vet jag? Men saken är den att jag inte ens har lust att kasta min hatt in i ringen (och det är en tjusig hatt som skulle förgylla vilken ring, hexagon eller grop som helst) för det finns på tok för många allvarliga människor i världen.

Det kan vara bra att vara allvarlig, och det är bra att synliggöra fel och missförhållanden som människor kanske inte tänkt på, men måste var och varannan stavelse i våra liv handla om detta? Finns det inte plats någonstans för penntroll som analog för att min kompis ska bli analt penetrerad så fort han skaffar ett nytt jobb? Istället för ytterligare en domedagsprofet kan väl någon sitta precis nedanför berget och berätta om den gången då Kvinnan till slut gav upp sina drömmar om en köksmandolin när hon upptäckte att den förvandlade en kyckling till hundmat? Kan inte ett PYTTEPYTTELITET hörn av nätet få vara bara flams och trams, utspottat kaffe och tunga utandningar genom näsan?

Det tycker iallafall jag.

Och därför vänder jag mig till er som sagt de första raderna till mig på senare tid och även till er som håller med dessa i tysthet. Jag vill att ni reser er upp, går in på toaletten på jobbet, det är betalt arbetstid men skit i det, in på toan bara. Där vill jag att ni tittar i spegeln, ser djupt in i era gravallvarliga ögon och säger till er själva: ”Jag är en tråkig jävel som ser världen på ett jävligt tråkigt sätt. Och det är okej, för någon måste göra det med.”

Sedan tar ni ett djupt, allvarligt andetag.

Sedan tar ni er själva i kragen och drar er själva närmare spegeln, så att ni är nästipp mot nästipp med er själva. Sedan väser ni GRAVALLVARLIGT fram orden ”Men sluta för i flygande helvete gnälla på de som försöker vara åtminstone lite roliga i den här förbannat allvarliga världen.”

Efter det kan ni gå hem en timme tidigt och seriöst reflektera över hur lustiga ni såg ut när ni handgripligt skällde ut er själva på jobbtoaletten.

Jag ser det för min inre syn och jag skrattar nästa ihjäl mig, allvarligt.

Arbetsträning för penntroll

Jag diskuterade med en vän det faktum att penntroll är, vad gäller leksaker, bland det sjukaste som skapats. En liten långhårig figur med kroppsproportioner som ett barn som får en, för trollet, gigantisk pinne rakt upp i ändalykten.

Varför vi diskuterade detta? Därför att vi funnit på denna bild.

En makaber dekoration för Game of Thrones-fans eller ett sätt att spara plast i miljötänkets tidevarv? Hur som helst kom vi in på vilken av plastleksakerna hade det värst. Kanske kunde vi diskuterat djupare och mer gynnande ämnen, men det gjorde vi inte.

”Den mänskliga analen är mardrömslikt elastisk…”

Min vän hävdade bestämt att trollen hade det värst i och med ovan nämnda pinne medan jag skänkte en tanke till våra vänner porrstjärnorna. Den mänskliga analen är mardrömslikt elastisk och kan återhämta sig, halshuggning är ju väldigt slutgiltig. Jag säger inte att pinnen i röven är åtråvärd men man överlever ju trots allt. Om än till ett ganska inkontinent liv.

Porrstjärnor ja. Har ni tänkt på att om du är med i en film så är du ”bara” skådespelare, ”filmstjärna” får vänta tills du blir riktigt stor och flyttar till Hollywood. Men gör du 1 scen i 1 porrfilm så tituleras du direkt ”porrstjärna.” Det är alltså lättare att bli stjärna genom att pippa på film, dock så kommer pinnen i röven upp igen. Jag säger inte att NI, mina kära läsare, väljer att göra en sådan typ av scen. Men risken att få en pinne ökar markant om du ger dig in i porrbranschen. Det går så att säga från ”Aldrig i helvete” till ”Det är en kostnadsfråga”.

Jag och min vän var dock överens om att vid hans ålder och med hans utseende så skulle han vara tvungen att ställa upp på en hel del för att få in en fot i branschen, och skulle följaktligen hellre försöka sig på att ”Hej heja” utanför Lidl.

I ett försök att sporra honom bort från tiggeri påpekade jag ett sedan länge glömd diskussionstråd på forumet Flashback om hurvida man skulle betala de så kallade ”Hejhejorna” för sex, risken för pinnen i dalgången visade sitt fula huvud igen. Dagen efter berättade min vän att han hade börjat utbilda sig till kommunikatör.

Jag borde inte ha gjort det, men jag insinuerade ändå att bland hans första jobb skulle följande ord yttras.

”H, Vi behöver 900 ord om gurkor till i morgon bitti! Ja just det, chefen hade en pinne som han ville testa!”

Efter att denna insinuation landat hos min vän gav han motargumentet att hans nästa jobbfras skulle bli ”Do you want fries with that?” varpå jag målade upp ett scenario av ett gäng Sista färden-rednecks som kommer till luckan.”Nah, boy, its all good. But what I have is a pinne that I can stick up your röv, you get some tips from it!” samt en ivrigt påhejande restaurangchef: ”Gör det H! Vi behöver inkomsterna!”

Min vän är en vänlig man, och bör inte använda sådana ord som han faktiskt använde så jag återger endast andemeningen i hans uttalande.

”Gör det själv!”

I det här scenariot fick han sparken för arbetsvägran och hamnade framför Lidl, med dånet från flashbackarna som rusade mot honom med erotiska fantasier.

H var lite nere efter vårt samtal, så jag försökte sätta en positiv spinn på det. Jag rådde honom att avsluta sin utbildning, hitta ett jobb han gillar och att rida pinnen hela vägen till pensionen. Då blir det blöjor och hur tajt något är spelar mindre roll.

H muttrade något om champagnekork.  Jag påpekade att i alla scenarier hade han något infört i ändalykten. Och det är ju en vishet i sig inte sant?

”Genom livet kommer du ha trä i röven vare sig du vill eller inte, men en klok människa väljer något litet”

H gillade inte vår konversation. Han krävde en förklaring på hur vi hade gått från penntroll till honom. Jag hade inget svar, men det var ett underhållande samtal.

Testosteron som en ponny, och så något om bilar

Nu så. Nu är det banne mig dags för lite testosteron och oförblommad manlighet, för nu jävlar ska det pratas bil och motor. Lite grann iallafall

Det är dags att byta däck. Det vet man då klockan i bilen börjat gå en timme fel.

Vad menar jag med den Carrolska meningen? Jo, att världen åter igen jävlats med mig genom bytet till sommartid! Ni andra där ute kanske förlorar en timmes sömn, men för mig ställs hela världen i oreda på grund av att jag som jag redan berättat (och inte för att skryta) har en bil. En bil varuti klockan inte går att ställa in korrekt. Det betyder alltså att halva året går den 7 minuter fel, men halva året, den här halvan av året, går den fel med 67 minuter.

Det är ju inget livshotande problem förstås, men jag irriterar mig på det å det grövsta. För att vara optimistisk och pessimistisk på samma gång ger jag mig fan på att när omställningen till permanent tid kommer Svedalas politiker välja sommartid bara för att personligen jävlas med mig.

Optimismen här ligger i att den tankegången utgår från att bilen fortfarande fungerar när politikerna väl har fått arslet ur vagnen.

Men som sagt, däckbyte på ingång när klockan går fel. Och jag är ingen sån som ”lämnar in den” för att få däcken bytta, jag står i hällande ösregn och hivar upp bilen på ena knät samtidigt som jag drar loss hjulbultarna med tänderna. Sedan skrämmer jag däcken att hamna rätt.

Fast det har jag inte behövt göra med just Megan. Ja, jag har döpt min bil, ja den har samma namn som en av karaktärerna i My little Pony från 80-talet. För precis så jävla manlig är jag.

Jag misstänker att Megan har en fetisch över att få sina däck bytta, för det går så jäkla lätt med bara minimalt med motstånd. Om man jämför med Våldvon som var min första bil där det krävdes både min far och jag, metallspett, 5-56 och alla svordomar i ordlistan är det ingenting.

Men så var det det här med klockan….

Möten, bröd och praktik

Idag har jag träffat folk! Jag pratar inte om Kvinnan och Anhanget eller om någon släkting. Riktigt folk. Folk som jag inte kände. De bjöd mig på nybakat bröd.

Det fina är att jag inte ens kan beskyllas för att vara oaktsam under pandemitider ty jag är beordrad dit av mitt läroverk. Att en praktik kan kännas så bra säger väl något om suget efter att återgå till det normala. Jag steg upp tidigt och genomförde min morgontoalett, sedan kom jag så nära att åka till jobbet jag kommit sedan förra sommaren.

Jag var där nästan HELA DAGEN, jag pratade med andra människor SAMTIDIGT SOM JAG FICK SE DEM I ÖGONEN, Jag fikade i ETT FÖR ÄNDAMÅLET AVSETT RUM, jag HANDLADE på vägen hem!

Gudarna hjälpe mig, jag kände mig nästan NORMAL.

När man nu landat hemma börjar man förstås fundera på nackdelarna. Kravet på byxor är ju lite svårt att komma runt. Möjligheterna att ta ett par glas vin bara andan faller på har kraftigt försvagats, men Kvinnan påstår att det bara gör mig gott.

Kanske har hon rätt, kanske svamlar hon strunt och lögner. Det spelar egentligen ingen roll.

För nu när jag sitter i soffan med solen lysande genom fönstret och en rabiat, datorknappande dotter bredvid mig känner jag, bristande möjligheter till rödtjut till trots, för första gången på ganska länge en viss framtidstro.

Stressat och familjesäkert pynt

Vi har redan avhandlat att Kvinnan gillar att pynta. Till jul, till halloween och även till påsk.

Alla Hjärtans Dag har hittills hållit sig opyntad men jag vet, om ni ursäktar ordvitsen, i hjärtat att en dag dränks min tillvaro i rosa hjärtan och bevingade grisar med hjärtepilar.

För att stävja detta till en hanterbar nivå har jag vid samlivets förhandlingsbord lagt fram följande klasul.

”KVINNAN får inhandla vilken prydnad som helst till vilken högtid som helst förutsett att sagda prydnad uppvisar ett yttre sken av stupiditet, stress eller uppenbar brist på livsvilja” (Inköpslagen 2012:34 Tillägg 2013:365)

Ni som tittat på mina julkalendrar har genom detta fått stifta bekantskap med Shauwn den missanpassade renen, som sin bristande livsvilja till trots genomfört sina uppgifter både på YouTube och under granen med bravur.

Dock har hon haft svårt med påskpyntet då ”sött” verkar vara ledordet när nämnda högtids pynt designats. Men nu har hon lyckats och vi får genom många år stifta bekantskap med RC, Retard Chicken.

Notera den stressade blicken och fjäderdräkten som ser ut att ha blivit överkörd av flertalet lastbilar. Vi välkomnar RC hem till det allmänna kaoset.

Vegansk entrecôte och RSP

Jag var under den gångna helgen hemma hos min far. Jag vet, restriktioner och pandemi men vi var noga med handtvätt och avstånd där vi knallade runt på ägorna för att se vad som kunde göras runt mitt gamla barndomshem.

”Snön har rivit ned träd under vintern” sa min far, ”de måste sågas upp.”

”Det ordnar vi” svarade jag, ”jag hämtar motorsågen!”

”Nä, det är redan färdigsågat” muttrade far, ”men vi ska elda upp det.”

”Okej, då gör vi det! Har vi något att tända med?”

”Nä, nu är det för sent på dagen, vi får elda i morgon.”

Sagt och gjort, vi lämnade den praktiska trädpyromanin till morgondagen och ägnade oss istället åt kulinariska åtgärder vari vilka jag presenterade min veganska svampragu med entrecote och potatisterriner. Min far skrattade aristokratiskt åt mitt påhitt men åt ändå med god aptit.

Resten av kvällen förflöt under kamratliga samtal och en osjälvisk räddningsaktion mot en stackars whisky som fastnat inuti en flaska.

Dagen därpå gick vi upp i ottan och drack kaffe i vårsolen för att därefter påbörja gårdsarbetet. Eldning stod på schemat och det var här den rent tragiska tanken kom krypandes. Det var nämligen under eldningen jag hittade en Riktigt Schysst Pinne™.

Alla pojkar (och många flickor säkerligen) har genom alla tider vetat vikten av en Riktigt Schysst Pinne

Hittade man en sådan hade man allt från en ljussabel till kpist till spade i en. Åtminstone tills pinnen gick av eller man glömde bort var man lagt den, men det fanns alltid en ny Riktigt Schysst Pinnenågonstans i skogen.

Men nu stod jag alltså där, med en sådan pinne och vad gjorde jag? Petade in andra, mer medelmåttiga, pinnar i elden för att sedan låta mitt verktyg gå samma väg och möta bålet som ett trädens Sonderkommando.

Insikten att inte ens en Riktigt Schysst Pinnekan få lyckonivåerna att stiga längre utan bara få en att melankoliskt minnas bättre tider var svår att ta in.

Men gården blev iallafall fin.

Sjukt konstigt

Konst är ju väldigt subjektiv och man ska akta sig ganska noga för att komma med fördömande åsikter. Det är så man ska göra men när jag såg den här samlingen i en facebookgrupp för”svåra föremål” kunde jag inte göra så utan var tvungen att noga fundera på hur fan folk tänkte när de valde att ha denna konst upphängd på Sveriges sjukhus. Denna lista handlar egentligen inte om konstverken i sig, utan deras utseende i sammanhanget ”upphängt i sjukhuskorridor”.

1. Helan och Halvans halshuggna kusiner

Betänk följande. Du ligger på sjukhus, kanske i svår sjukdom. Du och läkarna kämpar tillsammans, medicinerna tar och operationen lyckas. Du är frisk, du ska hem till dina nära och kära, du får ha riktiga kläder på dig. Du tar din väska från sjukhussängen och går ut i korridoren, det är då du stirrar rakt på de här två lirarna. En lite mindre, antagligen killen med planen, med världens tjockaste fluga och hans 1700-talslakej i peruk med mer muskler än sinne. Den lille killen är förbannad, det syns. Kanske är de Liemannens praktikanter och ditt tillfrisknande har gjort att de missat sin chans att visa framfötterna? De kan också vara från en vadslagningsfirma för just detta sjukhus, nu är de speciellt bittra över att du trotsade oddsen och överlevde.

En annan tanke är att de hänger på Nya Karolinska och bara är fångna i en min av våldsamt överraskad jovialitet över hela den härvan..

2. Barnförbjudet uttryck

Tänk vad lätt det är att göra konst. Bara lite målarfärg (jag hoppas innerligt att det är målarfärg) på senapsgul botten. Motivet låter jag mig inte ens gissa mig till, även om någon påpekade att det, med största välvilja, kunde se ut som en kyckling. Min tanke är att de kanske hängt den på psykologin, om man som patient påpekar att någon kletat en kuk som slår knut på sig själv och ejakulerar på väggen så blir det tvångströja men om man säger att det ser ut som en kyckling får man gå? Eller tvärtom?

Andra alternativet torde vara urologen.

3. Handlet

Jag säger det rent ut. Något gick sönder, någon försökte laga det och det gick inte bra. Jag föreställer mig att en konstnär satt och skulpterade på en naken Hamlet i den kända scenen med Yorriks skalle när hon fick ett telefonsamtal i ett annat rum (konstnärer är så fattiga så de har ingen mobiltelefon, det är sedan gammalt) och bad sin vän hålla ett öga på ateljén. Lång historia kort; Katt smet in, jakt, förrymt barn, kaxig duva, hel skolklass och KRASCH. En skulptur av en politiker som tigger pengar i naturlig storlek faller omkull och krossar naken-Hamlet. Vännen får panik och slänger ihop bitarna samtidigt som han hör konstnären på väg tillbaka från sitt samtal, det är vännen och en tub superlim mot klockan.

Han lyckas få ihop delarna och kasta ett skynke över skapelsen, som sedan tas till Stora Sjukhuset för att avtäckas. Skynket försvinner, tystnad. Någon längst bak bland de församlade börjar säga ”Vad fa..” men blir hyschad. Handlet är ett faktum och en fixerad del av avdelningen.

4. Gruppterapi

Det här är det enda konstverket jag låtit behålla sin faktiska titel då jag misstänker att konstnären hade en väldigt svår tid någon gång under sin levnad. Det måste vara enda skälet till att avbilda sin gruppterapi som Voldemorts släktträff.

MEN. Jag undrar lite över tjommen längst till höger i bild som sträcker sin hand bakom personen bredvid för att klämma personen bredvid denne på rumpan. Ni kanske vill ha det till att det läggs en tröstande hand på ryggen men så mycket anatomi kan jag att jag vet att det där är INTE ryggen. En solklar rövklämning.

Jag är inte pryd, och vågar man inte vinner man inget. Jag har tagit några chansningar under mitt liv under raggningarnas fana. Men om man använder gruppterapin för att ragga sexpartners då har man inte kalkylerat alla riskerna. Eller så har man det men är jävligt dålig på matte. Jag undrar även över person nr.2 från höger. Hur känner sig denne när herr Sveas längsta arm sträcker sig runt för att antasta en annan? Lättad? Besviken? Grymt obekväm. Det här mina vänner, är konst. ”Gruppterapi” väcker hundratals frågor, men ger inga svar!

Det finns fler exempel på mystisk konst runtom Svedalas vårdinrättningar, så nästa gång ni har ärenden där råder jag er att ta en extra titt på väggarna. Det är en gratis freakshow, fabel och skräckfilm i ett.

Kyligt eller Jack Frost kan dra åt helvete!

Det är kallt. Riktigt kallt. Rent är ärkedjävulskt kallt. Och inte bara därute, tack vare Sigtunahems liberala tolkning av lämplig inomhustemperatur är det kallt i lägenheten också. Jag kan även ge mig fan på att det är kallt i deras hjärtan också, ledningen ser ut som något triumvirat av Kato, Snödrottningen och Voldemort som sitter och gnider guldmynt tillsammans för att hålla sig varma, och med tanke på hyressättningen lär de kunna hålla sig varma ända fram till juli, 2321.

Man får inte valuta för hyran hos Sigtunahem, är dit jag vill komma.

Men det är ingen som höjer på ögonbrynen när jag som svensk man i medelåldern gnäller på att det är kallt. Det förväntas av mig, nästan så att det krävs av mig för att jag ska få kalla mig själv svensk. Och jag gör ingen besviken utan gnäller med de bästa. Skickar svador mot Kung Bore och spottar efter Jack Frost när jag står vid busshållplatsen.

Men igen, just detta år har det ju inte blivit så och jag börjar sakna det lite.

Jag hatar ju fortfarande kylan, tro absolut inget annat. Jag hatar den och kräver att ansvarig instans kompenserar mig på lämpligt vis! Men jag skulle inte ha så mycket emot att få åka in på den där kalla jävla bussen som alltid åker i diket just den tiden jag ska åka och det kalla jävla pendeltåget som aldrig går på tid när det är snö och bara träffa EN person ansikte mot ansikte som inte är Kvinnan eller Anhanget. Vi kunde gnälla på kylan tillsammans.

Men håll i och håll ut som det heter. ”Pip pip and a stiff upper lip and also argue about vaccines with the resten av EU”.

Men det kommer bli bättre. Vaccinet kommer att rulla på, kylan kommer dra sig undan och sommaren kommer igen. Och då kan vi träffas för att gnälla på hur jävla varmt det är och längta efter vintern så vi får lite svalka. Bussarnas motorer kommer bli överhettade just den tid jag ska åka och pendeltågen kommer inte gå på tid på grund av solkurvor i spåret. Men då kan jag åka in till stan, sätta mig på en uteservering med några bekanta som ursäktar att jag kommer sent, för de vet ju hur det är. Tillsammans kan vi ta en öl och gnälla på värmen tillsammans.

Storslaget.