Den kalla konspirationen

Så kom äntligen vintern. Och för första gången sedan jag var ett barn kan jag skriva ”äntligen” utan sarkasm. Den gnistrande snön på marken, de snötyngda grenarna och Jack frost som ollar en på kinden (eller hur sången nu gick), allt detta är ett rent helvete när man MÅSTE ut i det. Och det måste man ju.

Man måste till arbetet för att föda sig själv och sin familj, man måste till skolan för att få möjligheten till arbete. En orgie i förfrusna tår under kalla månader vid en busshållplats.

MEN.

Men i detta år 2021 behöver man inte det, man är rent ut sagt rekommenderad att sitta inne med en kopp te och titta ut på den kalla världen, möjligtvis med några få avbrott för pulkaåkning. Om man nu ska leta positiva instick med situationen är det väl inte fy skam.

Fast det är ju inte helt problemfritt. Anhanget påpekade det för 20 minuter sedan, hennes ärm korvade sig innanför jackan! Och strumporna åkte ner när hon skulle sätta på sig kängorna. Mössan satt inte rätt för hon hade hårtofsen för högt upp.

Ni kanske märker att en tyst vinter inte existerar när man har barn, ”men oftast är det såklart underbart”.

Men deras klagan drev mig ändå, eftersom det verkar så populärt just nu, till att knåpa ihop en egen konspirationsteori.

Klädföretagen vill avfolka de kallare länderna för mer lebensraum för de sydliga länderna. Varför? Oklart. Med vilket tillvägagångssätt? Ineffektivt. Specifikt genom att göra tjocktröjor precis så tjocka att de inte bekvämt får plats under en vinterjacka.

De vill hålla isär folk så att ingen kopulation sker. Naturligtvis kan man kringgå detta genom att köpa en storlek större på jacka, men då kan man inte visa upp sina fysiska attribut på ett lika enkelt sätt vilket igen leder till minskad kopulation. Hur de gör med alla människor som springer omkring i tajts och linne under en pälsjacka vet jag inte, kanske hoppas de att kylan tar dem.

Se där. En sak som skapade oreda i mitt liv som jag dragit för långt med dåligt underbyggda fakta och egenkonstruktioner, som de flesta konspirationsteorier.

Traditionellt Dresden

Så var jul och nyår över. Ett nytt år tar sin början, igångsparkat av alla möjliga sorters traditioner.

I just det Kjellbergska hemmet är en av dessa traditioner pepparkakshus, vilkens funktion jag ofta undrat över. Varför inte äta den färdiga pepparkakan direkt? Förhöjs verkligen upplevelsen av att den limmas ihop med skitvarmt socker och får stå i en 3-4 veckor och endast då, med ett lager damm på sig, kan man hugga in?

Nå även om jag själv inte begriper tjusningen så gör Anhanget det. Från första åsynen i matbutiken någon gång i september påbörjas en tjatkampanj utan dess like, vi måste ha pepparkakshus till jul!

De ritar och designar, planerar och tänker. Den ena räknar ut exakt hur mycket godis ett pepparkakstak kan hålla innan det kollapsar, den andra diskuterar i allvarliga ordalag med sin mor om man inte får plats med en extra skumtomte någonstans, kanske i skorstenen?

Så kommer äntligen dagen. Skolan har stängt för året, pappa har svikit sina principer och givit efter. Två uppsättningar pepparkakshus står klara att sättas ihop, sockret smälts, pappa svär när han bränner fingertopparna av sig men till slut står där två färdigkonstruerade, om än odekorerade, hus.

Det är här jag brukar göra min sorti, ut eller till ett annat rum, medan Kvinnan desperat försöker avstyra de mest vansinniga utsvävningarna (”Nej, ingen saltgurka på taket!” och ”Kristyren ska vara på huset, inte i magen!” var två av årets favoriter).

Till slut brukar det dock stå två dekorerade hus på bänken, hela familjen står och beundrar barnens kreativitet några minuter innan frågan ställs.

”Får vi äta dem nu?”

Anhanget har uppenbarligen, för fjärde året i rad, inte begripit konceptet.

Kvinnan lyckas även i år, med hot, pedagogik samt rena lögner, att sälja in att man måste vänta till efter jul på att äta sina pepparkakshus.

Och när man på nyårsafton släpper lös sina små änglar på dem hör man ett godzillalikt skri innan bitar bryts, tomtelemmar slits itu, marsipangrisar slaktas och vad som lämnas kvar kan i återhållsamma ordalag beskrivas som Dresden på morgonen 16 februari 1945.

Pepparkakshus, en konstig jäkla tradition.

Kan alla andra stanna hemma?

Anhanget gör då och då något som är fel. Släpar benen efter sig när de ska till lektion, bråkar otillbörligt mycket om vem som ska gunga först eller försöker lite uppkäftigt bygga neutronbomber inne på rummet.

Dessa upptåg brukar jag ha visst överseende med, påpekar det rent korkade i att inte gå till lektionerna, det onödiga i att bråka med kompisarna om gungan samt det tekniskt komplicerade i bygget av neutronbomb.

Vad jag däremot inte tål, och som de aldrig kommer undan med, är det gamla tricket ”Men han då!?”

Jag blir ofta trött, irriterad, ibland rent av förvånad över vissa av deras upptåg. Men när de pekar på att någon annan också gjorde det som orsak eller förmildrande omständighet blir jag arg.

Man kan bara råda över sig själv, säger jag till dem. Vad andra gör är svårt att styra över, att kontrollera ens egna handlingar är lättare och i slutändan allt man kan göra här i världen.

Det har tagit tid, men nu börjar de förstå. De släpar fortfarande benen efter sig till lektionen ibland, de bråkar fortfarande om gungor men de pekar inte på någon annan när de får en tillsägelse.

Neutronbombsproduktionen har helt avstannat, glädjande nog.

Tur att de lärde sig det när de var små, för att döma av ilskna inlägg och kommentarer så har inte många lärt sig det än. Minuspoäng för deras föräldrar.

”Fy fan för jävla människor! När jag var å handlade på MoS häromdagen var det fullt med folk! Att det ska vara så svårt att hålla sig hemma!”

Som att ställa sig på ett slagfält och skjuta på allt man ser samtidigt som man vrålar ”Nu får ni fan sluta slåss!”.

Uppenbarligen finns det en mängd idioter där ute, men du kan bara ansvara för dig själv. Att stå i en överfull buss och klaga på alla jävlar som åker buss i dessa tider går väl an, men håll väldigt noga på varför du själv står på bussen. Innan du tar till lipen i ett kommentatorsfät så kan du fundera på varför du stod i den butiken just då du tyckte att det var mycket folk.

Annars framstår du like pantad som Mrs Xie, inhemsk kinesisk turist som rest till Hainan för att ön varit virusfri i 6 månader. Hon var ytterst förvånad när 9,6 miljoner andra kineser också åkte dit. Men så är är det ju:

”Alla ska hålla avstånd, julshoppa på nätet, gå inte ut på krogen och träffa bara de närmaste, res ingenstans….fast det gäller väl inte lilla mig?”

Dock kan man faktiskt bara ta ansvar för sig själv, till och med barn begriper sånt.

Brinnande hopp i mörkret

Mörkt när man kommer och mörkt när man åker hem, så brukar det i regel vara i vårt avlånga land under de kalla månadern. Nu går man ju inte hemifrån så mycket så det är fanimig mörkt hela tiden.

Jag brukar vara en riktig Ebenezer när det kommer till julen. Dekoren, baket och gran kan kvitta från 1a till 23e december vad mig anbelangar. Men i år hände något, för nära en vecka sedan.

Jag ramlade av misstag in på en sida som visade när årets Gävlebock monterades. Som om jag vore Grinchen kände jag ett hugg i bröstet och efter att ha försäkrat mig om att det inte var en infarkt kom jag på vad det var. Ljuset, glädjen och förväntan tändes i mig.

Precis som Scrooge efter sitt möte med andarna ville jag kasta upp mitt fönster och skrika till första bästa skitunge att ”Spring ner och hitta den största jävla fågel de säljer på ICA, köp den och leverera hit!”.

Detta gjorde jag inte, men jag gav mitt anhang tillåtelse att sjunga julsånger nu fram till den 31a. Efter att ha tittat på varandra som för att fråga ”har gubben blivit tokig?” Stämde de upp i en rendering av bjällerklang som antagligen får oss vräkta.

Jag såg på allt skräp de och Kvinnan satt upp och tänkte att det var väl lite mysigt ändå. Jag satte upp Shauwn den Missanpassade Renen (tråkigt nog arbetslös i år då jag inte hinner med att göra någon julkalender) på din plats där granen ska stå, ännu inte så psykopatiskt hoppfull att jag tillåter en gran innan 23e.

Den kvällen tände vi vartenda stearin och värmeljus vi hade för att mota bort mörkret. Julmusten fuskades på och mitt veknande hjärta bjöd till och med mina tre inneboende på lussekatt.

För nu har det tänts. Ljuset, glädjen och förväntan.

För i år måste ju bara bocken brinna?! Den har klarat sig i tre år på raken men fan, i år behöver vi en win! Iallafall den lilla? Gävle Kommun? Schyssta’rå?

Årets Julklapp – en käftsmäll i livet

Från det ena till det andra har jag en fråga om Årets Julklapp. Vad fan?

För det första har så säger HUI research (ett otroligt o-juligt namn, inte för att Handelns Utredningsinstitut var så jäkla charmigt det heller) att Årets Julklapp skall uppfylla något eller några av följande kriterier:

  • Årets Julklapp skall representera samtiden.
  • Det skall vara en nyhet eller ha ett nyväckt intresse under det snart gångna året.
  • Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal enheter

Så de har givit sig själva ett jäkla utrymme för vad som kan, och inte kan, vara årets julklapp. Det är även lätt att köpa vissa av deras nomineringar så som 1989 års videokamera eller TV-spel -92. Sen känns det vissa år som de inte ens försöker.

-99, Boken. Inte en speciell bok om t.ex. raskravallerna i New York, Gudrun Schymans återfall i alkoholmissbruk eller att Tre kronor sänder sista avsnittet. Bara ”en bok, vilken som helst”. När man ser hela listan på ett papper får man känslan av att de började starkt och med glädje för sitt jobb.

Bakmaskin, videokamera, CD-spelare, se hur framsteg inom tekniken görs och samtiden förändras! Sedan händer något 1993. Om det är ren depression till följd av att Calle Jularbo får ett eget museum eller att televerket förvandlas till Telia så är det någon på Handelns Utredningsinstitut som får frågan ”Vad blir Årets julklapp?”  men bara rycker på axlarna och muttrar fram ”En doft…eller något” innan personen återgår till att apatiskt dricka kaffekask (endast 30% kaffe) framför sin Macintosh Color Classic.

Sedan rullar -94 till -98 på med lite glädje i teknologins frammarsch igen (med någon tillfällig psykos runt Tamagotchis) innan samma apatiska jävel får frågan -99 och spottar ur sig ”en bok”, som vi redan diskuterat, för att helt utan omsvep såhär 6 år senare ta en klunk ur en plunta framför sin iMac G3.

Vi brakar in i 2000-talet med DVD-spelaren och en viss förändring märks, någon tycker om sitt jobb igen. De slutar dricka, gör research, SER sina medmänniskor och vad de har för sig om dagarna. Det märker man när Årets Julklapp presenteras vara verktyg i alla upptänkliga former och kokboken, något man kan förstå blir utvalt för den nytta de gör för ägarna. Kanske träffar den ansvarige en partner på någon matlagningskurs?  Livet leker och fan om inte Bröllopsklänning känns som 2003 års Årets Julklapp men nej.

Allt raseras, partnern lämnar honom för en annan. Livet tycks kallt, så när media sticker in huvudet på kontoret för att fråga om julklappen muttrar han, med ett hårt grepp om whiskeyflaskan, ”mössa”.

Platt-TV muntrar upp lite året efter, han hemfaller åt ett spelmissbruk 2005 men det går bra när pokersetet används (Enda förklaringen till valet, hur faaaan kan ett pokerset representera samtiden, vara en nyhet ELLER ha högt försäljningsvärde?) så han investerar i teknologi igen. Ljudböcker (hallå, 1999 ringde, de vill ha tillbaka sin Årets Julklapp din fantasilöse fan!) GPS-mottagaren (2007, året då bensinmackskartan gick i graven?) och upplevelser lockar honom till nya höjder för att glömma sin svåra flirt 2002.

Sedan lugnar det ner sig. Han ligger hellre på en spikmatta och knappar på surfplattan än hoppar fallskärm. Drickat och spelmissbruket finns fortfarande i bilden, men det sköts numera på nätet. Han blir så apatisk att han till och med beställer hem matkassar. Men ibland så möter han budkillen så för att avskärma sig ytterligare sätter han i hörlurarna.

2013-14 gör han ett skarpt försök att leva nyttigare, råsaftcentrifug och aktivitetsarmband, nu skall han komma i form! Men det lämnar inte mycket tid till att städa varför robotdammsugaren gör entré.

Snubben dör där någon gång 2015, eller i varje fall blir han avsatt från sitt jobb att välja ut Årets Julklapp. En era är över.

En nyanställd får chansen i hopp om bättring, i tidens anda gör en kvinna entré. Handelns Utredningsinstitut känner att nu kan det bara gå rätt.

Tyvärr är hon lika verklighetsfrånvänd som sin företrädare, och virrar bort sig i ett par VR-glasögon samtidigt som hon sippar på en Prosecco/öl-blandning. Men hon tänker på miljön, tar en elcykel till jobbet de dagar hon faktiskt orkar stå på benen, gillar återvunna plagg och tycker att mobiler skall förvaras i en låda istället för fastklistrad i handen.  Som naturbarn väljer hon stormköket till Årets Julklapp, med förevändning att fler ska ut i naturen på grund av inställda utlandsresor under pandemitider. Fast egentligen hoppas hon på en apokalyps som i hennes favorit VR-spel ”Zombie Male Strippers 65” (som för övrigt blir årets julkapp 2021).

Det jag skrivit ovan är totalt fabulerat men det är en förklaring så god som någon. Det finns inga kriterier som Årets Julklapp väljs ur, bara personliga preferenser, alkohol och en deadline.

Följande produkter har sedan starten 1988 utsetts till årets julklapp.

Osjugna hjältar nu på dekis

Nu blir det mer pandemi, arbetslöshet, depression och självisolering. Med nästintill skadeglädje tävlar tidningarna om att basunera ut exakt hur länge skiten skall pågå.

Men ingen, inte tidningarna och tv, streamare eller bloggare, nämner de som verkligen tar stryk av det här hemmahänget. Jag pratar naturligtvis om alla tofflor!

Tidigt i självisoleringens bleka vardag förstod världen att man inte kunde knata runt i strumplästen och att barfota inte var något alternativ om man inte ville sluta med kloformade bihang som var kapabla att hantera verktyg med viss kompetens. Hemmaskor blev räddningen. Själv ägde jag ett par, knappt använda, tofflor med Ghostbusters(de gamla filmerna, inte den nya skiten) tema.

Anti-spökloggan stolt smyckandes svart tyg med Slimergröna detaljer och sula. I stort sett oanvända sedan förra vintern då de användes sporadiskt för transport till toaletten under kalla morgnar. Ett både praktiskt och storslaget monument till merchendisens slagstyrka.

Efter några månaders hemmavarande är de en spillra av sitt forna jag, deras mjuka sula som förut skyddade sömniga fötter från iskalla golv är nu en tom tygpåse mellan dig och parketten. Den Slimergröna färgen bleknad till vad som beckers.com kallar ”Saltsten 799” som generöst kunna beskrivas som icke-Slimeraktig.

Anti-spökloggan ser lika förvånad ut som vanligt, som ett sjukt husdjur som man tar bakom snickarboden tillsammans med ett gevär.

Visst finns det andra mockasiner i världen, och ett argument skulle kunna göras att jag borde köpa nya för att sparka igång ekonomin ( för mina 199 kr är precis vad som fattas innan ekonomisk utopi infinner sig) men vi kommer inte ifrån att de tofflorna inte är mina tofflor.

Medan jag skriver upptäcker jag att ett hål formats på den högra, precis mitt på undersulan. Jag borde skaffa nya, men äh vad fan, de får hålla en pandemi till.

Sittdans och gubbsång

Kommer ni ihåg Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen? Den där de skulle ha tag i ”filmisar”? Den kom ut -96 och gjorde väl inget större väsen av sig, poppis nog för att få några uppföljare som jag aldrig såg men har fått information om att de inte var något att hänga i julgranen.

Dålig eller inte, där fanns en karaktär. Egentligen många karaktärer, Charles-Ingvar, Vanheden, Dynamit-Harry, skolpojke #5 och alla andra våra favoriter, men specifikt tänker jag på Sickans bror, Sven-Ingvar Jönsson (spelad av Isak Ekblom, som numer verkar jobba på Bilia och ser ut som en sverigedemokrat).

Hela hans grej var att han, non stop och till och med i sömnen, sjöng dansbandslåtar för sig själv. Sven-Ingvar, dansband, ja ni begriper skämtet. De andra karaktärerna interagerade med honom genom att i olika tonfall säga ”TYST!” vilket jag, när det begav sig, aldrig begrep. Låt killen sjunga, vad gör det?

Det fick jag, för mina synder, svar på när äldsta anhanget började i fjärde klass. Varför har jag inte riktigt fått svar på än, men hon började sjunga och ha små danser för sig. Än sen, tänker ni, så gör väl alla barn? Men det här är ingen ”titta på mig”-show, det här är en ”Mitt i en konversation låser jag blicken i fjärran och sedan börjar jag sjunga på en helt orelaterad låt”-variant.

För det är så det kan gå till. Mitt i det hon gör kan hon bara stanna upp och börja sjunga och/eller sittdansa. Sångerna är poplåtar på engelska, tror jag, det har aldrig riktigt klarlagts om hon vet vad hon sjunger eller bara upprepar ljud hon hört. Harmlöst kanske ni tror, men en gång klippte hon till sin lillasyster i vad som var en särskilt viftande sittdans. Olycka eller metod i galenskapen låter jag vara osagt.

Så det är mitt liv för närvarande. Jag har en falsksjungande, sittdansande dotter helt utan anledning. Däremot har jag en teori att det är ärftligt, men hoppar över en generation. Min far sjunger nämligen också. Han sjunger bättre än dottern men dock bara en textrad.

”I thought you said you’d understand me”

Under de första 5 åren av min levnad la jag inte märke till denna egenhet, och de efterföljande 10 hade jag ingen aning vad gubben småsjöng om när han funderade på något. Vid 15 års ålder hörde och förstod jag för första gången hela textraden och frågade min far varför han sjöng och varifrån texten kom.

Svaret blev att han sjöng inte och följaktligen inte hade en aning om ursprunget till orden. Det är mitt eget personliga familjemysterium. Andra undrar vad som hände Farbror Evert som försvann i Kongo 1823, jag vill veta var orden som farsan sjunger på kommer ifrån.

Jag tror han vet, antingen medvetet eller undermedvetet, varifrån den kommer. Men han tjyvhåller på infon! Jag ser framför mig, många år från nu när det är dags att kila vidare, när han låser blicken på mig från sjuksängen, greppar min handled och väser fram ”Galateatern, Malmö 1967!”. Detta kommer vara startskottet till ett sökande över hela Europa med komiska inslag i de Sydamerikanska djunglerna för att till slut hamna utanför en ospecificerad krog i ett sjaskigt kvarter i en mellanstor stad i Ukraina. Jag sitter med en nedvattnad öl på uteserveringen, och genom ett litet fönster hör jag hur en gammal grammofonskiva spelas och sången når mitt öra.

”I thought you said you’d understand me”

Vilket bara skulle väcka flera frågor för farsan har aldrig någonsin varit i Ukraina.

I sängen med Polly

Jag försöker hålla en viss standard. Hålla fram ett alternativ till Kvinnans, som hon kallar dem, idéer. Jag försöker bara visa våra gemensamma barn att det finns andra sätt att göra saker på än att till exempel spendera en månad skitförbannad på bostadsföretaget för att man inte kan möblera om som man vill på grund av formen på rummet. Detta irriterar Kvinnan storligen och får henne att vilja hämnas på diverse sätt. Hon gömmer snusdosor, mobiler, ibland hela kläduppsättningar för att sedan skylla på mig som om det vore mitt fel att jag inte finner det jag söker!

Jag brukar kunna stå emot hennes små mind games vilket leder till att hon blir än mer irriterad, men ibland konspirerar ödet, världen OCH Kvinnan för att trycka till mig lite extra. En sådan stund skedde igår. Vi var trötta, vädret var tråkigt och ungarna hade gått och lagt sig. För att muntra upp oss drog jag fram en påse Polly jag glömt att jag köpt som således hade klarat sig från Anhangets helgskövlingar i skafferiet.

Jag tog en och den var god. Jag tog en till och den var god. Jag tog en tredje, den smakade fan och insåg att nu skiter jag i det här, jag går och lägger mig. Så jag gjorde mig i ordning för natten, la mig i sängen med en bok medan Kvinnan satt uppe och tittade på den sämsta Star Wars-filmen.  När jag som bäst låg där och läste, rymdriddaren skulle just hugga ner rymddjävulen med sitt motorsågsvärd*, kände jag att ”En sista Polly skulle sitta fint, fast jag har borstat tänderna. Ja det här är en sådan där kväll som man får vara lite crazy på!”

Jag glodde ömsint på Kvinnan över läsplattans rygg men då hon ignorerade mig harklade jag mig lite övertydligt. Hon tog tydligen illa vid sig för hon fräste fram frågan om vad tusan jag ville? En Polly. Varför sa jag inte det direkt? Djupa suckar men jag fick två (2!) Polly där jag låg och försökte kanalisera min inre viscount, vilket inte gick så bra då Kvinnan helt sonika vägrade att mata mig med dem en och en. Konstigt kan jag tycka, men bra karl reder sig själv ändå.

Nämnas skall att lampan var släckt, det var ju ändå läggdags, så allt ljus jag hade kom från läsplattan och TVn. Jag förde den första Pollyn mot munnen och släppte den. Den studsade på min överläpp och försvann. På riktigt försvann. En snabb touch på min läpp och sedan var den puts väck. Jag såg över mina alternativ.

Låta saken bero, käka upp den sista godisen och somna? Nej, då skulle vi ha chokladfläckar både på oss själva och på lakanen, barnen skulle skvallra och alla skulle tro att det var ”chokladfläckar” som om vi vore devianter med en mycket specifik fetisch. Ej optimalt.

Tända lampan och skaka ut lakanen för att finna på den strövande konfekten? Antagligen det bästa men det var inte det jag gjorde. Istället satte jag mig upp i sängen och petade runt som en särskilt inkompetent schimpans i jakt på termiter. Jag kunde inte finna den tappade Pollyn, men däremot lyckades jag också tappa bort den kvarvarande godisen någonstans i mörkret.

Skammen var total. Jag hade förlorat en viljornas kamp mot en chokladdragérad skumtopp! Jag tog de spillror som var kvar av min stolthet och känsla av egenvärde, steg upp och tände lampan.

Jag behövde inte ens leta. Där låg de, i sängen bredvid min huvudkudde. Tillsammans väntade de med ett så stort hånleende som godis kan uppbringa. Jag plockade upp dem. Jag såg på dem. Känslan av en skamblandad bitterhet blev mig övermäktig varpå jag slängde de båda i soporna. Sen gick jag tillbaka till sängen, la mig ner och muttrade mig själv till sömns.

Behöver jag ens berätta att Kvinnan fnissade högljutt genom hela förloppet?    

*Det är fullt logiskt i bokens kontext.

Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Bingolotto, kaffe och bajs

Under söndagen bestämde sig Kvinnan med anhang att spela Bingolotto. Någon jag själv till minnes inte gjort sedan aldrig. Men jag kunde nog stå ut för hemfridens skull, menade Kvinnan. Sagt och gjort, klockan 18:00 prick satt vi i vardagsrummet framför Bingolotto. Jag lät tankarna vandra ganska snabbt då jag inte hade varken lott eller intresse att tillgå, däremot Anhanget satt under Ettans bingo och skrek som vore det VM-final och Sven Rydell (49 mål/43 landskamper) gick mot mål. Sedan mattades dock entusiasmen av på grund av utebliven vinst och samtidigt som Odelberg tråkade ut gästerna i rutan började det livligt diskuteras exakt vad vi skulle käka till middag under måndagen.

Den vanliga heliga treenigheten av Pannkakor,Tacos och ”Kött” kom upp som förslag. Kvinnan la in ett motargument i form av kyckling och ris. Jag kallade på den mystiska kraften som är ”pappaskämt” och sade med myndig röst:

”Det blir korv och makaroner, och därmed pasta!”

Det var då vi hörde ett ljud, Anhanget och jag. Ett ljud märkligt likt en ensam, ostämd fiol inuti ett hål vars väggar är klädda med aluminiumfolie. Vi försöker lokalisera ljudet. Det kommer inifrån lägenheten, det vet vi. Det låter ganska nära. Typ bredvid oss i soffan.

Vi tittar på Kvinnan. Hon är högröd i ansiktet, munnen och ögonen är hopknipna till streck. Ostämdfiolialuminiumfoliehål-ljudet kommer från någonstans straxt ovanför bröstkorgen på henne. ”Vad gör du, Mamma?” frågar det äldsta anhanget, med värmländsk dialekt för så gör hon ibland, och då brister det. Kvinnan har kämpat som ett djur för att inte skratta rakt ut och låta den klunken Irish Coffee hon just tagit när jag släppte lös pappaskämtet fara ut över bordet. Men dialekten pressar henne över kanten. En mix av grädde, kaffe och Black Velvet med en oresonlig mängd socker blästrar vardagsrumsbordet.

Anhanget sitter som två frågetecken medan Kvinnan skrattar och kippar efter luft. Det minsta klämmer ur sig ”Men Mamma, han var ju inte ens rolig!”. Och jag tänker att hon är en liten skitunge utan förfining. Men redan nu på måndagsmorgon bevisar hon att jag har fel, när hon skrattar tills hon ramlar ur sängen av Tunnan och Morotens gamla slagdänga ”Bajs till frukost”. Allt är roligt, det är bara det att inte alla skrattar åt samma saker.