En höstresa

I helgen reste jag genom ett Sverige. Inte så långt eller länge visserligen men tillräckligt för att notera de många bilar som stod parkerade här och var på små infarter, busshållplatser eller dikeskanter. En mängd modeller i olika färger, alla inramade av trädens gul/röd/bruna dito.

En vardagsdetektiv skulle lätt kunna sluta sig till att här var de individer som passade på att njuta av promenader i skogen med barn och/eller hund, svampjakt eller dylikt. En sådan vardagsdetektiv är dock en tråkig person.

Vad en Kjellberg istället tänkte på när han körde förbi en vit Opel som stod lite avigt till vid en skog var att kvinnan som äger bilen efter 39 år till slut fått nog av sin mans vänstrande och helt sonika slagit ihjäl karln, nu befann hon sig här ute för att göra sig av med kroppen innan hon återvände hem för en välförtjänt kopp te.

En röd, smårostig Volvo bredvid en blå SAAB ledde till en tes om ett Romeo och Julia-förhållande, ett par vars familjer hatar varandra som smugit iväg en söndag för att slaska mule, skyddade mot upptäckt av höstlövens döljande prakt. Synd var på menyn och de beställde hungrigt in förrätten när jag passerade dem och fortsatte vidare på min färd.

Ett slut och en början i ett Sverige som förbereder sig på vintern. Den sista bilen jag såg innan ankomst till min destination var en grå minibuss, nästan vårdslöst parkerad på sniskan i ett dike. Men självfallet, tänkte jag sedan, varför skulle de bry sig om hur de parkerat? För emedan kaninkokerskan och det unga paret måste ta sig tillbaka till sina hem så bryr dig innehavarna av minibussen föga, ty de ska upptas i en ny gemenskap.

Roslagen har ju sin beskärda del av religösa kufar, men just i denna församling slog det extra snett. I ett allt mer sekulariserat samhälle kunde Pastorn inte längre leda sin flock, folk droppade av tills bara en liten, men benhård, skara följare fanns kvar.

Pastorn fick då en uppenbarelse. Gud fanns inte uppe i himlen, Gud fanns under stubbarna! De underjordiska, tomtar och troll var i själva verket endast en förlängning av treenigheten! Därför tog han på sig en röd toppluva, greppade spadar och en vacker oktobersöndag startade han minibussen, lastad med sina trognaste, för att åka ut i skogen och påbörja sina liv som skogstomtar under stubbar och stenar.

Jag anlände, åt en väldigt god musselpasta till lunch samt umgicks med mer eller mindre snedvridna individer. En lyckad söndag. När jag reste hem var Opeln, Volvon och SAAB:en borta. De hade fullgjort sina värv av hat och kärlek.

Men minibussen stod kvar. Och det är ju självklart.

För skogstomtar kör sällan bil, och om de kör bil föredrar de amerikanare så de kan växla med handreglage

När sommaren glider mot höst

Hösten är här. Förvisso inte den meterologiska hösten men det är inte midsommar längre, tror jag vi alla kan vara överens om.

Vad innebär då hösten? För några är det att kura ihop sig med en god bok och varm dryck, för andra är det långa promenader för att titta på naturens vackra färger och fåglarnas årliga landsflykt/desperata försök att vintersäkra sig.

För barnföräldrar är den en säsong av lögner, manipulation och gräl.

För sommaren är härlig, särskilt när man är barn. Vakna när man vill, trycka i sig en nutellamacka, i Anhangets fall slänger de på sig en klänning och ut å lek. Allt innan undertecknad knappt tagit första klunken på morgonkaffet.

Men sommaren tar slut, man nåste gå upp på utsatt tid, ens onda föräldrar vägrar köpa nutella till vardagen. Men just kläderna verkar, i alla fall mitt anhang, välja som sin sista utpost för sommarens härlighet. När temperaturen visar 9 grader ska de bestämt ha klänning/kjol och baske mig inga tights under eller någon fånig långtröja! Kvinnan är av annan åsikt, vrålar att ”Blåsippan har fan i mig satt på sig täckjacka och toppluva!” och försöker med alla medel förmå Anhanget att, ja ni vet, inte frysa ihjäl.

Ibland vinner Kvinnan debatten, ibland Anhanget. Men så kom det en dag då Kvinnan hade jobbat natt och jag var ledig. Ni vet, sådana dagar när jag går upp för att låta Kvinnan sova men hon vaknar i alla fall och förvandlar det hela till en övning i meningslöshet.

Hur som helst så var jag ansvarig för våra flickors liv den morgonen. Det första yngsta anhanget sade var att hon skulle ha kjol och linne. Jag tittar på temperaturen. 6,7 C.

”Ja det blir bra.” Svarade jag.

En lite konstig stämning inföll sig. Båda flickebarnen tittade på mig, sedan på varandra. Det äldsta anhanget förelsog försiktigt att hon skulle ha sina jeans med stora hål i knäna och tofflor. Jag nickande medgivande. Lite osäkert, som att de trodde det var ett skämt, gick de för att klä på sig sina valda outfits.

När detta sedan var gjort tog de sitt pick och pack för att gå till bussen, de öppnade ytterdörren och möttes av en kall vind som slog emot dem likt en spottloska från Kung Bore. De tittade på mig igen, jag höjde frågande ögonbrynet (eller i varje fall så gjorde jag en konstig min då jag av okänd anledning inte kan höja mitt ena ögonbryn separst från det andra).

Anhanget gick ut.

Jag sysselsatte mig med lite saker innan jag 2 minuter senare hör ytterdörren öppnas.

”Pappaaaaa, det är kallt!”.

Jag pekar på de två högar med mjukisbyxor, strumpor och långtröjor jag lagt fram, hintar om att det äldsta anhanget har ett par skor i skostället och är lite mindre subtil om att de snart missar bussen och då får de banne mig gå till skolan.

En orkan brusar upp i hallen, det blir lite rörigt men på inga sekunder blankt är de två ute genom dörren och på väg mot busshållsplatsen, väl rustade för en tidig höstdag.

Nöjd över mitt lilla skådespeleri tar jag förnöjt en klunk kaffe medan jag kikat på Anhanget genom fönstret, de ser ganska nöjda ut. Jag vänder mig om när jag ser dem gå på bussen, ger upp ett litet pappa-skratt (det är ett halft hrmpf med efterföljande näsblåsning, vill man kan man lägga till ett ”he” på slutet) när jag ser vad som ligger på köksbordet.

Yngsta anhangets läxa som hon skulle ha med till skolan den här dagen. Jag himlar med ögonen innan jag tar en klunk kaffe till och sätter mig ned.

Man kan inte alltid segra.

Semestervalet signeras värst med utebliven vanprydning

”Kept you waiting, huh?” som de brukar säga, i alla fall de som pratar engelska och av dem har jag inte empiriska data av hur många som sagt meningen ovan. Men någon engelsktalande har sagt det någon gång och der har jag ju faktiskt gjort, låtit er vänta alltså.

Det har varit lite skralt med nya inlägg under en tid och det har sina skäl. Först och främst har jag haft semester. De där få veckorna per år när man får återhämta sig från den nödvändiga ondskan av resten av året, hämta kraft för att kunna gå hårt ut i månadskiftet augusti/september och säga i fikarummet att man måste ha semester efter semestern, höhö*.

Därför är det bra med en blogg, den är världens minst auktoritära arbetsgivare.
”Men du, ska du inte skriva något? Det var ganska länge sedan så det kanske vore….Okej, det var inget.”

Jag tänkte börja skriva igen veckorna innan valet, men då såg jag alla valaffischer och blev deprimerad. En kulturogärning hade begåtts! Och det vet man ju från diverse kultursidor (vilka nog kan vara lite jäviga) att den som begår kulturogärningar är inget att rösta på.

Inte en enda partiledare log med hela munnen. Ingen visade gaddarna och inbjöd till den kreativa kulturhändelse som är vanställning av valaffischer.

Visst, man kunde ju rita annat men hur ska man våga sig ut på ett stormande hav utan en säker hamn? Vad är ett hakkors i pannan utan glugg? Var finns konsten i djävulshorn utan glugg? Om man, på en miljöpartist säg, ritar dit en joint, var skall den vila om inte i en redigt tilltagen tandglugg?!

En socialdemokratisk lokalpolitiker bjöd förvisso på några tandrader, men en tandrad, photoshoppad och blekt på privatklinik, ger ingen tröst i ett hav av ihopknipna läppar. Liberalernas Johan Pehrson bjöd i och för sig på något halvhjärtat ”jag har bitit av godisklubban och stoppat in den under läppen”-flin, men för vanställningsändamål dög det inte alls.

Förstår ni då, go’ vänner, att efter en sommar där man grundat en ny religion, administrerat all administration, avbokat Gotlandsresor och funderat på att på allvar mörda större delen av Disneys röstskådespelare sedan man efter 5 timmsrs bilfärd fått veta att Anhanget sov när låtarna spelade på repat om och om igen, att man efter en sådan sommar, när man får detta uppbrott från traditionen och allt vad liten glädje man kan få från detta spektakel bortslitet från sina händer, förstår ni då att man tar semester någon vecka extra?

Och bloggen är fin, den säger bara ”Men….eh….okej”.

*”Höhö” behöver inte utstötas och gör heller ofta inte det, däremot är det underförstått att ett ”höhö” följer dylika meningar

Morgonfika

”Lokförarna har spårat” sade C+ på morgonfikat i relation till nämnda yrkesgrupps allt större påfrestningar efter pandemi, kökaos och de styrandes eviga drift att vilja spara ytterligare en tia som helt oförhappandes letar sig ned i deras egna ficka. Vi skrattade så där som man gör en måndagsmorgon i fikarummet, sedan glömde vi det och pratade om andra saker. Men när fikat var slut och jag egentligen skulle jobba tänkte jag på det igen, i rent självförsvar förstår ni, och vad som slog mig är hur väl den repliken förklarar vår samtid.

Lokförarna HAR spårat. Piloterna kraschar. Sjuksköterskorna blir sjukskrivna, poliserna är belagda med handfängsel, lärarna skolkar och bussförarna har tappat sitt goda humör.

Politikerna polariserar, bankmännen bankar skallen i väggen över riksbanken som höjer räntan som i sin tur raljeras av journalister som skriver oss på näsan om gärningsmän som blir skjutna av ”pojkar på glid” som blir mördare för att hyresföretagen höjer hyrorna för att priserna går upp då folk inte handlar tillräckligt på Myrorna.

Någonstans fastnar skrattet i halsen, bäst att skölja ned det med en kopp kaffe till, annars finns risk att man måste göra någon nytta.

Fétiche inversé

Kvinnan har ett speciellt förhållande till fötter. Jag medger att det i början av förhållandet var lite konstigt men jag kan säga att man vänjer sig och så här 15 år senare är det en normal del av vårt samliv.

Så varför hatar hon fötter så mycket? Det skåpet har vi inte öppnat riktigt än, men de ända par fossingar hon avskyr mer än mina är sina egna. Och det kan ju vara lätt att förstå, ett par fötter som varit instängda i ett par gympaskor och sprungit, eller i var fall promenerat, runt en hel dag en varm dag är väl inte det mest tilltalande för någon. Men för Kvinnan är även de mest vältvättade, groomade, vaxade fötter ett enda ”ICKE!” och det även om de är polerade med turtle wax.

Så långt allt väl, alla har sina egenheter. Men hon är inte konsekvent heller! Det finns fötter som hon inte kan vänta med att få ta i, hålla i, klämma på och på andra sätt komma i kontakt med. Dessa fötter sitter på random bebisar. Som en kock som bara vill ha de färskaste råvarorna, vill Kvinnan endast beröra de färskaste fötterna. Något som har lett till stort förtret för Anhanget då de under flers år har haft fri lejd att peta på Kvinnan med sina små nassegrisar, men nu när de har passerat det osynliga ”Bäst före”-datumet är de liksom undertecknad bannlysta från att podiatriskt vidröra Kvinnan. Nu och för evigt har vi placerats i samma kategori av Ej Önskvärda Tassar. De växer upp så fort.

Vi kommer antagligen aldrig få veta vad som är det verkliga skälet till Kvinnans anti-fetish och ska jag vara ärlig är det inte något som skapar några större problem i förhållandet. Så hon får behålla sin vämjelse över apostlahästar och i gengäld lägger jag en bar has på henne när hon gör något som småirriterar mig extra. Eller om jag känner för att småirritera henne extra. Eller om det är torsdag för något ska man väl göra med den jävla dagen?

Predikan om en måndagsmorgon

Glädjen eder, bröder och systrar, ty jag har återvänt till vår gemenskap! Glädjen eder ty jag rider inte längre till mitt värv på Satans avgasspyende verktyg! Nej, istället rider jag Satans Projektplanerares avgasspyende verktyg till mitt värv, men jag gör det samman med er andra!

Tillsammans står vi och huttrar, tillsammans står vi och spanar bort mot horisonten för att se var Projektplanerarens verktyg blivit av, ty den skulle kommit för 10 minuter sedan.

Vi olycksbröder som vandrar mot Sankte Clusterfucks långa orm, vars räls ömsom är förfryst, ömsom solkurvad, ibland täckt av löv, ibland går den inte alls. Men vi vandrar jämte våra systrar i en rättfärdig parad/ dödsmarsch.

Men lyss till mina ord, och tvivla icke, så fort jag fixat en grej på Satans avgasspyende verktyg överger jag er fortare än ni kan säga ”Judas”.

Hotande positiv pajexplosion

På mitt jobb har jag en arbetskamrat, C+. Jag kallar henne C+ dels för att ni inte ska tro att jag polar med ett politiskt parti, dels för att hon är en sådan där +-människa. Taggad på jobbet, problem är till för att lösas och det finns inga dåliga kläder förutom de som hon tycker är fula.

Jag tror att satte vi denna kvinna på ett plan till Ryssland så skulle Putin skita i Ukraina och åka på solsemester till Florida tillsammans med Biden bara för att slippa få whiplash av all positivitet.

Men ibland stöter hon på patrull.

Jag satt och avnjöt min matlåda, som ju alla människor vet av hävd består av gårdagens middag, samtidigt som jag i mitt stilla sinne grumsade över att jag skulle bli tvungen att betala 100 bagis för mat på lunchrestaurangen följande dag.

Vi skulle nämligen äta Tacopaj till kvällsmat. Anhanget älskar Tacopaj. Det är paj, det är taco och de älskar det på en ”tar du sista biten hugger jag dig med gaffeln i ögat, gubbjävel”-nivå. Det skulle således inte bli mycket mer än smulor kvar till en mager matlåda.

C+ kom in i lunchrummet och såg min girighets mörka moln cirkla runt mitt huvud. Hon frågade vad som stod på? Jag tog en tugga av den sista maten jag antagligen skulle få på 24 timmar, svalde och förklarade läget.

Jag fick en blick som förklarade att C+ tyckte jag var lite eljest, men samtidigt såg man hjulen snurra där innanför. Hon spratt till sådär som positiva människor ofta gör när de kommer på något (utom min kära syster, som oftast gör någon Anderssonskans kalle-imitation när hon får en idé, men det är en annan historia) och slog handen i bordet.

”Gör två pajer! Då orkar de inte äta upp allt och så har du så det räcker i matlåda i flera dagar!”

Jag fick medge, det lät inte helt dumt. Så jag tog fram telefonen och slängde iväg ett mess till Kvinnan, det var nämligen hon som skulle stå för matlagningen den dagen, och beställde en extra paj. Svaret från Kvinnan kom omgående.

”Nä.”

Jag såg på C+ med en ”nu då?”-min. C+ kände att hon var fångad i en ostoppbar energi möter oflyttbart objekt-situation och valde i sin vishet att släppa ämnet och retirera tillbaka till sitt kontor.

Hur gick det för min matlåda då, undrar ni? Jo, det visade sig att Kvinnan hade börjat göra två pajer varpå jag glatt förklarar C+ plan.

Kvinnan stirrar på mig i tysthet, sedan tar hon ordlöst stekpannan och tömmer dess innehåll i soporna.

”Jag och C+ ska minsann prata.”

Jag är förvirrad, orolig och lite rädd. Men den pajen vi fick räckte till matlådan iallafall.

Om snö och odöda jävlar

Det måste vara ganska svårt att vara mitt i en zombieapokalyps. Foodora levererar inte längre, läxhjälpen försöker käka upp ungarna och det är alltid en jävel som blivit biten och inte berättar det.

Men medan vi väntar på variant Psi (den med zombierna) så vill jag fokusera på Den Där Jäveln.

Att köra bil vid besvärligt väglag är lite som en zombieapokalyps. Fast ändå inte, man får inte klappa till folk i huvudet med ett brännbollsträ, till exempel, hur gärna man än vill. Så mer av en apokalops . Men vissa likheter finns: Man måste hålla huvudet kallt, planera sin rutt och se till att snusförsörjningen är säkrad, sedan är man redo.

Och det är då Den Där Jäveln gör entré.

Den Där Jäveln är galet stressad, snön ligger som ett täcke över hans bil och isen är tjock som insjöis på rutan, förutom ett litet hål för sikt framåt. Det går i 190 km, för han kan MINSANN köra bil. Och likt sin namne i zombieapokalypsen så är apokalopsens femte ryttare en hemlig fan.

Det betyder att han inte berättar när han ska byta fil, vilket blir en stor överraskning för personen som framför 24-27 ton och då denne inte vill begå dråp medelst lastbil (också en skillnad mellan zombie-scenariot och apokalopsen) tvärnitar denne, som överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Detta i sin tur överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Fortsätt ad infinitum.

I bästa fall dör ingen, i värsta fall blir det min vän Ä:s go-to slut i sina texter, alla dör.

Vad som än händer blir det köer. Familjers liv förstörs. Men Den Där Jäveln kom bara 30 minuter sent till jobbet.

Apocalypse averted.

Fåglar kvittrar även en kall vintermorgon

Man kan fråga sig vad, med en sådan rubrik, för text detta är tänkt att bli. Ni ser kanske framför er en enda lång reklamtext för en självhjälpsbok? En sådan som tekniskt bara hjälper författaren ekonomiskt och han har skrivit den själv? Nej, det är inte vad detta gäller.

Kanske kommer bilden av en solskenshistoria objuden till era tankar? En berättelse om en man, fasthållen i post julighetens vinterdepression, som går upp på fel sida om klockan 06, promenerar genom vintermörkret bland klottertäckta husväggar och snö med gula fläckar av vad man kan hoppas vara hundurin.

Som i detta mörker stannar upp, hör fågelkvittret från träden, ler lite för sig själv och tänker ”Upp med hakan nu, okände protagonist, fåglar kvittrar även en kall vintermorgon!” för att sedan gå vidare mot resten av dagen, lite gladare till sinne och själ?

Tyvärr är det inte en sådan berättelse heller. Den handlar mer om att en liten fågel bestämde sig för att bråka med/flörta med/skälla ut/whatever åt en annan liten fågel utanför mitt sovrumsfönster kl 05 en ledig dag. Och denna andra lilla fågel kontemplerade inte detta i tysthet, det ska ni ha klart för er, den argumenterade emot för duvkung och fosterbo.

I en hård värld fylld med rovfåglar, katter och idioters barn med stenar tog sig dessa två små fåglar ton och ställde till med kakafoni utan dess like på tu man hand. Utanför mitt sovrumsfönster. Kl 05 en ledig dag.

Fan ta småfåglar.

Onsdagsobservationer

Så har det hänt. Efter att i ha lallat runt som dekadent student under alldeles för lång tid har jag åter igen återvänt till vad som populärt brukar kallas den grå massan av löneslavar.

Likt Personliga Persson sitter jag i överock, handskar och hatt och låter mina tankar vandra. Dessa tankar går som bekant precis var de vill och ingen kan gissa sig till vad för slags tankar jag hade, vilket är bra’de.

Mest för att jag ägnar orimlig tankekraft åt mina medresenärer. Så som kompisana/syskonen/paret (osäker på exakt natur) som brukar åka med mitt tåg. Under 2 veckor har jag sett dem tillsammans cirka 3 gånger.

Övrig tid har jag sett den ena eller den andra sitta klistrad med telefonen vid örat och, likt en amerikansk soldat i Vietnam som desperat skriker in i sin radio efter förstärkning, ropa att den icke närvarande hälften ”måste gå upp och komma till skolan annars..”. Efter annars brukar det ändra sig lite, men båda två använder just ”gå upp och komma till skolan”.

Jag tycker det är fint att kidsen peppar varandra, det är fan ingen som peppar mig om morgonen. Om man inte räknar de gångerna Kvinnan slår mig i mellangärdet md knuten näve och väser att mitt alarm ringt 3 gånger. Hon verkar inte acceptera mitt system att gå upp vid 4e ringningen utan är mer inne på att gå upp vid första larmet och sluta störa henne. Men hon vänjer sig nog vad det lider.

Den andra punkten i vårt persongalleri är Hörlurs-Hasse. Hörlurs-Hasse är en äldre man som införskaffat ett par Beats by Dre och lyssnar på musik så det står härliga till. Även jag tycker om att peta in lurarna ibland och bara flyta bort, men Hörlurs-Hasse nöjer sig inte med detta.

Hörlurs-Hasse tycker så mycket om musiken att han vill dela den med sina medresenärer. Därför väljer han allt som oftast att sjunga med. Inte jättehögt, inte jättebra och definitivt inte med korrekt sångtext, men tillräckligt intrusivt för att ”Shubani do do laaav heeeeya” ska fastna i din hjärna.

Men jag kan sympatisera. Vem har inte funderat på att dra en Tobey Mcguire-dans från Spider-Man 3 när man är på bra humör? Så jag unnar Hörlurs-Hasse att vara lite glad. ”Shubani on, you crazy diamond!” så att säga.

Så resorna är inte tråkiga, utan mest märkliga, men det ger mig något att tänka på när nedsnöade kranskommuner skymtar förbi genom tågets fönster.

Jag har ännu inte utvecklat Personliga Perssons vana att köpa en 75a brännvin var dag, ej heller spöar jag Kvinnan med dunder och brak. Jag tror jag skippar det senare helt då man inte vill kopiera mäster Cees allt för mycket. F försäkrar mig dock att man får ta sig lite brännvin på fredag även om man inte heter Persson, så det får jag kolla upp.

Således har jag kommit tillbaka till arbetslivets kalla famn, men lite värme sprider sig ändå såhär i juletid.

God Jul, mina bekanta!