…och så slutade det, del 2

”Vad gör vi nu då?”

Frågan brände i våra huvuden medan vi stirrade på järnvägsspåren bredvid Åmåls Systembolag, till den blandade mängd öl och sprit som inhandlats, tillbaka till järnvägspåret med vissa avstickare mot google maps-kartan som visade att det var skitlångt till den ”autentiska timmerstuga” som Von Träsjö lovat skulle bli vår inackordering.

Vi övervägde taxi, fanns det ens taxi? Jo, en fanns det enligt den lokala legenden, men den var i Säffle just nu. Det grumsades en del just då, men såhär efteråt förstår jag taxichaffisen.

Vädret var fortfarande hyfsat. Därför fördrev vi tiden med att ta oss en öl, mindre att bära om taxin aldrig kommer,resonerade vi. När taxin kom visade det sig att vi alla inte skulle få plats. Som de taktiska genier vi var packade vi in all packning och dryck i bilen varpå undertecknad och Byggmästarn följde med den. Von Träsjö, Kaninen från Östgötagatan, med en protesterande Albert och Timmermann deklarerade hurtigt att de skulle gå!

Varken jag, Byggmästarn eller ens taxichaffisen var särskilt förvånade när Von Träsjö ringde efter två minuter och sa att vi skulle skicka tillbaka taxin när vi packat av.

Vi anlände på den adress vi fått till oss, skickade pliktroget tillbaka den nu ganska muntra taxiföraren och började leta efter den timmerstuga vi fått höra om.

”Jag tror, alltså jag tror…” sa Byggmästarn, ”att den kan ligga bakom de små kollostugorna.”

Sagt och gjort, vi gick på upptäcksfärd på den vindpinade campingplatsen, vi hittade, i ingen särskild ordning: En mycket blöt minigolfbana, en strand, någon form av bastu, en stängd restaurang fylld med vattenskotrar i olika stadier av isärplockning samt rader och åter rader av kollostugor. Långsamt började det gå upp ett ljus.

Resten av truppen anlände. Vi påpekade avsaknaden av timmerstuga men Von Träsjö spottade en lång sträng tuggtobak och höjde ett finger.

”Alltså, det är ju trä utanpå kollostugorna. Och allt trä har ju varit timmer någon gång, därför är det en timmerstuga!”

Vi kunde inte, ville inte, debattera med den logiken och tog därför en öl till medan Von Träsjö och Albert gick på jakt efter en nyckel. Kaninen fick feeling och skulle fiska ål på ”det korrekta sättet”. Därför klädde han av sig sina kläder, svepte en hel flaska tequila och kastade sig ut i vattnet där han lyckligt plaskade omkring och skrek efter vattenlevande slemsnokar.

När vi väl kommit in i en stuga, löst sängplatser och skålat välkomna var det dags för mat. Det var inte mer än en rask promenad till en närbelägen pizzeria, men det tog över en timme då Kaninen prompt skulle placera sina skor innanför grindarna på ett skyddsobjekt. Hans förklaring gjorde gällande att hans skor var så vackra att de måste skyddas till varje pris!

Planen ändrades, Byggmästarn och jag skulle hämta pizzor. De andra skulle ägna sig åt synnerligen brutal kaninjakt för att visa vår uppskattning för hardjuret.

Vi var lite bittra på att vi igen skulle gå och springa gruppens ärenden, så i ren protest tog vi en dubbel vänteöl på pizzerian, vilket inte skulle vara orimligt i sig om det inte varit för att nyckeln till stugan låg väl skyddad i Byggmästarns ficka.

Vi möts alltså vid återkomsten av ett regndränkt herrskap som är både hungriga, griniga och trötta. Kaninen övertalas att gå och lägga sig då alla glömt att han var vegetarian och följdaktligen fanns det ingen pizza utan dött djur till honom.

Dagen efter påbörjades i stil med en öl/tequila-frukost följt av bastu där Timmermann, som skulle svalka sig i sjön, blev tagen av strömmen och fick plockas upp av en förbipasserande fiskebåt. En mycket god lunch intogs på en finare inrättning och dagen var mer eller mindre städad. Vi spelade bowling i en gymnasieskola, som Von Träsjö på något sätt nästan vann fast han intog horisontalt läge och sov sig igenom större delen av turneringen.

På kvällen tog vi in nattlivet i Åmål, det tog 20 minuter sedan hade Von Träsjö tvingat dem att anlita en trubadur inför morgondagen och resten av truppen gick hem. Jag intog en sista öl och i samma veva upptäckte jag var A-lagarpuben i Åmål fanns. De var på något sätt ännu sorgligare än andra A-lagare och jag blev inte långvarig.

Det här var en löjligt lång berättelse, så jag får lägga till ännu en del, där jag berättar om en galen tupp, den officella drinken för resan och lokala jämförelser, men sedan räcker det för jag MÅSTE bort från den här lövhögen!

Fortsättning följer…

…och så slutade det, del 1

Jag vaknar till. Något blött ligger på mitt ansikte, det är en kvarts miljon löv som fallit under natten. Yrvaket sätter jag mig upp och ser mig om i den grådisiga morgonen.

Bevisen talar sitt tydliga språk. Jag har alltså tacklat av i en lövhög på väg hem från… ja från var någonstans? Jag minns ett jävla mörker och uppsluppenhet blandat om vartannat. Smackandes med min ökentorra tunga kommer vaga minnen av varm nyponsoppa och vispgrädde, låter lite som en friluftsdag innan en rap påminner mig omden tredje ingrediensen, likör 43.

43. Det tar 4 timmar och 35 minuter mellan Stockholm och Åmål. Minnena slår över mig som en flodvåg. Von Träsjö, tåget, Kaninen och dörrvakten. Helvete…

Jag såg figurerna komma genom dimman. Von Träsjö, min kamrat och tillika teknikansvarig på denna sida. Oljebaronen Albert, med den evigt groggfyllda cykelhjälmen i högsta hugg. Med sig hade de Timmermann, lika lång som han var bred men på något sätt ännu längre och Kaninen från Östgötagatan, det långhåriga flinet väl påklistrat.

Den femte skuggan tynade bort, för han var inte där ännu, men jag kunde förnimma Byggmästarns tinderflipprande som om han varit på plats.

”OKEY, BOYS!” ekade Von Träsjös röst över perrongen, ”Nu ska vi till Åmål och leva rövare!”

Medan han talade korkades en flaska ”Små Sura” upp och trycktes i min hand. En klunk avslöjade smaken varandes en blandning mellan stavmixad smurf och enhörningskiss, jag drack den ändå. Timmermann och Kaninen skickade en flaska Jameson mellan sig medan Albert hade placerat flertalet sugrör i sin cykelhjälm för att tömma innehållet. Stämningen var god, kanske för god.

”Vi bör nog vara lite städade för att komma med tåget” föreslog jag. Von Träsjö bara flinade så tuggtobaken flög över perrongen. Albert drog mig åt sidan. ”Chartrat!” väste han konspiratoriskt och erbjöd mig ett sugrör. Jag är väluppfostrad, jag accepterade en klunk cykelhjälmsgrogg.

Bäst som vi stod där hostade det mest gudsförgätna, trasiga, bortglömda lok in på perrongen, med möda släpandes ett par lika risiga vagnar.

”Hoppas du fick det billigt, Träis” muttrade Timmermann.

”Näe, det där är bara ett vanligt SJ-tåg” svarade Von Träsjö, ”men vi kan lika gärna ta det för det går också till Åmål, å så kan vi hämta upp Byggmästarn i Götet på vägen!”

Sagt och gjort, vi klev ombord och fann ett par platser. Personalen grumsade lite men Von Träsjö tog en av dem åt sidan och körde sitt vanliga munläder innan han kom tillbaka med orden ”Löst, sörru!”

Vi fick hålla oss till medhavd läskeblask förstås, det är ju trots allt ett utskänkningsställe. Vidare svor mina kamrater att Original Long Drink räknas som läskeblask om det är citrussmak på det.

Därför var det en särskilt onykter skara som ramlade ur tåget på Göteborgs station, ovanpå Byggmästarn som inte haft vett nog att inte stå precis vid utgången.

Bitter över behandlingen smet han snabbt bakom en pelare med en platta läskeblask och kom tillbaka, sans platta men på bättre humör. Vi intog ett nytt tåg som tog oss genom ett grönt Svea mot vår destination. Det tog inte länge innan vi stod där, Åmåls Station.

Vi såg på den gamla fina stationsbyggnaden, med allt vad tågfart heter utslitet och ersatt med ett väntrum och en körskola. Inget av det gagnade oss på minsta sätt.

”Finns det något systembolag här?!” Skrek Von Träsjö in genom rutan på en passerande postbil. Det fanns det och vi började röra oss ditåt. Byggmästarn roade sig med att försöka få oss andra att slicka på varje fågelskit han såg på vägen dit mot kontant betalning, när vi vägrade muttrade han över ”arbetskygg ungdom”.

Ett snabbt besök på Systemet Åmål och vi var redo för vår helg.

Fortsättning följer…

Entreprenörsvänner

Det är alltid kul med nya bekantskaper. Tyvärr är det ju så att ju äldre man blir desto mindre möjligheter har man att få till de där livslånga relationerna man hade när man var yngre. Barndomsvänner som man blir glad av att höra ifrån även om det gått flera månader eller år sedan man sågs. Idag verkar det mest vara på nätet man knyter kontakter så visst blir man glad när det plingar till.

*PLING* ”Någon vill bli vän med dig! Du har ett värde! Inget mer sitta-hemma-framför-TVn-överöst-med-chipssmulor -och-snickerspapper för dig!”

Men jag har nog börjat bli så gammal i sinnet som jag är i ålder. Kidsen idag ställer sådana märkliga krav, och de flesta verkar bara vara intresserade av en sak. Jag ska ge några exempel.

Först ut är Zoe, vänförfrågan damp ner och jag kikade på hennes profilsida.

Zoe kommer från Kiruna och är entreprenör. Lite kul att lära känna folk som inte bara är från Stockholmsområdet, dock verkar den här entreprenören vara lite ofokuserad. Hon har skapat en dejtinggrupp för vuxna, men det finns bara tonårstjejer att hitta. Och dessa tjejer har behov av HYPERSEX.

Jag är inte helt på det klara med vad hypersex är men det låter förbannat arbetsintensivt. Det är inte att kramas extra länge som Bamse och Brummelisa, det är en sak som är klar. Jag får en bild av två Duracellkaniner indränkta i olja på gummilakan. Zoe verkar inte förstå att som varande 35-årig sambo har jag blivit ganska bekväm av mig och suckar mest åt större utsvävningar i sänghalmen. Jag tackade nej till Zoes vänförfrågan.

Några dagar senare var det Carina som hörde av sig.

Även Carina var en driftig tjej som gett sig in i entreprenörsvärlden, men även här verkar det vara något som skaver. Nu är jag inte så välbevandrad i de prostituerades värld, men under mina levnadsår har jag förstått två saker: Den första är att det krävs någon form av transaktion för att göra det hela till prostitution, det andra är att om man behöver betala så är man dålig på sex.

Nu påstår Carina att tjejerna på WhatsApp behöver bra sex och att man inte behöver spendera några pengar. Jag känner inte att det här är grunden för ett lyckat företag så jag säger som i Draknästet; I’m out!

 Jag tyckte dock det var trevligt att hon undrade om jag hade en trevlig dag, lite mindre rakt på sak än det allt för målinriktade Zoe.

Nu började jag bli populär på riktigt, för redan dagen efter var det Sabinas tur att skicka en vänförfrågan.

Oj oj oj. Zoe har fått konkurrens i Kiruna! Sabina verkar lite mer försiktig av sig. Hon har minsann bildat en hemlig grupp där bara sex personer får vara med åt gången. Kul! Diskretion gillas och uppmuntras. Men jag blev mindre intresserad när jag såg att det var först i nästa inkarnation som flickor och änkor skulle få vara med och att det nu bara fanns några killar i gruppen. En sådan ojämlik grupp där man separerar män och kvinnor vill jag absolut inte vara med i! Det blev nobben för Sabinas pitch.

Vi måste komma ihåg att det inte är alla som är så framfusiga att de skickar fram vänförfrågningar hur som helst. Många vill få ett okej innan och skickar försynt ett litet meddelande på messenger först. Och ibland skäms de för, eller är osäkra på, sina namn och använder ett alias. Entré för Blackbook.

Stackars Blackbook har nog inte svenska som förstaspråk, men det är trevligt att hon ändå försöker sitt bästa. Hon skriver att hon är glad och att idag är hennes lyckodag, det är bra. Det är väldigt fint när folk är bekväma nog att säga att ”hörru, jag är glad idag!”. Hålla allt på en positiv bog liksom.

Orsaken till att Blackbook är så glad är att hon hittat mig som hon mötte på ett kafé och nu vill hon bjuda in mig på middag bestående av persika och aubergine kokade i vad jag förstår är blåbärssoppa. Tyvärr så finns det vissa hinder för hennes glädje varav kanske det största är att jag inte gått på kafé sedan 2019, visst kan kärleken komma på ett ögonblick och spira på avstånd under en lång tid men jag misstänker ändå att det inte var mig hon mötte där på kaféet. Något annat som talar mot att det skulle bli just vi är att jag har en aversion mot mat utan animaliska produkter. Utan dött djur. Kött, mina damer, kött! Ska ni snärja en Kjellberg får ni allt göra bättre än fruktflugemagneter som första måltid.

Anhanget höll med om detta medan Kvinnan åter använde ett sådant där gulligt smeknamn par har på varandra. Hennes smeknamn på mig är bland annat ”Pucko”.

I ljuset av Kvinnans invändningar mot mitt nätverkande tar vi bara en till, Odatha.

Odatha verkar vara en trevlig tjej från kontinenten, hälsar med pussar och så. Men hon är också så typiskt kvinnlig. Hon ber mig ta mig tid att slappna av, vilket ju var omtänksamt då jag varit ganska stressad senaste tiden med mina examensarbeten. Men hon ska också förklara hur via någon jävla Zoom-möte?! Vet du inte, Odatha, exakt hur stressande det är att sitta och försöka slappna av när någon pratar med en på en skärm? Vilka trauman det frambringar? Nej du Odatha, jag behöver skärmdetoxa, inte lyssna på ännu en Teams-presentation!

Så ja, det är svårt att träffa nytt folk i en viss ålder. Särskilt när man inte hänger med i utvecklingen. Men tipsen jag plockat upp från de här tjejerna är att:

  • Flytta till Kiruna
  • Gå på kafé
  • Var beredd på att lära dig att gilla blåbärssoppa

Lycka till med nätverkandet allihop!

Nu så kommer julen, vare sig vi vill det eller inte

Jag ligger i sängen, ni vet så där på vippen att somna, när Kvinnan öppnar sovrumsdörren.

”Mamma vill veta hur vi gör i jul?”

Tankarna börjar fara i mitt huvud.

Vilket jävla hjul?

Har bilen pajat?

Varför väcker du mig?

Menar du på riktigt att vi diskuterar julafton i september?

Har vi blivit ett varuhus?

Kvinnan står kvar i dörröppningen med lite krävande blick, jag måste ta ställning till en tillställning jag inte ens börjat ställa frågor om.

Jag muttrar något om att jag får fundera på det och återkomma. Sedan låtsas jag somna innan Kvinnan hinner pressa mig på svar.

Dagen efter undrar jag om jag drömde konversationen eller blev jag tillfrågad i fucking jävla SEPTEMBER om julafton?!

Det blev jag. Men jag väljer att ignorera det, bläddrar istället genom gamla anteckningsböcker, men som i en konspiration dyker julen upp igen.

Önskelistor från förra året, min egen inkluderad även om jag vill minnas att min skrevs åtminstone efter första snön.

Kvinnans lista är enkel, ödmjuk;

  • Doftljus (Ljusen fick hon, men hon har inte fått tända dem då jag dör av lukten)
  • Blommor (Hon fick dem, de är döda nu)
  • Pyssel (Jag blev konfunderad över denna önskning, tills Kvinnan erkände att hon skrev det på inrådan av yngsta anhanget)
  • En prydnadsananas i guld (Denna fick hon inte, go figure)
  • Choklad (Det var juletid, det fanns redan choklad att tillgå)

Inga konstigheter egentligen. Sedan kommer Anhangens listor, fem A4 var, båda sidorna. Fyllda med önskan efter önskan i ett gytter av monster high, marsvin, clementiner och flamingos.

Inte heller det så konstigt, de är barn och fullständigt övertygade om att de behöver allt skit de vill ha. Jag var likadan men skillnaden var att mina önskningat faktiskt VAR livsviktiga! Det är min fasta tro att jag skulle ha dött utan en Space Leonardo med Shell-Kicking Action.

Jag kommer till min egen lista, skriven under hot från Kvinnan skall sägas:

  • Barn som är snälla mot varandra och sin mamma (Fick jag väl, periodvis i alla fall)
  • Piri-piri chips (Det fick jag köpa själv, för det var ”inte juligt”)
  • Städad lägenhet (Fick jag inte!)
  • Entrecote till middag (Allt jag fick var en arg blick och en kotlett)

Som ni ser var min lista den mest praktiska, men också den som väckte mest ilska. Den var inte tillräckligt materialistisk fick jag veta, så för husfridens skull skrev jag dit

  • En dödskalle

Kvinnan gillade det inte. Anhanget gillade det inte. Men de hade ingen lust att städa och har en aversion mot nötkött, så de köpte en dödskalleformad sparbössa åt mig. Den står i hyllan med en häftig bandana på sig, som en symbol för att inte diskutera jul förrän tidigast november.

Men den hjälper aldrig….

Dopdränkning och hästillusioner

Jag var på dop i helgen. Säga vad man vill om Svenska Kyrkan men de har fortfarande pampiga festlokaler och usel musiksmak. Allsång på Skansen har ju också förfallit men den ligger i lä på förnyelseskalan om man jämför.

Men tillbaka till dopet. Jag är till hundra procent säker att hela ”upptagen i guds gemenskap” är en efterkonstruktion och det hela började som en primitiv form av barnuppfostran. Man tog det lilla livet och tryckte ned huvudet under vattnet.

”Ser du din lilla jävel?! Och värre blir det om du inte sköter dig!”

Men då kom antagligen någon förbi och förhörde sig om vad i helvete personen ifråga trodde att denne sysslade med. ”Halvdränker min son” kändes kanske inte helt strategiskt rätt så svaret blev att

”Njae, jag upptar mitt barn i guds gemenskap med lite vatten. Vaddå, har inte du gjort det? Sjung lite entonigt nu så är det klart sedan!”

Dopcermonin var född.

Det har väl förmildrats genom åren kan man väl säga, men som ungarna skriker är det som att de VET hur det gick till förr.

På vägen hem blev jag oresonligt glad när jag såg en liten häst i koppel på promenad, men blev lika oresonligt besviken när det visade sig bara vara en stor hund med fånigt ansikte.

Ledighetsmat

Att ha Anhanget hemma en hel sommar är en utmaning, även om man själv lyckas pussla ihop sin ledighet med Kvinnans dito. Det mesta har avhjälpts med Anhangets ökande ålder men vid vissa tidpunkter behöver de en närvarande fadersfigur. Detta infaller vid lunch och middagstid, övrig tid är fadersfiguren ganska överflödig och får ägna sig åt den gamla pappa-traditionen ”se till att ungarna inte tar livet av sig själva/varandra”. Men det var ju det här med käket.

Jag är inte så glad i att laga mat. Jag äter den gärna och då i väl tilltagna portioner, men själva tillverkningsprocessen lämnar mig kall. Men denna sommar visste jag att jag skulle vara den principiella utfodraren då mitt feriearbete startade långt senare, så jag tänkte att nu, nu skulle vi lägga in högsta föräldraväxeln, INGEN på familjeliv.se skulle kunna klaga på de kulinariska alternativen som presenterades i det Kjellbergska hemmet!

Här skulle allt göras från bas, Anhanget skulle inkluderas, menyer skulle tas fram gemensamt och det skulle vara så helylle att man kunde spy. Jag och damerna satte oss ned för att skapa vårt matschema för de närmaste veckorna. Vi snackade soppor, köttfärssåser, pannkakor och kötträtter till helgen. Vi var totalt synkade, en härlig känsla av gemenskap i familjen. Tillsammans åkte vi och handlade. Tillsammans stuvade vi undan allt när vi kom hem så lägenheten fortfarande såg ut som en lägenhet istället för ett varulager.

Jag medger att det blev lite osynkat vid själva lagandet av maten, då den äldre tydligen hade något championat på SSO att köra och den yngre helt sonika vandrade iväg från köket (jag hittade henne senare lekandes ute på gården så som ansvarstagande förälder förklarade jag för henne och hennes kompisar att om de drog ett sådant stunt igen kunde de GLÖMMA att ha anställning kvar och jag sket fullständigt i om de drog in facket. I Kjellbergs kök jobbar man på arbetstid!). Men i slutändan fick jag till ett skönt finlir med ett Middag-Rester till lunch-Middag-uppställning för resten av sommaren.

Tills igår.

”Pappa, Jag tänkte på en grej,” säger det större Anhanget och jag tror det ska komma en förfrågan om hurvida godis kunde vara förhandlingsbart även om lördagen redan kommit och gått, jag har fel.

”Istället för rester, skulle vi inte kunna äta Gorbys till lunch?”

Gorbys.

Låt mig klargöra att jag inte har något emot Gorbys eller piroger överlag. Käkar man varmkorv kan man inte vara grinig om vad saker innehåller. Men jag minns att jag som barn fick Gorbys när föräldrarna jobbade sent eller var borta någon helg, och vad jag minns blev det jävligt dålig stämning på något föräldramöte när detta uppdagades. Låt mig skriva det igen; JAG led inte av detta, utan det var några skitnödiga föräldrar som tyckte jag BORDE lidit av det.

Jag stirrar på min dotter.

”Du vill alltså att jag ger dig söndermald kotarm i lite bröd hellre än resterna från pastagratängen igår?”

”Ja, precis. Jag kan värma den själv när jag blir hungrig också!” Lite stressande ord från flickan som brände ned en hel plastslev i köttbullarna sist hon lagade mat, men blixten slår ju inte ned två gånger på samma plats tänker jag. Jag tänker också på vad andra föräldrar ska säga.

”Hemsk förälder, låter barnen leva på mikromat.”

”Jamenalltså..eh..bara den här lunchen, resten av sommaren har jag lagat mat på riktigt, jag lovar!”

De stirrar misstroget på mig samtidigt som de knappar in numret till socialen.

Men jag tänker också att de föräldrarna kan ta sig i häcken, att jag slipper fixa käk åtminstone en dag och att dottern omöjligt kan få en mikro att explodera med en Gorbys så varför inte? Ro infinner sig när flickan framför mig nöjt lägger ned två Gorbyspaket i kundvagnen. Sedan hör jag, från riktning av glassfrysen där den yngre dottern stått och drömt om en frusen kombination av grädde, färgämnen och socker, ett illvrål.

”JAAAAAAG TYYYYYYCKER IIIIIIIIIINTE OM DUMMA GORBYYYYYS!”

Och cirkusen rullar på, hela sommaren, varje år.

Vad jag lärde mig som funktionär bland hästar

Varande en återgivning av observationer jag gjorde på en ridtävling under helgen.

  • Hästägare blir tidigt delgivna vilken starttid de ska ha, trots detta kommer många med endast minuter tillgodo och med ansiktsuttryck mycket likt en ilsken bäver kräver de att funktionärerna skall upphäva rummet och tidens lagar så att de A) kan få plats så nära tävlingsfältet som möjligt med sin gigantiska lastbil trots att det redan står 3 gigantiska lastbilar där. Och B) de önskar även att funktionären skall vrida tillbaka tiden med tjugo minuter alternativt stoppa tävlingen helt så att de i lugn och ro kan förbereda sig på tävling.
  • Instruktioner är till för andra än just hästägare. Funktionären står i en kvart för att förklara för den stressade ägaren just hur denne skall parkera för att allt ska flyta så smidigt som möjligt. Trots detta ställer sig hästägaren där denne tror ”att det blir bra”. Vilket leder till kaos, förvirring och ilskna bäver-uttryck.
  • I en hästägares ögon behöver en funktionär inte bli lyssnad på, men ses ändå som allvetande. Vart rider man in? Var finns vatten?  Är det här tränset är godkänt? Om man tappat bort sitt fåniga hårbullenät, går det bra att bara rida med håret i en knut?  Vad de inte begriper är att det inte är hebréernas gud som nedstigit och står i gul varselväst vid infarten, det är knappt en halvfull Dionysus utan en allmänt uttråkad hästpappa som bara fått två (2!) koppar kaffe de senaste tre timmarna. Även om denne är tålamodet förkroppsligat och har stor ungefärlig kunskap om anläggningen är ointresset alltför högt för att kunna svara på specifika frågor.
  • Sekretariatet för hästägare är att likna med ett kors för vampyrer. Även om de flesta beslut och organisation utgår från sekretariatet under en ridtävling anser många hästägare att det är förenat med fara och död att gå nära denna fasansfulla plats, vilket leder till nummer 3 här ovan. Om kiosken råkar ligga i nära anslutning till sekretariatet kan hästägare beträda byggnaden men det sker då, spekulerar jag, med stor försiktighet likt en köksmus som smiter fram för att sno osten innan katten ser den.
  • Diskutera aldrig recept på hästfilé.
  • Terminologi är mycket viktigt. Det heter inte ”Batmanöron”, det är en ”Kentucky Wellington Soundless Huva”. Inom dressyr ”skiter” inte hästen på ”stallbacken”, den ”uträttar på uppställningsområdet” och i håret har hästägaren absolut inte ett ”virkat underlägg” utan ett ”Waldhausen hårnät med rosett”.  Sist det fästes så mycket vikt vid rätt märke och uttal var när jag gjorde min första och enda sorti ut på Stureplan. Vilket är lite ironiskt för är man hästägare har man i regel inte råd att gå på kvarterskrogen, ty hästen behöver en ny grimma, i guld eller så.
  • Diskutera ALDRIG recept på hästfilé.
  • Alla dessa observationer har ganska många undantag då de flesta hästägare är precis som alla vi andra, människor med en konstig hobby. Min vän H köper brädspel för summor som i runda slängar uppgår till Polens BNP, min bror höll under en period ensam hela Sveriges dykindustri igång. Själv köper jag böcker och konstiga spritsorter samtidigt som Anhanget får käka nudlar. Varenda människa har en konstig hobby om du frågar andra människor, dock vill jag här ge en känga till min syster och konstatera att om man är inblandad i någon som helst aktivitet med ordet ”grynings-” i på en söndag så är man riktigt jävla konstig.
  • Seriöst, DISKUTERA ALDRIG recept på HÄSTFILÉ.    

Kjeserligt kaffe kapsejsar

Så har det hänt igen. Kvinnan har åter försnillat mina inomhusbyxor. Okej, jag medger att det är ett par slitna mjukisbyxor men beluga-kaviar och fransk paté är fiskägg och lever. Allt ligger i vad man kallar det och alldeles oavsett vad man kallar dem har Kvinnan gömt/stulit/olovligen förflyttat dem från den plats där jag hade lagt dem.

Det ihärdiga regnet sänker temperaturen i lägenheten, så någon form av skydd är ett måste. Men motviljan till att faktiskt klä på mig inför hemmaplugg är stark. Lösningen blev att helt sonika stjäla en morgonrock från Kvinnan. Lite tillbaka-kaka och personlig hämnd.

Nytt problem. I mitt arbetsrum blev det väldigt varmt att sitta på föreläsning över engelska prefix iförd tjockt syntetmaterial. Lösningen blev att krångla ur ena armen för att förvandla hela projektet till någon form av toga. Hade jag varit av det kvinnliga könet hade jag kunnat leda en fransk revolution med ena mammarien utanför, men som penisinnehavare fick jag nöja mig med att dra paralleller till romerska kejsare.

Därför la jag mig ned på soffan, höjde imperatoriskt pek- och långfingret, lyfte upp näsan i vädret och talade således:

”Mulier, apud capulus mihi dare schola!”

-Kejsare Latus Kjellbergus

Historiska ord med den ordagranna översättningen ”Kvinna, med kaffe jag ger skola!”. Kvinnan var föga imponerad över min självpåtagna roll och sa att jag minsann kunde göra kaffe själv. Jag frågade om det skulle vara någon skillnad om jag hade en krans av lagerblad på skallen, Kvinnan nekade bestämt att det skulle det.

Så det ville sig inte bättre än att tiden som kejsare blev kort och hjärtlös. Det var Julius Caesar som med 23 hugg blev förråd av sina allierade i senaten, Publius Geta som mördades av sin bror och så Latus Kjellbergus, som fick brygga eget kaffe.

Världens Historia hade rätt när de sa att Kejsare var Roms mest otacksamma jobb.

Biliskt dilemma

Att lämna in bilen på besiktning är som att gå till tandläkaren. Man vet att man kanske inte skött den så väl som man borde men man har gjort sitt bästa efter tid, ork och varierande klokhet, nu ska en yrkesman titta dig i munnen/på bilen (helst på bilen om du åker till en bilprovning, för ska de besikta tänder också tycker jag nog det gått för långt) och humma lite halvbittert. Sedan ska det pekas ut exakt vad som är fel och hur det är ditt ansvar att använda munskölj på däcken minst varje dag. Summa summarum är att det blir dyrt.

Jämför då att lämna in bilen till en mekaniker. Det är ju mer som att lämna sitt barn till en läkare, fast du får låtsas vara amerikan och betala genom näsan för det. Men när de otrevligheterna är över vet du att personen kommer göra sitt yttersta för att åtgärda felet. Dock finns alltid risken att bara för att man åkte in med ont i tån, kan det vara kräftan. Skillnaden mot kräftan är att din bil alltid kan behandlas, mot ett pris.

Man får själv avgöra vad som är värt att bota ens barn, eller så får man ändra synen på sin bil och börja se den som ett gammalt djur som tjänat länge och väl, men som nu behöver följa med bakom vedbon med lite köttbullar och en slaktmask.

Husgerådens viktiga råd

Som ni nog förstod av föregående inlägg har vi flyttat. Större, bättre, nyare och andra adjektiv som tillämpas positivt. Det känns bra, äntligen rum att röra sig och rum att stänga in sig i. Enkelt sagt kan man beskriva det som en positiv förändring i våra liv. En av de positiva aspekterna är att när man flyttar så får man flyttpresenter!

Kvinnan hävdar att det är ett bevis på att jag börjar bli gammal men när min far skänkte oss en splitter ny dammsugare började jag nästan gråta.

Ty det är ju så att städning och dylikt är höggradigt tråkigt och därmed är även inköpen av attiraljer som hör städningen till tråkigt. Föreställ er att ni är 18 bast och just nyutflyttad från föräldrahemmet. Visst fan lockar chips/öl-sektionen hundra gånger mer än hem/städ-sektionen? Det känns liksom mer värt att bränna 200 spänn på kolaremmar och whiskey än på Swiffer och Grumme såpa.

Då får man tänka att en dammsugare kostar bra mycket mer än lite basala städprodukter. Man får förlåta att en ungdom lätt gör uträkningen att 200 kr bira är att föredra framför en 1230 kronorsmaskin man helst inte vill använda.

Då säger jag till alla eventuella förstaflyttare som någonsin kommer läsa denna text; tacka gudarna för alla städattiraljer ni fick i present. Exempelvis:

Tvättmaskin

Ok, total genomskinlighet nu. Den allmänna tvättstugan i valfritt bostadsområde är en hemsk plats. Ludd som inte tagits bort från torktumlaren sedan Dackefejden och som nu spridit sig över varenda millimeter yta i tvättstugan, knivslagsmål om tvättider och psykopat-Ingvar som står och stirrar otäckt på dig genom fönstret när du tvättar. En tvättmaskin i lägenheten är guld värd och får du en av snälla föräldrar/vänner så är du skyldiga dem din högra testikel / vänstra äggstock (oklart varför en skillnad men jag skriver inte reglerna). Att tvätta på lördagen går från att vara en dödsmarsch med tung packning och baksmälla till att vara en snabbt gjord syssla (också med baksmälla, ledsen mina vänner, men det står i det finstilta.)

Dammsugare

Upplevelsen kanske inte ändras särskilt mycket, men får du en dammsugare i present slipper du iallafall stå där i affären och veta att vilken du än väljer kommer du få betala. Psykopat-Ingvar sätter priserna och det är bara för dig att gilla läget. Känslan att veta att du inte behöver stå med en sopkvast som en deltagare i Farmen 2021 gör att städningen går ganska lätt. Åtminstone tills Kvinnan sliter dammsugarslangen från maskinen för ”den ville ju inte följa med”. Då blir det Mad Max istället med silvertejp och blodsmak i munnen, men du slipper sopa golvet.

Diskmaskin

En person. Det borde gå att hålla porslinet rent med bara en person, diska direkt efter käket så är det ingen fara. Och skulle man inte orka så är det bara två tallrikar dagen efter, inga problem. Två personer, två uppsättningar är väl inte så jobbigt? Man kan ju hjälpas åt med det också, även om psykopat-Ingvar som gillar att äta gröt blandat med cement kommer på besök tar det bara lite extra tid. Det stämmer faktiskt, det går snabbt. Man har tid över till annat på kvällen så snart är det tre personer man diskar för, och den nyaste har varken vett nog att inte gegga ned eller hjälpa till med disken. Men ni biter ihop, Ingvar får inte längre komma på besök och på något sätt lyckas ni hålla det hyffsat snyggt, fast 3 dagar av 7 ser er diskho ut som ett helvete. Ni lyckas så bra att ni till slut blir fyra personer.

Nu kan bara en envishet och offervilja utan like frälsa er. Eller en diskmaskin. Så när någon frågar om ni vill ha en TV i inflyttningspresent får ni ställa det mot varandra. Scarlett Johanssons läderinklädda häck i gloriösa 65 tums Ultra HD eller vetskapen att bara kunna lägga allt smutsigt i en låda, slå på den och gå och lägga er. Om det undgått er föreslår jag starkt diskmaskinen. Läderklädda häckar, även om det är Scarlett Johanssons, är förgängliga, att slippa diska är för evigt.

Den som säger annat ÄR psykopat-Ingvar.