Kukbildernas filosofi

Ett forntida inlägg där vi tar oss en titt på varför någon skulle skicka en dickpic. Jag vill samtidigt skicka mitt innerliga hat mot de som har tvingat mig att lägga till ordet dickpic i mitt rättstavningsprogram. Helt ärligt, ni irriterar mig utav helvete.

Med lättjan som sköld…

Ni som känner mig vet att jag ofta ondgör mig över tidningarnas rubriksättning. Jag kan, under vissa förhållanden, raljera obefogat mycket mot att Aftonbladet smäller upp ”17-åringen led av svår ätstörning” och precis under får vi oss till livs ”Så går du ner 10 kilo på 10 dagar!”.

Det är inte just ämnesvalen jag går emot, det är latheten. Har de verkligen ingen som kollar sådant här?  Varför hade Juholt ingen som kollade hans bostadsersättning, eller i vart fall någon som sa åt honom att mörka bättre? Vart var den som var anställd enbart för att säga till Mona Sahlin att inte köpa choklad med regeringens kontokort?

Alla vet att tidningar jagar klick och politiker fifflar, men måste de göra det så jävla uppenbart är det jag menar.

De slutade med de där artiklarna för två månader sedan.  Då var det Virusapokalyps från den gula loggan och getingen ända ned till Lars Johan Hierta och hotellannonserna.  För dog det kineser, sedan italienare, tyskar och så småningom började de rapportera om döda svenskar. Varenda notis som kom in var Corona si eller Covid så.

Svårt att hålla sig positiv. Gick så långt att när jag hörde en ambulanshelikopter landa nära min bostad blev jag oerhört lättad att det var ett vanligt mordförsök.

Men nu, efter denna tidvattenvåg av allvarlighet, har latheten igen sipprat in i vår kvällspress. Om det är för att annonsdegen ska in eller de helt enkelt inte orkar vara rädda hela tiden, jag utgår från det först nämnda, så har diverse lyteskomik letat sig tillbaka in.  Återigen trängs tung tragedi med lättsamma test av sill och tips om hur dina pelargoner ska komma till liv efter den kalla (eh, va?) vintern.

Latheten är tillbaka och säga vad man vill om lathet men en indikation på jordens undergång är den inte! Finns inte ett enda scenario där ett av domedagens tecken är en annons om gödsel eller Abbas senapssill.

Det är långt från över, men lite lättare att leva med.

Att bero på annat, vad fan hände med Jycken? Expressen har haft sin orgasmfejsade geting i 1000 år, men Aftonbladet tog med sig sin maskot bakom knuten och tryckte av? Vad fan?!

Och vem är jag?

Jag är er allestädes närvarande frånvarande medmänniska. Jag är en skribent, målare och professionell flummare. När så tiden tillåter håller jag mig med nörderier på amatörnivå.

Jag vill gärna tro att jag är rolig men de som känner mig påpekar ofta att jag är mentalt störd, vilket nog kan stämma även utan professionellt utlåtande. Detta är er till gagn, mina damer och herrar. För på den här sidan kommer jag göra mitt yttersta för att ni ska dra på smilbanden, bli förbannade eller båda två.

Jag skriver själv men är tekniskt obevandrad när det kommer till wordpress. Därför har jag tagit in min kamrat och vän, Von Träsjö, som teknisk support. Den tekniska supporten utgår ofta när Von Träsjö har viktigare saker för sig.

Säger han.

Minst en text med åsikter och observationer i veckan, ibland gamla texter från annat håll här på nätet, men det kommer ni märka. Jag har en YouTube-kanal som jag uppdaterar lite till mans när Kvinnan och hennes anhang inte hindrar mig, mer engelskt innehåll men ni kommer nog få höra om den också skulle jag tro.

VARFÖR KURIOSUM?

Därför att här kommer ni få just ett kuriosum, märkvärdiga och egendomliga observationer från apan i buren. När jag kan slänger jag även in lite pompekunskap, värdelöst vetande som ni inte ville ha och som ni förmodligen aldrig kommer glömma. Som att Karl XII:s hundar hette Pompe och en av dessa ligger begravd i Karlbergsparken vid Karlbergs Slott, därav ordet pompekunskap. Förbannat roligt ord.

Tills vi hörs igen.

Kjellberg