Slut i förråden, förräderi i leden

I självisoleringens tidevarv måste vi stå enade! Tillsammans tar vi oss igenom det, brukar det heta.

Men vad händer, när knivhuggen haglar in i ryggen och befälsordningen helt sätts ur spel? Det kan jag tala om; förråden sinar. En morgon står man där utan kaffe. Vem tur var det att handla? Kvinnans. FÖRRÄDERI!

Känslan som griper mig är allt annat än lycklig. Ett sådant svek, hur kan hon underlåta att se förråden välfyllda under pågående krissituation? Jag finner förövaren, hon sover. Kanske förklarligt eftersom klockan är sex på morgonen men, med blodet ännu rinnande från knivhuggen i ryggen, vädrar jag skuld.

Jag går till ytterlighet, kall fot på täckesvarm rygg. Ett skrik genom morgondiset, ett slag med en kudde som tillhygge. Ett ilsket ”Vad fan gör du?” Hon försöker vända på situationen, prata bort det försvunna kaffet.

Den gubben går inte!

”Varför gapar förråden tomma!?” kräver jag med samma tonfall som en fyllsjuk, tysk general från 1917. Fler kuddslag slår emot mig, krav på att jag ska vara tyst och låta henne sova. Jovisst, en förrädares skadeglada sömn.

Sådär fortgår det, det skylls på katter och barn. Svärmödrar och morföräldrar pekas ut som potentiella hinder för införskaffandet av kaffe. Jag håller mig kall, låter inga känslor stå i vägen för rättmätig bestraffning. Nynnandes signaturmelodin från Den nakna polisen försöker jag bestämma mig om man ringer 112 eller om det räcker med 114 14 när brottslingen i sängen vräker ur sig att det finns snabbkaffe i ett av köksskåpen.

Motvilligt lägger jag min hämnd åt sidan, går och ser om hon talar sant. Det gör hon för en gångs skull. Någon minut att koka vattnet, några varv med skeden och jag dricker förnöjt min morgondryck samtidigt som jag läser dagens dumheter på mobilen. Då utbryter från sängen en kakafoni utan dess like!

”Jag kan inte sova!” ”Varför gör du såhär mot mig!?” och dylika citat.

Väldigt konstigt kan jag tycka, hon borde ta en kopp kaffe på morgonen så hon blir på bättre humör.

Jag såg ettorna och nollorna i hästens mule

Mina vänner, jag spelar tv-spel. Något jag är riktigt insnöad på är Red Dead Redemption 2, ett westernspel. Och jag menar insnöad, jag har nog spelat igenom det flertalet gånger och varit mest fokuserad på om min karaktär hade helskägg, mustasch eller polisonger. Under en dylik genomspelning stötte jag på två karaktärer i spelet, ett random encounter. Två skurkar hade stulit ett litet kassaskåp, fraktat det medelst hästkärra ut i obygden och tänkte spränga upp det med dynamit, så som man gör. Jag sköt naturligtvis dessa delinkventer, så som man också gör. För att därefter ge mig på att öppna kassaskåpet själv, för någon belöning bör man ju också ha.

Det föll sig så att jag kastade min dynamitgubbe så illa att, även om skåpet blev synnerligen forcerat, dylik effekt även nådde kärran och hästen som använts för att frakta det förstnämnda.  Och när jag såg den realistisk återgivna hästen med bortsprängda ben, bara timmar efter att jag klappat en liknande häst på min dotters ridlektion, förstod jag hur folk som PETA tänker. Några timmar senare tittar jag på en video om samma spel där en spelare drar en realistiskt återgiven hästs döda kropp ur ett vattendrag och skämtar om det och jag förstår det igen. Jag fick en sådan olustkänsla båda gångerna.

Men efter allt det vaknade jag. Hade jag, genom vilja eller okunskap, skadat ett djur på det sättet som i spelet skulle jag nog ha tagit livet av mig.  Jag kan bara anta att samma sak gäller de bakom den video jag såg. Men allt hände i ett datorspel. Den som ser dylikt i ettor och nollor för att sedan efterlängta samma sak i verkligheten är sjuk och behöver hjälp. Men det kan inte ettorna och nollorna rå för.

Rockmusik, skräckfilmer, tv-spel. Alla har det fått en skopa av moralpaniken. Människor som verkligen inte kan skilja på fiktion och verklighet spyr galla över konstformer, så som de gjort i alla tider. Behöver jag påpeka den gången när PETA ville förbjuda formen av päls på plastfigurer? Det finns människor som triggas av scener av blod och död i medier. Dessa människor måste få den hjälp de behöver. Att ens andas att konstformer ska vara orsaken till att de gör något, det är att bevisa sig själv en idiot. Man kan naturligtvis debattera TV och spel som konstform, men det får ni göra utan mig

Kukbildernas filosofi

Ett forntida inlägg där vi tar oss en titt på varför någon skulle skicka en dickpic. Jag vill samtidigt skicka mitt innerliga hat mot de som har tvingat mig att lägga till ordet dickpic i mitt rättstavningsprogram. Helt ärligt, ni irriterar mig utav helvete.

Med lättjan som sköld…

Ni som känner mig vet att jag ofta ondgör mig över tidningarnas rubriksättning. Jag kan, under vissa förhållanden, raljera obefogat mycket mot att Aftonbladet smäller upp ”17-åringen led av svår ätstörning” och precis under får vi oss till livs ”Så går du ner 10 kilo på 10 dagar!”.

Det är inte just ämnesvalen jag går emot, det är latheten. Har de verkligen ingen som kollar sådant här?  Varför hade Juholt ingen som kollade hans bostadsersättning, eller i vart fall någon som sa åt honom att mörka bättre? Vart var den som var anställd enbart för att säga till Mona Sahlin att inte köpa choklad med regeringens kontokort?

Alla vet att tidningar jagar klick och politiker fifflar, men måste de göra det så jävla uppenbart är det jag menar.

De slutade med de där artiklarna för två månader sedan.  Då var det Virusapokalyps från den gula loggan och getingen ända ned till Lars Johan Hierta och hotellannonserna.  För dog det kineser, sedan italienare, tyskar och så småningom började de rapportera om döda svenskar. Varenda notis som kom in var Corona si eller Covid så.

Svårt att hålla sig positiv. Gick så långt att när jag hörde en ambulanshelikopter landa nära min bostad blev jag oerhört lättad att det var ett vanligt mordförsök.

Men nu, efter denna tidvattenvåg av allvarlighet, har latheten igen sipprat in i vår kvällspress. Om det är för att annonsdegen ska in eller de helt enkelt inte orkar vara rädda hela tiden, jag utgår från det först nämnda, så har diverse lyteskomik letat sig tillbaka in.  Återigen trängs tung tragedi med lättsamma test av sill och tips om hur dina pelargoner ska komma till liv efter den kalla (eh, va?) vintern.

Latheten är tillbaka och säga vad man vill om lathet men en indikation på jordens undergång är den inte! Finns inte ett enda scenario där ett av domedagens tecken är en annons om gödsel eller Abbas senapssill.

Det är långt från över, men lite lättare att leva med.

Att bero på annat, vad fan hände med Jycken? Expressen har haft sin orgasmfejsade geting i 1000 år, men Aftonbladet tog med sig sin maskot bakom knuten och tryckte av? Vad fan?!

Och vem är jag?

Jag är er allestädes närvarande frånvarande medmänniska. Jag är en skribent, målare och professionell flummare. När så tiden tillåter håller jag mig med nörderier på amatörnivå.

Jag vill gärna tro att jag är rolig men de som känner mig påpekar ofta att jag är mentalt störd, vilket nog kan stämma även utan professionellt utlåtande. Detta är er till gagn, mina damer och herrar. För på den här sidan kommer jag göra mitt yttersta för att ni ska dra på smilbanden, bli förbannade eller båda två.

Jag skriver själv men är tekniskt obevandrad när det kommer till wordpress. Därför har jag tagit in min kamrat och vän, Von Träsjö, som teknisk support. Den tekniska supporten utgår ofta när Von Träsjö har viktigare saker för sig.

Säger han.

Minst en text med åsikter och observationer i veckan, ibland gamla texter från annat håll här på nätet, men det kommer ni märka. Jag har en YouTube-kanal som jag uppdaterar lite till mans när Kvinnan och hennes anhang inte hindrar mig, mer engelskt innehåll men ni kommer nog få höra om den också skulle jag tro.

VARFÖR KURIOSUM?

Därför att här kommer ni få just ett kuriosum, märkvärdiga och egendomliga observationer från apan i buren. När jag kan slänger jag även in lite pompekunskap, värdelöst vetande som ni inte ville ha och som ni förmodligen aldrig kommer glömma. Som att Karl XII:s hundar hette Pompe och en av dessa ligger begravd i Karlbergsparken vid Karlbergs Slott, därav ordet pompekunskap. Förbannat roligt ord.

Tills vi hörs igen.

Kjellberg