Alla hjärtans skrämmande dag

I ”The Before Times”, när jag var en yngre Kjellberg och just hade börjat betaga Kvinnan, så inföll alla hjärtans dag. Det var inte så märkvärdigt i och med att den hade infallit långt före detta år och kommer även infalla långt efter, men det var vår första gemensamma.

Jag tänkte att det var lika bra att sätta ribban direkt. God hemlagad middag, blommor och en liten present som jag i skrivande stund inte kan påminna mig vad det var. Men jag tyckte något fattades.

Unge Kjellberg funderade, kanske var mer godis svaret? Men gelehjärtan smakade (och smakar än idag) skit, choklad var redan inhandlat i för dagen stadfäst hjärtform. Vad tusan skulle till? Lite erotik såklart!

Sagt och gjort, unge Kjellberg skulle bjuda på en striptease. Att han inte visste hur man dansade, hade någon taktkänsla och kroppsform som en otränad clownen Manne gjorde dock att han fick hålla det på den skämtsamma bogen. Så ett par kaninöron och en bollsvans inhandlades.

Jag tror inte Chippendales kommer höra av sig för unge Kjellbergs insats, men det fick den unga Kvinnan att skratta, och som bekant är halva slaget vunnet när dylikt inträffar.

Snabbspola fram 15 år. Förbi hopflytt, barnafödande, kräks, bajs, skratt, ett par middagar, lite gräl, en hel del kyssar med mera, och föreställ er en tidig morgon.

En morgon då klockan ringer 05 och jag smyger förbi en sovande Kvinna för att dricka kaffe innan jag byter om och går till jobbet.

Saken är den att mina kläder ligger i sovrummet. Jag smyger in och tar en skjorta, och för att inte behöva tända lampan ställer jag mig vid dörren, där ljuset strilar in från rummet intill. Där står jag och knäpper min skjorta. En viktig detalj är att Kvinnan har sin huvudända precis vid dörren. Kvinnan hör något som låter, hon öppnar ögonen och cirkeln sluts med nästan högtidlig stämning, ty det hon ser är en av ålder och försummelse förfallen, otränad clownen Manne i de tidiga stadiet av påklädande, en omvänd striptease.

Hon skriker till förstås, skulle inte du? Sedan skrattar hon, jag skrattar också. Jag tänder lampan och Kvinnan skriker till, jag skrattar vidare.

Efter 15 år tycker jag det är lite vackert.

Addendum: Bollsvansen förolyckades i hopflytten, men kaninöronen hängde med länge som först kuriosa, sedan kattleksak innan de slängdes i någon vårstädning perioden 2017-2018

Hotande positiv pajexplosion

På mitt jobb har jag en arbetskamrat, C+. Jag kallar henne C+ dels för att ni inte ska tro att jag polar med ett politiskt parti, dels för att hon är en sådan där +-människa. Taggad på jobbet, problem är till för att lösas och det finns inga dåliga kläder förutom de som hon tycker är fula.

Jag tror att satte vi denna kvinna på ett plan till Ryssland så skulle Putin skita i Ukraina och åka på solsemester till Florida tillsammans med Biden bara för att slippa få whiplash av all positivitet.

Men ibland stöter hon på patrull.

Jag satt och avnjöt min matlåda, som ju alla människor vet av hävd består av gårdagens middag, samtidigt som jag i mitt stilla sinne grumsade över att jag skulle bli tvungen att betala 100 bagis för mat på lunchrestaurangen följande dag.

Vi skulle nämligen äta Tacopaj till kvällsmat. Anhanget älskar Tacopaj. Det är paj, det är taco och de älskar det på en ”tar du sista biten hugger jag dig med gaffeln i ögat, gubbjävel”-nivå. Det skulle således inte bli mycket mer än smulor kvar till en mager matlåda.

C+ kom in i lunchrummet och såg min girighets mörka moln cirkla runt mitt huvud. Hon frågade vad som stod på? Jag tog en tugga av den sista maten jag antagligen skulle få på 24 timmar, svalde och förklarade läget.

Jag fick en blick som förklarade att C+ tyckte jag var lite eljest, men samtidigt såg man hjulen snurra där innanför. Hon spratt till sådär som positiva människor ofta gör när de kommer på något (utom min kära syster, som oftast gör någon Anderssonskans kalle-imitation när hon får en idé, men det är en annan historia) och slog handen i bordet.

”Gör två pajer! Då orkar de inte äta upp allt och så har du så det räcker i matlåda i flera dagar!”

Jag fick medge, det lät inte helt dumt. Så jag tog fram telefonen och slängde iväg ett mess till Kvinnan, det var nämligen hon som skulle stå för matlagningen den dagen, och beställde en extra paj. Svaret från Kvinnan kom omgående.

”Nä.”

Jag såg på C+ med en ”nu då?”-min. C+ kände att hon var fångad i en ostoppbar energi möter oflyttbart objekt-situation och valde i sin vishet att släppa ämnet och retirera tillbaka till sitt kontor.

Hur gick det för min matlåda då, undrar ni? Jo, det visade sig att Kvinnan hade börjat göra två pajer varpå jag glatt förklarar C+ plan.

Kvinnan stirrar på mig i tysthet, sedan tar hon ordlöst stekpannan och tömmer dess innehåll i soporna.

”Jag och C+ ska minsann prata.”

Jag är förvirrad, orolig och lite rädd. Men den pajen vi fick räckte till matlådan iallafall.

Pandemin kommer ikapp

Så hade det till slut hänt. Undertecknad hade klarat sig riktigt bra undan pesten, som Prospero i Röda Dödens Mask såg jag på när fan och hans moster blev smittade och dansade glatt vidare i mitt slott. Om man med dansade menar gick till jobbet och slottet var pendeltåget alltså.  Min poäng är att jag klarade mig. Tills förra veckan när jag började märka att jag blev mer och mer ensam på jobbet. Från dag till dag blev vi färre i ren Ti små cyklister-stil. Alla med samma mystiska meddelande. ”Jag mår inte bra.”

Det var inte en optimal situation, särskilt inte då jag är rykande färsk på jobbet. Men jag bet ihop och jobbade på, men så började jag känna mig trött. När jag kom innanför dörren hemmavid och satte mig i soffan tyckte jag det var alldeles för varmt i lägenheten (och om ni känner till SigtunaHem förstår ni hur jävla konstig DEN känslan var) och pang. Frossa, feber, snor i mängder som skulle göra Slimer avundsjuk. Ingen var ens förvånad utom jag.

Så hela familjen i karantän i 5 dagar, 2 pigga små anhang, 1 lättsnörvlande Kvinna och så jag, i ett evigt pågående dödsögonblick.

Ni som är föräldrar vet att det inte finns något sådant som ”att vara sjuk” med ungar hemma. De ska ha mat, de ska roas, det ska helst hållas någon form av rutiner. Kort sagt är det som att ha världens sämsta mellanchefer.

Jaså, du har precis hostat lungorna ur dig och man kan steka ägg på din panna? Men du kommer väl och jobbar ditt pass eller?”

Vad fanns det för val? Tillsammans med Kvinnan fick jag göra mitt bästa för att se till att min avkomma inte tog livet av varandra genom att ta livet av mig själv. Kändes det som i alla fall. Jag var bland annat ansvarig för att väcka Anhanget och släpa dem till frukostbordet. Jag hade påpekat att det inte var en bra idé men Kvinnan insisterade.

Till saken hör att min yngsta dotter, i ett utbrott av utmärkt föräldraskap från Kvinnans sida, fått se en zombiefilm och har en irrationell, men inte helt oväntad, rädsla för de vandrande döda. Det räcker att man lägger huvudet på sned så upplever hon visst obehag. Nu är alltså det första hon ser och hör när hon vaknar på morgonen en 35-åring som ser ut och låter som han legat i ett kärr i ett par dagar. Reaktionen var väntad. Ett gallskrik som ekade genom hela huset. Hundar började skälla, bilar tjöt och skator flög i väg från hustaken. Allmänt tumult som naturligtvis väckte det äldre Anhanget samt fick fart på Kvinnan. Båda undrade vad i helvete jag höll på med. Jag mumlade febrigt något om väckningsoptimering av medellösa inneboende, ingen förstod eller höll med. Jag blev bannlyst från väckning i mitt nuvarande tillstånd.

Jag må vara sjuk, men inte är jag dum inte.

Om snö och odöda jävlar

Det måste vara ganska svårt att vara mitt i en zombieapokalyps. Foodora levererar inte längre, läxhjälpen försöker käka upp ungarna och det är alltid en jävel som blivit biten och inte berättar det.

Men medan vi väntar på variant Psi (den med zombierna) så vill jag fokusera på Den Där Jäveln.

Att köra bil vid besvärligt väglag är lite som en zombieapokalyps. Fast ändå inte, man får inte klappa till folk i huvudet med ett brännbollsträ, till exempel, hur gärna man än vill. Så mer av en apokalops . Men vissa likheter finns: Man måste hålla huvudet kallt, planera sin rutt och se till att snusförsörjningen är säkrad, sedan är man redo.

Och det är då Den Där Jäveln gör entré.

Den Där Jäveln är galet stressad, snön ligger som ett täcke över hans bil och isen är tjock som insjöis på rutan, förutom ett litet hål för sikt framåt. Det går i 190 km, för han kan MINSANN köra bil. Och likt sin namne i zombieapokalypsen så är apokalopsens femte ryttare en hemlig fan.

Det betyder att han inte berättar när han ska byta fil, vilket blir en stor överraskning för personen som framför 24-27 ton och då denne inte vill begå dråp medelst lastbil (också en skillnad mellan zombie-scenariot och apokalopsen) tvärnitar denne, som överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Detta i sin tur överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Fortsätt ad infinitum.

I bästa fall dör ingen, i värsta fall blir det min vän Ä:s go-to slut i sina texter, alla dör.

Vad som än händer blir det köer. Familjers liv förstörs. Men Den Där Jäveln kom bara 30 minuter sent till jobbet.

Apocalypse averted.

Fåglar kvittrar även en kall vintermorgon

Man kan fråga sig vad, med en sådan rubrik, för text detta är tänkt att bli. Ni ser kanske framför er en enda lång reklamtext för en självhjälpsbok? En sådan som tekniskt bara hjälper författaren ekonomiskt och han har skrivit den själv? Nej, det är inte vad detta gäller.

Kanske kommer bilden av en solskenshistoria objuden till era tankar? En berättelse om en man, fasthållen i post julighetens vinterdepression, som går upp på fel sida om klockan 06, promenerar genom vintermörkret bland klottertäckta husväggar och snö med gula fläckar av vad man kan hoppas vara hundurin.

Som i detta mörker stannar upp, hör fågelkvittret från träden, ler lite för sig själv och tänker ”Upp med hakan nu, okände protagonist, fåglar kvittrar även en kall vintermorgon!” för att sedan gå vidare mot resten av dagen, lite gladare till sinne och själ?

Tyvärr är det inte en sådan berättelse heller. Den handlar mer om att en liten fågel bestämde sig för att bråka med/flörta med/skälla ut/whatever åt en annan liten fågel utanför mitt sovrumsfönster kl 05 en ledig dag. Och denna andra lilla fågel kontemplerade inte detta i tysthet, det ska ni ha klart för er, den argumenterade emot för duvkung och fosterbo.

I en hård värld fylld med rovfåglar, katter och idioters barn med stenar tog sig dessa två små fåglar ton och ställde till med kakafoni utan dess like på tu man hand. Utanför mitt sovrumsfönster. Kl 05 en ledig dag.

Fan ta småfåglar.

Och den varar än till påska fast ännu längre!

Så var julen, denna kärlekens och gemenskapens högtid över för denna gång. Paketen är öppnade, maten uppäten, raketerna sprängda och rimmen rimmade. Nu ska vi alla återvända till någon slags verklighet och släpa oss hela vägen till midsommar när högtidsbubblan åter igen sluter sig om oss.

Några av er kanske åberopar påsken som en förbisedd högtid men då förklarar jag så gärna att påsken är inget annat än ett test inför midsommar.

Tycker jag fortfarande om sill och nubbe? Går ägg verkligen att äta? Har jag lust att leka lekar och orkar jag stå ut med släkten? Det här är inte frågor du kan komma dragandes med på midsommarafton! Man måste börja lite försiktigt sådär till påsk, känna på vattnet så att säga.

Om du verkar behållit din tolerans för att ha trevligt under påsken, då kan du lugnt åka till midsommarfesten och bråka i 3 timmar om kubbregler med små människor som inte fattar hur blodigt allvaret är. Inledningsscenen i Blade från 1998, så blodigt är det!

Men än så länge kan vi luta oss tillbaka till minnen från julen som stöd i verkligheten. Som när jag låg sjuk och Kvinnan röt:

”Men dö då! Så jag kommer åt att städa!”

Det, mina vänner, det är julefrid!

Onsdagsobservationer

Så har det hänt. Efter att i ha lallat runt som dekadent student under alldeles för lång tid har jag åter igen återvänt till vad som populärt brukar kallas den grå massan av löneslavar.

Likt Personliga Persson sitter jag i överock, handskar och hatt och låter mina tankar vandra. Dessa tankar går som bekant precis var de vill och ingen kan gissa sig till vad för slags tankar jag hade, vilket är bra’de.

Mest för att jag ägnar orimlig tankekraft åt mina medresenärer. Så som kompisana/syskonen/paret (osäker på exakt natur) som brukar åka med mitt tåg. Under 2 veckor har jag sett dem tillsammans cirka 3 gånger.

Övrig tid har jag sett den ena eller den andra sitta klistrad med telefonen vid örat och, likt en amerikansk soldat i Vietnam som desperat skriker in i sin radio efter förstärkning, ropa att den icke närvarande hälften ”måste gå upp och komma till skolan annars..”. Efter annars brukar det ändra sig lite, men båda två använder just ”gå upp och komma till skolan”.

Jag tycker det är fint att kidsen peppar varandra, det är fan ingen som peppar mig om morgonen. Om man inte räknar de gångerna Kvinnan slår mig i mellangärdet md knuten näve och väser att mitt alarm ringt 3 gånger. Hon verkar inte acceptera mitt system att gå upp vid 4e ringningen utan är mer inne på att gå upp vid första larmet och sluta störa henne. Men hon vänjer sig nog vad det lider.

Den andra punkten i vårt persongalleri är Hörlurs-Hasse. Hörlurs-Hasse är en äldre man som införskaffat ett par Beats by Dre och lyssnar på musik så det står härliga till. Även jag tycker om att peta in lurarna ibland och bara flyta bort, men Hörlurs-Hasse nöjer sig inte med detta.

Hörlurs-Hasse tycker så mycket om musiken att han vill dela den med sina medresenärer. Därför väljer han allt som oftast att sjunga med. Inte jättehögt, inte jättebra och definitivt inte med korrekt sångtext, men tillräckligt intrusivt för att ”Shubani do do laaav heeeeya” ska fastna i din hjärna.

Men jag kan sympatisera. Vem har inte funderat på att dra en Tobey Mcguire-dans från Spider-Man 3 när man är på bra humör? Så jag unnar Hörlurs-Hasse att vara lite glad. ”Shubani on, you crazy diamond!” så att säga.

Så resorna är inte tråkiga, utan mest märkliga, men det ger mig något att tänka på när nedsnöade kranskommuner skymtar förbi genom tågets fönster.

Jag har ännu inte utvecklat Personliga Perssons vana att köpa en 75a brännvin var dag, ej heller spöar jag Kvinnan med dunder och brak. Jag tror jag skippar det senare helt då man inte vill kopiera mäster Cees allt för mycket. F försäkrar mig dock att man får ta sig lite brännvin på fredag även om man inte heter Persson, så det får jag kolla upp.

Således har jag kommit tillbaka till arbetslivets kalla famn, men lite värme sprider sig ändå såhär i juletid.

God Jul, mina bekanta!

Udda skulder

Kvinnan fyllde år och skulle då få en present. Vad önskade hon sig? En kryssning i Karibien eller en ny tomteprydnad. Jag greppade raskt tomtealternativet och sa åt Anhanget att börja jobba med kryssningen, de frågade mig hur det skulle gå till. Och det är det här med frågor från barn som jag tänkt avhandla idag.

Pappa, varför är himlen blå? Pappa, hur stort är medelhavet? Hur kommer det sig att onda saker händer goda människor, Pappa?

En miljard mer eller mindre tunga funderingar. Och de tar aldrig slut! Jag vet det för jag ringer själv ofta upp min far.

Pappa, hur kokar man oxtunga? Vad tusan fyller en karburator för funktion, Pappa? Funderade du någonsin på att strypa mig för att jag frågade så mycket, Pappa?

Och man svarar på allt, även om man inte vet drar man till med en gissning, för man vill sin avkomma väl och ge dem kunskap att möta världen med (dock hävdar jag bestämt att kunskapen att koka oxtunga hjälper mer än kunskapen om hur stort medelhavet är).

Man svarar på deras frågor utan baktanke eller krav på ersättning. En förälder är, per definition, ett barns personliga Wikipedia och det är som det ska vara. Men.

MEN!

Men om då t.ex. en far frågar sitt barn något, oavsett hur dumt, är barnet fanimig erforderligt att svara utan krumbukter.

Jag skaffade en tomte till Kvinnan. Presenter, luva och rock, hela paketet. Hon fick till och med ha den framme i november, ett big no-no i vårt förhållande men jag kände att hon behövde något extra efter att anhanget klantade till kryssningen.

Jag såg den alltså varje dag. Och ju mer jag tittade på den, desto mer insåg jag det.

Mönstrad pälsrock, skrikig mössa, illmarigt leende. Jag hade anskaffat en jäkla hallicktomte! Jag skickade bilder till F som genast bekräftade att det absolut rörde sig om en kopplarnisse.

Jag kunde ha påpekat det sutenöriska utseendet för Kvinnan. Men istället kläcktes en idé.

Jag gick in till det minsta anhanget och frågade om jag fick låna en barbiedocka. Anhanget tittade på mig, höjde ett ögonbryn.

”Udda fråga…varför det?”

Blodtrycket höjdes direkt. ”Udda”? ”UDDA”?! Hur understår sig flickan, som bara några dagar tidigare vänt sig mot mig under middagen och frågat ”ser råttgift ut som knark ungefär?”, att beskriva min fråga som udda?!

Eftersom jag behövde hennes kompanjonskap i detta dolde jag mitt tilltagande förtret och svarade ”jag ska jäklas med mamma” och barnet hade langat fram ett urval av dockor innan jag ens hunnit avsluta meningen.

Jag valde en docka som såg ut som ett 16 år gammalt metamfetaminoffer med byxor som knappt dolde baken och djupare urringning än vad jag skulle släppa ut min 16-åriga metamfetaminmissbrukare med. Sans skor.

Misär under misteln

Såldes på Lekia under 10-talet för 399.90. Komplett med minikjol. Ta från det vad ni vill.

Jag placerade dockan bredvid tomten och effekten var slående. Kvinnan märkte inget först, hon ställde till och med fram andra tomtar som kunde agera kunder åt torskhandlartomten.

Sagan fick ett sorgligt slut när jag en morgon hittade dockan i en position som definitivt kunde kallas död. Nedkastad från hyllan, bruten rygg och frånvarande ögon. Kanske hade hon undanhållit pengar från tomten, kanske hade han bara haft en dålig dag och hon var ett offer för omständigheterna. Eller så hade anhanget fått för sig att utan omedelbar utdelning var skämtet förbi.

Det är en hård värld uppe på hyllan. Men man måste fortsätta ställa frågor för att få svar.

Överlevnadsguide för halvkompetenta: Mat

Så blev det åter kallt i vårt avlånga land och den årliga systemkollapsen med inställd kollektivtrafik, smällkalla lägenheter och debatter om den svarta dockans vara eller icke vara i Kalle Ankas jul är i begynnande.

Är man en dunderförberedd prepper som skurit av alla band till samhället kan man genomleva årstiden med relativ bekvämlighet, men vad gör man om man bara är en lite halvkompetent löneslav som har tilltro till att staten tar hand om en?

”Man dör” säger ni.

”Högst antagligt” svarar jag, ”men ge inte upp hoppet!”

För farbror Kjellberg ska nu dela med sig av några sidor ur sin Överlevnadsguide för halvkompetenta.*

Säkra käket!

Ett grundläggande behov är mat. Den lokala mataffären må vara en ypperlig födokälla i vanliga fall, men vad göra när varje hyllmeter gapar tomma för att leveranserna står stilla straxt utanför Borlänge på grund av krock med frusna löv?

Ut i kylan för att samla och jaga? Nej slå det ur hågen goa vänner, kom ihåg att ni blott är halvkompetenta! Även ett överkört djur skulle komma undan era tafatta försök och det ni skulle lyckas samla får plats i min igensydda västficka.

Vänd er istället inåt! Husdjur, mina vänner! Ungarnas akvariefiskar kan med fördel kokas och serveras med lite färg skrapad från de kalla lägenhetsväggarna. Både föda och en liten bedövning gentemot kylan som tränger sig på.

Kanske känner ni att det skulle vara svårt att sälja in en lunch gjord på Misse till barnen? Titta åt våra vänner britternas håll, tak-kanin! Ett varm mål mat plus att ni slipper tömma kattsanden någonsin igen!

Nu kanske ni vill ha lite standard, julen närmar sig och då kanske man vill ha något mer rejält än kokt guldfisk och nermalen kissemiss. Tyvärr är det många som kommer få nöja sig med det.

För det är ju knappast så att ni kan käka upp ert enda barn bara för att köttet smakar fint? Har ni däremot flera ungar är möjligheterna oändliga. Har ni gött dem med en stadig diet av TV, McDonald’s och chips lär ni, även på de yngsta, ha mat hela vintern. Och kom ihåg att allt går ned med lite ketchup!

”Men var skaffar vi ketchup om allt är slut i butikerna?”

Det tar jag upp i nästa kapitel, ”Plundringsräder bland radhus

*Kjellbergs Kuriosum tar inget ansvar för de som överskattar sin egna förmåga, blir psykiskt ärrad av innehållet eller är dumma nog att faktiskt följa råden i denna bok.

Farväl till chokladen

När jag var en liten Kjellberg, och även när jag var en inte fullt så liten Kjellberg, så var O’Boy bra skit.

En bra start på dagen kom inte från någon jävla sportnörd till tiger eller tråkig tupp som ramlat ned i en balja grön färg, den kom från lite mjölk, chokladpulver och en rostmacka. Efter den kombon var man redo att möta vad än Närtuna lågstadium kunde kasta på en, och tur var väl det.

O’Boy var inte heller så jäkligt när man var äldre. Även om kaffet på allvar gjort sitt intåg i ens liv var det, efter en lång dag i skolan och att ”dra runt på stan” eller vad fan man nu gjorde i tonåren, ganska nice att kasta i sig ett glas O’Boy och en ostmacka, även fast man låtsades att man inte tyckte det var så nice för man var ju tonåring.

Sen tog kaffet över mer och mer, O’Boy hamnade i skymundan. Förpassad till ”vad sugen jag blev på O’Boy, måste ta ett glas”-tillfällen som kom ytterst periodiskt och med långa mellanrum. Mitt förhållande med chokladpulvret blev ambivilent och förblev så tills jag själv fick barn.

För att förstå grejen så måste man se till mina frukostvanor genom åren, det kan sammanfattas såhär:

  • Nyföddhetsperioden: Bröstmjölk.
  • 1-2 års ålder: Antagligen någon form av frukt och en liten bit orostat bröd.
  • 3-13 års ålder: O’Boy och rostat bröd.
  • 13-16 års ålder: Kaffe och rostat bröd.
  • 16-28 års ålder: Kaffe och Kaffe.
  • 28-tills nu års ålder: Kaffe och rostat bröd.

Denna lista med observation på alla hotell/kryssnings och resefrukostar som man upplevt genom livet, vid dessa tillfällen: Äggröra och stekfläsk (eller bacon på de snålare inrättningarna).

Som ni ser var det en period där min start på dagen lutade sig exklusivt på koffeinets strama svärta. Det var under samma period som mitt anhang föddes. I början verkade de ganska vettiga i sina frukostvanor, ligga tyst och snutta på Kvinnans bröst. Jag kan sympatisera. Men sedan började de ställa krav!

Så istället för att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv var fullgjort var man nu tvungen att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv är fullgjort OCH GÖRA TVÅ JÄVLA GLAS O’BOY!

Det är det proverbiala håret som knäckte kamelens rygg där på morgontimmarna.

Men Kjellberg, säger ni naivt, det var för flera år sedan nu! Varför drar du upp det igen? Är inte dina barn så stora att de kan göra O’Boy själva?

Jag svarar er att jo, det kan de. Men deras approach är väldigt aggressiv. Mitt anhang har ärvt min syn på morgontimmarna och tar ut sin frustration genom att försöka piska ihop pulver och mjölk, med följd av att det ligger en tjock röra av sagda substanser över mitt köksbord, bevisligen där anhanget suttit. Vem får torka upp detta? Jo, undertecknad! Undertecknad som inte alls är sugen på intensivt krävande städjobb kl 6 på morgonen!

Så jag gör i ordning deras O’Boy, medan de sover använder jag min, i barndomen vunna, skicklighet att röra ihop chokladpulver och mjölk i en perfekt mix. Sedsn får glasen stå där, i rumstemperatur, tills anhanget behagar röra på sina små arslen och sätta sig till bords. De får dricka 10-15 minuter gammal O’Boy.

Det är mitt uppror, det är min hämnd. Det är mitt farväl till chokladen.

Addendum: Om de någonsin tar tillbaka O’Boy med banansmak, som det smakade på 90-talet, DÅ kanske jag ändrar min ståndpunkt.