Upptrappning

Jag sitter lugnt och arbetar vid mitt skrivbord. En ganska bra dag hitintills som inte varit för stressig eller för tråkig. Det plingar till i mobilen.

Jag riktigt hör illvrålet. Rutorna på kontoret skakar, kanske lite på grund av lastbilen som dundrar förbi utanför, men mest på grund av den vrede som kastas på mig av en liten kvinna 36 km (+- någon km) bort.

”Du ååååååååt alla champisar!”

Jag känner den där skulden alla känner när ens respektive är förbannad på en, sedan tar jag mig i kragen och vägrar bli skuldbelagd av någon som skriver champisar om champinjoner.

”Det fanns inte så många kvar, de som var kvar ville bli överrösta med chili och stekta.”

Bibehåll lugnet, förklara läget. Inget har någonsin gått fel när man sansat förklarar något för sin ilskna partner.

Jag känner hur mobilen börjar bli varm av all negativ energi den insuper från Kvinnan. Hon tycker att jag borde lämnat iallafall två champinjoner, jag drar till med den inte helt väl mottagna förklaringen att då skulle jag fått mindre.

Det faller inte väl ut, tystnaden talar sitt tydliga språk. Jag börjar undra om jag inte gjorde fel ändå? Sedan minns jag lakritsen.

Det är då som det slår mig, jag har INTE tagit Kvinnans champisar i ett själviskt försök att hotta upp matlådan. Jag har HÄMNATS hennes illvilliga stöld av salmiakbalkarna förra veckan!

Jag meddelar glatt Kvinnan detta, att terrorbalansen är återinförd och det egentligen inte finns så mycket att gräla om längre. För att riktigt få in den där feelingen av att allt är som vanligt frågar jag henne om hon planerat någon middag ikväll. Och jag får faktiskt ett svar:

”Du är dum i huvudet!”

Jag myser inombords när jag fortsätter jobba. Allt är precis som vanligt igen. Jag ÄR faktiskt dum i huvudet, men i min mage skvalpar ett par chilidränkta champisar. Det kallar jag för en vinst.

Att det skulle sluta såhär

Jag är förådd! Huggen i ryggen av den som säger sig älska mig mest! 15 års förhållande slängt utför ett stup ned i det iskalla saltvattnet med tyngder om fötterna!

Den person jag såg framför mig gå nedför altargången till orgelns melodi har hällt 4 liter färg på den vita klänningen hon skulle bära. Okej, det är en lögn. Kvinnan vill inte ha vit klänning, jag vill inte ha orgelmusik. I den aspekten är vi väldigt överens.

Därför är den grova skändning jag har blivit utsatt för så oförståerlig. Det skulle ju vara jag och hon, hon och jag. Mot världen, mot resten, mot anhanget. Men nej.

Nu sitter hon där i soffan, äckligt självgod och helt obrydd som en apmätt katt efter att ha blivit inlåst på mjölklagret. Jag sitter också i soffan, men nedtryckt och med ett hål i inuti mig, som mjölkpaketen kattan hade sönder.

Finansiellt förstörd, känslomässigt kränkt och socialt skadeskjuten.

Ni kanske säger att jag överreagerar, men vad fan, det var ju MIN salmiakbalk! Jag hade sparat den sedan helgen! Jag hade längtat hela dagen och eggat mig själv med tanken på den där lilla kvävningsrisken till ammoniumklorid!

Ganska ruttet gjort i min mening.

Valrosspussel

Hurra hurra, med en domedagsklocka som glatt tickar mot midnatt konspirerar händelser för att åtminstone för syns skull dra tillbaka sekundvisaren några steg. Iallafall på den ena domedagsklockan, den andra ligger och tickar i bakgrunden och den tredje går nog till och med snabbare om än inte så mycket.

Bilen är fixad och jag kan lägga kollektivtrafiken bakom mig, i vart fall för en stund är mitt livspussel lite mindre komplicerat. Jag har massa bitar med bara himmel, men jag har hittat en bit med en halv fiskmås på, det är iallafall en utgångspunkt.

För att ha bilen underlättar något djävulskt, i det minsta tidsmässigt. Att åka kollektivt är inte så farligt, men när restiden ligger på en bas av 1,5 timme (jämför 25 minuter) och på det ska det dessutom läggas inhandling av basala födoämnen på vägen hem, då snackar vi portugisiska middagstider i det Kjellbergska hemmet. Och det hde väl inte varit så farligt med det, om det inte var för det där att väckarklockan ringer till svenska frukosttider. Ni ser hur en internationell krock lätt händer, vilket tycks vara på modet i år.

Men det är inte bara av ondo. Anhanget har blivit nyckelbarn, fått lite ansvar, äldsta dottern har till och med lyckats laga mat utan att bränna ned kåken. Den yngre gör förvisso inte många knyck, men hon saboterar inte aktivt för sin syster, framsteg!

Men de är ju trots allt barn, och har inte riktigt koll på klockan. Därför har det ibland hänt att jag klivit in i följande situationer utan någon särskild ordning:

• En brottningsmatch -Där det yngsta anhanget hävdar att hon bara tränar inför sin karriär som fribrottare (som ska komma efter hennes tid som marinbiolog), det äldre säger mest ”Aj”.
• En städdag – Städningen går ut på att fylla vardagsrummet med grejer så att deras egna rum är tomma. Fadern var inte road, men iddes inte göra en insats just då varför inte heller modern var särskilt glad. Men av outgrundlig anledning skyllde på fadern.
• Sminksession – Okej, barn blir stora någon gång och att vara nyfiken på det här med smink är en del av en liten tjejs uppväxt (har jag fått till mig från yttre källor). Men att sminka varandra till vad som skulle kunna vara en politiskt inkorrekt karikatyr av männsikor med afrikanskt ursprung känns kontraproduktivt om man vill bli känd fribrottare/hoppryttare. Man bara vet att någon jävel (jag) kommer dra fram fotot när de är på toppen av sin karriär och så blir de svartlistade.

De hade även valt att förlägga sminksessionen i vår soffa, i vår ljusgrå soffa. I vår ljusgrå soffa som vi varit modiga nog att låta vara ”punk chic” men som nu är alldeles för ”punk chic”.

Kontentan är att när du känner att du börjar få ihop livspusslets himmel, kommer det någon jävel och målar nya pusselbitar. För att må väl så måste du hålla lika hårt i din halva fiskmås som en fet, hungrig valross skulle göra.

Det är mitt råd i dessa och i alla tider, var en fet, hungrig valross så kommer du iallafall vara lite glad.

Hyllningskväde till en böna

Den har kallats besk 
och liknats vid död, pest och pina
Men kalla det fjäsk 
inför nödens gudinna
Men en tidig morgon inser man det fina
Man tar en klunk och till sist känner man att man har en chans att vinna.

Som ni förstås förstår 
Även ni andra morgontrötta
Så är det ej gutår
Som vi skriker i morgondiset
Nej, det vi i vårt avlånga land har valt som stötta
Är kaffet, åh denna dryck som tar priset!

När man som liten ser Emils far slita på fält 
och sedan trösta sig med en kaffeskvätt
Då frågar man för sig själv hur det med Anton nu är ställt
Men när den lille invandrarkillen på tåget tittar på YouTube med högtalaren på så förstår man att gubben hade rätt!

När din farsgubbe till frukost tog endast denna krycka 
och med viss animositet 
stirrade genom fönstret mot vinterkylan
Då var det din rätt som barn att tycka
Att karln ej hade rätt till viss bitterhet

När man så växer upp inser man snabbt att uppbackning tövas
Någon kör på knark
Någon super sprit
Men en mer hållbar lösning behövas.

Vår drog, vår njutning, vår krycka och själ
Att kaffet finns är nog så väl
Kaffet ger oss tålamod att förlåta och stå ut
Och alla gudar hjälpe mänskligheten om det någon gång tar slut.

Predikan om en måndagsmorgon

Glädjen eder, bröder och systrar, ty jag har återvänt till vår gemenskap! Glädjen eder ty jag rider inte längre till mitt värv på Satans avgasspyende verktyg! Nej, istället rider jag Satans Projektplanerares avgasspyende verktyg till mitt värv, men jag gör det samman med er andra!

Tillsammans står vi och huttrar, tillsammans står vi och spanar bort mot horisonten för att se var Projektplanerarens verktyg blivit av, ty den skulle kommit för 10 minuter sedan.

Vi olycksbröder som vandrar mot Sankte Clusterfucks långa orm, vars räls ömsom är förfryst, ömsom solkurvad, ibland täckt av löv, ibland går den inte alls. Men vi vandrar jämte våra systrar i en rättfärdig parad/ dödsmarsch.

Men lyss till mina ord, och tvivla icke, så fort jag fixat en grej på Satans avgasspyende verktyg överger jag er fortare än ni kan säga ”Judas”.

Varför världen verkar vämjelig, 3 orsaker

Det är konstigt det som händer i världen. Man kan gå helt oförhappandes och plötsligt som genom ett trollslag förvandlas din tillvaro till ett mörkt mål av osäkerhet, motvilja och rent äckel mot omvärldens utveckling.

Igår var det fettisdagen. En dag då man, om man är pursvensk, med glädje äter en ganska tråkig bulle med grädde och mandelmassa. Vill man vara riktigt avancerad kan man hälla mjölk på, ha i kanel, röra runt, stavmixa och injicera i armen. Få till ett riktigt semmelrus, om ni är med på hur jag tänker.

Hur du än väljer att inta din semla är det, om man är rättrogen och ren, en ganska tråkig bulle med grädde och mandelmassa i.

När förändringen började brydde sig ingen nämnvärt. Kanske bytte man ut grädden till chokladmoussé eller fyllningen till vaniljkräm, och det var väl inte så farligt. Sen bytte man ut bullen till ett tacobröd, eller gjorde en varmkorv av det hela. Åh, så skojigt och innovativt det var!

Valde vän av ordning att påpeka att en semmelwrap banne mig inte var en semla så fick denne höra att han var negativ, en bakåtsträvare eller så fick man frågan varför man över huvud taget brydde sig? Och ingen kunde inte riktigt svara på varför man var så envis om att den ganska tråkiga bullen skulle serveras med just grädde och lite mandelmassa, så man lät saken bero.

Och med åren blev det värre. Semmelmunkar, semmelkladdkakor i långpanna, lakrits(!)semlor, raw food semla, churrosemla, glutenfri JÄVLA semmelrulltårta!

Den minsta, i dubbel bemärkelse, förbrytaren torde vara minisemlan. Okej, Ture Sventon hade minisemlor redan på de gamla grekernas tid men han gjorde dem ju stora igen! Visa mig det café eller hobbybagare som kan göra om det konstycket så ska jag tänka om, men innan dess stjäl dessa konditörskleptomaner bara folkrätten att äta en NORMALSTOR ganska tråkig bulle med grädde och lite mandelmassa.

Ni tänker nu att jag ska lugna ned mig, ni kan inte se vad grejen är om någon vill lägga till en twist på dessa bakverk. Låt mig då slita åt mig min proverbiala arm och vråla tillbaka att just för att ingen brydde sig så jävligt så har vi fått galenskaper som dessa i år:

Ser ni dem?! Skagen. Rörs. Semla. Det där, mina vänner och belackare, är en satans smörgås och inget annat. Säkerligen mycket god för, kom igen, skagenröra. Men likväl ingen semla!



Min fasta övertygelse är att världsbilden de senaste åren beror på 3 saker:



1. De sköt Harambe.
2. Melodifestivalen har deltävlingar.
3. Alla jävlar som ska vara så ”kreativa” med sina semlor.


Det kan inte alltid vara fel med bara en ganska tråkig bulle med grädde och lite mandelmassa i.

Mer stillsamt om inte annat.

Alla hjärtans skrämmande dag

I ”The Before Times”, när jag var en yngre Kjellberg och just hade börjat betaga Kvinnan, så inföll alla hjärtans dag. Det var inte så märkvärdigt i och med att den hade infallit långt före detta år och kommer även infalla långt efter, men det var vår första gemensamma.

Jag tänkte att det var lika bra att sätta ribban direkt. God hemlagad middag, blommor och en liten present som jag i skrivande stund inte kan påminna mig vad det var. Men jag tyckte något fattades.

Unge Kjellberg funderade, kanske var mer godis svaret? Men gelehjärtan smakade (och smakar än idag) skit, choklad var redan inhandlat i för dagen stadfäst hjärtform. Vad tusan skulle till? Lite erotik såklart!

Sagt och gjort, unge Kjellberg skulle bjuda på en striptease. Att han inte visste hur man dansade, hade någon taktkänsla och kroppsform som en otränad clownen Manne gjorde dock att han fick hålla det på den skämtsamma bogen. Så ett par kaninöron och en bollsvans inhandlades.

Jag tror inte Chippendales kommer höra av sig för unge Kjellbergs insats, men det fick den unga Kvinnan att skratta, och som bekant är halva slaget vunnet när dylikt inträffar.

Snabbspola fram 15 år. Förbi hopflytt, barnafödande, kräks, bajs, skratt, ett par middagar, lite gräl, en hel del kyssar med mera, och föreställ er en tidig morgon.

En morgon då klockan ringer 05 och jag smyger förbi en sovande Kvinna för att dricka kaffe innan jag byter om och går till jobbet.

Saken är den att mina kläder ligger i sovrummet. Jag smyger in och tar en skjorta, och för att inte behöva tända lampan ställer jag mig vid dörren, där ljuset strilar in från rummet intill. Där står jag och knäpper min skjorta. En viktig detalj är att Kvinnan har sin huvudända precis vid dörren. Kvinnan hör något som låter, hon öppnar ögonen och cirkeln sluts med nästan högtidlig stämning, ty det hon ser är en av ålder och försummelse förfallen, otränad clownen Manne i de tidiga stadiet av påklädande, en omvänd striptease.

Hon skriker till förstås, skulle inte du? Sedan skrattar hon, jag skrattar också. Jag tänder lampan och Kvinnan skriker till, jag skrattar vidare.

Efter 15 år tycker jag det är lite vackert.

Addendum: Bollsvansen förolyckades i hopflytten, men kaninöronen hängde med länge som först kuriosa, sedan kattleksak innan de slängdes i någon vårstädning perioden 2017-2018

Hotande positiv pajexplosion

På mitt jobb har jag en arbetskamrat, C+. Jag kallar henne C+ dels för att ni inte ska tro att jag polar med ett politiskt parti, dels för att hon är en sådan där +-människa. Taggad på jobbet, problem är till för att lösas och det finns inga dåliga kläder förutom de som hon tycker är fula.

Jag tror att satte vi denna kvinna på ett plan till Ryssland så skulle Putin skita i Ukraina och åka på solsemester till Florida tillsammans med Biden bara för att slippa få whiplash av all positivitet.

Men ibland stöter hon på patrull.

Jag satt och avnjöt min matlåda, som ju alla människor vet av hävd består av gårdagens middag, samtidigt som jag i mitt stilla sinne grumsade över att jag skulle bli tvungen att betala 100 bagis för mat på lunchrestaurangen följande dag.

Vi skulle nämligen äta Tacopaj till kvällsmat. Anhanget älskar Tacopaj. Det är paj, det är taco och de älskar det på en ”tar du sista biten hugger jag dig med gaffeln i ögat, gubbjävel”-nivå. Det skulle således inte bli mycket mer än smulor kvar till en mager matlåda.

C+ kom in i lunchrummet och såg min girighets mörka moln cirkla runt mitt huvud. Hon frågade vad som stod på? Jag tog en tugga av den sista maten jag antagligen skulle få på 24 timmar, svalde och förklarade läget.

Jag fick en blick som förklarade att C+ tyckte jag var lite eljest, men samtidigt såg man hjulen snurra där innanför. Hon spratt till sådär som positiva människor ofta gör när de kommer på något (utom min kära syster, som oftast gör någon Anderssonskans kalle-imitation när hon får en idé, men det är en annan historia) och slog handen i bordet.

”Gör två pajer! Då orkar de inte äta upp allt och så har du så det räcker i matlåda i flera dagar!”

Jag fick medge, det lät inte helt dumt. Så jag tog fram telefonen och slängde iväg ett mess till Kvinnan, det var nämligen hon som skulle stå för matlagningen den dagen, och beställde en extra paj. Svaret från Kvinnan kom omgående.

”Nä.”

Jag såg på C+ med en ”nu då?”-min. C+ kände att hon var fångad i en ostoppbar energi möter oflyttbart objekt-situation och valde i sin vishet att släppa ämnet och retirera tillbaka till sitt kontor.

Hur gick det för min matlåda då, undrar ni? Jo, det visade sig att Kvinnan hade börjat göra två pajer varpå jag glatt förklarar C+ plan.

Kvinnan stirrar på mig i tysthet, sedan tar hon ordlöst stekpannan och tömmer dess innehåll i soporna.

”Jag och C+ ska minsann prata.”

Jag är förvirrad, orolig och lite rädd. Men den pajen vi fick räckte till matlådan iallafall.

Pandemin kommer ikapp

Så hade det till slut hänt. Undertecknad hade klarat sig riktigt bra undan pesten, som Prospero i Röda Dödens Mask såg jag på när fan och hans moster blev smittade och dansade glatt vidare i mitt slott. Om man med dansade menar gick till jobbet och slottet var pendeltåget alltså.  Min poäng är att jag klarade mig. Tills förra veckan när jag började märka att jag blev mer och mer ensam på jobbet. Från dag till dag blev vi färre i ren Ti små cyklister-stil. Alla med samma mystiska meddelande. ”Jag mår inte bra.”

Det var inte en optimal situation, särskilt inte då jag är rykande färsk på jobbet. Men jag bet ihop och jobbade på, men så började jag känna mig trött. När jag kom innanför dörren hemmavid och satte mig i soffan tyckte jag det var alldeles för varmt i lägenheten (och om ni känner till SigtunaHem förstår ni hur jävla konstig DEN känslan var) och pang. Frossa, feber, snor i mängder som skulle göra Slimer avundsjuk. Ingen var ens förvånad utom jag.

Så hela familjen i karantän i 5 dagar, 2 pigga små anhang, 1 lättsnörvlande Kvinna och så jag, i ett evigt pågående dödsögonblick.

Ni som är föräldrar vet att det inte finns något sådant som ”att vara sjuk” med ungar hemma. De ska ha mat, de ska roas, det ska helst hållas någon form av rutiner. Kort sagt är det som att ha världens sämsta mellanchefer.

”Jaså, du har precis hostat lungorna ur dig och man kan steka ägg på din panna? Men du kommer väl och jobbar ditt pass eller?”

Vad fanns det för val? Tillsammans med Kvinnan fick jag göra mitt bästa för att se till att min avkomma inte tog livet av varandra genom att ta livet av mig själv. Kändes det som i alla fall. Jag var bland annat ansvarig för att väcka Anhanget och släpa dem till frukostbordet. Jag hade påpekat att det inte var en bra idé men Kvinnan insisterade.

Till saken hör att min yngsta dotter, i ett utbrott av utmärkt föräldraskap från Kvinnans sida, fått se en zombiefilm och har en irrationell, men inte helt oväntad, rädsla för de vandrande döda. Det räcker att man lägger huvudet på sned så upplever hon visst obehag. Nu är alltså det första hon ser och hör när hon vaknar på morgonen en 35-åring som ser ut och låter som han legat i ett kärr i ett par dagar. Reaktionen var väntad. Ett gallskrik som ekade genom hela huset. Hundar började skälla, bilar tjöt och skator flög i väg från hustaken. Allmänt tumult som naturligtvis väckte det äldre Anhanget samt fick fart på Kvinnan. Båda undrade vad i helvete jag höll på med. Jag mumlade febrigt något om väckningsoptimering av medellösa inneboende, ingen förstod eller höll med. Jag blev bannlyst från väckning i mitt nuvarande tillstånd.

Jag må vara sjuk, men inte är jag dum inte.

Om snö och odöda jävlar

Det måste vara ganska svårt att vara mitt i en zombieapokalyps. Foodora levererar inte längre, läxhjälpen försöker käka upp ungarna och det är alltid en jävel som blivit biten och inte berättar det.

Men medan vi väntar på variant Psi (den med zombierna) så vill jag fokusera på Den Där Jäveln.

Att köra bil vid besvärligt väglag är lite som en zombieapokalyps. Fast ändå inte, man får inte klappa till folk i huvudet med ett brännbollsträ, till exempel, hur gärna man än vill. Så mer av en apokalops . Men vissa likheter finns: Man måste hålla huvudet kallt, planera sin rutt och se till att snusförsörjningen är säkrad, sedan är man redo.

Och det är då Den Där Jäveln gör entré.

Den Där Jäveln är galet stressad, snön ligger som ett täcke över hans bil och isen är tjock som insjöis på rutan, förutom ett litet hål för sikt framåt. Det går i 190 km, för han kan MINSANN köra bil. Och likt sin namne i zombieapokalypsen så är apokalopsens femte ryttare en hemlig fan.

Det betyder att han inte berättar när han ska byta fil, vilket blir en stor överraskning för personen som framför 24-27 ton och då denne inte vill begå dråp medelst lastbil (också en skillnad mellan zombie-scenariot och apokalopsen) tvärnitar denne, som överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Detta i sin tur överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Fortsätt ad infinitum.

I bästa fall dör ingen, i värsta fall blir det min vän Ä:s go-to slut i sina texter, alla dör.

Vad som än händer blir det köer. Familjers liv förstörs. Men Den Där Jäveln kom bara 30 minuter sent till jobbet.

Apocalypse averted.