Och den varar än till påska fast ännu längre!

Så var julen, denna kärlekens och gemenskapens högtid över för denna gång. Paketen är öppnade, maten uppäten, raketerna sprängda och rimmen rimmade. Nu ska vi alla återvända till någon slags verklighet och släpa oss hela vägen till midsommar när högtidsbubblan åter igen sluter sig om oss.

Några av er kanske åberopar påsken som en förbisedd högtid men då förklarar jag så gärna att påsken är inget annat än ett test inför midsommar.

Tycker jag fortfarande om sill och nubbe? Går ägg verkligen att äta? Har jag lust att leka lekar och orkar jag stå ut med släkten? Det här är inte frågor du kan komma dragandes med på midsommarafton! Man måste börja lite försiktigt sådär till påsk, känna på vattnet så att säga.

Om du verkar behållit din tolerans för att ha trevligt under påsken, då kan du lugnt åka till midsommarfesten och bråka i 3 timmar om kubbregler med små människor som inte fattar hur blodigt allvaret är. Inledningsscenen i Blade från 1998, så blodigt är det!

Men än så länge kan vi luta oss tillbaka till minnen från julen som stöd i verkligheten. Som när jag låg sjuk och Kvinnan röt:

”Men dö då! Så jag kommer åt att städa!”

Det, mina vänner, det är julefrid!

Allvarets stund

Varför är du inte allvarlig?

Du kan inte skriva något lite mer seriöst?

Måste du tramsa om allt?

Skulle du inte hellre vilja förmedla något viktigt?

Rolig feedback från tråkiga människor. Det korta svaret är naturligtvis ”Nej, det har jag inte lust med”.

Det lite längre svaret är” NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!”

Förlåt, jag kunde inte låta bli att skoja till det lite. Det lite längre svaret är att jag anser att det finns alldeles för många allvarliga människor i världen just nu, inte minst inom bloggsfären.

”Ånej, rasismen normaliserar”

”Kommunismen infiltrerar!”

”Döden andas i din nacke just nu!”

”Såhär lever jag i misär med min obotliga sjukdom”

”ÄT RÄTT”

”LEV RÄTT”

”TÄNK RÄTT”

Och alla tycker att just de är allvarligast och tänker mest rätt. Och det kanske de gör, vad vet jag? Men saken är den att jag inte ens har lust att kasta min hatt in i ringen (och det är en tjusig hatt som skulle förgylla vilken ring, hexagon eller grop som helst) för det finns på tok för många allvarliga människor i världen.

Det kan vara bra att vara allvarlig, och det är bra att synliggöra fel och missförhållanden som människor kanske inte tänkt på, men måste var och varannan stavelse i våra liv handla om detta? Finns det inte plats någonstans för penntroll som analog för att min kompis ska bli analt penetrerad så fort han skaffar ett nytt jobb? Istället för ytterligare en domedagsprofet kan väl någon sitta precis nedanför berget och berätta om den gången då Kvinnan till slut gav upp sina drömmar om en köksmandolin när hon upptäckte att den förvandlade en kyckling till hundmat? Kan inte ett PYTTEPYTTELITET hörn av nätet få vara bara flams och trams, utspottat kaffe och tunga utandningar genom näsan?

Det tycker iallafall jag.

Och därför vänder jag mig till er som sagt de första raderna till mig på senare tid och även till er som håller med dessa i tysthet. Jag vill att ni reser er upp, går in på toaletten på jobbet, det är betalt arbetstid men skit i det, in på toan bara. Där vill jag att ni tittar i spegeln, ser djupt in i era gravallvarliga ögon och säger till er själva: ”Jag är en tråkig jävel som ser världen på ett jävligt tråkigt sätt. Och det är okej, för någon måste göra det med.”

Sedan tar ni ett djupt, allvarligt andetag.

Sedan tar ni er själva i kragen och drar er själva närmare spegeln, så att ni är nästipp mot nästipp med er själva. Sedan väser ni GRAVALLVARLIGT fram orden ”Men sluta för i flygande helvete gnälla på de som försöker vara åtminstone lite roliga i den här förbannat allvarliga världen.”

Efter det kan ni gå hem en timme tidigt och seriöst reflektera över hur lustiga ni såg ut när ni handgripligt skällde ut er själva på jobbtoaletten.

Jag ser det för min inre syn och jag skrattar nästa ihjäl mig, allvarligt.