När sommaren glider mot höst

Hösten är här. Förvisso inte den meterologiska hösten men det är inte midsommar längre, tror jag vi alla kan vara överens om.

Vad innebär då hösten? För några är det att kura ihop sig med en god bok och varm dryck, för andra är det långa promenader för att titta på naturens vackra färger och fåglarnas årliga landsflykt/desperata försök att vintersäkra sig.

För barnföräldrar är den en säsong av lögner, manipulation och gräl.

För sommaren är härlig, särskilt när man är barn. Vakna när man vill, trycka i sig en nutellamacka, i Anhangets fall slänger de på sig en klänning och ut å lek. Allt innan undertecknad knappt tagit första klunken på morgonkaffet.

Men sommaren tar slut, man nåste gå upp på utsatt tid, ens onda föräldrar vägrar köpa nutella till vardagen. Men just kläderna verkar, i alla fall mitt anhang, välja som sin sista utpost för sommarens härlighet. När temperaturen visar 9 grader ska de bestämt ha klänning/kjol och baske mig inga tights under eller någon fånig långtröja! Kvinnan är av annan åsikt, vrålar att ”Blåsippan har fan i mig satt på sig täckjacka och toppluva!” och försöker med alla medel förmå Anhanget att, ja ni vet, inte frysa ihjäl.

Ibland vinner Kvinnan debatten, ibland Anhanget. Men så kom det en dag då Kvinnan hade jobbat natt och jag var ledig. Ni vet, sådana dagar när jag går upp för att låta Kvinnan sova men hon vaknar i alla fall och förvandlar det hela till en övning i meningslöshet.

Hur som helst så var jag ansvarig för våra flickors liv den morgonen. Det första yngsta anhanget sade var att hon skulle ha kjol och linne. Jag tittar på temperaturen. 6,7 C.

”Ja det blir bra.” Svarade jag.

En lite konstig stämning inföll sig. Båda flickebarnen tittade på mig, sedan på varandra. Det äldsta anhanget förelsog försiktigt att hon skulle ha sina jeans med stora hål i knäna och tofflor. Jag nickande medgivande. Lite osäkert, som att de trodde det var ett skämt, gick de för att klä på sig sina valda outfits.

När detta sedan var gjort tog de sitt pick och pack för att gå till bussen, de öppnade ytterdörren och möttes av en kall vind som slog emot dem likt en spottloska från Kung Bore. De tittade på mig igen, jag höjde frågande ögonbrynet (eller i varje fall så gjorde jag en konstig min då jag av okänd anledning inte kan höja mitt ena ögonbryn separst från det andra).

Anhanget gick ut.

Jag sysselsatte mig med lite saker innan jag 2 minuter senare hör ytterdörren öppnas.

”Pappaaaaa, det är kallt!”.

Jag pekar på de två högar med mjukisbyxor, strumpor och långtröjor jag lagt fram, hintar om att det äldsta anhanget har ett par skor i skostället och är lite mindre subtil om att de snart missar bussen och då får de banne mig gå till skolan.

En orkan brusar upp i hallen, det blir lite rörigt men på inga sekunder blankt är de två ute genom dörren och på väg mot busshållsplatsen, väl rustade för en tidig höstdag.

Nöjd över mitt lilla skådespeleri tar jag förnöjt en klunk kaffe medan jag kikat på Anhanget genom fönstret, de ser ganska nöjda ut. Jag vänder mig om när jag ser dem gå på bussen, ger upp ett litet pappa-skratt (det är ett halft hrmpf med efterföljande näsblåsning, vill man kan man lägga till ett ”he” på slutet) när jag ser vad som ligger på köksbordet.

Yngsta anhangets läxa som hon skulle ha med till skolan den här dagen. Jag himlar med ögonen innan jag tar en klunk kaffe till och sätter mig ned.

Man kan inte alltid segra.

Fétiche inversé

Kvinnan har ett speciellt förhållande till fötter. Jag medger att det i början av förhållandet var lite konstigt men jag kan säga att man vänjer sig och så här 15 år senare är det en normal del av vårt samliv.

Så varför hatar hon fötter så mycket? Det skåpet har vi inte öppnat riktigt än, men de ända par fossingar hon avskyr mer än mina är sina egna. Och det kan ju vara lätt att förstå, ett par fötter som varit instängda i ett par gympaskor och sprungit, eller i var fall promenerat, runt en hel dag en varm dag är väl inte det mest tilltalande för någon. Men för Kvinnan är även de mest vältvättade, groomade, vaxade fötter ett enda ”ICKE!” och det även om de är polerade med turtle wax.

Så långt allt väl, alla har sina egenheter. Men hon är inte konsekvent heller! Det finns fötter som hon inte kan vänta med att få ta i, hålla i, klämma på och på andra sätt komma i kontakt med. Dessa fötter sitter på random bebisar. Som en kock som bara vill ha de färskaste råvarorna, vill Kvinnan endast beröra de färskaste fötterna. Något som har lett till stort förtret för Anhanget då de under flers år har haft fri lejd att peta på Kvinnan med sina små nassegrisar, men nu när de har passerat det osynliga ”Bäst före”-datumet är de liksom undertecknad bannlysta från att podiatriskt vidröra Kvinnan. Nu och för evigt har vi placerats i samma kategori av Ej Önskvärda Tassar. De växer upp så fort.

Vi kommer antagligen aldrig få veta vad som är det verkliga skälet till Kvinnans anti-fetish och ska jag vara ärlig är det inte något som skapar några större problem i förhållandet. Så hon får behålla sin vämjelse över apostlahästar och i gengäld lägger jag en bar has på henne när hon gör något som småirriterar mig extra. Eller om jag känner för att småirritera henne extra. Eller om det är torsdag för något ska man väl göra med den jävla dagen?

När världen viskar ”gammal”

Man blir äldre. Det är ett faktum i livet att det tar slut. Man brukar traditionellt få ett par fingervisningar när ens tid börjar rinna ut, en utekväll med polarna lockar inte lika mycket och skulle du ändå gå ut är dagen efter hundra gånger tyngre än när du var yngre. Mat blir det mer petigt med, äter du fel sak är det du som sitter på porslinstronen med tarmras resten av dagen.

Och vi ska inte prata om hur du tappar kontakten med teknologiska framsteg, populärkultur och av kändisar känner du bara till de som hamnar på löpsedeln när de dör.

Inte jag förstås. JAG kan fortfarande dra ut på krogen, stänga, släcka och larma alla ställen i stan innan jag raglar hem, sover 2 timmar och går upp och lagar Double-Chili-Butter-Bacon-Bombs med ost och vispgrädde till frukost.

Jag har koll på både AI, VR och AR samt TickTack, tackar som frågar. De senaste filmerna har jag koll på och kan ner på detaljnivå förklara varför de är skitdåliga jämfört med allt som kom innan, och har jag koll på filmerna har jag koll på kändisar så som Tingelelelin, Josefine Wyczachyuxa OCH jag VET att Camilla Läckberg är Lokatten i Masksinger, för det har C+ sagt.

Men även jag blir påmind om att åren går ibland. I fredags var det 1:a april. Lurardagen. Och aldrig har mina anhang lyckats lura mig. Plastfolie över dörröppningen/på toastolen genomskådar jag lätt. Tejp över halva kranmunstycket? Tillåt mig att självbelåtet skratta, Ha ha.

Men i fredags kom jag hem, jag hade handlat och skulle fixa mat. Knäcker matlagnings-Krusovichen och tar en klunk när jag ser klockan. Helvete, Kvinnan ska vara på jobbet om 2 timmar!

Skickar burken åt helvete, här tarvas fokus! Med blodsmak i munnen steker jag kotletter med ena handen, med den andra potatis. Med fötterna vispar jag bea och rödvinssås och hur i jag gör potatisterriner är rejält privat, men inte är det med arslet.

”Vad sent du kom hem, älskling” påpekar Kvinnan, ”gick inte du tidigare från jobbet?”

Jag stannar upp mitt i en särskilt komplicerad vispning. Jo, det stämmer. Jag gick tidigare, förvisso stannade jag och handlade men aldrig att det tog över 2,5 timme att komma hem.

I soffan skakar nästan det äldsta Anhanget sönder av återhållet skratt. Hon reser sig, plockar ned vägklockan och vrider tillbaka den. Hon går fram till spisklockan och återställer även denna till korrekt tid. Hon kastar en blick på mig över axeln, med ett elakt flin som sträcker sig hela vägen upp till örat.

”April, april pappa.”

Jag är lurad. Jag är så helvetets jävla aprillad av mitt äldsta Anhang så ni fattar inte. I 12 år höll jag ut, och om en 12-åring kan, varför skulle inte en 11-åring kunna? Och om till och med en 11-åring kan lura mig, varför skulle inte en 39-åring?

Anhanget och Kvinnan har mig under Damokles svärd. Jag är sårbar, jag är rädd. Jag, JAG är slut, det här är min signal att jag är för gammal. Dags att börja samla på udda statyetter och gå runt i morgonrock även utomhus.

Men jag tänker högaktligen skita i den signalen. Jag mulade det äldsta anhanget(igen) med nyfallen snö från vår balkong och satte igång med att planera min hämnd. Nästa år blir det inte några futtiga pasta under toaringen, nästa år är det inte 1:a april, det är vedergällningens dag.

För så barnslig är jag. Fortfarande. Och tacka alla gudar för det!

Morgonens konflikter

En konflikt börjar med attack och motattack, men sedan fotsätter den i motattack efter motattack efter motattack. Om det är Isreal och Palestina eller de illegala grupperingarna här i Svedala spelar ingen roll, det rättfärdigas alltid med ”för att de gjorde det mot oss”. Vem attackerade först? Det finns det lika många versioner om som sidor inblandade.

Men i det Kjellbergska hemmet hävdar jag bestämt att det var Anhanget som attackerade först, så fort de kom in i våra liv började aggressionerna. Naturligtvis fanns det förevändningar, bortförklaringar till attacker med soniska vapen som ni inte kan övertyga mig inte är någon form av krigsbrott.

”Små barn behöver äta på natten också”, ”hon hade säkert bara en mardröm” och min personliga favorit ”hon har bara skitit på sig*”.

Så fortsatte det, natt efter natt, år efter år. Jag medger att de sket på sig mindre ju äldre de blev och i modern tid händer det knappt alls. Men de soniska attackerna fortsatte i olika form.

Kan ni då klandra oss, mig och Kvinnan, för att med viss skadeglädje börja väcka våra barn om morgonen? Även vi har ursäkter, små svepskäl.

”Det är skola idag”, ”man måste ha lite rutiner även på helgen”, ”går du inte upp nu får du ingen äggröra”.

Skillnaden är att våra svepskäl är legitima emedan Anhangets bortförklaringar är ren lögn.

Och jag erkänner, mina metoder kanske inte var helt regelrätta. Kanske gick jag över någon gräns när jag smög in i Anhangets rum, vrålade ett ‘God morgon!” och slog på Frukostklubben på högsta volym på mobilen? Kanske jag inte skulle ha lagt en av vatten indränkt hand på axeln till en sovande 11-åring en lördag i december? Jag säger som alla andra i en konflikt.

De gjorde det mot mig först, jag är berättigad till motattack.

*Faktiskt citat av Kvinnan en särdels trött kväll i konfliktens begynnelse.

Valrosspussel

Hurra hurra, med en domedagsklocka som glatt tickar mot midnatt konspirerar händelser för att åtminstone för syns skull dra tillbaka sekundvisaren några steg. Iallafall på den ena domedagsklockan, den andra ligger och tickar i bakgrunden och den tredje går nog till och med snabbare om än inte så mycket.

Bilen är fixad och jag kan lägga kollektivtrafiken bakom mig, i vart fall för en stund är mitt livspussel lite mindre komplicerat. Jag har massa bitar med bara himmel, men jag har hittat en bit med en halv fiskmås på, det är iallafall en utgångspunkt.

För att ha bilen underlättar något djävulskt, i det minsta tidsmässigt. Att åka kollektivt är inte så farligt, men när restiden ligger på en bas av 1,5 timme (jämför 25 minuter) och på det ska det dessutom läggas inhandling av basala födoämnen på vägen hem, då snackar vi portugisiska middagstider i det Kjellbergska hemmet. Och det hde väl inte varit så farligt med det, om det inte var för det där att väckarklockan ringer till svenska frukosttider. Ni ser hur en internationell krock lätt händer, vilket tycks vara på modet i år.

Men det är inte bara av ondo. Anhanget har blivit nyckelbarn, fått lite ansvar, äldsta dottern har till och med lyckats laga mat utan att bränna ned kåken. Den yngre gör förvisso inte många knyck, men hon saboterar inte aktivt för sin syster, framsteg!

Men de är ju trots allt barn, och har inte riktigt koll på klockan. Därför har det ibland hänt att jag klivit in i följande situationer utan någon särskild ordning:

• En brottningsmatch -Där det yngsta anhanget hävdar att hon bara tränar inför sin karriär som fribrottare (som ska komma efter hennes tid som marinbiolog), det äldre säger mest ”Aj”.
• En städdag – Städningen går ut på att fylla vardagsrummet med grejer så att deras egna rum är tomma. Fadern var inte road, men iddes inte göra en insats just då varför inte heller modern var särskilt glad. Men av outgrundlig anledning skyllde på fadern.
• Sminksession – Okej, barn blir stora någon gång och att vara nyfiken på det här med smink är en del av en liten tjejs uppväxt (har jag fått till mig från yttre källor). Men att sminka varandra till vad som skulle kunna vara en politiskt inkorrekt karikatyr av männsikor med afrikanskt ursprung känns kontraproduktivt om man vill bli känd fribrottare/hoppryttare. Man bara vet att någon jävel (jag) kommer dra fram fotot när de är på toppen av sin karriär och så blir de svartlistade.

De hade även valt att förlägga sminksessionen i vår soffa, i vår ljusgrå soffa. I vår ljusgrå soffa som vi varit modiga nog att låta vara ”punk chic” men som nu är alldeles för ”punk chic”.

Kontentan är att när du känner att du börjar få ihop livspusslets himmel, kommer det någon jävel och målar nya pusselbitar. För att må väl så måste du hålla lika hårt i din halva fiskmås som en fet, hungrig valross skulle göra.

Det är mitt råd i dessa och i alla tider, var en fet, hungrig valross så kommer du iallafall vara lite glad.

Udda skulder

Kvinnan fyllde år och skulle då få en present. Vad önskade hon sig? En kryssning i Karibien eller en ny tomteprydnad. Jag greppade raskt tomtealternativet och sa åt Anhanget att börja jobba med kryssningen, de frågade mig hur det skulle gå till. Och det är det här med frågor från barn som jag tänkt avhandla idag.

Pappa, varför är himlen blå? Pappa, hur stort är medelhavet? Hur kommer det sig att onda saker händer goda människor, Pappa?

En miljard mer eller mindre tunga funderingar. Och de tar aldrig slut! Jag vet det för jag ringer själv ofta upp min far.

Pappa, hur kokar man oxtunga? Vad tusan fyller en karburator för funktion, Pappa? Funderade du någonsin på att strypa mig för att jag frågade så mycket, Pappa?

Och man svarar på allt, även om man inte vet drar man till med en gissning, för man vill sin avkomma väl och ge dem kunskap att möta världen med (dock hävdar jag bestämt att kunskapen att koka oxtunga hjälper mer än kunskapen om hur stort medelhavet är).

Man svarar på deras frågor utan baktanke eller krav på ersättning. En förälder är, per definition, ett barns personliga Wikipedia och det är som det ska vara. Men.

MEN!

Men om då t.ex. en far frågar sitt barn något, oavsett hur dumt, är barnet fanimig erforderligt att svara utan krumbukter.

Jag skaffade en tomte till Kvinnan. Presenter, luva och rock, hela paketet. Hon fick till och med ha den framme i november, ett big no-no i vårt förhållande men jag kände att hon behövde något extra efter att anhanget klantade till kryssningen.

Jag såg den alltså varje dag. Och ju mer jag tittade på den, desto mer insåg jag det.

Mönstrad pälsrock, skrikig mössa, illmarigt leende. Jag hade anskaffat en jäkla hallicktomte! Jag skickade bilder till F som genast bekräftade att det absolut rörde sig om en kopplarnisse.

Jag kunde ha påpekat det sutenöriska utseendet för Kvinnan. Men istället kläcktes en idé.

Jag gick in till det minsta anhanget och frågade om jag fick låna en barbiedocka. Anhanget tittade på mig, höjde ett ögonbryn.

”Udda fråga…varför det?”

Blodtrycket höjdes direkt. ”Udda”? ”UDDA”?! Hur understår sig flickan, som bara några dagar tidigare vänt sig mot mig under middagen och frågat ”ser råttgift ut som knark ungefär?”, att beskriva min fråga som udda?!

Eftersom jag behövde hennes kompanjonskap i detta dolde jag mitt tilltagande förtret och svarade ”jag ska jäklas med mamma” och barnet hade langat fram ett urval av dockor innan jag ens hunnit avsluta meningen.

Jag valde en docka som såg ut som ett 16 år gammalt metamfetaminoffer med byxor som knappt dolde baken och djupare urringning än vad jag skulle släppa ut min 16-åriga metamfetaminmissbrukare med. Sans skor.

Misär under misteln

Såldes på Lekia under 10-talet för 399.90. Komplett med minikjol. Ta från det vad ni vill.

Jag placerade dockan bredvid tomten och effekten var slående. Kvinnan märkte inget först, hon ställde till och med fram andra tomtar som kunde agera kunder åt torskhandlartomten.

Sagan fick ett sorgligt slut när jag en morgon hittade dockan i en position som definitivt kunde kallas död. Nedkastad från hyllan, bruten rygg och frånvarande ögon. Kanske hade hon undanhållit pengar från tomten, kanske hade han bara haft en dålig dag och hon var ett offer för omständigheterna. Eller så hade anhanget fått för sig att utan omedelbar utdelning var skämtet förbi.

Det är en hård värld uppe på hyllan. Men man måste fortsätta ställa frågor för att få svar.

Farväl till chokladen

När jag var en liten Kjellberg, och även när jag var en inte fullt så liten Kjellberg, så var O’Boy bra skit.

En bra start på dagen kom inte från någon jävla sportnörd till tiger eller tråkig tupp som ramlat ned i en balja grön färg, den kom från lite mjölk, chokladpulver och en rostmacka. Efter den kombon var man redo att möta vad än Närtuna lågstadium kunde kasta på en, och tur var väl det.

O’Boy var inte heller så jäkligt när man var äldre. Även om kaffet på allvar gjort sitt intåg i ens liv var det, efter en lång dag i skolan och att ”dra runt på stan” eller vad fan man nu gjorde i tonåren, ganska nice att kasta i sig ett glas O’Boy och en ostmacka, även fast man låtsades att man inte tyckte det var så nice för man var ju tonåring.

Sen tog kaffet över mer och mer, O’Boy hamnade i skymundan. Förpassad till ”vad sugen jag blev på O’Boy, måste ta ett glas”-tillfällen som kom ytterst periodiskt och med långa mellanrum. Mitt förhållande med chokladpulvret blev ambivilent och förblev så tills jag själv fick barn.

För att förstå grejen så måste man se till mina frukostvanor genom åren, det kan sammanfattas såhär:

• Nyföddhetsperioden: Bröstmjölk.
• 1-2 års ålder: Antagligen någon form av frukt och en liten bit orostat bröd.
• 3-13 års ålder: O’Boy och rostat bröd.
• 13-16 års ålder: Kaffe och rostat bröd.
• 16-28 års ålder: Kaffe och Kaffe.
• 28-tills nu års ålder: Kaffe och rostat bröd.

Denna lista med observation på alla hotell/kryssnings och resefrukostar som man upplevt genom livet, vid dessa tillfällen: Äggröra och stekfläsk (eller bacon på de snålare inrättningarna).

Som ni ser var det en period där min start på dagen lutade sig exklusivt på koffeinets strama svärta. Det var under samma period som mitt anhang föddes. I början verkade de ganska vettiga i sina frukostvanor, ligga tyst och snutta på Kvinnans bröst. Jag kan sympatisera. Men sedan började de ställa krav!

Så istället för att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv var fullgjort var man nu tvungen att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv är fullgjort OCH GÖRA TVÅ JÄVLA GLAS O’BOY!

Det är det proverbiala håret som knäckte kamelens rygg där på morgontimmarna.

Men Kjellberg, säger ni naivt, det var för flera år sedan nu! Varför drar du upp det igen? Är inte dina barn så stora att de kan göra O’Boy själva?

Jag svarar er att jo, det kan de. Men deras approach är väldigt aggressiv. Mitt anhang har ärvt min syn på morgontimmarna och tar ut sin frustration genom att försöka piska ihop pulver och mjölk, med följd av att det ligger en tjock röra av sagda substanser över mitt köksbord, bevisligen där anhanget suttit. Vem får torka upp detta? Jo, undertecknad! Undertecknad som inte alls är sugen på intensivt krävande städjobb kl 6 på morgonen!

Så jag gör i ordning deras O’Boy, medan de sover använder jag min, i barndomen vunna, skicklighet att röra ihop chokladpulver och mjölk i en perfekt mix. Sedsn får glasen stå där, i rumstemperatur, tills anhanget behagar röra på sina små arslen och sätta sig till bords. De får dricka 10-15 minuter gammal O’Boy.

Det är mitt uppror, det är min hämnd. Det är mitt farväl till chokladen.

Addendum: Om de någonsin tar tillbaka O’Boy med banansmak, som det smakade på 90-talet, DÅ kanske jag ändrar min ståndpunkt.

Nu så kommer julen, vare sig vi vill det eller inte

Jag ligger i sängen, ni vet så där på vippen att somna, när Kvinnan öppnar sovrumsdörren.

”Mamma vill veta hur vi gör i jul?”

Tankarna börjar fara i mitt huvud.

Vilket jävla hjul?

Har bilen pajat?

Varför väcker du mig?

Menar du på riktigt att vi diskuterar julafton i september?

Har vi blivit ett varuhus?

Kvinnan står kvar i dörröppningen med lite krävande blick, jag måste ta ställning till en tillställning jag inte ens börjat ställa frågor om.

Jag muttrar något om att jag får fundera på det och återkomma. Sedan låtsas jag somna innan Kvinnan hinner pressa mig på svar.

Dagen efter undrar jag om jag drömde konversationen eller blev jag tillfrågad i fucking jävla SEPTEMBER om julafton?!

Det blev jag. Men jag väljer att ignorera det, bläddrar istället genom gamla anteckningsböcker, men som i en konspiration dyker julen upp igen.

Önskelistor från förra året, min egen inkluderad även om jag vill minnas att min skrevs åtminstone efter första snön.

Kvinnans lista är enkel, ödmjuk;

• Doftljus (Ljusen fick hon, men hon har inte fått tända dem då jag dör av lukten)
• Blommor (Hon fick dem, de är döda nu)
• Pyssel (Jag blev konfunderad över denna önskning, tills Kvinnan erkände att hon skrev det på inrådan av yngsta anhanget)
• En prydnadsananas i guld (Denna fick hon inte, go figure)
• Choklad (Det var juletid, det fanns redan choklad att tillgå)

Inga konstigheter egentligen. Sedan kommer Anhangens listor, fem A4 var, båda sidorna. Fyllda med önskan efter önskan i ett gytter av monster high, marsvin, clementiner och flamingos.

Inte heller det så konstigt, de är barn och fullständigt övertygade om att de behöver allt skit de vill ha. Jag var likadan men skillnaden var att mina önskningat faktiskt VAR livsviktiga! Det är min fasta tro att jag skulle ha dött utan en Space Leonardo med Shell-Kicking Action.

Jag kommer till min egen lista, skriven under hot från Kvinnan skall sägas:

• Barn som är snälla mot varandra och sin mamma (Fick jag väl, periodvis i alla fall)
• Piri-piri chips (Det fick jag köpa själv, för det var ”inte juligt”)
• Städad lägenhet (Fick jag inte!)
• Entrecote till middag (Allt jag fick var en arg blick och en kotlett)

Som ni ser var min lista den mest praktiska, men också den som väckte mest ilska. Den var inte tillräckligt materialistisk fick jag veta, så för husfridens skull skrev jag dit

• En dödskalle

Kvinnan gillade det inte. Anhanget gillade det inte. Men de hade ingen lust att städa och har en aversion mot nötkött, så de köpte en dödskalleformad sparbössa åt mig. Den står i hyllan med en häftig bandana på sig, som en symbol för att inte diskutera jul förrän tidigast november.

Men den hjälper aldrig….

Ledighetsmat

Att ha Anhanget hemma en hel sommar är en utmaning, även om man själv lyckas pussla ihop sin ledighet med Kvinnans dito. Det mesta har avhjälpts med Anhangets ökande ålder men vid vissa tidpunkter behöver de en närvarande fadersfigur. Detta infaller vid lunch och middagstid, övrig tid är fadersfiguren ganska överflödig och får ägna sig åt den gamla pappa-traditionen ”se till att ungarna inte tar livet av sig själva/varandra”. Men det var ju det här med käket.

Jag är inte så glad i att laga mat. Jag äter den gärna och då i väl tilltagna portioner, men själva tillverkningsprocessen lämnar mig kall. Men denna sommar visste jag att jag skulle vara den principiella utfodraren då mitt feriearbete startade långt senare, så jag tänkte att nu, nu skulle vi lägga in högsta föräldraväxeln, INGEN på familjeliv.se skulle kunna klaga på de kulinariska alternativen som presenterades i det Kjellbergska hemmet!

Här skulle allt göras från bas, Anhanget skulle inkluderas, menyer skulle tas fram gemensamt och det skulle vara så helylle att man kunde spy. Jag och damerna satte oss ned för att skapa vårt matschema för de närmaste veckorna. Vi snackade soppor, köttfärssåser, pannkakor och kötträtter till helgen. Vi var totalt synkade, en härlig känsla av gemenskap i familjen. Tillsammans åkte vi och handlade. Tillsammans stuvade vi undan allt när vi kom hem så lägenheten fortfarande såg ut som en lägenhet istället för ett varulager.

Jag medger att det blev lite osynkat vid själva lagandet av maten, då den äldre tydligen hade något championat på SSO att köra och den yngre helt sonika vandrade iväg från köket (jag hittade henne senare lekandes ute på gården så som ansvarstagande förälder förklarade jag för henne och hennes kompisar att om de drog ett sådant stunt igen kunde de GLÖMMA att ha anställning kvar och jag sket fullständigt i om de drog in facket. I Kjellbergs kök jobbar man på arbetstid!). Men i slutändan fick jag till ett skönt finlir med ett Middag-Rester till lunch-Middag-uppställning för resten av sommaren.

Tills igår.

”Pappa, Jag tänkte på en grej,” säger det större Anhanget och jag tror det ska komma en förfrågan om hurvida godis kunde vara förhandlingsbart även om lördagen redan kommit och gått, jag har fel.

”Istället för rester, skulle vi inte kunna äta Gorbys till lunch?”

Gorbys.

Låt mig klargöra att jag inte har något emot Gorbys eller piroger överlag. Käkar man varmkorv kan man inte vara grinig om vad saker innehåller. Men jag minns att jag som barn fick Gorbys när föräldrarna jobbade sent eller var borta någon helg, och vad jag minns blev det jävligt dålig stämning på något föräldramöte när detta uppdagades. Låt mig skriva det igen; JAG led inte av detta, utan det var några skitnödiga föräldrar som tyckte jag BORDE lidit av det.

Jag stirrar på min dotter.

”Du vill alltså att jag ger dig söndermald kotarm i lite bröd hellre än resterna från pastagratängen igår?”

”Ja, precis. Jag kan värma den själv när jag blir hungrig också!” Lite stressande ord från flickan som brände ned en hel plastslev i köttbullarna sist hon lagade mat, men blixten slår ju inte ned två gånger på samma plats tänker jag. Jag tänker också på vad andra föräldrar ska säga.

”Hemsk förälder, låter barnen leva på mikromat.”

”Jamenalltså..eh..bara den här lunchen, resten av sommaren har jag lagat mat på riktigt, jag lovar!”

De stirrar misstroget på mig samtidigt som de knappar in numret till socialen.

Men jag tänker också att de föräldrarna kan ta sig i häcken, att jag slipper fixa käk åtminstone en dag och att dottern omöjligt kan få en mikro att explodera med en Gorbys så varför inte? Ro infinner sig när flickan framför mig nöjt lägger ned två Gorbyspaket i kundvagnen. Sedan hör jag, från riktning av glassfrysen där den yngre dottern stått och drömt om en frusen kombination av grädde, färgämnen och socker, ett illvrål.

”JAAAAAAG TYYYYYYCKER IIIIIIIIIINTE OM DUMMA GORBYYYYYS!”

Och cirkusen rullar på, hela sommaren, varje år.

I ljuva bumbitrollbjörntid

Jag gillade Bumbibjörnarna. På riktigt, när jag var liten var Bumbibjörnarna bra skit. Än idag när jag möter någon auktoritetsperson som jag inte tycker om kan jag svara ”Ok, Uffe” med guttural röst. De som förstår vinner jag genast över, de som inte gör det kan man fråga sig om de överhuvudtaget är värda att vinna över.

Så ni förstår att jag är ärlig när jag skriver att jag gillade Bumbibjörnarna. Har inget specifikt minne av det men tror fan att jag hade några av mina första erotiska drömmar om Prinsessan Ylva (med Sara Andersens röst, fint ska det vara!) insmord i svartvinbärsgelé.

Bumbibjörnarna gjorde alltså ett stort intryck på unge herr Kjellberg. Något som också gjorde stort intryck på mig, fast i högre ålder, var att bli pappa. Anhangen ploppade fram med nästan skrämmande hastighet, växte och började titta på Bumbibjörnarna.

Och tittade igen.

Och igen.

De kollade inte bara igenom serien om och om igen heller. Nej, samma tre avsnitt skulle det vara! All day, every day. När man kom hem från jobbet slogs man i ansiktet av ”hipp hurraaaaaa…” men inte från sin älskade familj, utan från de där jävla regnbågsfärgade björnarna!

Lång historia kort, jag gillar inte Bumbibjörnarna längre.

Addendum: Anhanget har även förstört Trolltider för mig. Däremot bör jag inneha rekordet för flest sedda avsnitt av en julkalender under ett år. 24 avsnitt om dagen i 365 dagar. Nuförtiden vet inte Anhanget längre vad Trolltider är för något, jag kan inte glömma.