När världen viskar ”gammal”

Man blir äldre. Det är ett faktum i livet att det tar slut. Man brukar traditionellt få ett par fingervisningar när ens tid börjar rinna ut, en utekväll med polarna lockar inte lika mycket och skulle du ändå gå ut är dagen efter hundra gånger tyngre än när du var yngre. Mat blir det mer petigt med, äter du fel sak är det du som sitter på porslinstronen med tarmras resten av dagen.

Och vi ska inte prata om hur du tappar kontakten med teknologiska framsteg, populärkultur och av kändisar känner du bara till de som hamnar på löpsedeln när de dör.

Inte jag förstås. JAG kan fortfarande dra ut på krogen, stänga, släcka och larma alla ställen i stan innan jag raglar hem, sover 2 timmar och går upp och lagar Double-Chili-Butter-Bacon-Bombs med ost och vispgrädde till frukost.

Jag har koll på både AI, VR och AR samt TickTack, tackar som frågar. De senaste filmerna har jag koll på och kan ner på detaljnivå förklara varför de är skitdåliga jämfört med allt som kom innan, och har jag koll på filmerna har jag koll på kändisar så som Tingelelelin, Josefine Wyczachyuxa OCH jag VET att Camilla Läckberg är Lokatten i Masksinger, för det har C+ sagt.

Men även jag blir påmind om att åren går ibland. I fredags var det 1:a april. Lurardagen. Och aldrig har mina anhang lyckats lura mig. Plastfolie över dörröppningen/på toastolen genomskådar jag lätt. Tejp över halva kranmunstycket? Tillåt mig att självbelåtet skratta, Ha ha.

Men i fredags kom jag hem, jag hade handlat och skulle fixa mat. Knäcker matlagnings-Krusovichen och tar en klunk när jag ser klockan. Helvete, Kvinnan ska vara på jobbet om 2 timmar!

Skickar burken åt helvete, här tarvas fokus! Med blodsmak i munnen steker jag kotletter med ena handen, med den andra potatis. Med fötterna vispar jag bea och rödvinssås och hur i jag gör potatisterriner är rejält privat, men inte är det med arslet.

”Vad sent du kom hem, älskling” påpekar Kvinnan, ”gick inte du tidigare från jobbet?”

Jag stannar upp mitt i en särskilt komplicerad vispning. Jo, det stämmer. Jag gick tidigare, förvisso stannade jag och handlade men aldrig att det tog över 2,5 timme att komma hem.

I soffan skakar nästan det äldsta Anhanget sönder av återhållet skratt. Hon reser sig, plockar ned vägklockan och vrider tillbaka den. Hon går fram till spisklockan och återställer även denna till korrekt tid. Hon kastar en blick på mig över axeln, med ett elakt flin som sträcker sig hela vägen upp till örat.

”April, april pappa.”

Jag är lurad. Jag är så helvetets jävla aprillad av mitt äldsta Anhang så ni fattar inte. I 12 år höll jag ut, och om en 12-åring kan, varför skulle inte en 11-åring kunna? Och om till och med en 11-åring kan lura mig, varför skulle inte en 39-åring?

Anhanget och Kvinnan har mig under Damokles svärd. Jag är sårbar, jag är rädd. Jag, JAG är slut, det här är min signal att jag är för gammal. Dags att börja samla på udda statyetter och gå runt i morgonrock även utomhus.

Men jag tänker högaktligen skita i den signalen. Jag mulade det äldsta anhanget(igen) med nyfallen snö från vår balkong och satte igång med att planera min hämnd. Nästa år blir det inte några futtiga pasta under toaringen, nästa år är det inte 1:a april, det är vedergällningens dag.

För så barnslig är jag. Fortfarande. Och tacka alla gudar för det!

Däck Noir

OBS! Innan vidare läsning är det extrem viktigt att denna melodi spelas

Jag satt vid mitt skrivbord. Ett mirakulöst ordnat kaos med anteckningar framför mig och skärmarnas sken i mitt ansikte. Mörkret hade sänkt sitt täcke över byn fast klockan bara var fyra på eftermiddagen, ett typiskt trick av den ombytliga skökan april.

April är den typen av månad som smeker dig över kinden samtidigt som den håller en kniv mot ditt mellangärde. En månad av problem, som om jag inte hade nog.

De blev värre när hon kom in.

Det luktade problem ända från köket, men man vänjer sig vid doften förr eller senare. Så snart hon var innanför dörröppningen förstod jag att det skulle bli knivigt, blicken som avläste mig lämnade en isbit ner för min ryggrad.  Ett leende, vita gaddar som lös igenom röda läppar. En hand på skrivbordet försiktigt placerad men med ett bakomliggande tryck, ett löfte och ett hot som från en morrande hund som viftar på svansen.

Jag har alltid varit svag för damerna, så jag tog ett jobb jag inte borde ha tagit. Det lät så enkelt, allt hon behövde var en kort eskort en liten bit bort.  Betalningen var inget att skryta om, men det där leendet var betalning nog tänkte jag.

Idiot.

Det ”enkla” jobbet existerar inte, bara olika grader av komplicerat. Det var inte bara skjuts hon var ute efter, utan även ett däckbyte. Mina instinkter skrek på mig att lägga ner nyckeln, ta en kort promenad till det lokala haket och krypa in i en flaska, väl distanserad från andra gäster såklart.

Blicken jag fick gjorde att jag struntade i dem. Det var en sådan blick en välgrillad biff, direkt från grillen med perfekt yta, får av veganer.

Så däcken blev bytta, händerna täckta av smuts som om de skvallrade om sin ägares sinnelag. Men hon var glad, det var bara en sak till. Alltid bara en sak till.

Fyll på luft, sa hon med en röst som gjorde att luften tog slut. Dylika tonfall gör mig skeptisk, de brukar följas av ”olyckshändelser”. Men jag är, som jag tidigare sagt, en idiot. Jag körde och hon satt bredvid, stirrandes ut genom fönstret på vad som nu fanns att se. Jag anade smällen innan den kom.

Ljudet var en gammal bekantskap. Ett skarpt ljud som sätter igång reptilhjärnan följt av ett ljud som åstadkoms av en magsjuk ko när den gör sig själv lite lyckligare. Med stigande missmod tog jag oss till macken och fick mina misstankar bekräftade.  Hjulet var platt och hade nära nog ramlat av sin fälg, rena turen att vi tog oss så här långt. Extra arbete. En tyst hemfärd och tillbaka till skrivbordet, dess kaos av anteckningsböcker och skärmarnas sken i mitt ansikte.

När jag såg ut på nu snöblandad nederbörd kände jag mig patriotisk för min lilla del av världen långt från damer, bilar och däck.

”Här vill jag leva, här vill jag dö”

Åtminstone till midsommar.