Onsdagsobservationer

Så har det hänt. Efter att i ha lallat runt som dekadent student under alldeles för lång tid har jag åter igen återvänt till vad som populärt brukar kallas den grå massan av löneslavar.

Likt Personliga Persson sitter jag i överock, handskar och hatt och låter mina tankar vandra. Dessa tankar går som bekant precis var de vill och ingen kan gissa sig till vad för slags tankar jag hade, vilket är bra’de.

Mest för att jag ägnar orimlig tankekraft åt mina medresenärer. Så som kompisana/syskonen/paret (osäker på exakt natur) som brukar åka med mitt tåg. Under 2 veckor har jag sett dem tillsammans cirka 3 gånger.

Övrig tid har jag sett den ena eller den andra sitta klistrad med telefonen vid örat och, likt en amerikansk soldat i Vietnam som desperat skriker in i sin radio efter förstärkning, ropa att den icke närvarande hälften ”måste gå upp och komma till skolan annars..”. Efter annars brukar det ändra sig lite, men båda två använder just ”gå upp och komma till skolan”.

Jag tycker det är fint att kidsen peppar varandra, det är fan ingen som peppar mig om morgonen. Om man inte räknar de gångerna Kvinnan slår mig i mellangärdet md knuten näve och väser att mitt alarm ringt 3 gånger. Hon verkar inte acceptera mitt system att gå upp vid 4e ringningen utan är mer inne på att gå upp vid första larmet och sluta störa henne. Men hon vänjer sig nog vad det lider.

Den andra punkten i vårt persongalleri är Hörlurs-Hasse. Hörlurs-Hasse är en äldre man som införskaffat ett par Beats by Dre och lyssnar på musik så det står härliga till. Även jag tycker om att peta in lurarna ibland och bara flyta bort, men Hörlurs-Hasse nöjer sig inte med detta.

Hörlurs-Hasse tycker så mycket om musiken att han vill dela den med sina medresenärer. Därför väljer han allt som oftast att sjunga med. Inte jättehögt, inte jättebra och definitivt inte med korrekt sångtext, men tillräckligt intrusivt för att ”Shubani do do laaav heeeeya” ska fastna i din hjärna.

Men jag kan sympatisera. Vem har inte funderat på att dra en Tobey Mcguire-dans från Spider-Man 3 när man är på bra humör? Så jag unnar Hörlurs-Hasse att vara lite glad. ”Shubani on, you crazy diamond!” så att säga.

Så resorna är inte tråkiga, utan mest märkliga, men det ger mig något att tänka på när nedsnöade kranskommuner skymtar förbi genom tågets fönster.

Jag har ännu inte utvecklat Personliga Perssons vana att köpa en 75a brännvin var dag, ej heller spöar jag Kvinnan med dunder och brak. Jag tror jag skippar det senare helt då man inte vill kopiera mäster Cees allt för mycket. F försäkrar mig dock att man får ta sig lite brännvin på fredag även om man inte heter Persson, så det får jag kolla upp.

Således har jag kommit tillbaka till arbetslivets kalla famn, men lite värme sprider sig ändå såhär i juletid.

God Jul, mina bekanta!

Pissveckor

Måndag och en ny jobbvecka. Det var faktiskt länge sedan jag kunde skriva det utan att ljuga efter att ha suttit med distansundervisning i 1,5 år. Kvinnan var heligt trött på mig aom hemmasittare, jag var trött på det, Anhanget verkade mest avundsjukt.

Om det nu är något att vara avundsjuk på att stänga in sig på kontoret (som jag generöst kallar den skrubb jag blivit tilldelad) för att runt 16-tiden komma ut , med blek hud som skriker efter naturligt ljus och stora runda ögon, halvblinda efter datorskärmens smekningar. Med bortdomnade ben sitter man på huk på golvet när Kvinnan kommer hem, ”Welcome, preciousssss”.

Men en sak har jag att komma med till hemmasittandets försvar. För att påvisa min mogenhet kallar jag det för Kiss-och-bajs-aspekten.

Jag har inte behövt hålla mig på 1,5 år. Jag har varit i total harmoni med min kropp. Trycker på? Ja då är det bara att gå. Mitt i en föreläsning? Bara att fimpa kameran så får läraren föreläsa i nya lokaler en stund. Jag är fortfarande övertygad att det var närheten till porslinstronen som gjorde psykologilektionerna uthärdliga.

Ej så för närvarande, nu är det bara att korsa benen och tvinga fram ett leende om blåsan tränger, nummer 2 ska vi inte prata om.

Jag reflekterade aldrig över det innan distansstudierna, hur fan överlevde jag egentligen? Och är det värt att förlora denna kroppsliga harmoni bara för något som sketet som mat och tak över huvudet?

Jag tar upp frågan över middagsbordet. Kvinnan och Anhanget klubbar igenom att jag är dum i huvudet. Jag får fortsätta hålla mig några år till innan vuxenblöjan kommer som en frälsare.

Sommaren i mindre samhälle utan stadshus

Sommar. Ledighet och bad, sena kvällar och långa sovmorgonar. Romantiska händelser i en undanskymd skogsdunge. Älska i motljus med endast fåglarna, naturens pervon, som publik.

Och sedan återvänder vi till verkligheten.

Sommar. För all del är det faktiskt sommar, ljust länge och varmt. Enligt vissa för varmt, jag tittar på min vän F som för en tid kläckte ur sig

”Jag är för ursvensk i själen för att njuta av värmen, 10 grader och mulet ska det vara!”

Naturligtvis handlar det inte om att vara svensk, detta att tycka värmen är jobbig, F är bara urgnällig i själen, oavsett årstid.

Ledighet och bad. Okej, man jobbar lite mindre under de här månaderna, men när man är ledig har man ju Anhanget som ska födas och underhållas. När man inte sliter för brödfödan agerar man clown, kock samt lekledare. Som en obetald praktik i Bamseklubben på ett Sunwing-hotell, med 2 stycken mini-Karens som gäster.

”Är det jordgubbabitar i jordgubbsylten? Det vill jag inte ha!” ”Korv och makaroner? Var är fläskfilén?” ”Den andra gästen stör mig när jag ska bygga klossar!”

Och våga fan inte föreslå att de ska gå ut och leka tillsammans. Då ska rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer plockas fram och bäras ned. Bara för att det ena eller andra anhanget 5 minuter senare sticker upp sitt huvud med gråten i halsen. ”H-h-hon f-fattar ju ingenti-hi-iing!”. Hotellpersonalen har bara att konka upp rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer igen. När de samsats igen vet man att det ska ner en vända till.

Lägg på detta vissa individer som envisas med att ha husdjur men ändå vill åka bort, och huxflux står man upp till knäna i kinkiga kaniner och mediokra marsvin som ska tas om hand.

Sena kvällar och långa sovmorgonar. Ja, hälften rätt iallafall. Sena kvällar blir det ju. Man ska hinna ”ta hand om hemmet” också. Med ta hand om hemmet menas att städa undan det Anhanget lyckas plocka fram under en hel dag, i säng efter midnatt.

Men Kjellberg, om Anhanget röjer så mycket måste de vara jättetrötta och sova länge, säger ni. Fan vad fel ni har , svarar jag.

Oavsett när äldsta dottern går och lägger sig öppnas ögonen straxt innan fladdermössen går och lägger sig. Så står hon där vid sängkanten och frågar efter frukost, vilket gör att jag eller Kvinnan måste gå och peta på den yngre förmågan för att inte skapa obalans i mattiderna. Men åtgärder har genomförts på den här punkten. Genom diverse antydningar om att endast hästkött skulle serveras om det äldsta Anhanget inte utvecklade lite feeling för klockan har vi fått henne att hålla sig till kl 9, i de flesta fall.

Romantiska händelser och älska i motljus inför fågelpervon blir det inte mycket tid till. Främst för att både jag och Kvinnan hellre kurar ihop oss och ser på Loki eller dylikt än letar efter en sexdunge, men också för att med motljuset kommer myggen. Mygg är inte sexigt, det är bevisat genom att det inte finns en fetischmarknad för mygg.

Glad sommar!

Arbetsträning för penntroll

Jag diskuterade med en vän det faktum att penntroll är, vad gäller leksaker, bland det sjukaste som skapats. En liten långhårig figur med kroppsproportioner som ett barn som får en, för trollet, gigantisk pinne rakt upp i ändalykten.

Varför vi diskuterade detta? Därför att vi funnit på denna bild.

En makaber dekoration för Game of Thrones-fans eller ett sätt att spara plast i miljötänkets tidevarv? Hur som helst kom vi in på vilken av plastleksakerna hade det värst. Kanske kunde vi diskuterat djupare och mer gynnande ämnen, men det gjorde vi inte.

”Den mänskliga analen är mardrömslikt elastisk…”

Min vän hävdade bestämt att trollen hade det värst i och med ovan nämnda pinne medan jag skänkte en tanke till våra vänner porrstjärnorna. Den mänskliga analen är mardrömslikt elastisk och kan återhämta sig, halshuggning är ju väldigt slutgiltig. Jag säger inte att pinnen i röven är åtråvärd men man överlever ju trots allt. Om än till ett ganska inkontinent liv.

Porrstjärnor ja. Har ni tänkt på att om du är med i en film så är du ”bara” skådespelare, ”filmstjärna” får vänta tills du blir riktigt stor och flyttar till Hollywood. Men gör du 1 scen i 1 porrfilm så tituleras du direkt ”porrstjärna.” Det är alltså lättare att bli stjärna genom att pippa på film, dock så kommer pinnen i röven upp igen. Jag säger inte att NI, mina kära läsare, väljer att göra en sådan typ av scen. Men risken att få en pinne ökar markant om du ger dig in i porrbranschen. Det går så att säga från ”Aldrig i helvete” till ”Det är en kostnadsfråga”.

Jag och min vän var dock överens om att vid hans ålder och med hans utseende så skulle han vara tvungen att ställa upp på en hel del för att få in en fot i branschen, och skulle följaktligen hellre försöka sig på att ”Hej heja” utanför Lidl.

I ett försök att sporra honom bort från tiggeri påpekade jag ett sedan länge glömd diskussionstråd på forumet Flashback om hurvida man skulle betala de så kallade ”Hejhejorna” för sex, risken för pinnen i dalgången visade sitt fula huvud igen. Dagen efter berättade min vän att han hade börjat utbilda sig till kommunikatör.

Jag borde inte ha gjort det, men jag insinuerade ändå att bland hans första jobb skulle följande ord yttras.

”H, Vi behöver 900 ord om gurkor till i morgon bitti! Ja just det, chefen hade en pinne som han ville testa!”

Efter att denna insinuation landat hos min vän gav han motargumentet att hans nästa jobbfras skulle bli ”Do you want fries with that?” varpå jag målade upp ett scenario av ett gäng Sista färden-rednecks som kommer till luckan.”Nah, boy, its all good. But what I have is a pinne that I can stick up your röv, you get some tips from it!” samt en ivrigt påhejande restaurangchef: ”Gör det H! Vi behöver inkomsterna!”

Min vän är en vänlig man, och bör inte använda sådana ord som han faktiskt använde så jag återger endast andemeningen i hans uttalande.

”Gör det själv!”

I det här scenariot fick han sparken för arbetsvägran och hamnade framför Lidl, med dånet från flashbackarna som rusade mot honom med erotiska fantasier.

H var lite nere efter vårt samtal, så jag försökte sätta en positiv spinn på det. Jag rådde honom att avsluta sin utbildning, hitta ett jobb han gillar och att rida pinnen hela vägen till pensionen. Då blir det blöjor och hur tajt något är spelar mindre roll.

H muttrade något om champagnekork.  Jag påpekade att i alla scenarier hade han något infört i ändalykten. Och det är ju en vishet i sig inte sant?

”Genom livet kommer du ha trä i röven vare sig du vill eller inte, men en klok människa väljer något litet”

H gillade inte vår konversation. Han krävde en förklaring på hur vi hade gått från penntroll till honom. Jag hade inget svar, men det var ett underhållande samtal.