Möten, bröd och praktik

Idag har jag träffat folk! Jag pratar inte om Kvinnan och Anhanget eller om någon släkting. Riktigt folk. Folk som jag inte kände. De bjöd mig på nybakat bröd.

Det fina är att jag inte ens kan beskyllas för att vara oaktsam under pandemitider ty jag är beordrad dit av mitt läroverk. Att en praktik kan kännas så bra säger väl något om suget efter att återgå till det normala. Jag steg upp tidigt och genomförde min morgontoalett, sedan kom jag så nära att åka till jobbet jag kommit sedan förra sommaren.

Jag var där nästan HELA DAGEN, jag pratade med andra människor SAMTIDIGT SOM JAG FICK SE DEM I ÖGONEN, Jag fikade i ETT FÖR ÄNDAMÅLET AVSETT RUM, jag HANDLADE på vägen hem!

Gudarna hjälpe mig, jag kände mig nästan NORMAL.

När man nu landat hemma börjar man förstås fundera på nackdelarna. Kravet på byxor är ju lite svårt att komma runt. Möjligheterna att ta ett par glas vin bara andan faller på har kraftigt försvagats, men Kvinnan påstår att det bara gör mig gott.

Kanske har hon rätt, kanske svamlar hon strunt och lögner. Det spelar egentligen ingen roll.

För nu när jag sitter i soffan med solen lysande genom fönstret och en rabiat, datorknappande dotter bredvid mig känner jag, bristande möjligheter till rödtjut till trots, för första gången på ganska länge en viss framtidstro.

Kan alla andra stanna hemma?

Anhanget gör då och då något som är fel. Släpar benen efter sig när de ska till lektion, bråkar otillbörligt mycket om vem som ska gunga först eller försöker lite uppkäftigt bygga neutronbomber inne på rummet.

Dessa upptåg brukar jag ha visst överseende med, påpekar det rent korkade i att inte gå till lektionerna, det onödiga i att bråka med kompisarna om gungan samt det tekniskt komplicerade i bygget av neutronbomb.

Vad jag däremot inte tål, och som de aldrig kommer undan med, är det gamla tricket ”Men han då!?”

Jag blir ofta trött, irriterad, ibland rent av förvånad över vissa av deras upptåg. Men när de pekar på att någon annan också gjorde det som orsak eller förmildrande omständighet blir jag arg.

Man kan bara råda över sig själv, säger jag till dem. Vad andra gör är svårt att styra över, att kontrollera ens egna handlingar är lättare och i slutändan allt man kan göra här i världen.

Det har tagit tid, men nu börjar de förstå. De släpar fortfarande benen efter sig till lektionen ibland, de bråkar fortfarande om gungor men de pekar inte på någon annan när de får en tillsägelse.

Neutronbombsproduktionen har helt avstannat, glädjande nog.

Tur att de lärde sig det när de var små, för att döma av ilskna inlägg och kommentarer så har inte många lärt sig det än. Minuspoäng för deras föräldrar.

”Fy fan för jävla människor! När jag var å handlade på MoS häromdagen var det fullt med folk! Att det ska vara så svårt att hålla sig hemma!”

Som att ställa sig på ett slagfält och skjuta på allt man ser samtidigt som man vrålar ”Nu får ni fan sluta slåss!”.

Uppenbarligen finns det en mängd idioter där ute, men du kan bara ansvara för dig själv. Att stå i en överfull buss och klaga på alla jävlar som åker buss i dessa tider går väl an, men håll väldigt noga på varför du själv står på bussen. Innan du tar till lipen i ett kommentatorsfät så kan du fundera på varför du stod i den butiken just då du tyckte att det var mycket folk.

Annars framstår du like pantad som Mrs Xie, inhemsk kinesisk turist som rest till Hainan för att ön varit virusfri i 6 månader. Hon var ytterst förvånad när 9,6 miljoner andra kineser också åkte dit. Men så är är det ju:

”Alla ska hålla avstånd, julshoppa på nätet, gå inte ut på krogen och träffa bara de närmaste, res ingenstans….fast det gäller väl inte lilla mig?”

Dock kan man faktiskt bara ta ansvar för sig själv, till och med barn begriper sånt.