Snacka med Björnarna

En av mina favoritböcker när jag var liten var Den Krångliga Kråkan. Hellsings språk tilltalade mig oerhört och att som 6-åring förstå det roliga i

En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå….!

men det fina i den kunde ingen förstå

var förstås lite mat för egot, eftersom det verkade segla över huvudet på mina jämnåriga kompisar. Men så var det när man var amatörmässig nörd redan tidigt i livet.

Kvinnans favoritbok när hon var liten var Guldlock och de Tre Björnarna.

Jag har inte frågat henne eller hört någon som kände henne när hon var liten säga det, utan har som en Sherlock Holmes tittat på de överväldigande bevisen och berättar det nu för er, lite självgott puffandes på en pipa.

Ni förstår, vi skulle ha en ny soffa. Så för enkelhetens skull åkte vi till IKEA, jag vet, rena döden för parrelationen men vissa offer behöver göras. Som jag redan avhandlat har vi lite olika approach till det där med IKEA, men nu åkte vi alltså dit tillsammans.

Jag visste vad vi behövde. 305 cm, schäslong, överkomligt pris, inte en ljus färg (allvarligt, Anhanget blir äldre men de är fortfarande barn, kritor är en reell riskfaktor i några år till), om möjligt med lite breda armstöd. Det tog 3 minuter att hitta en kandidat.

Då började Guldlock opponera sig. Den soffan var för hård, en annan för mjuk. Tror ni att den tredje vi tittade på var preciiiis rätt? Absolut inte för den hade ”fel nyans” av mörkblå!

För spetsig, för låg, för hög, för liten, för stor, förfärlig.

Till slut pressade jag fram att ”Du vet väl att björnarna åt upp ungjäveln i originalsagan?”

Kvinnan frågade ”Va?”

Jag sa inget mer. Plockade upp Anhanget som stod och beundrade en utomhusmöbel eller något, tog en korv (för oavsett humör hoppar man inte bara över IKEA-korven), och lämnade IKEA utan soffa denna gång. Kvinnan fick ett torkställ som tröstpris.

Anhanget förhörde sig om soffan, varför blev det ingen?

”Snacka med björnarna, barn.” svarade jag ”Snacka med björnarna.”