Det Analoga Arkivet 1: Någon form av övning

Jag städar av och till, röjer ut gammal skit för att få plats med ny skit så att säga. Då och då stöter jag på någon gammal skoluppgift eller anteckning som jag läser igenom, ryser av och sedan förpassar till papperskorgen. Men det slog mig nu att när jag ändå har den här bloggen så varför ska jag ensam lida? Varför ska bara jag stå ut med mitt gamla förvirrade svammel och inte ni?

Vad gör er så speciella? Svaret är ”inget” och därför inrättar jag nu en ny kategori här på Kuriosumet:

Det Analoga Arkivet!

Det Analoga Arkivet kommer öppnas när och om jag hittar någon gammal text jag skrivit i något förråd eller låda som jag, av en eller annan anledning, tycker ni borde plågas med. Först ut är denna text som jag tror är från en övning på yrkeshögskolan, så fortfarsnde relativt färsk. Som en koskit i hagen. Mycket nöje:

Vem fan stortjuter i pendeltågsvagnen? Och varför denna reklam? Det är för tusan reklam i skoluppgifterna!

Gamla fina hus med fult innehåll, nytt fult hus med kunskap. En hel stadsdel plågad och förpestad. Av vad? Nalle Puh!

Skriva till förmån för ord, ordbajsa, finns det ett engelskt ord för det?

Snart blir Palme skjuten igen. Konstig mångubbe som jagar en häxas dekollatage. Inga vårtor men säkert löss, kan inte sova vid tanken på löss, trots att jag inte har något hår.dekolletage

En hel hord med kråkfötter, lycka till att tyda det du, Napoleon!

Undrar stilla varför tvätten aldrig blir klar, börjar få slut på t-shirts. Dock tycks Anhanget alltid ha leggings, jag anar diskriminering. Ungefär som att få den enda stolen utan mjuk rygg. Snuset snart slut, för jävligt att ens laster ska lida för konjukturens skull.

Blomsterspråk kanske? Åh, du sol gula med bister min, flankerad av motsats som jag misstänker släpper väder.

Det gick sådär, för vulgär. Men lite snusk rensar magen och då lär motparten behöva rejält med snusk för det luktar fan inte blomsterspråk.

En kvart borde vara lite långt långt för den här övningen, kunde ha klarat mig med 10 minuter, nu går det åt en massa papper, Greta förbannad.

Stickande smärta i vänster tumme, avliva patienten. Faber-Castell gör bra pännvässare.

Ge fan i att nysa när jag skriver, edukatörsfascist! Gå, gå och rota i dina egna fickor! Här har du inget mer att hämta!

Testosteron som en ponny, och så något om bilar

Nu så. Nu är det banne mig dags för lite testosteron och oförblommad manlighet, för nu jävlar ska det pratas bil och motor. Lite grann iallafall

Det är dags att byta däck. Det vet man då klockan i bilen börjat gå en timme fel.

Vad menar jag med den Carrolska meningen? Jo, att världen åter igen jävlats med mig genom bytet till sommartid! Ni andra där ute kanske förlorar en timmes sömn, men för mig ställs hela världen i oreda på grund av att jag som jag redan berättat (och inte för att skryta) har en bil. En bil varuti klockan inte går att ställa in korrekt. Det betyder alltså att halva året går den 7 minuter fel, men halva året, den här halvan av året, går den fel med 67 minuter.

Det är ju inget livshotande problem förstås, men jag irriterar mig på det å det grövsta. För att vara optimistisk och pessimistisk på samma gång ger jag mig fan på att när omställningen till permanent tid kommer Svedalas politiker välja sommartid bara för att personligen jävlas med mig.

Optimismen här ligger i att den tankegången utgår från att bilen fortfarande fungerar när politikerna väl har fått arslet ur vagnen.

Men som sagt, däckbyte på ingång när klockan går fel. Och jag är ingen sån som ”lämnar in den” för att få däcken bytta, jag står i hällande ösregn och hivar upp bilen på ena knät samtidigt som jag drar loss hjulbultarna med tänderna. Sedan skrämmer jag däcken att hamna rätt.

Fast det har jag inte behövt göra med just Megan. Ja, jag har döpt min bil, ja den har samma namn som en av karaktärerna i My little Pony från 80-talet. För precis så jävla manlig är jag.

Jag misstänker att Megan har en fetisch över att få sina däck bytta, för det går så jäkla lätt med bara minimalt med motstånd. Om man jämför med Våldvon som var min första bil där det krävdes både min far och jag, metallspett, 5-56 och alla svordomar i ordlistan är det ingenting.

Men så var det det här med klockan….

Möten, bröd och praktik

Idag har jag träffat folk! Jag pratar inte om Kvinnan och Anhanget eller om någon släkting. Riktigt folk. Folk som jag inte kände. De bjöd mig på nybakat bröd.

Det fina är att jag inte ens kan beskyllas för att vara oaktsam under pandemitider ty jag är beordrad dit av mitt läroverk. Att en praktik kan kännas så bra säger väl något om suget efter att återgå till det normala. Jag steg upp tidigt och genomförde min morgontoalett, sedan kom jag så nära att åka till jobbet jag kommit sedan förra sommaren.

Jag var där nästan HELA DAGEN, jag pratade med andra människor SAMTIDIGT SOM JAG FICK SE DEM I ÖGONEN, Jag fikade i ETT FÖR ÄNDAMÅLET AVSETT RUM, jag HANDLADE på vägen hem!

Gudarna hjälpe mig, jag kände mig nästan NORMAL.

När man nu landat hemma börjar man förstås fundera på nackdelarna. Kravet på byxor är ju lite svårt att komma runt. Möjligheterna att ta ett par glas vin bara andan faller på har kraftigt försvagats, men Kvinnan påstår att det bara gör mig gott.

Kanske har hon rätt, kanske svamlar hon strunt och lögner. Det spelar egentligen ingen roll.

För nu när jag sitter i soffan med solen lysande genom fönstret och en rabiat, datorknappande dotter bredvid mig känner jag, bristande möjligheter till rödtjut till trots, för första gången på ganska länge en viss framtidstro.

Vegansk entrecôte och RSP

Jag var under den gångna helgen hemma hos min far. Jag vet, restriktioner och pandemi men vi var noga med handtvätt och avstånd där vi knallade runt på ägorna för att se vad som kunde göras runt mitt gamla barndomshem.

”Snön har rivit ned träd under vintern” sa min far, ”de måste sågas upp.”

”Det ordnar vi” svarade jag, ”jag hämtar motorsågen!”

”Nä, det är redan färdigsågat” muttrade far, ”men vi ska elda upp det.”

”Okej, då gör vi det! Har vi något att tända med?”

”Nä, nu är det för sent på dagen, vi får elda i morgon.”

Sagt och gjort, vi lämnade den praktiska trädpyromanin till morgondagen och ägnade oss istället åt kulinariska åtgärder vari vilka jag presenterade min veganska svampragu med entrecote och potatisterriner. Min far skrattade aristokratiskt åt mitt påhitt men åt ändå med god aptit.

Resten av kvällen förflöt under kamratliga samtal och en osjälvisk räddningsaktion mot en stackars whisky som fastnat inuti en flaska.

Dagen därpå gick vi upp i ottan och drack kaffe i vårsolen för att därefter påbörja gårdsarbetet. Eldning stod på schemat och det var här den rent tragiska tanken kom krypandes. Det var nämligen under eldningen jag hittade en Riktigt Schysst Pinne™.

Alla pojkar (och många flickor säkerligen) har genom alla tider vetat vikten av en Riktigt Schysst Pinne

Hittade man en sådan hade man allt från en ljussabel till kpist till spade i en. Åtminstone tills pinnen gick av eller man glömde bort var man lagt den, men det fanns alltid en ny Riktigt Schysst Pinnenågonstans i skogen.

Men nu stod jag alltså där, med en sådan pinne och vad gjorde jag? Petade in andra, mer medelmåttiga, pinnar i elden för att sedan låta mitt verktyg gå samma väg och möta bålet som ett trädens Sonderkommando.

Insikten att inte ens en Riktigt Schysst Pinnekan få lyckonivåerna att stiga längre utan bara få en att melankoliskt minnas bättre tider var svår att ta in.

Men gården blev iallafall fin.

Curry i London, Max i Märsta

Jag går inte ut alltför ofta, och när jag gör det brukar jag få skäll av Kvinnan. Jag kommer inte hem när jag sagt, jag stör henne när hon ska sova och jag är i regel för full.

Detta drogs till sin spets 2010 på en resa till London. Gravid och jävlig som hon var ville Kvinnan lägga sig efter middagen. Jag, som varande snäll och förstående livskamrat, bäddade ner henne på hotellrummet. Jag såg till att fjärrkontroll och vattenglas stod när till hands innan jag lämnade henne där för att ta en promenad så hon skulle få somna ordentligt. Lustigt nog gick jag förbi en pub och där påbörjades en kväll vari jag testade merparten av ett etablissamangs inventarie, blev misstagen för en dörrvakt, stiftade bekantskap med Herr P. Bacon och sedermera räddade denne från att bli påkörd av en mindre nogrann bilförare, men det kan vi ta någon annan gång. Kvällen avslutades med en vindaloo som jag tog med hem till hotellrummet. Jag satte mig ned vid det lilla skrivbordet bredvid sängen för att äta när ett rufsigt, mycket ilsket, huvud sticks upp och fräser

”Vad gör du?! Äter du mat!? Fan heller!”

Och Kvinnan förvisade mig till badrummet där jag fick intaga min nattamat med toasitsen som bord, ett av de få tillfällen i mitt liv där mer har kommit in i min kropp på en toalett än vad som lämnat den.

Kvinnan går inte heller ut allt för ofta, och när hon gör det brukar jag få skäll av henne. Jag är vaken när hon kommer hem, jag ber henne köpa snus och hon oftast inte full.

Detta ställdes på sin spets i lördags, då hon skulle ut och ”äta en bit mat med tjejerna, kommer nog hem runt 23.”

Klockan halv 3 messar jag för att se att hon inte blivit rånbögmördad, och får veta att hon sitter på Max inte långt från lägenheten och ska snart komma hem. Då Max ligger vid ett nattöppet Statoil(käften!) ber jag henne köpa snus och en hamburgare med sig hem, för av olika anledningar har jag glömt att äta middag och snuset är snart slut.

Vid halv fyra ramlar hon in. Med snus men utan hamburgare eller den goda smaken att vara pruttfull. Hon är endast ”glad” och stinker parfym då hon låtit sin vän dosera mängden hon skulle använda. Jag nöjer mig med att hon är hemma och går för att sova, då munnen börjar gå på henne i hundraåttio om vad hon sett, gjort och tyckt. Jag lyssnar artigt innan jag utan omsvep somnar mitt i redogörelsen för hur jävla lång Drottninggatan är.

Två frågor har fått svar denna natt. För det första vet jag nu obestridligt var Anhanget fått sin otroliga förmåga att prata oavbrutet om ingenting och för det andra vet jag nu exakt vilken kväll jag ska peka på när Kvinnan tar upp curryincidenten i London 2010.

Smaklig måltid och sov gott

Vad jag gjorde i Hamburg

Innan den globala nedstängningen knäckte jag extra för ett företag som anordnar/anordnade turneringar inom rekreationshockey runt om i Europa. En grupp kamrater med tillräckligt många som vill spela hockey och dricka öl kunde köpa sig platser och få hotell, matcher, käk och bira under en veckas tid. Denna gång var vi i Hamburg och såvitt jag vet hade deltagarna bara gott att säga. Bakom kulisserna slet jag med helt andra utmaningar och dessa redogör jag för i videon med ett spoken word framträdande som, om inte mästerligt, i varje fall är roligt. Mycket nöje.