Valrosspussel

Hurra hurra, med en domedagsklocka som glatt tickar mot midnatt konspirerar händelser för att åtminstone för syns skull dra tillbaka sekundvisaren några steg. Iallafall på den ena domedagsklockan, den andra ligger och tickar i bakgrunden och den tredje går nog till och med snabbare om än inte så mycket.

Bilen är fixad och jag kan lägga kollektivtrafiken bakom mig, i vart fall för en stund är mitt livspussel lite mindre komplicerat. Jag har massa bitar med bara himmel, men jag har hittat en bit med en halv fiskmås på, det är iallafall en utgångspunkt.

För att ha bilen underlättar något djävulskt, i det minsta tidsmässigt. Att åka kollektivt är inte så farligt, men när restiden ligger på en bas av 1,5 timme (jämför 25 minuter) och på det ska det dessutom läggas inhandling av basala födoämnen på vägen hem, då snackar vi portugisiska middagstider i det Kjellbergska hemmet. Och det hde väl inte varit så farligt med det, om det inte var för det där att väckarklockan ringer till svenska frukosttider. Ni ser hur en internationell krock lätt händer, vilket tycks vara på modet i år.

Men det är inte bara av ondo. Anhanget har blivit nyckelbarn, fått lite ansvar, äldsta dottern har till och med lyckats laga mat utan att bränna ned kåken. Den yngre gör förvisso inte många knyck, men hon saboterar inte aktivt för sin syster, framsteg!

Men de är ju trots allt barn, och har inte riktigt koll på klockan. Därför har det ibland hänt att jag klivit in i följande situationer utan någon särskild ordning:

  • En brottningsmatch -Där det yngsta anhanget hävdar att hon bara tränar inför sin karriär som fribrottare (som ska komma efter hennes tid som marinbiolog), det äldre säger mest ”Aj”.
  • En städdag – Städningen går ut på att fylla vardagsrummet med grejer så att deras egna rum är tomma. Fadern var inte road, men iddes inte göra en insats just då varför inte heller modern var särskilt glad. Men av outgrundlig anledning skyllde på fadern.
  • Sminksession – Okej, barn blir stora någon gång och att vara nyfiken på det här med smink är en del av en liten tjejs uppväxt (har jag fått till mig från yttre källor). Men att sminka varandra till vad som skulle kunna vara en politiskt inkorrekt karikatyr av männsikor med afrikanskt ursprung känns kontraproduktivt om man vill bli känd fribrottare/hoppryttare. Man bara vet att någon jävel (jag) kommer dra fram fotot när de är på toppen av sin karriär och så blir de svartlistade.

De hade även valt att förlägga sminksessionen i vår soffa, i vår ljusgrå soffa. I vår ljusgrå soffa som vi varit modiga nog att låta vara ”punk chic” men som nu är alldeles för ”punk chic”.

Kontentan är att när du känner att du börjar få ihop livspusslets himmel, kommer det någon jävel och målar nya pusselbitar. För att må väl så måste du hålla lika hårt i din halva fiskmås som en fet, hungrig valross skulle göra.

Det är mitt råd i dessa och i alla tider, var en fet, hungrig valross så kommer du iallafall vara lite glad.

Biliskt dilemma

Att lämna in bilen på besiktning är som att gå till tandläkaren. Man vet att man kanske inte skött den så väl som man borde men man har gjort sitt bästa efter tid, ork och varierande klokhet, nu ska en yrkesman titta dig i munnen/på bilen (helst på bilen om du åker till en bilprovning, för ska de besikta tänder också tycker jag nog det gått för långt) och humma lite halvbittert. Sedan ska det pekas ut exakt vad som är fel och hur det är ditt ansvar att använda munskölj på däcken minst varje dag. Summa summarum är att det blir dyrt.

Jämför då att lämna in bilen till en mekaniker. Det är ju mer som att lämna sitt barn till en läkare, fast du får låtsas vara amerikan och betala genom näsan för det. Men när de otrevligheterna är över vet du att personen kommer göra sitt yttersta för att åtgärda felet. Dock finns alltid risken att bara för att man åkte in med ont i tån, kan det vara kräftan. Skillnaden mot kräftan är att din bil alltid kan behandlas, mot ett pris.

Man får själv avgöra vad som är värt att bota ens barn, eller så får man ändra synen på sin bil och börja se den som ett gammalt djur som tjänat länge och väl, men som nu behöver följa med bakom vedbon med lite köttbullar och en slaktmask.

Ett band till rött

Nu när jag är ute på praktik tar jag bilen dit. Mest på grund av att vi ska undvika kollektivtrafiken men också på grund av att de rådande har beslutat att det inte ska finnas vettig kollektivtrafik mellan Jakobsberg och Märsta. Lite konstigt i en tid då de vill att vi ska minska bilåkandet att inte ha alternativ till bilen kan jag själv tycka, men vad vet jag? Jag som endast är ett studentavskum och ingen sakkunning, genomklok och duktig politiker.

Men strunt i det. Vad texten egentligen ska handla om är motorvägen och då mer specifikt de som kör på motorvägen.

Det är allmänt känt att alla som kör bil är idioter utom den bilförare som just då säger att alla som kör bil är idioter. Det är sant i detta fallet också.

Det gasas för mycket så att andra förare kommer närmare min bakre region än vad jag är riktigt bekväm med att låta okända människor göra, möjligt med undantag av en läkare.

Det gasas för lite så att jag istället för att åka till min destination får sitta och titta mot vägrenen där sniglar glatt vinkande med sina ögonstjälkar går om vår ofrivilliga karavan. Roligt att ge sniglarna en boost för självkänslan, men knappast vad man vill hålla på med 07:30 en tisdag.

Långtradarhelvetena med sina halvfulla balter bakom ratten ska vi inte tala om.

Men förra veckan hände något. Jag körde som vanligt ut på motorvägen. Som vanligt fanns där ett antal idioter som körde mer eller mindre som de själva ville. Det var lite disigt. Och ur det diset kom den, den Röda Toyotan.

Låt mig berätta om den Röda Toyotan. Den var lite nyare än min Megan, men hade lite mer rost runt baklyktorna. Från främre backspegeln hängde det ett litet nyckelringsdjur. Det är hela summan av min kunskap om bilen och dess förare. Men det behövdes inte mer.
För där just då på den motorvägen den morgonen, så knöts ett band. Jag låg bakom Röda Toyotan och vi började närma oss en av de förbannade lastbilarna. I tandem ökade vi farten och körde om, men Röda Toyotan var inte en sådant svin som kör om för att sedan sakta in utan vi höll en mjuk hundratia hela vägen. När Röda Toyotan ledsnade på bilen framför blinkade den omtänksamt till mig för att signalera att ”vi skiter i det här, häng på nu”.

Så fortsatte det. Två föremål susade genom världen i samförstånd. Den ena röd, den andre silver. Når jag svängde av och Röda Toyotan fortsatte kände jag ett stick av sorg. Vårt sammarbete var till ända och skulle nog aldrig återupptas.

Dagen därpå åkte jag upp på motorvägen igen. Något rött for förbi i min perferi och in framför mig. Jag kände hopp.

Men det var bara en röd volkswagen. Den jäveln bromsade ner till 90 så fort han hade kommit förbi mig.

Jag kände saknad.

Testosteron som en ponny, och så något om bilar

Nu så. Nu är det banne mig dags för lite testosteron och oförblommad manlighet, för nu jävlar ska det pratas bil och motor. Lite grann iallafall

Det är dags att byta däck. Det vet man då klockan i bilen börjat gå en timme fel.

Vad menar jag med den Carrolska meningen? Jo, att världen åter igen jävlats med mig genom bytet till sommartid! Ni andra där ute kanske förlorar en timmes sömn, men för mig ställs hela världen i oreda på grund av att jag som jag redan berättat (och inte för att skryta) har en bil. En bil varuti klockan inte går att ställa in korrekt. Det betyder alltså att halva året går den 7 minuter fel, men halva året, den här halvan av året, går den fel med 67 minuter.

Det är ju inget livshotande problem förstås, men jag irriterar mig på det å det grövsta. För att vara optimistisk och pessimistisk på samma gång ger jag mig fan på att när omställningen till permanent tid kommer Svedalas politiker välja sommartid bara för att personligen jävlas med mig.

Optimismen här ligger i att den tankegången utgår från att bilen fortfarande fungerar när politikerna väl har fått arslet ur vagnen.

Men som sagt, däckbyte på ingång när klockan går fel. Och jag är ingen sån som ”lämnar in den” för att få däcken bytta, jag står i hällande ösregn och hivar upp bilen på ena knät samtidigt som jag drar loss hjulbultarna med tänderna. Sedan skrämmer jag däcken att hamna rätt.

Fast det har jag inte behövt göra med just Megan. Ja, jag har döpt min bil, ja den har samma namn som en av karaktärerna i My little Pony från 80-talet. För precis så jävla manlig är jag.

Jag misstänker att Megan har en fetisch över att få sina däck bytta, för det går så jäkla lätt med bara minimalt med motstånd. Om man jämför med Våldvon som var min första bil där det krävdes både min far och jag, metallspett, 5-56 och alla svordomar i ordlistan är det ingenting.

Men så var det det här med klockan….

Bore och en fransyska

Jag äger en bil. Jag säger inte det för att skryta utan för att det jag nu ska skriva om skulle bli förbannat förvirrande om ni inte visste den detaljen. Den andra detaljen är att jag har en bror som hatar snö med en passion utan dess like. ”Fan ta den där vita skiten som kommer varje jävla år” brukar han säga. ”Vi bor i Sverige, det är bara att gilla läget, var lite viking” påpekar jag vist. Men tillbaka till bilen.

Det är en hyfsat trevlig gammal stridshäst som håller tills den inte gör det längre, så det är alltid ett äventyr när man är ute och kör. När man hör till exempel ett klonk får man göra en liten mental check för att se om det kan ha varit bilen eller något annat som lät, hittills har det gått bra iallafall. Poängen är att den inte har några pråliga finesser som mugghållare och klimatkontroll.

Det gör den till ett intressant fall när det har snöat lite.

Jag rättar mig, den är ett intressant fall när det har snöat en hel del, sedan regnat på det och förvandlat det som en gång var en gammal, fransk bil till en satans isskulptur!

Men man är ju viking. Bor man i Sverige kan man inte stå och gnälla över att Kung Bore pissat ner ens fordon, så jag öppnade hjältemodigt bagageluckan för att fiska fram mitt magiska vapen, en kombinerad borste och isskrapa. Men vad jag, och säkert inte heller ni, visste var att Kung Bore har ett mycket litet könsorgan varför han hade placerat det i låsanordningen bak på bilen och tömt blåsan även där. Fastfrusen i öppet läge. Alltså verkligen orubbligt ”Från-nu-till-tids-ände”-fast.

Som tur är har jag en dotter som rider varför allsköns spetsiga föremål låg huller om buller i bilen. Med viss möda och med hjälp av en hovkrats fick jag loss det förbannade låset, tog den kombinerade borsten/isskrapan. Startade bilen då jag bestämde att jag behövde all hjälp jag kan få, den kanske inte har någon vidare klimatkontroll men varm kan den bli, innan jag gick loss på alla isblocks moder. Det gick ganska hyfsat, man behövde bara arbeta lugnt och metodiskt i tio jävla minuter innan den förbannade isen släppte. Jag klappade mig själv på axeln för väl utfört arbete och satte mig i förarsätet för att åka iväg.

FUCKING. JÄVLA. IMMA.

Det var strålande sol som hade följt på Kung Bores lilla kiss- och bajsorgie men den såg man inte röken av genom den totalt igenimmade vindrutan. Det finns inget jag avskyr så mycket som imma på rutan när man ska åka iväg för det lämnar en bara två alternativ.

  1. Du kan sitta med motorn igång och vänta på att den försvinner, och känna hur varenda miljöpartist vädrar blod och långsamt börjar hasa mot mitt håll samtidigt som de gurglar ”Kooolleeektiiiivt”. Och jag utan ett hagelgevär.
  2. Man torkar av imman lite snabbt så man ser. Enkelt kan tyckas men den åtgärden följs alltid av att man måste tvätta bilen invändigt. Jag hatar att tvätta bilen invändigt! Inte så förtjust i att tvätta den utvändigt heller men fågelskiten måste bort.

Så där har ni den. En skamfylld historia på det hela taget. Jag tappade humöret lite, lät vintern komma mig inpå skinnet, var inte viking. Jag löste problemet. Hur tänker jag inte berätta.

Fan ta den där vita skiten som ligger överallt.