Om snö och odöda jävlar

Det måste vara ganska svårt att vara mitt i en zombieapokalyps. Foodora levererar inte längre, läxhjälpen försöker käka upp ungarna och det är alltid en jävel som blivit biten och inte berättar det.

Men medan vi väntar på variant Psi (den med zombierna) så vill jag fokusera på Den Där Jäveln.

Att köra bil vid besvärligt väglag är lite som en zombieapokalyps. Fast ändå inte, man får inte klappa till folk i huvudet med ett brännbollsträ, till exempel, hur gärna man än vill. Så mer av en apokalops . Men vissa likheter finns: Man måste hålla huvudet kallt, planera sin rutt och se till att snusförsörjningen är säkrad, sedan är man redo.

Och det är då Den Där Jäveln gör entré.

Den Där Jäveln är galet stressad, snön ligger som ett täcke över hans bil och isen är tjock som insjöis på rutan, förutom ett litet hål för sikt framåt. Det går i 190 km, för han kan MINSANN köra bil. Och likt sin namne i zombieapokalypsen så är apokalopsens femte ryttare en hemlig fan.

Det betyder att han inte berättar när han ska byta fil, vilket blir en stor överraskning för personen som framför 24-27 ton och då denne inte vill begå dråp medelst lastbil (också en skillnad mellan zombie-scenariot och apokalopsen) tvärnitar denne, som överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Detta i sin tur överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Fortsätt ad infinitum.

I bästa fall dör ingen, i värsta fall blir det min vän Ä:s go-to slut i sina texter, alla dör.

Vad som än händer blir det köer. Familjers liv förstörs. Men Den Där Jäveln kom bara 30 minuter sent till jobbet.

Apocalypse averted.

Ett band till rött

Nu när jag är ute på praktik tar jag bilen dit. Mest på grund av att vi ska undvika kollektivtrafiken men också på grund av att de rådande har beslutat att det inte ska finnas vettig kollektivtrafik mellan Jakobsberg och Märsta. Lite konstigt i en tid då de vill att vi ska minska bilåkandet att inte ha alternativ till bilen kan jag själv tycka, men vad vet jag? Jag som endast är ett studentavskum och ingen sakkunning, genomklok och duktig politiker.

Men strunt i det. Vad texten egentligen ska handla om är motorvägen och då mer specifikt de som kör på motorvägen.

Det är allmänt känt att alla som kör bil är idioter utom den bilförare som just då säger att alla som kör bil är idioter. Det är sant i detta fallet också.

Det gasas för mycket så att andra förare kommer närmare min bakre region än vad jag är riktigt bekväm med att låta okända människor göra, möjligt med undantag av en läkare.

Det gasas för lite så att jag istället för att åka till min destination får sitta och titta mot vägrenen där sniglar glatt vinkande med sina ögonstjälkar går om vår ofrivilliga karavan. Roligt att ge sniglarna en boost för självkänslan, men knappast vad man vill hålla på med 07:30 en tisdag.

Långtradarhelvetena med sina halvfulla balter bakom ratten ska vi inte tala om.

Men förra veckan hände något. Jag körde som vanligt ut på motorvägen. Som vanligt fanns där ett antal idioter som körde mer eller mindre som de själva ville. Det var lite disigt. Och ur det diset kom den, den Röda Toyotan.

Låt mig berätta om den Röda Toyotan. Den var lite nyare än min Megan, men hade lite mer rost runt baklyktorna. Från främre backspegeln hängde det ett litet nyckelringsdjur. Det är hela summan av min kunskap om bilen och dess förare. Men det behövdes inte mer.
För där just då på den motorvägen den morgonen, så knöts ett band. Jag låg bakom Röda Toyotan och vi började närma oss en av de förbannade lastbilarna. I tandem ökade vi farten och körde om, men Röda Toyotan var inte en sådant svin som kör om för att sedan sakta in utan vi höll en mjuk hundratia hela vägen. När Röda Toyotan ledsnade på bilen framför blinkade den omtänksamt till mig för att signalera att ”vi skiter i det här, häng på nu”.

Så fortsatte det. Två föremål susade genom världen i samförstånd. Den ena röd, den andre silver. Når jag svängde av och Röda Toyotan fortsatte kände jag ett stick av sorg. Vårt sammarbete var till ända och skulle nog aldrig återupptas.

Dagen därpå åkte jag upp på motorvägen igen. Något rött for förbi i min perferi och in framför mig. Jag kände hopp.

Men det var bara en röd volkswagen. Den jäveln bromsade ner till 90 så fort han hade kommit förbi mig.

Jag kände saknad.