Sommaren i mindre samhälle utan stadshus

Sommar. Ledighet och bad, sena kvällar och långa sovmorgonar. Romantiska händelser i en undanskymd skogsdunge. Älska i motljus med endast fåglarna, naturens pervon, som publik.

Och sedan återvänder vi till verkligheten.

Sommar. För all del är det faktiskt sommar, ljust länge och varmt. Enligt vissa för varmt, jag tittar på min vän F som för en tid kläckte ur sig

”Jag är för ursvensk i själen för att njuta av värmen, 10 grader och mulet ska det vara!”

Naturligtvis handlar det inte om att vara svensk, detta att tycka värmen är jobbig, F är bara urgnällig i själen, oavsett årstid.

Ledighet och bad. Okej, man jobbar lite mindre under de här månaderna, men när man är ledig har man ju Anhanget som ska födas och underhållas. När man inte sliter för brödfödan agerar man clown, kock samt lekledare. Som en obetald praktik i Bamseklubben på ett Sunwing-hotell, med 2 stycken mini-Karens som gäster.

”Är det jordgubbabitar i jordgubbsylten? Det vill jag inte ha!” ”Korv och makaroner? Var är fläskfilén?” ”Den andra gästen stör mig när jag ska bygga klossar!”

Och våga fan inte föreslå att de ska gå ut och leka tillsammans. Då ska rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer plockas fram och bäras ned. Bara för att det ena eller andra anhanget 5 minuter senare sticker upp sitt huvud med gråten i halsen. ”H-h-hon f-fattar ju ingenti-hi-iing!”. Hotellpersonalen har bara att konka upp rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer igen. När de samsats igen vet man att det ska ner en vända till.

Lägg på detta vissa individer som envisas med att ha husdjur men ändå vill åka bort, och huxflux står man upp till knäna i kinkiga kaniner och mediokra marsvin som ska tas om hand.

Sena kvällar och långa sovmorgonar. Ja, hälften rätt iallafall. Sena kvällar blir det ju. Man ska hinna ”ta hand om hemmet” också. Med ta hand om hemmet menas att städa undan det Anhanget lyckas plocka fram under en hel dag, i säng efter midnatt.

Men Kjellberg, om Anhanget röjer så mycket måste de vara jättetrötta och sova länge, säger ni. Fan vad fel ni har , svarar jag.

Oavsett när äldsta dottern går och lägger sig öppnas ögonen straxt innan fladdermössen går och lägger sig. Så står hon där vid sängkanten och frågar efter frukost, vilket gör att jag eller Kvinnan måste gå och peta på den yngre förmågan för att inte skapa obalans i mattiderna. Men åtgärder har genomförts på den här punkten. Genom diverse antydningar om att endast hästkött skulle serveras om det äldsta Anhanget inte utvecklade lite feeling för klockan har vi fått henne att hålla sig till kl 9, i de flesta fall.

Romantiska händelser och älska i motljus inför fågelpervon blir det inte mycket tid till. Främst för att både jag och Kvinnan hellre kurar ihop oss och ser på Loki eller dylikt än letar efter en sexdunge, men också för att med motljuset kommer myggen. Mygg är inte sexigt, det är bevisat genom att det inte finns en fetischmarknad för mygg.

Glad sommar!

Vegansk entrecôte och RSP

Jag var under den gångna helgen hemma hos min far. Jag vet, restriktioner och pandemi men vi var noga med handtvätt och avstånd där vi knallade runt på ägorna för att se vad som kunde göras runt mitt gamla barndomshem.

”Snön har rivit ned träd under vintern” sa min far, ”de måste sågas upp.”

”Det ordnar vi” svarade jag, ”jag hämtar motorsågen!”

”Nä, det är redan färdigsågat” muttrade far, ”men vi ska elda upp det.”

”Okej, då gör vi det! Har vi något att tända med?”

”Nä, nu är det för sent på dagen, vi får elda i morgon.”

Sagt och gjort, vi lämnade den praktiska trädpyromanin till morgondagen och ägnade oss istället åt kulinariska åtgärder vari vilka jag presenterade min veganska svampragu med entrecote och potatisterriner. Min far skrattade aristokratiskt åt mitt påhitt men åt ändå med god aptit.

Resten av kvällen förflöt under kamratliga samtal och en osjälvisk räddningsaktion mot en stackars whisky som fastnat inuti en flaska.

Dagen därpå gick vi upp i ottan och drack kaffe i vårsolen för att därefter påbörja gårdsarbetet. Eldning stod på schemat och det var här den rent tragiska tanken kom krypandes. Det var nämligen under eldningen jag hittade en Riktigt Schysst Pinne™.

Alla pojkar (och många flickor säkerligen) har genom alla tider vetat vikten av en Riktigt Schysst Pinne

Hittade man en sådan hade man allt från en ljussabel till kpist till spade i en. Åtminstone tills pinnen gick av eller man glömde bort var man lagt den, men det fanns alltid en ny Riktigt Schysst Pinnenågonstans i skogen.

Men nu stod jag alltså där, med en sådan pinne och vad gjorde jag? Petade in andra, mer medelmåttiga, pinnar i elden för att sedan låta mitt verktyg gå samma väg och möta bålet som ett trädens Sonderkommando.

Insikten att inte ens en Riktigt Schysst Pinnekan få lyckonivåerna att stiga längre utan bara få en att melankoliskt minnas bättre tider var svår att ta in.

Men gården blev iallafall fin.

Sommar- ett växternas Guantanamo

När värmen i några korta månader lägger sig över vårt kalla land är det många som släpper lös sin inre hortonom för att skapa någon slags oas av liv och framtidstro runt sig. Vi gräver, planerar och planterar sommaren igenom, men hur ser plantorna själva på detta?

Det ska jag berätta, som en lång vistelse i Guantanamo tills döden kommer som en frälsare i oktober.

Tänk på det, vi sliter upp dem från det enda hem de någonsin känt, skiljer dem från sina medväxter som de varit tillsammans med sedan fröstadiet och planterar dem i okänd jord. Sedan börjar mardrömmen. Vi klipper av små bitar av dem, binder dem i onaturliga ställningar. Övergöder och svälter dem om vart annat. Ljudtortyr med utstuderad falsksång för att skrämma dem till att ”växa bättre”. Jag har till och med sett bilder där de blir påtvingade tygpåsar över huvudet, för att frånta dem deras identiteter inför hårdhjärtade fångvaktare.

Jag är motståndare till denna systematiska fägringstortyr av två skäl. För det första är jag lat och har absolut noll intresse att hålla något grönt vid liv men det främsta skälet är ändå mina iakttagelser av Kvinnan med Anhang som år efter år tar in nya växter till synes bara för att långsamt se dem dö.

Så snart sista kronbladet faller är det en svart säck, en omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” som någon växtrikets Jack the Ripper.

Och alla självplocksodlingar ska vi inte tala om. Förintelseläger med stängsel och taggtråd där växterna får arbeta tills de inte längre kan, sedan kunde de lika gärna ha stått i vår lägenhet för svart säck, omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” är det enda som väntar en oproduktiv planta.

En tragisk bild av vår samtid.

Addendum: Detta skulle varit en humoristisk nonsenstext men blev kusligt lik de mer militanta skrivelserna från Miljöpartiet. Något att tänka på.