Testosteron som en ponny, och så något om bilar

Nu så. Nu är det banne mig dags för lite testosteron och oförblommad manlighet, för nu jävlar ska det pratas bil och motor. Lite grann iallafall

Det är dags att byta däck. Det vet man då klockan i bilen börjat gå en timme fel.

Vad menar jag med den Carrolska meningen? Jo, att världen åter igen jävlats med mig genom bytet till sommartid! Ni andra där ute kanske förlorar en timmes sömn, men för mig ställs hela världen i oreda på grund av att jag som jag redan berättat (och inte för att skryta) har en bil. En bil varuti klockan inte går att ställa in korrekt. Det betyder alltså att halva året går den 7 minuter fel, men halva året, den här halvan av året, går den fel med 67 minuter.

Det är ju inget livshotande problem förstås, men jag irriterar mig på det å det grövsta. För att vara optimistisk och pessimistisk på samma gång ger jag mig fan på att när omställningen till permanent tid kommer Svedalas politiker välja sommartid bara för att personligen jävlas med mig.

Optimismen här ligger i att den tankegången utgår från att bilen fortfarande fungerar när politikerna väl har fått arslet ur vagnen.

Men som sagt, däckbyte på ingång när klockan går fel. Och jag är ingen sån som ”lämnar in den” för att få däcken bytta, jag står i hällande ösregn och hivar upp bilen på ena knät samtidigt som jag drar loss hjulbultarna med tänderna. Sedan skrämmer jag däcken att hamna rätt.

Fast det har jag inte behövt göra med just Megan. Ja, jag har döpt min bil, ja den har samma namn som en av karaktärerna i My little Pony från 80-talet. För precis så jävla manlig är jag.

Jag misstänker att Megan har en fetisch över att få sina däck bytta, för det går så jäkla lätt med bara minimalt med motstånd. Om man jämför med Våldvon som var min första bil där det krävdes både min far och jag, metallspett, 5-56 och alla svordomar i ordlistan är det ingenting.

Men så var det det här med klockan….

Däck Noir

OBS! Innan vidare läsning är det extrem viktigt att denna melodi spelas

Jag satt vid mitt skrivbord. Ett mirakulöst ordnat kaos med anteckningar framför mig och skärmarnas sken i mitt ansikte. Mörkret hade sänkt sitt täcke över byn fast klockan bara var fyra på eftermiddagen, ett typiskt trick av den ombytliga skökan april.

April är den typen av månad som smeker dig över kinden samtidigt som den håller en kniv mot ditt mellangärde. En månad av problem, som om jag inte hade nog.

De blev värre när hon kom in.

Det luktade problem ända från köket, men man vänjer sig vid doften förr eller senare. Så snart hon var innanför dörröppningen förstod jag att det skulle bli knivigt, blicken som avläste mig lämnade en isbit ner för min ryggrad.  Ett leende, vita gaddar som lös igenom röda läppar. En hand på skrivbordet försiktigt placerad men med ett bakomliggande tryck, ett löfte och ett hot som från en morrande hund som viftar på svansen.

Jag har alltid varit svag för damerna, så jag tog ett jobb jag inte borde ha tagit. Det lät så enkelt, allt hon behövde var en kort eskort en liten bit bort.  Betalningen var inget att skryta om, men det där leendet var betalning nog tänkte jag.

Idiot.

Det ”enkla” jobbet existerar inte, bara olika grader av komplicerat. Det var inte bara skjuts hon var ute efter, utan även ett däckbyte. Mina instinkter skrek på mig att lägga ner nyckeln, ta en kort promenad till det lokala haket och krypa in i en flaska, väl distanserad från andra gäster såklart.

Blicken jag fick gjorde att jag struntade i dem. Det var en sådan blick en välgrillad biff, direkt från grillen med perfekt yta, får av veganer.

Så däcken blev bytta, händerna täckta av smuts som om de skvallrade om sin ägares sinnelag. Men hon var glad, det var bara en sak till. Alltid bara en sak till.

Fyll på luft, sa hon med en röst som gjorde att luften tog slut. Dylika tonfall gör mig skeptisk, de brukar följas av ”olyckshändelser”. Men jag är, som jag tidigare sagt, en idiot. Jag körde och hon satt bredvid, stirrandes ut genom fönstret på vad som nu fanns att se. Jag anade smällen innan den kom.

Ljudet var en gammal bekantskap. Ett skarpt ljud som sätter igång reptilhjärnan följt av ett ljud som åstadkoms av en magsjuk ko när den gör sig själv lite lyckligare. Med stigande missmod tog jag oss till macken och fick mina misstankar bekräftade.  Hjulet var platt och hade nära nog ramlat av sin fälg, rena turen att vi tog oss så här långt. Extra arbete. En tyst hemfärd och tillbaka till skrivbordet, dess kaos av anteckningsböcker och skärmarnas sken i mitt ansikte.

När jag såg ut på nu snöblandad nederbörd kände jag mig patriotisk för min lilla del av världen långt från damer, bilar och däck.

”Här vill jag leva, här vill jag dö”

Åtminstone till midsommar.