…och så slutade det, del 1

Jag vaknar till. Något blött ligger på mitt ansikte, det är en kvarts miljon löv som fallit under natten. Yrvaket sätter jag mig upp och ser mig om i den grådisiga morgonen.

Bevisen talar sitt tydliga språk. Jag har alltså tacklat av i en lövhög på väg hem från… ja från var någonstans? Jag minns ett jävla mörker och uppsluppenhet blandat om vartannat. Smackandes med min ökentorra tunga kommer vaga minnen av varm nyponsoppa och vispgrädde, låter lite som en friluftsdag innan en rap påminner mig omden tredje ingrediensen, likör 43.

43. Det tar 4 timmar och 35 minuter mellan Stockholm och Åmål. Minnena slår över mig som en flodvåg. Von Träsjö, tåget, Kaninen och dörrvakten. Helvete…

Jag såg figurerna komma genom dimman. Von Träsjö, min kamrat och tillika teknikansvarig på denna sida. Oljebaronen Albert, med den evigt groggfyllda cykelhjälmen i högsta hugg. Med sig hade de Timmermann, lika lång som han var bred men på något sätt ännu längre och Kaninen från Östgötagatan, det långhåriga flinet väl påklistrat.

Den femte skuggan tynade bort, för han var inte där ännu, men jag kunde förnimma Byggmästarns tinderflipprande som om han varit på plats.

”OKEY, BOYS!” ekade Von Träsjös röst över perrongen, ”Nu ska vi till Åmål och leva rövare!”

Medan han talade korkades en flaska ”Små Sura” upp och trycktes i min hand. En klunk avslöjade smaken varandes en blandning mellan stavmixad smurf och enhörningskiss, jag drack den ändå. Timmermann och Kaninen skickade en flaska Jameson mellan sig medan Albert hade placerat flertalet sugrör i sin cykelhjälm för att tömma innehållet. Stämningen var god, kanske för god.

”Vi bör nog vara lite städade för att komma med tåget” föreslog jag. Von Träsjö bara flinade så tuggtobaken flög över perrongen. Albert drog mig åt sidan. ”Chartrat!” väste han konspiratoriskt och erbjöd mig ett sugrör. Jag är väluppfostrad, jag accepterade en klunk cykelhjälmsgrogg.

Bäst som vi stod där hostade det mest gudsförgätna, trasiga, bortglömda lok in på perrongen, med möda släpandes ett par lika risiga vagnar.

”Hoppas du fick det billigt, Träis” muttrade Timmermann.

”Näe, det där är bara ett vanligt SJ-tåg” svarade Von Träsjö, ”men vi kan lika gärna ta det för det går också till Åmål, å så kan vi hämta upp Byggmästarn i Götet på vägen!”

Sagt och gjort, vi klev ombord och fann ett par platser. Personalen grumsade lite men Von Träsjö tog en av dem åt sidan och körde sitt vanliga munläder innan han kom tillbaka med orden ”Löst, sörru!”

Vi fick hålla oss till medhavd läskeblask förstås, det är ju trots allt ett utskänkningsställe. Vidare svor mina kamrater att Original Long Drink räknas som läskeblask om det är citrussmak på det.

Därför var det en särskilt onykter skara som ramlade ur tåget på Göteborgs station, ovanpå Byggmästarn som inte haft vett nog att inte stå precis vid utgången.

Bitter över behandlingen smet han snabbt bakom en pelare med en platta läskeblask och kom tillbaka, sans platta men på bättre humör. Vi intog ett nytt tåg som tog oss genom ett grönt Svea mot vår destination. Det tog inte länge innan vi stod där, Åmåls Station.

Vi såg på den gamla fina stationsbyggnaden, med allt vad tågfart heter utslitet och ersatt med ett väntrum och en körskola. Inget av det gagnade oss på minsta sätt.

”Finns det något systembolag här?!” Skrek Von Träsjö in genom rutan på en passerande postbil. Det fanns det och vi började röra oss ditåt. Byggmästarn roade sig med att försöka få oss andra att slicka på varje fågelskit han såg på vägen dit mot kontant betalning, när vi vägrade muttrade han över ”arbetskygg ungdom”.

Ett snabbt besök på Systemet Åmål och vi var redo för vår helg.

Fortsättning följer…

Nu ska vi skratta!

Humor är en viktig del i livet. Har man tur så är det bra humor. En kavalkad av Monthy Pythoneska situationer och George Carlinska personligheter. När man har sådant med sig i ryggsäcken kan man gå skrattande till jobbet, skrattande i sängs och gråtandes till banken. För allt kan inte skrattas bort men nog fan kan vi göra ett försök.

Så är det med bra humor.

Men de flesta av oss får nöja sig med dålig humor. Min vän F jobbar i butik och har fått så många ”Vill den inte scanna? Då är den ju GRATIS! Hö hö” kastade i ansiktet att han på något sätt byggt upp en skyddsmur av dålig humor, mest ordvitsar, som han i tid och otid bombardersr omvärlden med samtidigt som han är på det klara med att det ÄR dålig humor och lider av den, han säger att han inte gör det men jag vet att den jäveln ljuger.

Hans stora irritation med sina kunder gör mig gott, ty skadeglädjen är också en del i att fnittra när världen är som den är.

Loppishumor är också en konstig genre av dålig humor, man pekar på den fulaste prydnad man kan hitta och vänder sig till sin kompis. ”Kolla, en likadan som du har!” och medan din vän blir lite röd om öronen får du en varm känsla i din mage. Zing!, liksom.

Galghumor är som en flotte man klamrar sig fast vid när livet är riktigt mörkt. Jag har själv ställt mig på en begravning och deklarerat att ”Soundtrack borde fan vara olagligt på begravningar! Vänta bara, era jävlar, när jag trillar av ska jag ha både Lasarettvisan* och You can let go,daddy på repeat på högsta volym, ni kommer böla så ni får åka in till plåsterkåken för vätskeersättning!”

De runt omkring skrattade, inte för att jag var särskilt rolig, utanför att det var mycket bättre än alternativet.

Ja se humor. Man kan använda den till mycket och den bereder oss stor glädje.

Men ibland är den förbannat onödig. Som exempel kan nämnas att man står i kön för att checka in på en flygplats. Man är så glad att man äntligen ska ut och flyga, ut med polarna och göra världen osäker. Mitt tips är dock att inte börja där och då. För när du står där och personalen frågar dig om du har några farliga föremål i väskan så är det, där och då, förbannat dumt att flina och hinta att man har en bomb där. Flygplatspersonal har humor, men just när det handlar om sprängmedel är de lite känsliga.

Kjellbergs Kuriosum tipsar: Vänta tills du ligger vid hotellpoolen med en kall bira bredvid dig, då och först då kan du utbrista ”Fan grabbar! Jag skulle sagt att jag hade en bomb i väskan när vi var på Arlanda.”

För gör du på det sättet finns det bara en reell risk att dina kamrater kallar dig idiot, vilket kanske är lättare att ta på semestern än att inte få flyga. Alls. Någonsin.

Bara en idé.

*Lasarettsvisan är för övrigt bland de sorgligaste sångerna som någonsin gjorts och Kuriosumet avråder bestämt att lyssna på den eller ens läsa texten om du inte vill böla tarmarna ur dig.