Fåglar kvittrar även en kall vintermorgon

Man kan fråga sig vad, med en sådan rubrik, för text detta är tänkt att bli. Ni ser kanske framför er en enda lång reklamtext för en självhjälpsbok? En sådan som tekniskt bara hjälper författaren ekonomiskt och han har skrivit den själv? Nej, det är inte vad detta gäller.

Kanske kommer bilden av en solskenshistoria objuden till era tankar? En berättelse om en man, fasthållen i post julighetens vinterdepression, som går upp på fel sida om klockan 06, promenerar genom vintermörkret bland klottertäckta husväggar och snö med gula fläckar av vad man kan hoppas vara hundurin.

Som i detta mörker stannar upp, hör fågelkvittret från träden, ler lite för sig själv och tänker ”Upp med hakan nu, okände protagonist, fåglar kvittrar även en kall vintermorgon!” för att sedan gå vidare mot resten av dagen, lite gladare till sinne och själ?

Tyvärr är det inte en sådan berättelse heller. Den handlar mer om att en liten fågel bestämde sig för att bråka med/flörta med/skälla ut/whatever åt en annan liten fågel utanför mitt sovrumsfönster kl 05 en ledig dag. Och denna andra lilla fågel kontemplerade inte detta i tysthet, det ska ni ha klart för er, den argumenterade emot för duvkung och fosterbo.

I en hård värld fylld med rovfåglar, katter och idioters barn med stenar tog sig dessa två små fåglar ton och ställde till med kakafoni utan dess like på tu man hand. Utanför mitt sovrumsfönster. Kl 05 en ledig dag.

Fan ta småfåglar.

Min fågelåskådning

Jag gillar fåglar.

Lite generellt sådär. Jag är inte den typen av person som går upp i ottan, åker 35 mil och står i snålblåsten med en kikare bara för att jag hört ett rykte att en såsfläckad hackskrika kanske landat i någon norrländsk skogsdunge.

Sammanfattningsvis, jag gillar fåglar men är alltså inte psykopat om det. Andra får gärna vara det men det är inte min kopp te. Förstått?

Och då kan även jag kan bonda med en koltrast med särskilt dumt utseende som bestämmer sig för att mitt balkongräcke är den bästa platsen för en nattserenad, jag menar hur många gånger i livet har man inte själv dragit av Lundells Öppna Landskap från balkongen efter att solen gått ned?

Fast jag var förstås full de gångerna, koltrasten var nog bara korkad.

Jag gillar även Fs papegoja. En sarkastisk fågeldam med oerhörd känsla för personlighet och rättvisa. Hon hugger F om han inte delar med sig av nötter etc. Helt rättvist enligt mig.

Så jag gillar gojan. Men en snabb sniff på dennes bur och all lust att själv äga en fågel försvinner som ett trollslag. Så även när jag ser Fs toadörr, som ger intrycket att Jason Vorhees och Freddy Kreuger gett sig fan på att inte låta F skita ifred. Inga slashermonster här, bara en goja som vill ha sällskap.

Men på riktigt, jag gillar fåglar. Lilla fågeln flyger i boet ut och in, lärkorna i skyn, allt sånt. De äter mygg, bara en sådan sak är ju värt att gilla. Fåglar=bra, är vi överens om detta? Ja det är vi.

Men den där jävla måsen som sket på min tallrick när jag satt och åt lunch ute ska fan torteras till döds!