Valrosspussel

Hurra hurra, med en domedagsklocka som glatt tickar mot midnatt konspirerar händelser för att åtminstone för syns skull dra tillbaka sekundvisaren några steg. Iallafall på den ena domedagsklockan, den andra ligger och tickar i bakgrunden och den tredje går nog till och med snabbare om än inte så mycket.

Bilen är fixad och jag kan lägga kollektivtrafiken bakom mig, i vart fall för en stund är mitt livspussel lite mindre komplicerat. Jag har massa bitar med bara himmel, men jag har hittat en bit med en halv fiskmås på, det är iallafall en utgångspunkt.

För att ha bilen underlättar något djävulskt, i det minsta tidsmässigt. Att åka kollektivt är inte så farligt, men när restiden ligger på en bas av 1,5 timme (jämför 25 minuter) och på det ska det dessutom läggas inhandling av basala födoämnen på vägen hem, då snackar vi portugisiska middagstider i det Kjellbergska hemmet. Och det hde väl inte varit så farligt med det, om det inte var för det där att väckarklockan ringer till svenska frukosttider. Ni ser hur en internationell krock lätt händer, vilket tycks vara på modet i år.

Men det är inte bara av ondo. Anhanget har blivit nyckelbarn, fått lite ansvar, äldsta dottern har till och med lyckats laga mat utan att bränna ned kåken. Den yngre gör förvisso inte många knyck, men hon saboterar inte aktivt för sin syster, framsteg!

Men de är ju trots allt barn, och har inte riktigt koll på klockan. Därför har det ibland hänt att jag klivit in i följande situationer utan någon särskild ordning:

  • En brottningsmatch -Där det yngsta anhanget hävdar att hon bara tränar inför sin karriär som fribrottare (som ska komma efter hennes tid som marinbiolog), det äldre säger mest ”Aj”.
  • En städdag – Städningen går ut på att fylla vardagsrummet med grejer så att deras egna rum är tomma. Fadern var inte road, men iddes inte göra en insats just då varför inte heller modern var särskilt glad. Men av outgrundlig anledning skyllde på fadern.
  • Sminksession – Okej, barn blir stora någon gång och att vara nyfiken på det här med smink är en del av en liten tjejs uppväxt (har jag fått till mig från yttre källor). Men att sminka varandra till vad som skulle kunna vara en politiskt inkorrekt karikatyr av männsikor med afrikanskt ursprung känns kontraproduktivt om man vill bli känd fribrottare/hoppryttare. Man bara vet att någon jävel (jag) kommer dra fram fotot när de är på toppen av sin karriär och så blir de svartlistade.

De hade även valt att förlägga sminksessionen i vår soffa, i vår ljusgrå soffa. I vår ljusgrå soffa som vi varit modiga nog att låta vara ”punk chic” men som nu är alldeles för ”punk chic”.

Kontentan är att när du känner att du börjar få ihop livspusslets himmel, kommer det någon jävel och målar nya pusselbitar. För att må väl så måste du hålla lika hårt i din halva fiskmås som en fet, hungrig valross skulle göra.

Det är mitt råd i dessa och i alla tider, var en fet, hungrig valross så kommer du iallafall vara lite glad.

Ledighetsmat

Att ha Anhanget hemma en hel sommar är en utmaning, även om man själv lyckas pussla ihop sin ledighet med Kvinnans dito. Det mesta har avhjälpts med Anhangets ökande ålder men vid vissa tidpunkter behöver de en närvarande fadersfigur. Detta infaller vid lunch och middagstid, övrig tid är fadersfiguren ganska överflödig och får ägna sig åt den gamla pappa-traditionen ”se till att ungarna inte tar livet av sig själva/varandra”. Men det var ju det här med käket.

Jag är inte så glad i att laga mat. Jag äter den gärna och då i väl tilltagna portioner, men själva tillverkningsprocessen lämnar mig kall. Men denna sommar visste jag att jag skulle vara den principiella utfodraren då mitt feriearbete startade långt senare, så jag tänkte att nu, nu skulle vi lägga in högsta föräldraväxeln, INGEN på familjeliv.se skulle kunna klaga på de kulinariska alternativen som presenterades i det Kjellbergska hemmet!

Här skulle allt göras från bas, Anhanget skulle inkluderas, menyer skulle tas fram gemensamt och det skulle vara så helylle att man kunde spy. Jag och damerna satte oss ned för att skapa vårt matschema för de närmaste veckorna. Vi snackade soppor, köttfärssåser, pannkakor och kötträtter till helgen. Vi var totalt synkade, en härlig känsla av gemenskap i familjen. Tillsammans åkte vi och handlade. Tillsammans stuvade vi undan allt när vi kom hem så lägenheten fortfarande såg ut som en lägenhet istället för ett varulager.

Jag medger att det blev lite osynkat vid själva lagandet av maten, då den äldre tydligen hade något championat på SSO att köra och den yngre helt sonika vandrade iväg från köket (jag hittade henne senare lekandes ute på gården så som ansvarstagande förälder förklarade jag för henne och hennes kompisar att om de drog ett sådant stunt igen kunde de GLÖMMA att ha anställning kvar och jag sket fullständigt i om de drog in facket. I Kjellbergs kök jobbar man på arbetstid!). Men i slutändan fick jag till ett skönt finlir med ett Middag-Rester till lunch-Middag-uppställning för resten av sommaren.

Tills igår.

”Pappa, Jag tänkte på en grej,” säger det större Anhanget och jag tror det ska komma en förfrågan om hurvida godis kunde vara förhandlingsbart även om lördagen redan kommit och gått, jag har fel.

”Istället för rester, skulle vi inte kunna äta Gorbys till lunch?”

Gorbys.

Låt mig klargöra att jag inte har något emot Gorbys eller piroger överlag. Käkar man varmkorv kan man inte vara grinig om vad saker innehåller. Men jag minns att jag som barn fick Gorbys när föräldrarna jobbade sent eller var borta någon helg, och vad jag minns blev det jävligt dålig stämning på något föräldramöte när detta uppdagades. Låt mig skriva det igen; JAG led inte av detta, utan det var några skitnödiga föräldrar som tyckte jag BORDE lidit av det.

Jag stirrar på min dotter.

”Du vill alltså att jag ger dig söndermald kotarm i lite bröd hellre än resterna från pastagratängen igår?”

”Ja, precis. Jag kan värma den själv när jag blir hungrig också!” Lite stressande ord från flickan som brände ned en hel plastslev i köttbullarna sist hon lagade mat, men blixten slår ju inte ned två gånger på samma plats tänker jag. Jag tänker också på vad andra föräldrar ska säga.

”Hemsk förälder, låter barnen leva på mikromat.”

”Jamenalltså..eh..bara den här lunchen, resten av sommaren har jag lagat mat på riktigt, jag lovar!”

De stirrar misstroget på mig samtidigt som de knappar in numret till socialen.

Men jag tänker också att de föräldrarna kan ta sig i häcken, att jag slipper fixa käk åtminstone en dag och att dottern omöjligt kan få en mikro att explodera med en Gorbys så varför inte? Ro infinner sig när flickan framför mig nöjt lägger ned två Gorbyspaket i kundvagnen. Sedan hör jag, från riktning av glassfrysen där den yngre dottern stått och drömt om en frusen kombination av grädde, färgämnen och socker, ett illvrål.

”JAAAAAAG TYYYYYYCKER IIIIIIIIIINTE OM DUMMA GORBYYYYYS!”

Och cirkusen rullar på, hela sommaren, varje år.