Möten, bröd och praktik

Idag har jag träffat folk! Jag pratar inte om Kvinnan och Anhanget eller om någon släkting. Riktigt folk. Folk som jag inte kände. De bjöd mig på nybakat bröd.

Det fina är att jag inte ens kan beskyllas för att vara oaktsam under pandemitider ty jag är beordrad dit av mitt läroverk. Att en praktik kan kännas så bra säger väl något om suget efter att återgå till det normala. Jag steg upp tidigt och genomförde min morgontoalett, sedan kom jag så nära att åka till jobbet jag kommit sedan förra sommaren.

Jag var där nästan HELA DAGEN, jag pratade med andra människor SAMTIDIGT SOM JAG FICK SE DEM I ÖGONEN, Jag fikade i ETT FÖR ÄNDAMÅLET AVSETT RUM, jag HANDLADE på vägen hem!

Gudarna hjälpe mig, jag kände mig nästan NORMAL.

När man nu landat hemma börjar man förstås fundera på nackdelarna. Kravet på byxor är ju lite svårt att komma runt. Möjligheterna att ta ett par glas vin bara andan faller på har kraftigt försvagats, men Kvinnan påstår att det bara gör mig gott.

Kanske har hon rätt, kanske svamlar hon strunt och lögner. Det spelar egentligen ingen roll.

För nu när jag sitter i soffan med solen lysande genom fönstret och en rabiat, datorknappande dotter bredvid mig känner jag, bristande möjligheter till rödtjut till trots, för första gången på ganska länge en viss framtidstro.

Traditionellt Dresden

Så var jul och nyår över. Ett nytt år tar sin början, igångsparkat av alla möjliga sorters traditioner.

I just det Kjellbergska hemmet är en av dessa traditioner pepparkakshus, vilkens funktion jag ofta undrat över. Varför inte äta den färdiga pepparkakan direkt? Förhöjs verkligen upplevelsen av att den limmas ihop med skitvarmt socker och får stå i en 3-4 veckor och endast då, med ett lager damm på sig, kan man hugga in?

Nå även om jag själv inte begriper tjusningen så gör Anhanget det. Från första åsynen i matbutiken någon gång i september påbörjas en tjatkampanj utan dess like, vi måste ha pepparkakshus till jul!

De ritar och designar, planerar och tänker. Den ena räknar ut exakt hur mycket godis ett pepparkakstak kan hålla innan det kollapsar, den andra diskuterar i allvarliga ordalag med sin mor om man inte får plats med en extra skumtomte någonstans, kanske i skorstenen?

Så kommer äntligen dagen. Skolan har stängt för året, pappa har svikit sina principer och givit efter. Två uppsättningar pepparkakshus står klara att sättas ihop, sockret smälts, pappa svär när han bränner fingertopparna av sig men till slut står där två färdigkonstruerade, om än odekorerade, hus.

Det är här jag brukar göra min sorti, ut eller till ett annat rum, medan Kvinnan desperat försöker avstyra de mest vansinniga utsvävningarna (”Nej, ingen saltgurka på taket!” och ”Kristyren ska vara på huset, inte i magen!” var två av årets favoriter).

Till slut brukar det dock stå två dekorerade hus på bänken, hela familjen står och beundrar barnens kreativitet några minuter innan frågan ställs.

”Får vi äta dem nu?”

Anhanget har uppenbarligen, för fjärde året i rad, inte begripit konceptet.

Kvinnan lyckas även i år, med hot, pedagogik samt rena lögner, att sälja in att man måste vänta till efter jul på att äta sina pepparkakshus.

Och när man på nyårsafton släpper lös sina små änglar på dem hör man ett godzillalikt skri innan bitar bryts, tomtelemmar slits itu, marsipangrisar slaktas och vad som lämnas kvar kan i återhållsamma ordalag beskrivas som Dresden på morgonen 16 februari 1945.

Pepparkakshus, en konstig jäkla tradition.