När sommaren glider mot höst

Hösten är här. Förvisso inte den meterologiska hösten men det är inte midsommar längre, tror jag vi alla kan vara överens om.

Vad innebär då hösten? För några är det att kura ihop sig med en god bok och varm dryck, för andra är det långa promenader för att titta på naturens vackra färger och fåglarnas årliga landsflykt/desperata försök att vintersäkra sig.

För barnföräldrar är den en säsong av lögner, manipulation och gräl.

För sommaren är härlig, särskilt när man är barn. Vakna när man vill, trycka i sig en nutellamacka, i Anhangets fall slänger de på sig en klänning och ut å lek. Allt innan undertecknad knappt tagit första klunken på morgonkaffet.

Men sommaren tar slut, man nåste gå upp på utsatt tid, ens onda föräldrar vägrar köpa nutella till vardagen. Men just kläderna verkar, i alla fall mitt anhang, välja som sin sista utpost för sommarens härlighet. När temperaturen visar 9 grader ska de bestämt ha klänning/kjol och baske mig inga tights under eller någon fånig långtröja! Kvinnan är av annan åsikt, vrålar att ”Blåsippan har fan i mig satt på sig täckjacka och toppluva!” och försöker med alla medel förmå Anhanget att, ja ni vet, inte frysa ihjäl.

Ibland vinner Kvinnan debatten, ibland Anhanget. Men så kom det en dag då Kvinnan hade jobbat natt och jag var ledig. Ni vet, sådana dagar när jag går upp för att låta Kvinnan sova men hon vaknar i alla fall och förvandlar det hela till en övning i meningslöshet.

Hur som helst så var jag ansvarig för våra flickors liv den morgonen. Det första yngsta anhanget sade var att hon skulle ha kjol och linne. Jag tittar på temperaturen. 6,7 C.

”Ja det blir bra.” Svarade jag.

En lite konstig stämning inföll sig. Båda flickebarnen tittade på mig, sedan på varandra. Det äldsta anhanget förelsog försiktigt att hon skulle ha sina jeans med stora hål i knäna och tofflor. Jag nickande medgivande. Lite osäkert, som att de trodde det var ett skämt, gick de för att klä på sig sina valda outfits.

När detta sedan var gjort tog de sitt pick och pack för att gå till bussen, de öppnade ytterdörren och möttes av en kall vind som slog emot dem likt en spottloska från Kung Bore. De tittade på mig igen, jag höjde frågande ögonbrynet (eller i varje fall så gjorde jag en konstig min då jag av okänd anledning inte kan höja mitt ena ögonbryn separst från det andra).

Anhanget gick ut.

Jag sysselsatte mig med lite saker innan jag 2 minuter senare hör ytterdörren öppnas.

”Pappaaaaa, det är kallt!”.

Jag pekar på de två högar med mjukisbyxor, strumpor och långtröjor jag lagt fram, hintar om att det äldsta anhanget har ett par skor i skostället och är lite mindre subtil om att de snart missar bussen och då får de banne mig gå till skolan.

En orkan brusar upp i hallen, det blir lite rörigt men på inga sekunder blankt är de två ute genom dörren och på väg mot busshållsplatsen, väl rustade för en tidig höstdag.

Nöjd över mitt lilla skådespeleri tar jag förnöjt en klunk kaffe medan jag kikat på Anhanget genom fönstret, de ser ganska nöjda ut. Jag vänder mig om när jag ser dem gå på bussen, ger upp ett litet pappa-skratt (det är ett halft hrmpf med efterföljande näsblåsning, vill man kan man lägga till ett ”he” på slutet) när jag ser vad som ligger på köksbordet.

Yngsta anhangets läxa som hon skulle ha med till skolan den här dagen. Jag himlar med ögonen innan jag tar en klunk kaffe till och sätter mig ned.

Man kan inte alltid segra.

Farväl till chokladen

När jag var en liten Kjellberg, och även när jag var en inte fullt så liten Kjellberg, så var O’Boy bra skit.

En bra start på dagen kom inte från någon jävla sportnörd till tiger eller tråkig tupp som ramlat ned i en balja grön färg, den kom från lite mjölk, chokladpulver och en rostmacka. Efter den kombon var man redo att möta vad än Närtuna lågstadium kunde kasta på en, och tur var väl det.

O’Boy var inte heller så jäkligt när man var äldre. Även om kaffet på allvar gjort sitt intåg i ens liv var det, efter en lång dag i skolan och att ”dra runt på stan” eller vad fan man nu gjorde i tonåren, ganska nice att kasta i sig ett glas O’Boy och en ostmacka, även fast man låtsades att man inte tyckte det var så nice för man var ju tonåring.

Sen tog kaffet över mer och mer, O’Boy hamnade i skymundan. Förpassad till ”vad sugen jag blev på O’Boy, måste ta ett glas”-tillfällen som kom ytterst periodiskt och med långa mellanrum. Mitt förhållande med chokladpulvret blev ambivilent och förblev så tills jag själv fick barn.

För att förstå grejen så måste man se till mina frukostvanor genom åren, det kan sammanfattas såhär:

• Nyföddhetsperioden: Bröstmjölk.
• 1-2 års ålder: Antagligen någon form av frukt och en liten bit orostat bröd.
• 3-13 års ålder: O’Boy och rostat bröd.
• 13-16 års ålder: Kaffe och rostat bröd.
• 16-28 års ålder: Kaffe och Kaffe.
• 28-tills nu års ålder: Kaffe och rostat bröd.

Denna lista med observation på alla hotell/kryssnings och resefrukostar som man upplevt genom livet, vid dessa tillfällen: Äggröra och stekfläsk (eller bacon på de snålare inrättningarna).

Som ni ser var det en period där min start på dagen lutade sig exklusivt på koffeinets strama svärta. Det var under samma period som mitt anhang föddes. I början verkade de ganska vettiga i sina frukostvanor, ligga tyst och snutta på Kvinnans bröst. Jag kan sympatisera. Men sedan började de ställa krav!

Så istället för att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv var fullgjort var man nu tvungen att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv är fullgjort OCH GÖRA TVÅ JÄVLA GLAS O’BOY!

Det är det proverbiala håret som knäckte kamelens rygg där på morgontimmarna.

Men Kjellberg, säger ni naivt, det var för flera år sedan nu! Varför drar du upp det igen? Är inte dina barn så stora att de kan göra O’Boy själva?

Jag svarar er att jo, det kan de. Men deras approach är väldigt aggressiv. Mitt anhang har ärvt min syn på morgontimmarna och tar ut sin frustration genom att försöka piska ihop pulver och mjölk, med följd av att det ligger en tjock röra av sagda substanser över mitt köksbord, bevisligen där anhanget suttit. Vem får torka upp detta? Jo, undertecknad! Undertecknad som inte alls är sugen på intensivt krävande städjobb kl 6 på morgonen!

Så jag gör i ordning deras O’Boy, medan de sover använder jag min, i barndomen vunna, skicklighet att röra ihop chokladpulver och mjölk i en perfekt mix. Sedsn får glasen stå där, i rumstemperatur, tills anhanget behagar röra på sina små arslen och sätta sig till bords. De får dricka 10-15 minuter gammal O’Boy.

Det är mitt uppror, det är min hämnd. Det är mitt farväl till chokladen.

Addendum: Om de någonsin tar tillbaka O’Boy med banansmak, som det smakade på 90-talet, DÅ kanske jag ändrar min ståndpunkt.

Sommaren i mindre samhälle utan stadshus

Sommar. Ledighet och bad, sena kvällar och långa sovmorgonar. Romantiska händelser i en undanskymd skogsdunge. Älska i motljus med endast fåglarna, naturens pervon, som publik.

Och sedan återvänder vi till verkligheten.

Sommar. För all del är det faktiskt sommar, ljust länge och varmt. Enligt vissa för varmt, jag tittar på min vän F som för en tid kläckte ur sig

”Jag är för ursvensk i själen för att njuta av värmen, 10 grader och mulet ska det vara!”

Naturligtvis handlar det inte om att vara svensk, detta att tycka värmen är jobbig, F är bara urgnällig i själen, oavsett årstid.

Ledighet och bad. Okej, man jobbar lite mindre under de här månaderna, men när man är ledig har man ju Anhanget som ska födas och underhållas. När man inte sliter för brödfödan agerar man clown, kock samt lekledare. Som en obetald praktik i Bamseklubben på ett Sunwing-hotell, med 2 stycken mini-Karens som gäster.

”Är det jordgubbabitar i jordgubbsylten? Det vill jag inte ha!” ”Korv och makaroner? Var är fläskfilén?” ”Den andra gästen stör mig när jag ska bygga klossar!”

Och våga fan inte föreslå att de ska gå ut och leka tillsammans. Då ska rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer plockas fram och bäras ned. Bara för att det ena eller andra anhanget 5 minuter senare sticker upp sitt huvud med gråten i halsen. ”H-h-hon f-fattar ju ingenti-hi-iing!”. Hotellpersonalen har bara att konka upp rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer igen. När de samsats igen vet man att det ska ner en vända till.

Lägg på detta vissa individer som envisas med att ha husdjur men ändå vill åka bort, och huxflux står man upp till knäna i kinkiga kaniner och mediokra marsvin som ska tas om hand.

Sena kvällar och långa sovmorgonar. Ja, hälften rätt iallafall. Sena kvällar blir det ju. Man ska hinna ”ta hand om hemmet” också. Med ta hand om hemmet menas att städa undan det Anhanget lyckas plocka fram under en hel dag, i säng efter midnatt.

Men Kjellberg, om Anhanget röjer så mycket måste de vara jättetrötta och sova länge, säger ni. Fan vad fel ni har , svarar jag.

Oavsett när äldsta dottern går och lägger sig öppnas ögonen straxt innan fladdermössen går och lägger sig. Så står hon där vid sängkanten och frågar efter frukost, vilket gör att jag eller Kvinnan måste gå och peta på den yngre förmågan för att inte skapa obalans i mattiderna. Men åtgärder har genomförts på den här punkten. Genom diverse antydningar om att endast hästkött skulle serveras om det äldsta Anhanget inte utvecklade lite feeling för klockan har vi fått henne att hålla sig till kl 9, i de flesta fall.

Romantiska händelser och älska i motljus inför fågelpervon blir det inte mycket tid till. Främst för att både jag och Kvinnan hellre kurar ihop oss och ser på Loki eller dylikt än letar efter en sexdunge, men också för att med motljuset kommer myggen. Mygg är inte sexigt, det är bevisat genom att det inte finns en fetischmarknad för mygg.

Glad sommar!

I ljuva bumbitrollbjörntid

Jag gillade Bumbibjörnarna. På riktigt, när jag var liten var Bumbibjörnarna bra skit. Än idag när jag möter någon auktoritetsperson som jag inte tycker om kan jag svara ”Ok, Uffe” med guttural röst. De som förstår vinner jag genast över, de som inte gör det kan man fråga sig om de överhuvudtaget är värda att vinna över.

Så ni förstår att jag är ärlig när jag skriver att jag gillade Bumbibjörnarna. Har inget specifikt minne av det men tror fan att jag hade några av mina första erotiska drömmar om Prinsessan Ylva (med Sara Andersens röst, fint ska det vara!) insmord i svartvinbärsgelé.

Bumbibjörnarna gjorde alltså ett stort intryck på unge herr Kjellberg. Något som också gjorde stort intryck på mig, fast i högre ålder, var att bli pappa. Anhangen ploppade fram med nästan skrämmande hastighet, växte och började titta på Bumbibjörnarna.

Och tittade igen.

Och igen.

De kollade inte bara igenom serien om och om igen heller. Nej, samma tre avsnitt skulle det vara! All day, every day. När man kom hem från jobbet slogs man i ansiktet av ”hipp hurraaaaaa…” men inte från sin älskade familj, utan från de där jävla regnbågsfärgade björnarna!

Lång historia kort, jag gillar inte Bumbibjörnarna längre.

Addendum: Anhanget har även förstört Trolltider för mig. Däremot bör jag inneha rekordet för flest sedda avsnitt av en julkalender under ett år. 24 avsnitt om dagen i 365 dagar. Nuförtiden vet inte Anhanget längre vad Trolltider är för något, jag kan inte glömma.