Genustänk, Zorro och så lite mer om hästar

Som ni vet är jag en sådan där hästpappa. Äldsta anhanget är fullständigt galen i hästar. Det ska vara equina planscher på väggarna, mule med man på skrivbordsbilden på datorn hon spelar Star Stable Online på och tottos på påslakanen. Det sistnämnda har jag gjort uppror mot genom att lura henne. Hon sover numera under lakan med en superhjälte (och som hon avskyr superhjältar) på, Zorro.

Zorro har en häst men även en stenfräck mantel och ett coolt svärd. Detta har jag naturligtvis gjort av småaktighet utan i genusvetenskapens namn för att visa att man inte BEHÖVER ha söta hästar på sina lakan bara för att man är tjej. Spelar roll vad ungen själv vill.

Själv är jag, som bekant, föga förtjust i de fyrbenta djuren, dock inte riktigt lika rabiat som min vän F som bland annat har sagt ”Det enda värt att veta om hästar är att de bits i fram och sparkas i bak” utan min vämjelse är mer av det allmänna ointressets art.

Förvåna er då, mina vänner, att mitt första jobb faktiskt var på ett stall. Det var inget fantastiskt stall med champions uppradade i förgyllda boxar utan bara ett vanligt stall, med vanliga människor som hade vanliga hästar som i de flesta fall var trevliga, både människorna och hästarna. Boxarna var i trä och stål vill jag minnas, om någon undrar.

Det som nog utgjorde grunden för min aviga inställning till hästen var antagligen att det var min uppgift att gå upp alldeles för tidigt och släppa ut alla djuren i sina respektive hagar. Jag vill påstå att om du skaffar en hobby som innebär att du måste gå upp innan fladdermössen gått och lagt sig så bör du fan gå upp själv, inte ägna dig åt outsourcing av detta till någon annan.

Största problemet var en hingst. Den var inte bråkigare än andra hästar men hade den egenheten att den ville ha lite pompa och ståt när den skulle gå ut. Om man inte skaffade fram en blåsorkester skötte den det själv genom att skria högt klockan 7 på morgonen, glatt propagerande att här kom minsann en reslig jävel. Denne resliga jävel var för övrigt en islandshäst så stor var kusen inte, men i sitt sinne var den minst 4 meter i mankhöjd.

Ni får missförstå mig rätt, det var inte att den störde någon, där den gick och nynnande sin egen signaturmelodi. Det var att mitt öra var väldigt nära ljudkällan och det faktum att jag inte fått kaffe än som gjorde att jag varje morgon funderade på om de verkligen skulle sakna bara EN häst, de hade ju så många?

Jag kom alltid fram till att det skulle de nog, så kakafonin fick fortsätta.

När alla hästar hade placerats i för ändamålet uppbyggda hagar fick man kaffe och om alla hästar var vid liv i slutet av veckan fick man pröjs. När man fått pröjs så hade man råd att gå på fotbollsmatch, tanka och ta sig ett par kalla på krogen (Det här var i ”the before times” när man faktiskt fick gå på krogen). På sådant sätt lärde jag mig två viktiga saker. För det första hur man lever hyfsat gott på en lön, vilket var ganska nödvändigt. För det andra att hästar är trevliga djur när man klappar dem på väg förbi en hage men rent odrägliga om man ska upp klockan 6 för att ta hand om dem.

Den andra lärdomen tyckte inte min mor att jag borde lärt mig, så som straff korrumperade hon äldsta Anhanget till att bli hästfanatiker (min syster har också en del i skulden, men jag hinner inte skylla på alla i en text) och nu flera år senare gör jag fortfarande uppror mot både mina kvinnliga släktingar och genusnormer medelst påslakan med Zorro på

Och så går livets gilla gång
en hästpappa är alltid på språng
 jag står ut med hennes hästjargong
Så länge hon heligt lovar att jag slipper ta i kusen med tång.

Tillägg: En sak jag faktiskt gillar med hästar är när de har stora mustacher. Mustacher förlåter allt.

Dopdränkning och hästillusioner

Jag var på dop i helgen. Säga vad man vill om Svenska Kyrkan men de har fortfarande pampiga festlokaler och usel musiksmak. Allsång på Skansen har ju också förfallit men den ligger i lä på förnyelseskalan om man jämför.

Men tillbaka till dopet. Jag är till hundra procent säker att hela ”upptagen i guds gemenskap” är en efterkonstruktion och det hela började som en primitiv form av barnuppfostran. Man tog det lilla livet och tryckte ned huvudet under vattnet.

”Ser du din lilla jävel?! Och värre blir det om du inte sköter dig!”

Men då kom antagligen någon förbi och förhörde sig om vad i helvete personen ifråga trodde att denne sysslade med. ”Halvdränker min son” kändes kanske inte helt strategiskt rätt så svaret blev att

”Njae, jag upptar mitt barn i guds gemenskap med lite vatten. Vaddå, har inte du gjort det? Sjung lite entonigt nu så är det klart sedan!”

Dopcermonin var född.

Det har väl förmildrats genom åren kan man väl säga, men som ungarna skriker är det som att de VET hur det gick till förr.

På vägen hem blev jag oresonligt glad när jag såg en liten häst i koppel på promenad, men blev lika oresonligt besviken när det visade sig bara vara en stor hund med fånigt ansikte.

Vad jag lärde mig som funktionär bland hästar

Varande en återgivning av observationer jag gjorde på en ridtävling under helgen.

  • Hästägare blir tidigt delgivna vilken starttid de ska ha, trots detta kommer många med endast minuter tillgodo och med ansiktsuttryck mycket likt en ilsken bäver kräver de att funktionärerna skall upphäva rummet och tidens lagar så att de A) kan få plats så nära tävlingsfältet som möjligt med sin gigantiska lastbil trots att det redan står 3 gigantiska lastbilar där. Och B) de önskar även att funktionären skall vrida tillbaka tiden med tjugo minuter alternativt stoppa tävlingen helt så att de i lugn och ro kan förbereda sig på tävling.
  • Instruktioner är till för andra än just hästägare. Funktionären står i en kvart för att förklara för den stressade ägaren just hur denne skall parkera för att allt ska flyta så smidigt som möjligt. Trots detta ställer sig hästägaren där denne tror ”att det blir bra”. Vilket leder till kaos, förvirring och ilskna bäver-uttryck.
  • I en hästägares ögon behöver en funktionär inte bli lyssnad på, men ses ändå som allvetande. Vart rider man in? Var finns vatten?  Är det här tränset är godkänt? Om man tappat bort sitt fåniga hårbullenät, går det bra att bara rida med håret i en knut?  Vad de inte begriper är att det inte är hebréernas gud som nedstigit och står i gul varselväst vid infarten, det är knappt en halvfull Dionysus utan en allmänt uttråkad hästpappa som bara fått två (2!) koppar kaffe de senaste tre timmarna. Även om denne är tålamodet förkroppsligat och har stor ungefärlig kunskap om anläggningen är ointresset alltför högt för att kunna svara på specifika frågor.
  • Sekretariatet för hästägare är att likna med ett kors för vampyrer. Även om de flesta beslut och organisation utgår från sekretariatet under en ridtävling anser många hästägare att det är förenat med fara och död att gå nära denna fasansfulla plats, vilket leder till nummer 3 här ovan. Om kiosken råkar ligga i nära anslutning till sekretariatet kan hästägare beträda byggnaden men det sker då, spekulerar jag, med stor försiktighet likt en köksmus som smiter fram för att sno osten innan katten ser den.
  • Diskutera aldrig recept på hästfilé.
  • Terminologi är mycket viktigt. Det heter inte ”Batmanöron”, det är en ”Kentucky Wellington Soundless Huva”. Inom dressyr ”skiter” inte hästen på ”stallbacken”, den ”uträttar på uppställningsområdet” och i håret har hästägaren absolut inte ett ”virkat underlägg” utan ett ”Waldhausen hårnät med rosett”.  Sist det fästes så mycket vikt vid rätt märke och uttal var när jag gjorde min första och enda sorti ut på Stureplan. Vilket är lite ironiskt för är man hästägare har man i regel inte råd att gå på kvarterskrogen, ty hästen behöver en ny grimma, i guld eller så.
  • Diskutera ALDRIG recept på hästfilé.
  • Alla dessa observationer har ganska många undantag då de flesta hästägare är precis som alla vi andra, människor med en konstig hobby. Min vän H köper brädspel för summor som i runda slängar uppgår till Polens BNP, min bror höll under en period ensam hela Sveriges dykindustri igång. Själv köper jag böcker och konstiga spritsorter samtidigt som Anhanget får käka nudlar. Varenda människa har en konstig hobby om du frågar andra människor, dock vill jag här ge en känga till min syster och konstatera att om man är inblandad i någon som helst aktivitet med ordet ”grynings-” i på en söndag så är man riktigt jävla konstig.
  • Seriöst, DISKUTERA ALDRIG recept på HÄSTFILÉ.    

Jag såg ettorna och nollorna i hästens mule

Mina vänner, jag spelar tv-spel. Något jag är riktigt insnöad på är Red Dead Redemption 2, ett westernspel. Och jag menar insnöad, jag har nog spelat igenom det flertalet gånger och varit mest fokuserad på om min karaktär hade helskägg, mustasch eller polisonger. Under en dylik genomspelning stötte jag på två karaktärer i spelet, ett random encounter. Två skurkar hade stulit ett litet kassaskåp, fraktat det medelst hästkärra ut i obygden och tänkte spränga upp det med dynamit, så som man gör. Jag sköt naturligtvis dessa delinkventer, så som man också gör. För att därefter ge mig på att öppna kassaskåpet själv, för någon belöning bör man ju också ha.

Det föll sig så att jag kastade min dynamitgubbe så illa att, även om skåpet blev synnerligen forcerat, dylik effekt även nådde kärran och hästen som använts för att frakta det förstnämnda.  Och när jag såg den realistisk återgivna hästen med bortsprängda ben, bara timmar efter att jag klappat en liknande häst på min dotters ridlektion, förstod jag hur folk som PETA tänker. Några timmar senare tittar jag på en video om samma spel där en spelare drar en realistiskt återgiven hästs döda kropp ur ett vattendrag och skämtar om det och jag förstår det igen. Jag fick en sådan olustkänsla båda gångerna.

Men efter allt det vaknade jag. Hade jag, genom vilja eller okunskap, skadat ett djur på det sättet som i spelet skulle jag nog ha tagit livet av mig.  Jag kan bara anta att samma sak gäller de bakom den video jag såg. Men allt hände i ett datorspel. Den som ser dylikt i ettor och nollor för att sedan efterlängta samma sak i verkligheten är sjuk och behöver hjälp. Men det kan inte ettorna och nollorna rå för.

Rockmusik, skräckfilmer, tv-spel. Alla har det fått en skopa av moralpaniken. Människor som verkligen inte kan skilja på fiktion och verklighet spyr galla över konstformer, så som de gjort i alla tider. Behöver jag påpeka den gången när PETA ville förbjuda formen av päls på plastfigurer? Det finns människor som triggas av scener av blod och död i medier. Dessa människor måste få den hjälp de behöver. Att ens andas att konstformer ska vara orsaken till att de gör något, det är att bevisa sig själv en idiot. Man kan naturligtvis debattera TV och spel som konstform, men det får ni göra utan mig