Island 2: Rutten haj är värre än äggmök, men ändå inte så illa

Så grydde dag 2 över Island. Fast just över Island grydde väl en dag som alla andra dagar, men det var dag 2 av vår hockeyturnering i alla fall. Jag och min rumskamrat vaknade av en djävul, en hjälpsam djävul som hjälpte oss att lokalisera bortkommet bagage för en av deltagarna, men att väcka någon tidigare än man måste? Det är aldrig okej och vårt hat brann i säkert 20 minuter. Sedan fick vi hotellfrukost med bacon, äggröra och sill. Detta gjorde vår förnärmelse mindre. Styrkta av denna kavalkad av ister och hönsavkomma gav vi oss av mot ishallen, denna gång medtagande en termos kaffe som vi hotat (läs: bett snällt om) till oss från hotellpersonalen.

Som ni alla vet gör kaffe allt i hela världen bättre. Så därför hade vi en mycket angenäm dag där allt flöt smidigt varför det inte kommer bringa er många fniss att läsa om det. Men till kvällen. Till kvällen skulle vi till Den Blå Lagunen. Minus en ung Brooke Shields. Minus ett par breddgrader och minus ett par plusgrader. Jag blev satt som ansvarig att få folk på bussarna, en upplevelse som gav mig insikt i hur det känns att var ansvarig för två säckar med katter. De är på bussen, sen är de utanför. Efter det är de i baren för en sista och därefter ska de bara hämta sin respektive. En respektive som redan är på bussen. Men jag lovar er att vi kom iväg i hyfsad tid och att alla som ville med, var med.

Vi hade, i gruppen, innan besöket googlat stället och medan vi reste åter från berg och vackra dalar till det Mordorlika landskap Islands västkust bjuder på såg vi framför oss hur det var närmast flygplatsmässig säkerhet, gummihandskar och hålrumsökning, för att kontrollera att våra smutsiga kroppar inte förorenade Islands människotillverkade oas. Väl där var det inte så farligt. Ett ”duscha noga” och så var det bra. Jag ponerade om någon över 12 års ålder någonsin gått in i en dusch utan tidspress och INTE tvättat sig noga, kom fram till att det antagligen hänt flertalet gånger och blev lätt deprimerad.

Detta gled dock undan när jag steg ner i det varma vattnet. Jag vet inte om ni någonsin upplevt att vara varm i hela kroppen och samtidigt ha is i skägget, för några av mina kvinnliga läsare skulle det säkerligen krävas en del akrobatik, men lita på mig, det är en nice känsla. Att det såldes alkoholhaltig dryck gjorde ju inte saken sämre. Så mitt omdöme om Blå Lagunen är att det antagligen är det trevligaste ställe jag varit på som luktade svagt av äggmök. Med visst minuspoäng för att en av säkerhetsvakterna (för sådana fanns det, om din fetisch är att bada samtidigt som du blir vaktad utav svartklädda människor i solglasögon och svarta masker, Blå Lagunen, du kommer inte bli besviken.) gick i vägen när jag skulle ta en bild.

Man kände sig som inslagen i ett moln när man gick upp, gled på det molnet hela vägen hem och rakt i sängen, efter en öl eller två. Jag menar kom igen, skulle inte ni?

Le grande finalé på dag 3 bjöd på storslagna hockeyscener med blod, rent krig och vissa humörstegringar. Men det skiter vi i. Jag fick nämligen smaka kæstur hákarl och isländskt hembränt. Tack vare ledaren för ungdomssektionen (jag älskar islänningarnas inställning till sponken) i Reykjavíks hockeysektion, som även grillar jävligt goda burgare, vilken hade den goda smaken att ta med dessa till turneringen. Det började med att arrangören gled upp bakom mig och luktade illa, värre än den kombination av tuggtobak och stress han brukar göra.

”Finns haj borta vid käket för den som vill ha” sa han. ”Jag går dit genast!” sa jag!

Mina vänner, när jag bet i den där upphackade håkäringen var det mitt livs värsta besvikelse. Det luktade visserligen den ammoniak som utbasunerats av gemene man, men smaken var ungefär som en ganska tråkig, torr torsk. Jag var förkrossad. Ungdomsledaren såg antagligen min blick och hällde, i en pappmugg, upp en stadig portion isländskt hembränt åt mig. Sedan sa han de ord som för mig var frälsningen.

”Pröva dem tillsammans”.

Så jag tog en tugga av, vad jag tänkte på då som tärnad torsk, och en hutt hembränt. Jag kan inte säga att änglar dansade tango på min tunga, inte heller att om min tunga varit en by var det som att innevånarna hade ställt till med fest, ty då hade jag ljugit. Vad jag kan säga är att kombinationen skapade en ej oangenäm smaksensation för mig och jag skulle kunna tänka mig att äta/dricka det igen.

När allt det var avklarat (jo, det var visst ett lag som vann hockeyn också) var det dags att fixa till inför avslutningsfesten. Vår arrangör att bokat ”The Lebowski Bar”, ett altare till filmen The Big Lebowski och ja, ett riktigt trevligt ställe. 600 bärs gratis och mat därtill per skalle (maten, inte ölen era nötter). Vi var verkligen på sista rakan, mållinjen var i sikte. Som en coach i sista perioden i NHL (det är typ den bästa väl?) gav arrangören oss våra arbetsuppgifter, alla nickade allvarsamt och …BREAK!

Gästerna kom, mat utdelades. Logistiken sköttes lika smidigt som en av de problemfria Oscarsgalorna och det dröjde inte länge innan folk sjöng och dansade på borden. Jag fick slutligen i mig mat och som den extroverta jäveln jag är så avvek jag runt 21-tiden för att se mig om efter en lugnare pub. Jag hittade en. Hade en ganska trevlig konversation med en isländsk grupp After Workare, innan jag fick en vägbeskrivning till en krog där de hade livemusik (jag gillar att sjunga med när jag är onykter, stäm mig!). På vägen dit mötte jag arrangören och hans fru, blev bryskt upplyst att det fanns en 300 bärs att avverka på Lebowski bar så vad fan höll jag på med? Lagspelare som jag är gick jag naturligtvis dit och gjorde mitt bästa för att de skulle få valuta för pengarna. Det jag minns efter det är, i ordning:

”Inte fler jävla kanadensare”

”Jesus ger mig dejtingtips”

”Jag är wingman åt Jesus”

”Det finns en annan irländsk bar”

”En isländska ska lära mig att dansa”

”Vi stänger nu, ta de här 0,5L plastbägarna med bärs och stick” (Vid alla gudar, vad jag älskar islänningarnas inställning till sponken!)

”Oj, där står polisen. Jaha, de vill att jag ska dricka upp plastbägarna och gå hem”

Sen med viss klarhet att jag rumlade in kl 6 på morgonen och skrämde nattportiern tills arrangören, som just kört första gruppen till flygplatsen, sa att jag kanske skulle gå och lägga mig. Detta rådet följde jag.

Dagen efter var mest turistande och filmtittande, och av någon anledning Dominos Pizza, som jag svor av med efter en annan hockeyturnering i Malmö, men så är det när man är på Beer League Hockey.

Resan hem är inte så mycket värd att lägga tid på, för det gick så snabbt. Dagen efter lärde jag mig att jag inte är 29 längre, när jag höll på att somna som en sten på jobbet. Men vet ni vad? Jag kommer fan göra om det så snart jag får chansen!

Island 1: Som Fylke fast Mordor

Så kom den alltså, den tid man nästan glömt bort under de här två åren. Det var dags att åter igen resa ut i världen för att ”hjälpa till med en grej”. Grejen var Beer League hockey, platsen var Island. En mycket vacker ö, men inte överallt. Men det var till 99% en positiv resa, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som drog av den sista procenten. Men inget förutom undertecknad kan ju vara perfekt, för då har det inte hänt. Och är det något jag är relativt säker på är att den här resan hände.

När vi, efter en smidig flygresa, klev ut genom flygplatsens automatdörrar möttes vi av en nordanvind som förkunnade att detta var en plats som dödade de svaga. Det andra som slog emot oss var känslan av öststat. Grå betongblock i småtragiska klungor i ett kargt landskap. Det som talade emot det var de snöklädda bergen vi skymtade i horisonten. Sen kom någon på att det finns snöklädda berg i öststaterna också och känslan föll över oss igen som en järnridå.

Visst, bredvid en flygplats är aldrig det snyggaste platsen att bo, jag bor själv bredvid Arlanda och av alla adjektiv som kan användas om lilla Märsta så ”tjusigt” inte ett av dem, men fan vad deprimerande det var att veta att det finns värre. Det som talade emot öststatligheten var den amerikanska militärbasen (om än övergiven) som inhyste biluthyrning. Där stod den minibuss som skulle ta oss mot Reykjavík, ett under av teknologi för 20 år sedan. Men rymlig var den. Så vi tog oss ut ur snålblåsten och rullade iväg, var på ett nytt problem uppenbarade sig.

Vår valda transport var högre än den var bred, och den redan skarpa nordanvinden vädrade ett offerlamm. Vinden slog mot bilens sidor och kastade oss från sida till sida på vägen. Som tur var var vägen spikrak och inte en människa fanns på vägen. Som en omvänd Sagan om Ringen där vi tog oss från ett platt Fylke som mer liknade Mordor mot ett berg i fjärran. Ett berg som skulle frälsa oss både från den räliga omgivningen och vinden Metooade vår bil utan samvete.

Och skåden! När vi nådde fram till till Reykjavíks utkanter mojnade vinden, höga bergskedjor tornade upp sig och till och med husen gick från grå betong till färgsprakande, i jämförelse iallafall. Sedan gick det utför men stannade halvvägs och vi anlände till vad som var en väldigt fin småstad och ett helt ok hotell.

Först fick vi kasta oss ur bilen, för här skulle det hämtas pizza! Efter en panikartad minut när det såg ut som hela bakpartiet hade flugit av rullade bilen iväg, och kvar stod jag som en förvirrad lantis. Sedan tröttnade jag på att göra det (snålblåsten igen) och checkade in. Det var fixat bra, ölet flödade, pizza och korv lades upp för den som var hungrig och jag kunde, efter 2 års pandemier och jävelskap ägna mig åt den ädla konsten att kröka och göra ett bra jobb samtidigt. Jag tycker det gick hyfsat, i alla fall har ingen klagat.

En fnurra i det hela kom när jag och min rumskamrat försökte komma överens om temperaturen på rummet. Han undrade vad fan jag hade fönstret öppet för när det var -13 grader och snålblåst, jag i min tur kunde inte begripa varför han hade fönstret öppet, det var ju faktiskt -13 och snålblåst. Vi övergav ämnet och skyllde på hotellstäderskan som antagligen lämnat fönstret öppet när hon vädrade.

Klockan 05:45 ringde klockan, hade jag lite skallebank? Nej, för en annan har efter x antal år på jordklotet lärt sig att man får gå och lägga sig i tid om man ska upp tidigt. Tyckte jag det var lite tidigt? Jo, men det serverades äggröra och bacon på hotellfrukosten, och bacon avhjälper det mesta.

Så började hockeyfarsa-delen av resan. Lyckligtvis hade jag inte blivit utvald till att få alla deltagarna på sina bussar till isrinken utan kunde i godan ro bära öl till omklädningsrummen, fippla med poängtavlan och mysa in mig i det som skulle vara min arbetsplats de nästkommande 3 dagarna. Just myset hade sina utmaningar.

Grundprincipen för att mysa i en ishall (förutom i Grekland där man kan sitta i T-shirt och shorts) är att man mellan matcherna lämnar ishallen för att värma sig lite. Det visade sig problematiskt när det var lika kallt ute, iallafall första dagen. Men vi tog oss igenom den med mindre hjärtattacker än vad som är brukligt från arrangören, mycket mindre blod än till exempel i Malmö och fan om det inte var sol och värme i slutet av dagen, så pass att jag lyckades med konststycket att bränna sönder fejan på den 10 minuter långa bilfärden mellan ishallen och hotellet. En bit mat och ett par bärs, så var man redo för en riktig…..tidig träff med kudden, för jäklar vad trött man var.

Dag två av turneringen tar vi nästa gång. Den är inte lika tjatig om arkitektur och väder, men det finns säkert något ni stör er på där också.

”Dream big!” eller ”Muckar du gräl?”

Jag har gjort en sak som gjort Kvinnan förbannad, och det i sig är inget konstigt. Vi har levt tillsammans i över 13 år, då och då gör jag saker som hon blir duktigt sur över. Då och då gör även hon saker som jag blir misslynt om.

Det har blivit en liten ”ge och ta”-pryl oss emellan. Hon köper åtta klänningar till döttrarna som de växt ur under den tid det tar att åka från affären till hemmet, jag drar iväg med några kompisar och festar till det i Gävle för att ringa dagen efter från en lånad telefon på Köpenhamns flygplats för att be henne boka en flygbiljett hem.

Det är så det är i ett förhållande, man kommer göra den andre gramse, men det är också sånt vi kommer skratta åt på ålderns höst.

Så den andre blir arg, man blir sams och livet går sin gilla lunk tills nästa gång då det är din tur att bli förbaskad.

Om man inte är som Kvinnan.

Kvinnan är fly förbannad på grund av att:

1. Vi har flyttat och hon har inte fått vara med och välja lägenhet. (Vi har inte flyttat)
2. Jag har flyttat in i den nya lägenheten före henne. (Jag upprepar, vi har inte flyttat)
3. Jag har, under tiden jag bott i den nya lägenheten, köpt och ställt in flertalet massiva ekbokhyllor i samtliga rum och fyllt dem med böcker. (Förbannat kul idé men hon borde veta att jag inte har den ekonomin)
4. På de ytor jag inte täckt med bokhyllor har jag satt upp gigantiska planscher med hockeyspelare (En hemlighet om mig: Jag är världens mest oengagerade hockeyfan, om ni satte en pistol mot mitt huvud och sa åt mig att nämna vilken hockeyspelare som helst i vilket hockeylag som helst så skulle jag minutrarna senare rullas in på akuten. Skottskada, okänd gärningsman.)

Den här situationen visar vilket väloljat maskineri jag och Kvinnan är. För sekunden efter att hon förklarat varför hon är förbannad på mig, blir jag sur på henne.

För orsaken till det hela var att hon haft en DRÖM om att vi flyttat och jag hade fyllt hela lägenheten med bokhyllor och hockeyplanscher!

Hur är hon funtad undrar jag? Om hon ska bli så jävla arg på mig på grund av en dröm kan hon väl drömma om mig när jag plöjer igenom hela Playboy Mansion för att senare hoppa över pölen till Islay och dricka hela Lagavulindestilleriet torrt! Om hon ska drömma om otroliga, kommer-aldrig-hända-saker så får hon fanimig drömma stort!

Vad jag gjorde i Hamburg

Innan den globala nedstängningen knäckte jag extra för ett företag som anordnar/anordnade turneringar inom rekreationshockey runt om i Europa. En grupp kamrater med tillräckligt många som vill spela hockey och dricka öl kunde köpa sig platser och få hotell, matcher, käk och bira under en veckas tid. Denna gång var vi i Hamburg och såvitt jag vet hade deltagarna bara gott att säga. Bakom kulisserna slet jag med helt andra utmaningar och dessa redogör jag för i videon med ett spoken word framträdande som, om inte mästerligt, i varje fall är roligt. Mycket nöje.