En höstresa

I helgen reste jag genom ett Sverige. Inte så långt eller länge visserligen men tillräckligt för att notera de många bilar som stod parkerade här och var på små infarter, busshållplatser eller dikeskanter. En mängd modeller i olika färger, alla inramade av trädens gul/röd/bruna dito.

En vardagsdetektiv skulle lätt kunna sluta sig till att här var de individer som passade på att njuta av promenader i skogen med barn och/eller hund, svampjakt eller dylikt. En sådan vardagsdetektiv är dock en tråkig person.

Vad en Kjellberg istället tänkte på när han körde förbi en vit Opel som stod lite avigt till vid en skog var att kvinnan som äger bilen efter 39 år till slut fått nog av sin mans vänstrande och helt sonika slagit ihjäl karln, nu befann hon sig här ute för att göra sig av med kroppen innan hon återvände hem för en välförtjänt kopp te.

En röd, smårostig Volvo bredvid en blå SAAB ledde till en tes om ett Romeo och Julia-förhållande, ett par vars familjer hatar varandra som smugit iväg en söndag för att slaska mule, skyddade mot upptäckt av höstlövens döljande prakt. Synd var på menyn och de beställde hungrigt in förrätten när jag passerade dem och fortsatte vidare på min färd.

Ett slut och en början i ett Sverige som förbereder sig på vintern. Den sista bilen jag såg innan ankomst till min destination var en grå minibuss, nästan vårdslöst parkerad på sniskan i ett dike. Men självfallet, tänkte jag sedan, varför skulle de bry sig om hur de parkerat? För emedan kaninkokerskan och det unga paret måste ta sig tillbaka till sina hem så bryr dig innehavarna av minibussen föga, ty de ska upptas i en ny gemenskap.

Roslagen har ju sin beskärda del av religösa kufar, men just i denna församling slog det extra snett. I ett allt mer sekulariserat samhälle kunde Pastorn inte längre leda sin flock, folk droppade av tills bara en liten, men benhård, skara följare fanns kvar.

Pastorn fick då en uppenbarelse. Gud fanns inte uppe i himlen, Gud fanns under stubbarna! De underjordiska, tomtar och troll var i själva verket endast en förlängning av treenigheten! Därför tog han på sig en röd toppluva, greppade spadar och en vacker oktobersöndag startade han minibussen, lastad med sina trognaste, för att åka ut i skogen och påbörja sina liv som skogstomtar under stubbar och stenar.

Jag anlände, åt en väldigt god musselpasta till lunch samt umgicks med mer eller mindre snedvridna individer. En lyckad söndag. När jag reste hem var Opeln, Volvon och SAAB:en borta. De hade fullgjort sina värv av hat och kärlek.

Men minibussen stod kvar. Och det är ju självklart.

För skogstomtar kör sällan bil, och om de kör bil föredrar de amerikanare så de kan växla med handreglage

När sommaren glider mot höst

Hösten är här. Förvisso inte den meterologiska hösten men det är inte midsommar längre, tror jag vi alla kan vara överens om.

Vad innebär då hösten? För några är det att kura ihop sig med en god bok och varm dryck, för andra är det långa promenader för att titta på naturens vackra färger och fåglarnas årliga landsflykt/desperata försök att vintersäkra sig.

För barnföräldrar är den en säsong av lögner, manipulation och gräl.

För sommaren är härlig, särskilt när man är barn. Vakna när man vill, trycka i sig en nutellamacka, i Anhangets fall slänger de på sig en klänning och ut å lek. Allt innan undertecknad knappt tagit första klunken på morgonkaffet.

Men sommaren tar slut, man nåste gå upp på utsatt tid, ens onda föräldrar vägrar köpa nutella till vardagen. Men just kläderna verkar, i alla fall mitt anhang, välja som sin sista utpost för sommarens härlighet. När temperaturen visar 9 grader ska de bestämt ha klänning/kjol och baske mig inga tights under eller någon fånig långtröja! Kvinnan är av annan åsikt, vrålar att ”Blåsippan har fan i mig satt på sig täckjacka och toppluva!” och försöker med alla medel förmå Anhanget att, ja ni vet, inte frysa ihjäl.

Ibland vinner Kvinnan debatten, ibland Anhanget. Men så kom det en dag då Kvinnan hade jobbat natt och jag var ledig. Ni vet, sådana dagar när jag går upp för att låta Kvinnan sova men hon vaknar i alla fall och förvandlar det hela till en övning i meningslöshet.

Hur som helst så var jag ansvarig för våra flickors liv den morgonen. Det första yngsta anhanget sade var att hon skulle ha kjol och linne. Jag tittar på temperaturen. 6,7 C.

”Ja det blir bra.” Svarade jag.

En lite konstig stämning inföll sig. Båda flickebarnen tittade på mig, sedan på varandra. Det äldsta anhanget förelsog försiktigt att hon skulle ha sina jeans med stora hål i knäna och tofflor. Jag nickande medgivande. Lite osäkert, som att de trodde det var ett skämt, gick de för att klä på sig sina valda outfits.

När detta sedan var gjort tog de sitt pick och pack för att gå till bussen, de öppnade ytterdörren och möttes av en kall vind som slog emot dem likt en spottloska från Kung Bore. De tittade på mig igen, jag höjde frågande ögonbrynet (eller i varje fall så gjorde jag en konstig min då jag av okänd anledning inte kan höja mitt ena ögonbryn separst från det andra).

Anhanget gick ut.

Jag sysselsatte mig med lite saker innan jag 2 minuter senare hör ytterdörren öppnas.

”Pappaaaaa, det är kallt!”.

Jag pekar på de två högar med mjukisbyxor, strumpor och långtröjor jag lagt fram, hintar om att det äldsta anhanget har ett par skor i skostället och är lite mindre subtil om att de snart missar bussen och då får de banne mig gå till skolan.

En orkan brusar upp i hallen, det blir lite rörigt men på inga sekunder blankt är de två ute genom dörren och på väg mot busshållsplatsen, väl rustade för en tidig höstdag.

Nöjd över mitt lilla skådespeleri tar jag förnöjt en klunk kaffe medan jag kikat på Anhanget genom fönstret, de ser ganska nöjda ut. Jag vänder mig om när jag ser dem gå på bussen, ger upp ett litet pappa-skratt (det är ett halft hrmpf med efterföljande näsblåsning, vill man kan man lägga till ett ”he” på slutet) när jag ser vad som ligger på köksbordet.

Yngsta anhangets läxa som hon skulle ha med till skolan den här dagen. Jag himlar med ögonen innan jag tar en klunk kaffe till och sätter mig ned.

Man kan inte alltid segra.

Så började det….

Jag ska till en plats i Sverige. Ni undrar kanske varför då? Det är lite svårförklarat, men jag ska försöka så gott det går.

Vi satt hemma hos bränslebaronen Albert. Det var han, Von Träsjö, min vän och tillika teknikansvarig här på sidan och så jag. Vi satt runt Alberts köksbord, cigarettröken låg tung vilket var mystiskt då alla närvarande slutat röka för länge sedan. Von Träsjö, med sin specialtillverkade tuggtobak mellan tänderna, slog näven i bordet.

”Nej, nu måste vi fan dricka pilsner snart!”

Jag påpekade att systemet var öppet så det var bara att gå och handla. Von Träsjö snörpte på munnen.

”Nej! Vi måste dricka pilsner med stil och klass! Inte hukandes runt något köksbord! Paris, Rom, Lissabon! De gamla drinkarstäderna! Det är dit vi ska!”

”Flygrestriktioner. Corona” hostade Albert torrt. Von Träsjö suckade. ”Det är den där attityden som ligger dig i fatet i det här företaget, herr Baron!”

Han tystnade, tuggade sin tobak. Det var nu jag började känna igen känslan i det här mötet. Jag hade känt den förr. Första gången på en flygplats, när Von Träsjö kom med sin första affärsidé gällande dansbjörnar som kunde schottis. Han formulerade en plan.

Plötsligt störtade han upp så hans fezbeklädda huvud försvann i cigarettdimman, rusade runt i Alberts kåk och rev och slet efter attiraljer. Efter några minuters aktivitet återvände han med över 100 lappar, slet av mig hatten och öste ned dem däri. Sedan spände han ögonen i mig som en revolverman från en western.

”Ok, Kjellberg. Dra!”

Jag reste mig för att gå men blev genast nedtvingad på stolen igen som av en osynlig kraft. Von Träsjö upprepade sina ord, med en nästan kvävd röst.

Jag hade inget val. Med känslan av att skriva kontrakt med horn-Per drog jag en lapp. Von Träsjö slet den ur min hand och försvann under bordet. Det var så tyst i köket att man kunde höra röken väsa. Albert och jag såg på varandra, båda med en känsla, eller om det var en innerlig önskan, av att ödet flåsade oss i kalsongerna.

Von Träsjö dök upp igen.

”Alright boys! Vi ska till Åmål!”

Ingen av oss vågade fråga varför just Åmål. Albert verkade med på noterna. Jag var tveksam.

”Varför Åmål?” Sporde jag, ”vad finns där?”

Stilen på mötet ändrade karaktär. Alberts min hårdnade, Von Träsjö tuggade tyst. Han skrev några rader på en lapp som han sköt över till mig.

”Var på den här stationen kl 10 på torsdag. Packa tungt.”

Rösten var en väsning. Jag övervägde att fråga om han inte bara kunde sagt vart vi skulle mötas, men tobaken som rann nerför hans haka sade bestämt att ”Nej, det kunde han inte.”

Då här står jag nu. I dimman. Järnvägsspåren försvinner i fjärran. Jag ser fem skuggor komma emot mig. Det här kommer bli värre innan det blir bättre…

Hur det hela går berättar jag nästa vecka.

Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

T.M.N.T – Thirty-something Mutant Ninja Turtle

Visserligen fluktuerar temperaturen mer än lovligt just nu, till vissas glädje och andras förtret. Men en sak som går åt rätt håll är dagsljuset. Det är mörkt om morgonen men ännu inte mörkt när man går hem, varför denna historia tillkom.

För ni förstår det har fallit sig så att jag går upp först på morgonen ett par veckor framöver. Ja, alltså jag vaknar inte först. Absolut inte, den tvivelaktiga äran tillfaller det äldsta Anhanget som vaknar några timmar innan hon somnar.

Men hon ligger kvar i sängen och drar sig så som sköldpaddan slår den late haren så gör den här gamla reptilens fötter nedslag på det morgonkalla golvet först.

Nästa problem är att ta sig till muggen utan att välta en hög papper, snubbla på klädhögar eller leksaker. Och för en gångs skull inte på grund av att det är ostädat utan för att vi är trångbodda. Men oavsett skäl får man, sömndrucken och jävlig, kanalisera sin inre ninja, nynna Mission Impossible signaturen och ge sig ut i mörkret.

För det mesta går det bra, och väl på toaletten bryr jag mig inte om hur högt alla skval, brzz, zkroch, pfft och dylika morgontoalettsljud låter. Det hade varit ett steg för långt i vänlighetens namn.

Och dessutom har jag inte tid. Jag måste hinna fixa kaffe innan det är dags att förena mig med mina olycksbröder och -systrar ute i världen. Kaffet muterar mig till en person som kan ta en hinderbana i mörkret, ogin väckarklocka och vad mer skit man man råka ut för en morgon när det faktiskt har börjat hålla sig mörkt.