Fredag? Ack, det var allt för länge sedan!

Har ni någonsin funderat, alltså på riktigt funderat, ”sitta ned på en klippa, blicka ut över havet och sitta så stilla att måsarna landar på dig”-funderat över veckodagarna?

Måndag

Den första dagen på veckan, Månes dag, många tror att det är den värsta men så är det inte riktigt. Missförstå mig rätt, den ÄR hemsk, vämjelig, vidrig, oönskad och älskad av ingen, men däri fyller den en funktion! Måndagen finns för att signalera till ditt väsen att något börjar, och det är bara att ta tjuren vid hornen och gå framåt. Passa gärna på att låta allt gå fel redan på måndagen; missa tåget, hamna i bilkö, släng fel papper i dokumentförstöraren och slå ut fel vägg på bygget. För då har du klarat av all veckans skit redan på måndagen och kan därefter njuta av din arbetsvecka.

Tisdag

Veckans andra dag, enligt medeltida tradition en lämplig dag att starta krig på om man nu känmer för det. Men för oss i den grå massan som inte känner för att starta krig fungerar den mest som en buffert. Måndag och Tisdag är tjenis med varandra, men emedan Måndag sparkar dig i magen och snor dina lunchpengar, hjälper tisdag dig upp, ber lite tafatt om ursäkt för sin kamrat och pekar på det faktum att det går framåt, det blir lite bättre för varje dag och håller vi bara ut lite till så kommer vi till:

Onsdag

Onsdag är som helgens uppkäftige lillebror som verkligen vill göra allt ballt som storesyskonen gör, men vågar bara i mindre skala. Därav att man kan ta sig ett glas redan här, men tar man mer än 3 börjar folk titta snett på en i fikarummet. Och denna tradition tackar vi 1800-talets alla kvinnor ur det lägre samhällståndet för, ty utan pigorna hade smeknamnet lillördag aldrig kommit till! Men även om man inte firar någon lillördag (kanske sitter du i ett dragit ridhus och tittar på när anhanget rattar havremoppe som exempel taget ur luften) så är det fina med Onsdag att när du äter middag är det närmare helgen än Måndag.

Torsdag

Men först ska du förbi den här jäveln.

Den värsta på hela veckan. Den mest menlösa dagen som inte fyller någon funktion annat än att vara i vägen för helgen. Oönskad sitter den där, som en Måndags-wannabe men utan Måndagens auktoritet och finess, och vältrar sig i det faktum att den hindrat oss från att njuta helgens gunst. Fy fan för Torsdag!

Om man inte gillar ärtsoppa med pannkaka till efterätt, och det gör jag, så det är EN bra grej med Torsdagen men that’s it!

Fredag, Lördag och Söndag

Åh go vänner! Det här gänget vet vad som gäller!

Fredag är som en sådär lagom cool snubbe som fortfarande har kvar någon form av pliktkänsla, ” Nä, men vi ska väl göra klart först, skynda dig nu så har vi kul sen, och så kan vi äta något riktigt gott för att vi varit så duktiga!”.

Lördagen är bara helt på din sida. ”Vad vill du göra? Knäcka en bärs? Sova lite extra? Eller jag vet, du kan måla klart den där tavlan som du tänkte, eller inte. Du bestämmer, polarn, jag hänger bara på.”

Söndagen är till för att milt förbereda dig på en ny vecka. ” Mjaha, nu har du haft roligt väl, ähäum…men det kanske är dags att ta sig i kragen…okej då, du får sova lite till men sen så…jaha..jo du kan väl kanske få titta på film hela dagen bara du…..eh njaeeja ja du får väl äta en god söndagsmiddag också men sedan är det banne mig läggdags för du ska upp tidigt i morgon!

Och någonstans under dagen, eller dagen därpå, blir man varse om att Söndag hade rätt.

Om undantag

Naturligtvis finns det undantag, röda dagar, klämdagar, fettisdagar och dylikt som kastar om algoritmerna i standardveckan. Och visst, det finns ju andra människors sätt att se på hur en vecka är uppbyggd, vilket dessa människor gärna får.

Till saken hör dock att de har fel och jag har rätt.

Hörs nästa vecka!

Island 2: Rutten haj är värre än äggmök, men ändå inte så illa

Så grydde dag 2 över Island. Fast just över Island grydde väl en dag som alla andra dagar, men det var dag 2 av vår hockeyturnering i alla fall. Jag och min rumskamrat vaknade av en djävul, en hjälpsam djävul som hjälpte oss att lokalisera bortkommet bagage för en av deltagarna, men att väcka någon tidigare än man måste? Det är aldrig okej och vårt hat brann i säkert 20 minuter. Sedan fick vi hotellfrukost med bacon, äggröra och sill. Detta gjorde vår förnärmelse mindre. Styrkta av denna kavalkad av ister och hönsavkomma gav vi oss av mot ishallen, denna gång medtagande en termos kaffe som vi hotat (läs: bett snällt om) till oss från hotellpersonalen.

Som ni alla vet gör kaffe allt i hela världen bättre. Så därför hade vi en mycket angenäm dag där allt flöt smidigt varför det inte kommer bringa er många fniss att läsa om det. Men till kvällen. Till kvällen skulle vi till Den Blå Lagunen. Minus en ung Brooke Shields. Minus ett par breddgrader och minus ett par plusgrader. Jag blev satt som ansvarig att få folk på bussarna, en upplevelse som gav mig insikt i hur det känns att var ansvarig för två säckar med katter. De är på bussen, sen är de utanför. Efter det är de i baren för en sista och därefter ska de bara hämta sin respektive. En respektive som redan är på bussen. Men jag lovar er att vi kom iväg i hyfsad tid och att alla som ville med, var med.

Vi hade, i gruppen, innan besöket googlat stället och medan vi reste åter från berg och vackra dalar till det Mordorlika landskap Islands västkust bjuder på såg vi framför oss hur det var närmast flygplatsmässig säkerhet, gummihandskar och hålrumsökning, för att kontrollera att våra smutsiga kroppar inte förorenade Islands människotillverkade oas. Väl där var det inte så farligt. Ett ”duscha noga” och så var det bra. Jag ponerade om någon över 12 års ålder någonsin gått in i en dusch utan tidspress och INTE tvättat sig noga, kom fram till att det antagligen hänt flertalet gånger och blev lätt deprimerad.

Detta gled dock undan när jag steg ner i det varma vattnet. Jag vet inte om ni någonsin upplevt att vara varm i hela kroppen och samtidigt ha is i skägget, för några av mina kvinnliga läsare skulle det säkerligen krävas en del akrobatik, men lita på mig, det är en nice känsla. Att det såldes alkoholhaltig dryck gjorde ju inte saken sämre. Så mitt omdöme om Blå Lagunen är att det antagligen är det trevligaste ställe jag varit på som luktade svagt av äggmök. Med visst minuspoäng för att en av säkerhetsvakterna (för sådana fanns det, om din fetisch är att bada samtidigt som du blir vaktad utav svartklädda människor i solglasögon och svarta masker, Blå Lagunen, du kommer inte bli besviken.) gick i vägen när jag skulle ta en bild.

Man kände sig som inslagen i ett moln när man gick upp, gled på det molnet hela vägen hem och rakt i sängen, efter en öl eller två. Jag menar kom igen, skulle inte ni?

Le grande finalé på dag 3 bjöd på storslagna hockeyscener med blod, rent krig och vissa humörstegringar. Men det skiter vi i. Jag fick nämligen smaka kæstur hákarl och isländskt hembränt. Tack vare ledaren för ungdomssektionen (jag älskar islänningarnas inställning till sponken) i Reykjavíks hockeysektion, som även grillar jävligt goda burgare, vilken hade den goda smaken att ta med dessa till turneringen. Det började med att arrangören gled upp bakom mig och luktade illa, värre än den kombination av tuggtobak och stress han brukar göra.

”Finns haj borta vid käket för den som vill ha” sa han. ”Jag går dit genast!” sa jag!

Mina vänner, när jag bet i den där upphackade håkäringen var det mitt livs värsta besvikelse. Det luktade visserligen den ammoniak som utbasunerats av gemene man, men smaken var ungefär som en ganska tråkig, torr torsk. Jag var förkrossad. Ungdomsledaren såg antagligen min blick och hällde, i en pappmugg, upp en stadig portion isländskt hembränt åt mig. Sedan sa han de ord som för mig var frälsningen.

”Pröva dem tillsammans”.

Så jag tog en tugga av, vad jag tänkte på då som tärnad torsk, och en hutt hembränt. Jag kan inte säga att änglar dansade tango på min tunga, inte heller att om min tunga varit en by var det som att innevånarna hade ställt till med fest, ty då hade jag ljugit. Vad jag kan säga är att kombinationen skapade en ej oangenäm smaksensation för mig och jag skulle kunna tänka mig att äta/dricka det igen.

När allt det var avklarat (jo, det var visst ett lag som vann hockeyn också) var det dags att fixa till inför avslutningsfesten. Vår arrangör att bokat ”The Lebowski Bar”, ett altare till filmen The Big Lebowski och ja, ett riktigt trevligt ställe. 600 bärs gratis och mat därtill per skalle (maten, inte ölen era nötter). Vi var verkligen på sista rakan, mållinjen var i sikte. Som en coach i sista perioden i NHL (det är typ den bästa väl?) gav arrangören oss våra arbetsuppgifter, alla nickade allvarsamt och …BREAK!

Gästerna kom, mat utdelades. Logistiken sköttes lika smidigt som en av de problemfria Oscarsgalorna och det dröjde inte länge innan folk sjöng och dansade på borden. Jag fick slutligen i mig mat och som den extroverta jäveln jag är så avvek jag runt 21-tiden för att se mig om efter en lugnare pub. Jag hittade en. Hade en ganska trevlig konversation med en isländsk grupp After Workare, innan jag fick en vägbeskrivning till en krog där de hade livemusik (jag gillar att sjunga med när jag är onykter, stäm mig!). På vägen dit mötte jag arrangören och hans fru, blev bryskt upplyst att det fanns en 300 bärs att avverka på Lebowski bar så vad fan höll jag på med? Lagspelare som jag är gick jag naturligtvis dit och gjorde mitt bästa för att de skulle få valuta för pengarna. Det jag minns efter det är, i ordning:

”Inte fler jävla kanadensare”

”Jesus ger mig dejtingtips”

”Jag är wingman åt Jesus”

”Det finns en annan irländsk bar”

”En isländska ska lära mig att dansa”

”Vi stänger nu, ta de här 0,5L plastbägarna med bärs och stick” (Vid alla gudar, vad jag älskar islänningarnas inställning till sponken!)

”Oj, där står polisen. Jaha, de vill att jag ska dricka upp plastbägarna och gå hem”

Sen med viss klarhet att jag rumlade in kl 6 på morgonen och skrämde nattportiern tills arrangören, som just kört första gruppen till flygplatsen, sa att jag kanske skulle gå och lägga mig. Detta rådet följde jag.

Dagen efter var mest turistande och filmtittande, och av någon anledning Dominos Pizza, som jag svor av med efter en annan hockeyturnering i Malmö, men så är det när man är på Beer League Hockey.

Resan hem är inte så mycket värd att lägga tid på, för det gick så snabbt. Dagen efter lärde jag mig att jag inte är 29 längre, när jag höll på att somna som en sten på jobbet. Men vet ni vad? Jag kommer fan göra om det så snart jag får chansen!

Predikan om en måndagsmorgon

Glädjen eder, bröder och systrar, ty jag har återvänt till vår gemenskap! Glädjen eder ty jag rider inte längre till mitt värv på Satans avgasspyende verktyg! Nej, istället rider jag Satans Projektplanerares avgasspyende verktyg till mitt värv, men jag gör det samman med er andra!

Tillsammans står vi och huttrar, tillsammans står vi och spanar bort mot horisonten för att se var Projektplanerarens verktyg blivit av, ty den skulle kommit för 10 minuter sedan.

Vi olycksbröder som vandrar mot Sankte Clusterfucks långa orm, vars räls ömsom är förfryst, ömsom solkurvad, ibland täckt av löv, ibland går den inte alls. Men vi vandrar jämte våra systrar i en rättfärdig parad/ dödsmarsch.

Men lyss till mina ord, och tvivla icke, så fort jag fixat en grej på Satans avgasspyende verktyg överger jag er fortare än ni kan säga ”Judas”.

Alla hjärtans skrämmande dag

I ”The Before Times”, när jag var en yngre Kjellberg och just hade börjat betaga Kvinnan, så inföll alla hjärtans dag. Det var inte så märkvärdigt i och med att den hade infallit långt före detta år och kommer även infalla långt efter, men det var vår första gemensamma.

Jag tänkte att det var lika bra att sätta ribban direkt. God hemlagad middag, blommor och en liten present som jag i skrivande stund inte kan påminna mig vad det var. Men jag tyckte något fattades.

Unge Kjellberg funderade, kanske var mer godis svaret? Men gelehjärtan smakade (och smakar än idag) skit, choklad var redan inhandlat i för dagen stadfäst hjärtform. Vad tusan skulle till? Lite erotik såklart!

Sagt och gjort, unge Kjellberg skulle bjuda på en striptease. Att han inte visste hur man dansade, hade någon taktkänsla och kroppsform som en otränad clownen Manne gjorde dock att han fick hålla det på den skämtsamma bogen. Så ett par kaninöron och en bollsvans inhandlades.

Jag tror inte Chippendales kommer höra av sig för unge Kjellbergs insats, men det fick den unga Kvinnan att skratta, och som bekant är halva slaget vunnet när dylikt inträffar.

Snabbspola fram 15 år. Förbi hopflytt, barnafödande, kräks, bajs, skratt, ett par middagar, lite gräl, en hel del kyssar med mera, och föreställ er en tidig morgon.

En morgon då klockan ringer 05 och jag smyger förbi en sovande Kvinna för att dricka kaffe innan jag byter om och går till jobbet.

Saken är den att mina kläder ligger i sovrummet. Jag smyger in och tar en skjorta, och för att inte behöva tända lampan ställer jag mig vid dörren, där ljuset strilar in från rummet intill. Där står jag och knäpper min skjorta. En viktig detalj är att Kvinnan har sin huvudända precis vid dörren. Kvinnan hör något som låter, hon öppnar ögonen och cirkeln sluts med nästan högtidlig stämning, ty det hon ser är en av ålder och försummelse förfallen, otränad clownen Manne i de tidiga stadiet av påklädande, en omvänd striptease.

Hon skriker till förstås, skulle inte du? Sedan skrattar hon, jag skrattar också. Jag tänder lampan och Kvinnan skriker till, jag skrattar vidare.

Efter 15 år tycker jag det är lite vackert.

Addendum: Bollsvansen förolyckades i hopflytten, men kaninöronen hängde med länge som först kuriosa, sedan kattleksak innan de slängdes i någon vårstädning perioden 2017-2018

Pandemin kommer ikapp

Så hade det till slut hänt. Undertecknad hade klarat sig riktigt bra undan pesten, som Prospero i Röda Dödens Mask såg jag på när fan och hans moster blev smittade och dansade glatt vidare i mitt slott. Om man med dansade menar gick till jobbet och slottet var pendeltåget alltså.  Min poäng är att jag klarade mig. Tills förra veckan när jag började märka att jag blev mer och mer ensam på jobbet. Från dag till dag blev vi färre i ren Ti små cyklister-stil. Alla med samma mystiska meddelande. ”Jag mår inte bra.”

Det var inte en optimal situation, särskilt inte då jag är rykande färsk på jobbet. Men jag bet ihop och jobbade på, men så började jag känna mig trött. När jag kom innanför dörren hemmavid och satte mig i soffan tyckte jag det var alldeles för varmt i lägenheten (och om ni känner till SigtunaHem förstår ni hur jävla konstig DEN känslan var) och pang. Frossa, feber, snor i mängder som skulle göra Slimer avundsjuk. Ingen var ens förvånad utom jag.

Så hela familjen i karantän i 5 dagar, 2 pigga små anhang, 1 lättsnörvlande Kvinna och så jag, i ett evigt pågående dödsögonblick.

Ni som är föräldrar vet att det inte finns något sådant som ”att vara sjuk” med ungar hemma. De ska ha mat, de ska roas, det ska helst hållas någon form av rutiner. Kort sagt är det som att ha världens sämsta mellanchefer.

Jaså, du har precis hostat lungorna ur dig och man kan steka ägg på din panna? Men du kommer väl och jobbar ditt pass eller?”

Vad fanns det för val? Tillsammans med Kvinnan fick jag göra mitt bästa för att se till att min avkomma inte tog livet av varandra genom att ta livet av mig själv. Kändes det som i alla fall. Jag var bland annat ansvarig för att väcka Anhanget och släpa dem till frukostbordet. Jag hade påpekat att det inte var en bra idé men Kvinnan insisterade.

Till saken hör att min yngsta dotter, i ett utbrott av utmärkt föräldraskap från Kvinnans sida, fått se en zombiefilm och har en irrationell, men inte helt oväntad, rädsla för de vandrande döda. Det räcker att man lägger huvudet på sned så upplever hon visst obehag. Nu är alltså det första hon ser och hör när hon vaknar på morgonen en 35-åring som ser ut och låter som han legat i ett kärr i ett par dagar. Reaktionen var väntad. Ett gallskrik som ekade genom hela huset. Hundar började skälla, bilar tjöt och skator flög i väg från hustaken. Allmänt tumult som naturligtvis väckte det äldre Anhanget samt fick fart på Kvinnan. Båda undrade vad i helvete jag höll på med. Jag mumlade febrigt något om väckningsoptimering av medellösa inneboende, ingen förstod eller höll med. Jag blev bannlyst från väckning i mitt nuvarande tillstånd.

Jag må vara sjuk, men inte är jag dum inte.

Om snö och odöda jävlar

Det måste vara ganska svårt att vara mitt i en zombieapokalyps. Foodora levererar inte längre, läxhjälpen försöker käka upp ungarna och det är alltid en jävel som blivit biten och inte berättar det.

Men medan vi väntar på variant Psi (den med zombierna) så vill jag fokusera på Den Där Jäveln.

Att köra bil vid besvärligt väglag är lite som en zombieapokalyps. Fast ändå inte, man får inte klappa till folk i huvudet med ett brännbollsträ, till exempel, hur gärna man än vill. Så mer av en apokalops . Men vissa likheter finns: Man måste hålla huvudet kallt, planera sin rutt och se till att snusförsörjningen är säkrad, sedan är man redo.

Och det är då Den Där Jäveln gör entré.

Den Där Jäveln är galet stressad, snön ligger som ett täcke över hans bil och isen är tjock som insjöis på rutan, förutom ett litet hål för sikt framåt. Det går i 190 km, för han kan MINSANN köra bil. Och likt sin namne i zombieapokalypsen så är apokalopsens femte ryttare en hemlig fan.

Det betyder att han inte berättar när han ska byta fil, vilket blir en stor överraskning för personen som framför 24-27 ton och då denne inte vill begå dråp medelst lastbil (också en skillnad mellan zombie-scenariot och apokalopsen) tvärnitar denne, som överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Detta i sin tur överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Fortsätt ad infinitum.

I bästa fall dör ingen, i värsta fall blir det min vän Ä:s go-to slut i sina texter, alla dör.

Vad som än händer blir det köer. Familjers liv förstörs. Men Den Där Jäveln kom bara 30 minuter sent till jobbet.

Apocalypse averted.

Udda skulder

Kvinnan fyllde år och skulle då få en present. Vad önskade hon sig? En kryssning i Karibien eller en ny tomteprydnad. Jag greppade raskt tomtealternativet och sa åt Anhanget att börja jobba med kryssningen, de frågade mig hur det skulle gå till. Och det är det här med frågor från barn som jag tänkt avhandla idag.

Pappa, varför är himlen blå? Pappa, hur stort är medelhavet? Hur kommer det sig att onda saker händer goda människor, Pappa?

En miljard mer eller mindre tunga funderingar. Och de tar aldrig slut! Jag vet det för jag ringer själv ofta upp min far.

Pappa, hur kokar man oxtunga? Vad tusan fyller en karburator för funktion, Pappa? Funderade du någonsin på att strypa mig för att jag frågade så mycket, Pappa?

Och man svarar på allt, även om man inte vet drar man till med en gissning, för man vill sin avkomma väl och ge dem kunskap att möta världen med (dock hävdar jag bestämt att kunskapen att koka oxtunga hjälper mer än kunskapen om hur stort medelhavet är).

Man svarar på deras frågor utan baktanke eller krav på ersättning. En förälder är, per definition, ett barns personliga Wikipedia och det är som det ska vara. Men.

MEN!

Men om då t.ex. en far frågar sitt barn något, oavsett hur dumt, är barnet fanimig erforderligt att svara utan krumbukter.

Jag skaffade en tomte till Kvinnan. Presenter, luva och rock, hela paketet. Hon fick till och med ha den framme i november, ett big no-no i vårt förhållande men jag kände att hon behövde något extra efter att anhanget klantade till kryssningen.

Jag såg den alltså varje dag. Och ju mer jag tittade på den, desto mer insåg jag det.

Mönstrad pälsrock, skrikig mössa, illmarigt leende. Jag hade anskaffat en jäkla hallicktomte! Jag skickade bilder till F som genast bekräftade att det absolut rörde sig om en kopplarnisse.

Jag kunde ha påpekat det sutenöriska utseendet för Kvinnan. Men istället kläcktes en idé.

Jag gick in till det minsta anhanget och frågade om jag fick låna en barbiedocka. Anhanget tittade på mig, höjde ett ögonbryn.

”Udda fråga…varför det?”

Blodtrycket höjdes direkt. ”Udda”? ”UDDA”?! Hur understår sig flickan, som bara några dagar tidigare vänt sig mot mig under middagen och frågat ”ser råttgift ut som knark ungefär?”, att beskriva min fråga som udda?!

Eftersom jag behövde hennes kompanjonskap i detta dolde jag mitt tilltagande förtret och svarade ”jag ska jäklas med mamma” och barnet hade langat fram ett urval av dockor innan jag ens hunnit avsluta meningen.

Jag valde en docka som såg ut som ett 16 år gammalt metamfetaminoffer med byxor som knappt dolde baken och djupare urringning än vad jag skulle släppa ut min 16-åriga metamfetaminmissbrukare med. Sans skor.

Misär under misteln

Såldes på Lekia under 10-talet för 399.90. Komplett med minikjol. Ta från det vad ni vill.

Jag placerade dockan bredvid tomten och effekten var slående. Kvinnan märkte inget först, hon ställde till och med fram andra tomtar som kunde agera kunder åt torskhandlartomten.

Sagan fick ett sorgligt slut när jag en morgon hittade dockan i en position som definitivt kunde kallas död. Nedkastad från hyllan, bruten rygg och frånvarande ögon. Kanske hade hon undanhållit pengar från tomten, kanske hade han bara haft en dålig dag och hon var ett offer för omständigheterna. Eller så hade anhanget fått för sig att utan omedelbar utdelning var skämtet förbi.

Det är en hård värld uppe på hyllan. Men man måste fortsätta ställa frågor för att få svar.

Överlevnadsguide för halvkompetenta: Mat

Så blev det åter kallt i vårt avlånga land och den årliga systemkollapsen med inställd kollektivtrafik, smällkalla lägenheter och debatter om den svarta dockans vara eller icke vara i Kalle Ankas jul är i begynnande.

Är man en dunderförberedd prepper som skurit av alla band till samhället kan man genomleva årstiden med relativ bekvämlighet, men vad gör man om man bara är en lite halvkompetent löneslav som har tilltro till att staten tar hand om en?

”Man dör” säger ni.

”Högst antagligt” svarar jag, ”men ge inte upp hoppet!”

För farbror Kjellberg ska nu dela med sig av några sidor ur sin Överlevnadsguide för halvkompetenta.*

Säkra käket!

Ett grundläggande behov är mat. Den lokala mataffären må vara en ypperlig födokälla i vanliga fall, men vad göra när varje hyllmeter gapar tomma för att leveranserna står stilla straxt utanför Borlänge på grund av krock med frusna löv?

Ut i kylan för att samla och jaga? Nej slå det ur hågen goa vänner, kom ihåg att ni blott är halvkompetenta! Även ett överkört djur skulle komma undan era tafatta försök och det ni skulle lyckas samla får plats i min igensydda västficka.

Vänd er istället inåt! Husdjur, mina vänner! Ungarnas akvariefiskar kan med fördel kokas och serveras med lite färg skrapad från de kalla lägenhetsväggarna. Både föda och en liten bedövning gentemot kylan som tränger sig på.

Kanske känner ni att det skulle vara svårt att sälja in en lunch gjord på Misse till barnen? Titta åt våra vänner britternas håll, tak-kanin! Ett varm mål mat plus att ni slipper tömma kattsanden någonsin igen!

Nu kanske ni vill ha lite standard, julen närmar sig och då kanske man vill ha något mer rejält än kokt guldfisk och nermalen kissemiss. Tyvärr är det många som kommer få nöja sig med det.

För det är ju knappast så att ni kan käka upp ert enda barn bara för att köttet smakar fint? Har ni däremot flera ungar är möjligheterna oändliga. Har ni gött dem med en stadig diet av TV, McDonald’s och chips lär ni, även på de yngsta, ha mat hela vintern. Och kom ihåg att allt går ned med lite ketchup!

”Men var skaffar vi ketchup om allt är slut i butikerna?”

Det tar jag upp i nästa kapitel, ”Plundringsräder bland radhus

*Kjellbergs Kuriosum tar inget ansvar för de som överskattar sin egna förmåga, blir psykiskt ärrad av innehållet eller är dumma nog att faktiskt följa råden i denna bok.

Det Analoga Arkivet: (Sex)Robotrevolution

Nu är det stressigt i livet, det är då Kjellberg gräver bland sina papper och under strata av avfärdade idéer hittar guldkorn att dela med sig av i Det Analoga Arkivet! Jag har ju en, i detta nu ganska vilande förutom gästspel från Kurt, YouTube-kanal. Till denna YouTube-kanal skrev jag ofta, ibland, vid särskilda tillfällen manus. Vid ännu mer sällsynta tillfällen skrev jag dem på ett papper istället för i Word eller på mobilen. På den tiden jag fortfarande hade tiden att ta en lunchöl läste jag ibland tidningen och snubblade över denna artikel. Tankarna virvlade i mitt huvud, och jag började fabulera….

Inte alla videor kommer handla om sex. Men den här videon handlar om sex.

Eller något liknande. Ni förstår, jag satt på puben och läste en tidning när jag fick syn på en debattartikel skriven av Sveriges Kvinnolobby där de hävdade att vi behöver en lag mot sexrobotar.

Varför?

För att de framhäver objektifieringen och dehumaniseringen av kvinnor. Jag kan tycka att de borde verka MOT dylika då all energi som läggs på objektifiering och sexualisering riktas mot…ni vet…objekt. Sexleksaker.

Men jag vet inte, det är bara vad min magkänsla säger så jag kan ha fel. Rätt eller fel, Lobbyn tar sig an det på ett mycket konstigt sätt. Som artikeln är skriven är det inte faktumet att robotar objektifierar kvinnor eller att de kan programmeras till att vara ovilliga (Varför?) som är problemet.

Nej, Problemet är att ungefär 80% av alla människor kommer äga en sexrobot inom 30 år.

80%. Inom 30 år. ”Jävlar!” tänkte jag ”Det här har gått längre än jag trodde”. Här krävs efterforskning.

Så för er, mina kära vänner och alla andra som kan tänkas titta, påbörjade jag en uttröttande session på PornHub. Jag vet vad ni tänker, och jag tänkte det också. Men jag hade mycket fel.

JA, du KAN köpa en docka (INGEN ROBOT) gjord efter dina specifikationer men saken är den, det är bara en docka. Du poserar den, du sätter på den och den bara ligger där för det är en jävla docka! Det är inte sexigt, det är läskigt. Det får dig att tänka på tanten som grävde upp 27 skelett och hade i lägenheten för spontanorgier. Och den docka som faktiskt rörde på sig såg ut som om den skulle slita av hårde Helge varje gång, plus att den låter som en sjuk chicada.

Hur fan tror Sveriges Kvinnolobby att 80% av alla människor vill äga en sån sak?

Är…Är det jag? Ligger jag efter i tiden? Är det det här folk vill ha nu? Jag menar, anta att du är på en bar, och du träffar en riktigt snygg tjej, jag menar varje del av henne från sinne till kropp verkar skapad för dig, det slår gnistor, du tar med henne hem och hamnar i sovrummet. Och hon bara ligger där i sängen och säger en av tre fraser med överdriven röst. Är det det som är drömmen? I så fall är jag gammal.

Och dessutom, var ska du förvara din robot? Det är en jävla skillnad mot att förvara en dildo eller fleshlight i strumplådan.

Lägga en under sängen? Ställa in den i städskåpet bredvid dammsugaren? Eller ska man bara sätta den i soffan när den inte är i bruk? Kommer vi få vänja oss vid att sexleksaker är en del av dekoren?

”Oj, har du besök Johan?”

”Nä, de är bara min sexrobot, jag kallar henne Marie”

”Ooookej…”

Och ungarna sen. Att hitta mammas ”lasersvärd” är väl mest lite pinigt för mamma. Men om de hittar en manlig sexrobot med 30 cm dolme i en garderob kommer det skapa lite barndomstrauman. Ni lär inte kunna bortförklara den som någon exotisk klädhängare direkt.

Jävlar, om Lobbyn har rätt och det är framtiden, då hoppar jag helst av här.

Om ni hellre hör min väna stämma läsa texten för er, förvisso på engelska, så finns videon här. Så vad kan man säga om Kjellbergs åsikter från förr? Ganska mycket om vissa saker men i just det här fallet såhär 2 år efteråt vet jag inte om inte sexdockeköparna hade en poäng. De var liksom först med social distansering. En powerwash med handsprit när man var klar och man var den mest coronasäkre singelmannen i landet. Fast det fanns ju andra små aber i beslutet om att köpa en sexdocka som, i min mening, inte blivit besvarade under dessa 2 år. Så jag tror jag upprepar min tanke att om en förväxt Barbiedocka är framtiden inom sexuell hälsa, hoppar jag nog helst av.

Stridslinjen drages.

Låt mig börja med att skriva att jag är ett stort fan av musik. Naturligtvis gillar jag viss musik mer och viss musik mindre men på det hela taget så musik=OK i min stora bok.

Helst uppskattar jag musik som framkallar berättelser, antingen via texten eller genom de känslor som tonerna förmedlar. Det fridfulla livet, den desperata flykten eller varför inte en vandring bland mystiska gränder?

En variant jag inte uppskattar är julmusik. Tål den inte, kan inte fördra den. Mariah Carey, All I want for christmas is for you to shut up!

Nu är inte julmusik särskilt dålig (för det mesta) men däremot har en överprovokation gjort att jag instinktivt avskyr den. Som ett allergiskt barn som är inlåst på Marabous nötlager blir det en överexponering med lidande, anafylaktisk chock och död som följd.

Jag skulle kunna uppskatta ”Baby, its cold outside” framför en brasa på julafton med ett glas whiskey i näven med snön som faller utanför OM jag inte fått den nedkörd i hörselgången sedan 3 månader tillbaka.

Jag kunde fnissa åt den, erkänt överspelade, ironin i ”Juligen” när man klär granen OM inte denna trudelutt tillsammans med sina gelikar hållt fast mig på ett varuhusgolv och utfört ett grovt audiologiskt våldförande på min hjärna i syfte att..ja det faktiska syftet är okänt men jag misstänker att konsulter ligger bakom.

Låt mig nu, mitt under detta kåseri, göra känt att jag vet att våra vänner de butiksanställda har det svårare än jag. Samma 3-4 låtar på repeat dagen lång och en av dem är ofrånkomligt ”Feliz Navidad”. Att fler inte hugger kunder med presentsaxen är ett julmirakel i sig.

Jag vet detta, men det faktum att andra lider mer gör inte min smärta ogiltig.

Kvinnan ser det inte på samma sätt. Men ni vet ju sedan tidigare att hon är den typen av person som sitter i ett tomt badkar i september och injicerar ren jul i ögongloberna för att alla övriga vener redan kollapsat av överdriven julighet. Det är hon som i januari väser som Gollum om jag gör ens en ansats att plocka ned en enda tomtejävel samtidigt som hon febrilt slickar inuti en plastpåse där de sista pepparkakssmulorna tog slut för länge sedan.

Men ett förhållande är byggt på kompromisser. Och då jag försöker hålla julen stången till åtminstone november medan Kvinnan vill ha jul året om gömmer jag helt enkelt alla julprylar i januari och hon får inte plocka fram dem förrän hon hittar dem.

Vissa år har jag klarat mig till december. I hemmet alltså, i världen utanför börjar julsångerna redan ljuda och jag hör ”Bjällerklang” närma sig med vaselinburken.