Överlevnadsguide för halvkompetenta: Mat

Så blev det åter kallt i vårt avlånga land och den årliga systemkollapsen med inställd kollektivtrafik, smällkalla lägenheter och debatter om den svarta dockans vara eller icke vara i Kalle Ankas jul är i begynnande.

Är man en dunderförberedd prepper som skurit av alla band till samhället kan man genomleva årstiden med relativ bekvämlighet, men vad gör man om man bara är en lite halvkompetent löneslav som har tilltro till att staten tar hand om en?

”Man dör” säger ni.

”Högst antagligt” svarar jag, ”men ge inte upp hoppet!”

För farbror Kjellberg ska nu dela med sig av några sidor ur sin Överlevnadsguide för halvkompetenta.*

Säkra käket!

Ett grundläggande behov är mat. Den lokala mataffären må vara en ypperlig födokälla i vanliga fall, men vad göra när varje hyllmeter gapar tomma för att leveranserna står stilla straxt utanför Borlänge på grund av krock med frusna löv?

Ut i kylan för att samla och jaga? Nej slå det ur hågen goa vänner, kom ihåg att ni blott är halvkompetenta! Även ett överkört djur skulle komma undan era tafatta försök och det ni skulle lyckas samla får plats i min igensydda västficka.

Vänd er istället inåt! Husdjur, mina vänner! Ungarnas akvariefiskar kan med fördel kokas och serveras med lite färg skrapad från de kalla lägenhetsväggarna. Både föda och en liten bedövning gentemot kylan som tränger sig på.

Kanske känner ni att det skulle vara svårt att sälja in en lunch gjord på Misse till barnen? Titta åt våra vänner britternas håll, tak-kanin! Ett varm mål mat plus att ni slipper tömma kattsanden någonsin igen!

Nu kanske ni vill ha lite standard, julen närmar sig och då kanske man vill ha något mer rejält än kokt guldfisk och nermalen kissemiss. Tyvärr är det många som kommer få nöja sig med det.

För det är ju knappast så att ni kan käka upp ert enda barn bara för att köttet smakar fint? Har ni däremot flera ungar är möjligheterna oändliga. Har ni gött dem med en stadig diet av TV, McDonald’s och chips lär ni, även på de yngsta, ha mat hela vintern. Och kom ihåg att allt går ned med lite ketchup!

”Men var skaffar vi ketchup om allt är slut i butikerna?”

Det tar jag upp i nästa kapitel, ”Plundringsräder bland radhus

*Kjellbergs Kuriosum tar inget ansvar för de som överskattar sin egna förmåga, blir psykiskt ärrad av innehållet eller är dumma nog att faktiskt följa råden i denna bok.

Min fågelåskådning

Jag gillar fåglar.

Lite generellt sådär. Jag är inte den typen av person som går upp i ottan, åker 35 mil och står i snålblåsten med en kikare bara för att jag hört ett rykte att en såsfläckad hackskrika kanske landat i någon norrländsk skogsdunge.

Sammanfattningsvis, jag gillar fåglar men är alltså inte psykopat om det. Andra får gärna vara det men det är inte min kopp te. Förstått?

Och då kan även jag kan bonda med en koltrast med särskilt dumt utseende som bestämmer sig för att mitt balkongräcke är den bästa platsen för en nattserenad, jag menar hur många gånger i livet har man inte själv dragit av Lundells Öppna Landskap från balkongen efter att solen gått ned?

Fast jag var förstås full de gångerna, koltrasten var nog bara korkad.

Jag gillar även Fs papegoja. En sarkastisk fågeldam med oerhörd känsla för personlighet och rättvisa. Hon hugger F om han inte delar med sig av nötter etc. Helt rättvist enligt mig.

Så jag gillar gojan. Men en snabb sniff på dennes bur och all lust att själv äga en fågel försvinner som ett trollslag. Så även när jag ser Fs toadörr, som ger intrycket att Jason Vorhees och Freddy Kreuger gett sig fan på att inte låta F skita ifred. Inga slashermonster här, bara en goja som vill ha sällskap.

Men på riktigt, jag gillar fåglar. Lilla fågeln flyger i boet ut och in, lärkorna i skyn, allt sånt. De äter mygg, bara en sådan sak är ju värt att gilla. Fåglar=bra, är vi överens om detta? Ja det är vi.

Men den där jävla måsen som sket på min tallrick när jag satt och åt lunch ute ska fan torteras till döds!