Ett band till rött

Nu när jag är ute på praktik tar jag bilen dit. Mest på grund av att vi ska undvika kollektivtrafiken men också på grund av att de rådande har beslutat att det inte ska finnas vettig kollektivtrafik mellan Jakobsberg och Märsta. Lite konstigt i en tid då de vill att vi ska minska bilåkandet att inte ha alternativ till bilen kan jag själv tycka, men vad vet jag? Jag som endast är ett studentavskum och ingen sakkunning, genomklok och duktig politiker.

Men strunt i det. Vad texten egentligen ska handla om är motorvägen och då mer specifikt de som kör på motorvägen.

Det är allmänt känt att alla som kör bil är idioter utom den bilförare som just då säger att alla som kör bil är idioter. Det är sant i detta fallet också.

Det gasas för mycket så att andra förare kommer närmare min bakre region än vad jag är riktigt bekväm med att låta okända människor göra, möjligt med undantag av en läkare.

Det gasas för lite så att jag istället för att åka till min destination får sitta och titta mot vägrenen där sniglar glatt vinkande med sina ögonstjälkar går om vår ofrivilliga karavan. Roligt att ge sniglarna en boost för självkänslan, men knappast vad man vill hålla på med 07:30 en tisdag.

Långtradarhelvetena med sina halvfulla balter bakom ratten ska vi inte tala om.

Men förra veckan hände något. Jag körde som vanligt ut på motorvägen. Som vanligt fanns där ett antal idioter som körde mer eller mindre som de själva ville. Det var lite disigt. Och ur det diset kom den, den Röda Toyotan.

Låt mig berätta om den Röda Toyotan. Den var lite nyare än min Megan, men hade lite mer rost runt baklyktorna. Från främre backspegeln hängde det ett litet nyckelringsdjur. Det är hela summan av min kunskap om bilen och dess förare. Men det behövdes inte mer.
För där just då på den motorvägen den morgonen, så knöts ett band. Jag låg bakom Röda Toyotan och vi började närma oss en av de förbannade lastbilarna. I tandem ökade vi farten och körde om, men Röda Toyotan var inte en sådant svin som kör om för att sedan sakta in utan vi höll en mjuk hundratia hela vägen. När Röda Toyotan ledsnade på bilen framför blinkade den omtänksamt till mig för att signalera att ”vi skiter i det här, häng på nu”.

Så fortsatte det. Två föremål susade genom världen i samförstånd. Den ena röd, den andre silver. Når jag svängde av och Röda Toyotan fortsatte kände jag ett stick av sorg. Vårt sammarbete var till ända och skulle nog aldrig återupptas.

Dagen därpå åkte jag upp på motorvägen igen. Något rött for förbi i min perferi och in framför mig. Jag kände hopp.

Men det var bara en röd volkswagen. Den jäveln bromsade ner till 90 så fort han hade kommit förbi mig.

Jag kände saknad.

En sjuk helg med en sjuk brud

Yngsta anhanget hade en sjukvecka. Jag vet vad ni tänker men det här var bara en vanlig förkylning.

Fast nej, jag ljuger. En vanlig förkylning är när man ligger sänkt i soffan för att all energi går åt till att göra de där sakerna man bara måste göra som ansvarstagande vuxen. Jogga ner till affären med 41 grader på tempen och fixa lite lunch till barnen, kanske passa på att göra några bankärenden för de måste göras. När du kommer hem får du stå där över en stekpanna med fiskpinnar, hålla inne snoret och kisa mot spislampans, i ditt tycke, vassa sken. När lunchen är serverad kan du sjunka ner i soffan igen, kanske få i dig lite silverté och möjligen en smörgås.

Inte nuförtiden förstås men i vanliga fall. Nuförtiden får ungarna vara glada om de hittar en gammal riskaka från 2001 att knapra på. Sorry brudar, pappa är i karantän by popular vote. Det blir stugsittande och netflix för hela slanten.

Problemet nu var ju att det ikte var jag som var sjuk. Det var dottern, och med en barnförkylning till på köpet. Barnförkylningar fungerar ju som så att snoret rinner och energinivån går som en felavvägd pendel, den är på topp 90% av tiden för att sedan krascha. Men morsan och farsan har grejer att greja med så det blir till att vara på rummet mellan måltiderna. Efter 2 dagar kved hon om att få gå tillbaka till skolan.

No can do, kiddo. Du är pestsmittad så vitt skolan vet. Tårar. Nä men du, jag skojade bara. Alltså, nej du får inte gå till skolan förrän snoret slutar rinna. Ja på allvar. Snälla sluta gråta. Jag tror det finns kvar något tuggummi i skåpet. Okej, syns till middagen.

Så där höll det på ett par dagar. Sedan var hon frisk och Kvinnan meddelade glatt att nu skulle hon få gå till skolan!

Jag gick ägna en timme åt att sopa glaskross från gallskriket av Neeeeeeeeej!

Flickor är konstiga.