Om snö och odöda jävlar

Det måste vara ganska svårt att vara mitt i en zombieapokalyps. Foodora levererar inte längre, läxhjälpen försöker käka upp ungarna och det är alltid en jävel som blivit biten och inte berättar det.

Men medan vi väntar på variant Psi (den med zombierna) så vill jag fokusera på Den Där Jäveln.

Att köra bil vid besvärligt väglag är lite som en zombieapokalyps. Fast ändå inte, man får inte klappa till folk i huvudet med ett brännbollsträ, till exempel, hur gärna man än vill. Så mer av en apokalops . Men vissa likheter finns: Man måste hålla huvudet kallt, planera sin rutt och se till att snusförsörjningen är säkrad, sedan är man redo.

Och det är då Den Där Jäveln gör entré.

Den Där Jäveln är galet stressad, snön ligger som ett täcke över hans bil och isen är tjock som insjöis på rutan, förutom ett litet hål för sikt framåt. Det går i 190 km, för han kan MINSANN köra bil. Och likt sin namne i zombieapokalypsen så är apokalopsens femte ryttare en hemlig fan.

Det betyder att han inte berättar när han ska byta fil, vilket blir en stor överraskning för personen som framför 24-27 ton och då denne inte vill begå dråp medelst lastbil (också en skillnad mellan zombie-scenariot och apokalopsen) tvärnitar denne, som överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Detta i sin tur överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Fortsätt ad infinitum.

I bästa fall dör ingen, i värsta fall blir det min vän Ä:s go-to slut i sina texter, alla dör.

Vad som än händer blir det köer. Familjers liv förstörs. Men Den Där Jäveln kom bara 30 minuter sent till jobbet.

Apocalypse averted.

”Dream big!” eller ”Muckar du gräl?”

Jag har gjort en sak som gjort Kvinnan förbannad, och det i sig är inget konstigt. Vi har levt tillsammans i över 13 år, då och då gör jag saker som hon blir duktigt sur över. Då och då gör även hon saker som jag blir misslynt om.

Det har blivit en liten ”ge och ta”-pryl oss emellan. Hon köper åtta klänningar till döttrarna som de växt ur under den tid det tar att åka från affären till hemmet, jag drar iväg med några kompisar och festar till det i Gävle för att ringa dagen efter från en lånad telefon på Köpenhamns flygplats för att be henne boka en flygbiljett hem.

Det är så det är i ett förhållande, man kommer göra den andre gramse, men det är också sånt vi kommer skratta åt på ålderns höst.

Så den andre blir arg, man blir sams och livet går sin gilla lunk tills nästa gång då det är din tur att bli förbaskad.

Om man inte är som Kvinnan.

Kvinnan är fly förbannad på grund av att:

  1. Vi har flyttat och hon har inte fått vara med och välja lägenhet. (Vi har inte flyttat)
  2. Jag har flyttat in i den nya lägenheten före henne. (Jag upprepar, vi har inte flyttat)
  3. Jag har, under tiden jag bott i den nya lägenheten, köpt och ställt in flertalet massiva ekbokhyllor i samtliga rum och fyllt dem med böcker. (Förbannat kul idé men hon borde veta att jag inte har den ekonomin)
  4. På de ytor jag inte täckt med bokhyllor har jag satt upp gigantiska planscher med hockeyspelare (En hemlighet om mig: Jag är världens mest oengagerade hockeyfan, om ni satte en pistol mot mitt huvud och sa åt mig att nämna vilken hockeyspelare som helst i vilket hockeylag som helst så skulle jag minutrarna senare rullas in på akuten. Skottskada, okänd gärningsman.)

Den här situationen visar vilket väloljat maskineri jag och Kvinnan är. För sekunden efter att hon förklarat varför hon är förbannad på mig, blir jag sur på henne.

För orsaken till det hela var att hon haft en DRÖM om att vi flyttat och jag hade fyllt hela lägenheten med bokhyllor och hockeyplanscher!

Hur är hon funtad undrar jag? Om hon ska bli så jävla arg på mig på grund av en dröm kan hon väl drömma om mig när jag plöjer igenom hela Playboy Mansion för att senare hoppa över pölen till Islay och dricka hela Lagavulindestilleriet torrt! Om hon ska drömma om otroliga, kommer-aldrig-hända-saker så får hon fanimig drömma stort!

Bore och en fransyska

Jag äger en bil. Jag säger inte det för att skryta utan för att det jag nu ska skriva om skulle bli förbannat förvirrande om ni inte visste den detaljen. Den andra detaljen är att jag har en bror som hatar snö med en passion utan dess like. ”Fan ta den där vita skiten som kommer varje jävla år” brukar han säga. ”Vi bor i Sverige, det är bara att gilla läget, var lite viking” påpekar jag vist. Men tillbaka till bilen.

Det är en hyfsat trevlig gammal stridshäst som håller tills den inte gör det längre, så det är alltid ett äventyr när man är ute och kör. När man hör till exempel ett klonk får man göra en liten mental check för att se om det kan ha varit bilen eller något annat som lät, hittills har det gått bra iallafall. Poängen är att den inte har några pråliga finesser som mugghållare och klimatkontroll.

Det gör den till ett intressant fall när det har snöat lite.

Jag rättar mig, den är ett intressant fall när det har snöat en hel del, sedan regnat på det och förvandlat det som en gång var en gammal, fransk bil till en satans isskulptur!

Men man är ju viking. Bor man i Sverige kan man inte stå och gnälla över att Kung Bore pissat ner ens fordon, så jag öppnade hjältemodigt bagageluckan för att fiska fram mitt magiska vapen, en kombinerad borste och isskrapa. Men vad jag, och säkert inte heller ni, visste var att Kung Bore har ett mycket litet könsorgan varför han hade placerat det i låsanordningen bak på bilen och tömt blåsan även där. Fastfrusen i öppet läge. Alltså verkligen orubbligt ”Från-nu-till-tids-ände”-fast.

Som tur är har jag en dotter som rider varför allsköns spetsiga föremål låg huller om buller i bilen. Med viss möda och med hjälp av en hovkrats fick jag loss det förbannade låset, tog den kombinerade borsten/isskrapan. Startade bilen då jag bestämde att jag behövde all hjälp jag kan få, den kanske inte har någon vidare klimatkontroll men varm kan den bli, innan jag gick loss på alla isblocks moder. Det gick ganska hyfsat, man behövde bara arbeta lugnt och metodiskt i tio jävla minuter innan den förbannade isen släppte. Jag klappade mig själv på axeln för väl utfört arbete och satte mig i förarsätet för att åka iväg.

FUCKING. JÄVLA. IMMA.

Det var strålande sol som hade följt på Kung Bores lilla kiss- och bajsorgie men den såg man inte röken av genom den totalt igenimmade vindrutan. Det finns inget jag avskyr så mycket som imma på rutan när man ska åka iväg för det lämnar en bara två alternativ.

  1. Du kan sitta med motorn igång och vänta på att den försvinner, och känna hur varenda miljöpartist vädrar blod och långsamt börjar hasa mot mitt håll samtidigt som de gurglar ”Kooolleeektiiiivt”. Och jag utan ett hagelgevär.
  2. Man torkar av imman lite snabbt så man ser. Enkelt kan tyckas men den åtgärden följs alltid av att man måste tvätta bilen invändigt. Jag hatar att tvätta bilen invändigt! Inte så förtjust i att tvätta den utvändigt heller men fågelskiten måste bort.

Så där har ni den. En skamfylld historia på det hela taget. Jag tappade humöret lite, lät vintern komma mig inpå skinnet, var inte viking. Jag löste problemet. Hur tänker jag inte berätta.

Fan ta den där vita skiten som ligger överallt.

Greven av Ljud i natten

Vi har alla små ljud när vi sover. Oavsett om det rör sig om timmerstockar, små konstiga skratt eller mystiskt mumlande, så är det är normalt och något man får leva med om man vill sova i samma rum som någon annnan.

Kvinnan har inga konstiga skratt för sig, hon mumlar inte mystiskt och drar inga timmerstockar (säger hon).

Vad hon istället gör är att hålla tal.

Varje natt där jag har oturen att somna efter henne får jag lyssna till ett orerande utan like. Jag vet inte vilken publik hon talar inför men det måste vara viktigt. För det pågår länge.

Ofta börjar hon lite lågt, ett litet ljust nynnande, antagligen för att fånga publikens uppmärksamhet. Hon låter lite som den där flygande geléblobben i Skattkammarplaneten. Det är ett personligt och intimt tal, kanske får hon varje medlem i publiken att tro att hon pratar bara med dem.

Sedan övergår det till ett nästan beklagande knarrande, dåliga nyheter, kriget går dåligt, skörden är förstörd eller något sådant. Det är även här hennes ögonbryn brukar rynkas allvarsamt.

Sedan slår handen ut! Ibland lyckas jag undvika den, ibland inte. ”Hör upp! Det jag har att säga är viktigt!” är vad hon verkar vilja förmedla. Volymen höjs i grader tills hon låter som hon var aktiv i tyskt föreningsliv på 30-talet. Något gloriöst förutspås, slutet på allt lidande och hungersnöd förkunnas och sedan slutar talet abrupt. Ofta med att hon svänger runt som för att lämna en scen, men allt som oftast slutar med att mitt täcke försvinner. Talet är slut, lämna byggnaden tack.

Det är något jag vant mig vid, som Dantés vande sig vid Mondegos hånande besök, allt medan han planerade sin hämnd. Även om jag själv verkar lida av något stockholmsyndrom och följdaktligen har jag inga hämndplaner större än att peta Kvinnan i revbenen vid väl valt tillfälle.

Talen kan jag tåla, stöld av täcke kan jag förlåta. Men entré för anhanget, specifikt det minsta anhanget som tycker att vår säng är i alla former bättre än sin egen.

Jag missunnar inte ett barn att krypa ner i sina föräldrars säng ibland. Men ni ska veta att det förändrar hela konceptet av nattliga ljud!

Det börjar som vanligt, den låga starten på talet från Kvinnan, men nu finns det en häcklare i publiken. En liten röst som svarar på var och varannat ljud. Det är som en disneyfilm där den lilla hasselmusen ute på äventyr stöter på en stor, butter grävling. Ett lågt pipande, ett mörkt brummande, en barnfot i mellangärdet och sen är det klart!

Jag går upp och dricker kaffe, de ligger kvar och konverserar, hasselmusen och grävlingen. Anhanget och Kvinnan.

Hinken med kallvatten börjar bli fylld. En dag, Mondego, en dag…

Bränn tungan av dig som en vuxen människa

Jag är barnsligt förtjust i chili. Chilifrukter, chilisåser eller chilichips spelar ingen roll. Dock är det inte, som man nog kan tro, hettan jag brinner för om ni ursäktar en smärtsam ordvits. Rätt sorters chili har en sötma som är som en lätt smekning innan örfilen kommer raskt efter. Chili är som gastronomins BDSM, det kan göra ont men det är lite därför man söker sig till det. En kombination av njutning och smärta som du helt enkelt inte kan få av jordgubbar och grädde.

Äta chilifrukter rakt av är alltid ett chanstagande. Du vet aldrig om du får en frukt med bra smak, saftig konsistens och rätt mängd hetta eller en eländig pizzeriajalapeño som med lite tur plockades under vårt decennium men med största säkerhet lades in strax innan Dackefejden tog sin början.

Är det lite hetta och fett du är ute efter en fredagkväll kan du aldrig slå fel med chilichips. Man kan välja efter smak men då Blair’s Jolokaichips verkar utgått ur deras sortiment på obestämd framtid kan jag rekommendera Gårdschips med piri-piri smak. Inte så mycket till hetta, men tillräckligt så att du får ha dem ifred för eventuella familjemedlemmar som med list eller våld vill frånta dig din grannlagenhet.

Chilisåserna är capsaicinprodukternas Rolls-Royce eller snarare terrängfordon då de har miljoner och en användningar. Häll upp i en skål och dippa för att förvandla vilka chips som helst till chilichips. Släng ner det i en maträtt för att säkra din matlåda på jobb och skola. Ta en klunk på morgonen för att verkligen vakna till och vara redo att möta dagen med stål i blicken och en obehagskänsla i din stolgång.

Vad föranledde detta korta dopp i capsaicinets förlovade pool?  Någon jävel som säljer gelébjörnar med chilismak. Latheten i det hela, en jakt på hetta utan sans eller vett. För det första smakar ju gelébjörnar bara kemikalier, inte för att säga att de inte är goda men att äta gelébjörnar för hettans skull är ju som att gå på flott restaurang och be dem springa till McDonald’s för att fixa en cheeseburgare till dig.

Eller varför inte, att göra shots av jell-o.

För fan vill du bli full får du väl dricka som folk?!